Det är skillnad på is och is

Innan jul läste jag en artikel i tidskriften Science. Artikeln handlade om vilka effekter som flygningar mellan Europa och Asien får, beroende på vem som flyger. Utsläppen av koldioxid per flygbiljett, leder till att sju kvadratmeter is vid polerna smälter – men det är skillnad på is och is. Enkelt uttryckt finns det ett samband mellan hur skön personen är som åker, och hur miljön påverkas.

En IT-chef från Bromma som heter Sören, flyger till Vietnam över jul och nyår med fru och tre barn. Sören kör en SUV och röstar på moderaterna. Han tycker Joe & the Juice är ”ett soft koncept” och gillar pikétröjor från Hackett.

När Sören med familj flyger, smälter riktigt bra is, med ganska sällsynta djurarter på. Is som varit frusen länge. Is där det bor superhärliga fluffiga pingvinungar.

Ungefär som när frisören Camilla i Skövde belånar kåken lite till för att bo på all inclusive i Thailand i tio dagar och bara rå om sig. Då ryker också finfin is, där det bor söta djur.

Johannes, en woke reklamare från Örnsberg, åker ensam till Vietnam (och fyra nätter i Tokyo) för att bara ta det lugnt. Johannes lagar mat från grunden och cyklar till jobbet. Han gillar bara kvinnliga komiker och han tycker det är knäppt att vi inte har en köttskatt.

Isen som smälter när Johannes flyger, är smutsig skrutt-is. Du vet, is som ser helt sjavig ut, så man tänker ”vad är det här för jävla skit-is, den kunde ju lika gärna smälta, det skulle bara bli snyggare då”. På den isen bor djur som mobbar andra djur och snor deras mat. Så därför blir det som att Johannes gör polartrakterna en tjänst.

Artikelförfattarna landar i slutsatsen att vulgar travelers (folk som är rika och osympatiska eller från landet och arbetarklass) borde betala mer flygskatt, eftersom de inte läser böcker utan håller på med mobilen. Men att woke travelers (folk som är medvetna och har goa värderingar innerst inne) snarare borde stimuleras att flyga mer.

Jag tycker att det låter helt rimligt.

Annonser

Jag pratar med marken

Årstafältet är ett gärde mellan Östberga och Årsta i södra Stockholm. Här finns ingenting, hela området är som en modstulen negation. Jag har råkat hamna här när jag cyklat och det känns som att vara i utkanten av en småstad, i gränslandet mellan lågintensivt industriområde och en natur som inte har några anspråk eller ambitioner, en slacker-vegetation som bara vill spela tevespel och dricka öl.

Det finns en väg som inte leder någonstans.

Det finns vatten, som är missfärgat och instängt.

Ändå finns det människor som älskar Årstafältet över allt annat. De har till och med en förening: Nätverket Årstafältet. I deras liv finns inget vackrare och härligare på vår jord än den här kvadratkilometern av röv. Därför viger de sina liv åt att förhindra byggandet av bostäder här. De överklagar bygglovsbeslut. Alla bygglovsbeslut. Och applåderar sig själva för det. För på deras åker av hopplöshet, ska inget förändras.

Naturligtvis kommer de inte att kunna stoppa något, vilket de är medvetna om. För beslut har tagits om att bygga här. Men det är mindre viktigt. Det viktiga är kampen. Det viktiga är att de ska kunna titta sina (bostadslösa) barnbarn i ansiktet och säga ”jag gjorde allt jag kunde för att hålla hopplöshetens hed öppen, jag kämpade verkligen för att denna antites till naturvärde skulle stå orörd ett extra år”.

Tanken på att deras liv kretsar kring detta. Den är så outsägligt sorglig att den är som en spark i magen på mig när jag tänker på den.

Vad är ondska? Jag tänker mig den som en gråskala. I ena ändan svart och ohygglig, som Treblinka och Srebrenica. I anda ändan ljust grå, nästan vit, men med samma kombination av fantasilöshet och dogmatisk fixering. Samma mekanismer, väsensskilda konsekvenser.

