Dagen då jag tappade tron på vetenskapen

Jag snubblar över en artikel i Aftonbladet och ångrar mig så fort jag läst den. Den kastar nämligen omkull hela min världsbild. Artikeln handlar om sensationella fossilfynd i Marocko. Någon har hittat benbitar och tänder i marken, som visar att människan (homo sapiens) i själva verket har funnits 120 000 år längre än man trott.

Det är inte precis goda nyheter för vetenskapen.
Eller ska jag säga ”vetenskapen”.

”Människan är 195 000 år gammal”, sa folk långt in i förra veckan. Eller folk; det var de kunnigaste i sitt skrå som sa det. ”Japp så är det!” hojtade professorerna. ”100%” bekräftade adjunkter och lektorer.

Nu är det 315 000 år som gäller. 60% skillnad.

Är det samma höftskottsakademiker som får anslagen inom andra grenar av vetenskapen, som det är inom osteologin och arkeologin? Vet du, i så fall klandrar jag inte Donald Trump för att han lämnade Parisavtalet.

”Oj oj nu smälter snart all is på polerna och allt går åt skogen!”
”Nä ursäkta vi höll vist termometern upp-och-ner.”
60% skillnad.

Är universum 13,6 miljarder år eller är det  6 000 år som KD tror? Blir man tjock av bröd? Who let the dogs out? Vem kan ro utan åror?

Det som skaver är två saker. Dels att vetenskapen tydligen är en bluff. Och så detta: Jag trodde att särskilt arkeologerna var ett aktivt gäng som höll på och grävde och forskade, lite som ett gäng mullvadar eller centerpartistiska ivriga bävrar. Det är väl bilden av Indiana Jones som spökar. Och tron på… något?

Men nä. Inte alls. Ingen iver. De är stressade som en grupp norrländska arkivarier på stroke-rehab. De sliter som en sommelierer på en indisk kvarterskrog. Forska eller gräva orkar de inte göra. De åker iväg och föreläser kanske, på nån bjudgrej. Och hoppas att ingen mexikansk streber ska ställa till nån oreda.

Jag kommer på mig själv med att tänka att chemtrails nog är ganska rimligt. Jag får googla på detta imorgon. När jag är hemma, sjukskriven. Det stramar i axeln. Elallergin är värre nu.

Annonser