Den ljusgrå, nästan vita, är ofarlig och skrattretande. Den handlar om det löjliga försvarandet av de egna privilegierna, även när dessa består i bevarandet av ett status quo som inte ens subjektet själv tjänar på.

Jag tror inte att det går att bli mindre som människa än så.

Jag tog en långpromenad dit i morse. Till denna öppna yta av uppgivenhet. Jag satte mig ner på knä, och böjde huvudet framåt, som om jag bad till någon gud, vänd mot Östberga. Så frågade jag marken, jag hörde med Årstafältet självt, om vad det ville. Ville det vara orört och menlöst? Ville det fyllas av bostäder och nya drömmar?

Här är vad Årstafältet svarade: Äääh jaag vet fan inte jag vill bara dricka öl och spela tevespel å du har inte en cig att bjuda på möjligtvis eller en krona över?

Kentaur-peppen

Under gårdagen lade konsultföretaget Kent ner sin verksamhet i samband med ett event i Ericsson Globe Arena i Stockholm. Företaget producerade rockmusik och rockrelaterad merchandise. De blev kända för en större publik 2007, när de i samarbete med Sony Ericsson lanserade mobiltelefonen W910 Kent Edition.

Bolaget bildades 1990, som en startup i Eskilstuna, då under namnet Jones & Giftet. 1991 vann man Cult 91, som är en lokal tävling för rockentreprenörer. 1992 sålde Thomas Bergqvist sin andel i bolaget till Martin Roos, varefter man bytte namn till Havsänglar.

Lite senare bytte man namn igen, nu till Kent, samtidigt som Procter & Gamble köpte 21% i bolaget. I samband med detta tog varumärkesbyrån Essen fram företagets välkända devis:

 Kent –Sveriges största konsultfirma inom rockrelaterad merchandise.

2001 köpte det kinesiska presentreklamföretaget Xenbao upp Procter & Gambles andel i bolaget samt ytterligare 6 procent (betalningen utgjordes till största delen av aktier i Xenbao). I samband med affären sa Kents VD, Joakim Berg, till Reuters att ”affären öppnar möjligheter för Kent, som nu har hela kedjan, från fabriker i Asien till skivbutiker i Arboga och Växjö”. 

I år beräknas Kent omsätta 1,4 miljarder kronor. Anmärkningsvärt är att företaget, trots sin starka ställning på den svenska marknaden, aldrig lyckats med export av vare sig rock eller rockrelaterad merchandise. Under våren menade experter att Kent skulle köpas upp av Coca Cola, men så skedde alltså inte.

Finansanalytikern Camilla Håkansson på Swedbank är förvånad över att Kent lägger ner, eftersom de hade ”en helt egen nisch av nasala pretentioner, med potential att växa i takt med huvudmålgruppens (män i konsultbranschen, 34-55 år) åldrande” … ”vad det verkar som, helt oberoende av kvaliteten på produkterna, vilket hade garanterat fortsatt – och ökad – lönsamhet”.

Uppdatering: Joakim Berg säger i ett uttalande att han nu kommer att operera fast sin överkropp på en häst och starta ett nytt bolag som ska heta Kentaur. Man ska sälja en app. Kentaurappen. I Kentaurappen kan man vara sig själv.

Längtan efter att få dratta på arslet

Vid Genèvesjöns kant bor en rik gubbe som heter Björn Sundeby. Han kommer från Växjö och där vill han nu bygga ett nytt huvudkontor till sin IT-firma. Det ska se ut som ett 1890-talspalats, med husen på Strandvägen i Stockholm som förlaga.

Jag älskar det. Det gör inte precis arkitekterna. Faktum är att fick leta med ljus och lykta för att hitta någon som ville (och kunde) rita huset. Det var typ som om han hade bett dem att rita ett huvudkontor för Sverigedemokraterna, i nationalromantisk stil.

Nyligen vann arkitekten Johannes Norlander Kasper Salin-priset, ett slags melodifestivalen för hus. Han vann det för ett flerbostadshus i Göteborg. Huset är jättefint. Om man tagit den lärarbostad vid Bauhausskolan, som Walter Gropius ritade åt Lyonel Feininger (googla, det är värt det) och släppt den bredvid Norlanders nybygge hade de blivit ett snyggt par.

Här är en sak jag inte fattar: Varför är ett hus som andas 1896 en pastisch men ett som andas 1926 god smak och en vinnare i samtiden? Det är alltså okej att vara reaktionär så länge du är en tråkig plugghäst, men det är inte okej att vara reaktionär och samtidigt vara en glad skit som gillar flintastek och lite hallabalo.

Här är min tes: När byggherrarna har makten, blir hus bruksföremål, som designas för att säljas enkelt och med god marginal. Arkitekten har reducerats till att vara en husritare. När funkisen kom var arkitekten sociolog, socialpsykolog, etnolog och stadsplanerare. Arkitekturen var ideologisk, den var konst och politik.

Den nutida låsningen vid skarven 20-/30-tal, kommer sig av att det var då arkitektur var coolt. Precis som en människa präglas av den musik och de kläder hon bär i sin mest formativa period mellan 15 och 20 år – när allt händer. Begripligt, men effekten är att det tråkiga blir en kollegial subkultur. Effekten blir också såna hus som ritats av husritare efter Bo01 i Malmö. En generisk, hammarbysjöstadifierad, pseudofunkis, där inget hänt.

I have a dream. Den är att Kasper Salin-priset om några år går till ett hus som får mig att dratta på arslet. Och att IT-gubben bygger sitt palats.

För sakens skull: Mina svenska favorithus är Tekniska Verken i Linköping (det första av husen), Kulturhuset i Stockholm, Söderledskyrkan samt Riksbanken vid Brunkebergs torg.

Idé till personlighet: Provocateur

(Det här är inget blogginlägg utan en text jag länkar till när jag söker jobb som provocerande egensinnig och utmanande krönikör på Svenska Dagbladet och/eller tidningen Fokus.)

Sverige är så trångt, jag får ingen luft. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk som en mullvadsgång. Jag var på middag härförleden, hos den sortens fina kulturarbetare som får Galago i brevlådan och vill riva tullhuset på Blaisieholmen. Ni kan sorten. Hursomhelst, jag råkade tala väl om Donald Trump. Stämningen blev precis så stel som du tror.

Samtalet fortsatte. Det sägs att vi måste förändra vår livsstil, att jordens temperatur stiger. Bland nämnda middagsgäster, var enigheten stor i att vi måste äta mindre kött och sluta åka bil. Jag undrade om vi inte skulle sluta dricka vin, röka cigariller och knulla också, när vi ändå höll på. Sån är jag, drastisk och obekväm.

Vi är så himla konforma och tråkiga, vi svenskar. Det enda vi kan komma på för att liva upp vår tillvaro är att riva Slussen eller höja nån skatt. Jag är en verserad och belevad sanningssägare och i vår fantasilösa tid innebär det att inbjudningarna till middagar kommer allt glesare. Det gör mig inte så mycket, men det är trist för dem som inte får ta del av mina spetsiga motvalls-åsikter.

Det är som att det värsta som finns är en avvikande mening. Visst, frenologin kanske inte lärs ut på universiteten längre. Men måste allt som inte är à la mode också vara fel? Kanske är det så att du gillar att betala skatt, för mig är det som när en tjuv bryter sig in. John Locke, kontrollerade gränser, Ivanka Trump och ett klassiskt herrmode. Restauranger som serverar kråka om våren och så en hel, stor ost som vi stal när jag läste i Uppsala. Lumpen, inget är dumt med lumpen. Tweed.

Jag har mina egna åsikter och dom är starka som Dijonsenap. Tråkiga, tråkiga Södermalm.

Dagens ungdom är ett skämt.

Cognac!

Om misstanken att man är någonting på spåret.

Här kommer ett långt intro: Ann Heberlein skrev nyligen i en text, att vi måste se hela människan, och alla hennes umbäranden, och inte bara se den avhumaniserade tiggaren, som sitter på marken.

Haha nej det gjorde hon såklart inte.

Hon skrev istället att folk som ger pengar till några andra än människor som färgar ögonbryn, är hycklare. Vi skänker pengar för att vi är äckliga, kan man säga. Och tror oss vara förmer tack vare att vi skänker. Vi tror att vi är goda, men vi är gråtvänster. (Vänster är här inte politiskt definierat, det är bara allmän avpixlat-svenska för typ landsförrädare.) Och godheten är vår vinterkräksjuka.

Om man ger pengar till någon, någonstans, som inte färgar ögonbryn, är man ett svin. (Undantaget givetvis: Kollekten. Ann älskar kyrkan! Hon får inte nog av kyrkan. Skänker man pengar till kyrkan är man god på riktigt.)

Snart började folk påpeka att godhet ändå är rätt bra, överlag. Bättre än motsatsen, som ju är ondska. Och kanske skiter den som behöver pengar i att den som skänker inte skär sig av självhat utan mår lite bra. Ann håller inte med.

Nu är det långa introt slut.

På Twitter skriver Ann: De starka reaktionerna på min text om köpt godhet får mig att misstänka att jag är något på spåren.

Ja, du. Whatever rocks your boat.

Men… det är ju inte som att det finns ett absolut samband mellan starka reaktioner och att vara något på spåret. Ganska ofta är väl de starka reaktionerna ett tecken på att man inte är någonting alls på spåret? Du kunde anklagat judarna för nine eleven och fått starka reaktioner. Du kunde propagerat för kombinationen barnporr och kolloidalt silver som recept mot dåliga PISA-reslutat. Utan att nödvändigtvis ha varit mer på spåret än du är nu.

Ett bra sätt att få en bild av någon är att se vilka strider hon tar.
Ann tog striden mot godhet. Grattis.

Höst/vinter 2016

En kvinna går på Ica. Hon är laktosintolerant. En gång var hon ihop med en tjej som, när dom grälade, ropade åt henne att hon till och med var för lat för att skaffa sig en riktig jävla allergi.

I ett litet hus, djupt inne i skogen bor en man, det sägs att han är klurig. Han kan vara i sjuttioårsåldern kanske, det är svårt att säga. Mannen har mätt ut alla currykryss i huset, med en slagruta, och markerat dem ut med små trianglar, som han karvat i golvens trä och linoleum. En gång såg han en orienterare ramla och dö.

På en juicebar sitter en tjej och säger att ryssarna ser allt.

I en liten, liten stad, går en fritidspedagog till jobbet. Det har snöat hela natten och snön faller fortfarande i stora sjok över världen. Snön tynger träden. Granarna som kantar cykelvägen, ser kuvade ut, med sluttande axlar och håglös blick. Fritidspedagogen kan, om du så väcker henne mitt i natten, säga hur många arbetsdagar det är kvar till semestern.

Vid ett bord på Espresso House på stationen i Södertälje, sitter en kvinna med en laptop. Hon skriver att traditioner är viktiga. Att det är de som formar ett land. Att hon inte behövde låsa cykeln när hon växte upp, men det var då och nu är nu. Och hon tycker att det är löjligt att en kaffe ska kosta så mycket.

En journalist åker bil utanför Sala. Han ska till en familj som är självförsörjande på mat och kläder. Han suckar för sig själv när han tänker på det. Det är grådassigt och vägen är tom och här och där står det brevlådor, som kortvuxna liftare i diket.

Någon i ett konferensrum nära Möllevångstorget, ritar på en whiteboard. Det handlar om hur man ska få konserver att kännas lyxiga. En produktchef som ville bli bagare egentligen, nickar med allvarlig min. Lyxkonserver.

En lärare tänder en cigarett.

På ett varuhus går en kvinna och tänker på hur allt kan vara. Hon läser horoskop men tror inte på dem egentligen. Hon kommer ihåg känslan i magen när hon precis lyssnat på Renata Chlumska på Vasateatern; att ingenting är omöjligt för den som har bestämt sig.

En kille på en bar berättar precis allt om sig själv.