Att leda med karisma

Det här är en bekännelse. Få saker gör mig så obekväm som det professionella nätverket Linkedin. Jag är nästan aldrig där och när jag väl tittar in slås jag alltid av hur skamlösa människor är. De breder ut sig och tar plats. Delar saker som amerikaner skrivit. Gör kluriga betraktelser och skryter om saker dom gjort. Allt detta är väl bra och så, jag önskar att jag hade mer av det själv. Men jag inser hur himla mycket team Jantelagen jag är. Jag tror väldigt sällan att jag är något. Jag inbillar mig inte att jag är bättre än ni är.

Mitt yrkesmässiga jag rör sig i princip mellan självhat och omnipotensföreställningar, med perioder av molande stumhet däremellan. Ingen av dom tre tillstånden lämpar sig så bra för att vara professionell och komma med tips och så. Jag ser såklart att jag är en minoritet. Inte udda på något coolt sätt, som i att vara excentrisk eller att ha en jävla integritet. (Jag är förvånansvärt normal och har i princip ingen integritet alls.) Men bara oförmögen.

Jag hade en gång en hög chef som presenterade sig första dagen som ”en person som leder med karisma”. Det visade sig att det inte stämde. Jag sökte långt senare, häromdagen, upp personen på linkedin och det stod även där, i hens beskrivning. Det är en så konstig sak att säga om sig själv.

Jag har ingen definierad ”yrkespersona” utan kan nog bara se på mig själv som en enda person. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb och jag lägger mycket tid på det. Men jag kan liksom nästan aldrig förmå mig att läsa någon fackbok som är på tapeten utan läser hellre Predikaren en gång till eller något som en ryss skrev för länge sedan om lidande. Jag ser hellre på HBO än TED. Lyssnar på tramsigheter istället för smarta poddar.

Människor är olika.

Det finns många personer som jag verkligen gillar, respekterar och rent av beundrar, som är helbra på det här med Linkedin. En del av mig avundas dom. Jag gör verkligen det, för jag fattar ju hur smart och bra det är.

Men jag kommer aldrig att leda med karisma. Jag kommer sitta i ett hörn, med hörlurar på huvudet och då och då komma på något riktigt smart men oftast bara, liksom, få saker ur värden. Och ibland hitta på projekt som ingen tjänar pengar på, med oklar avsändare, som kan förändra allt – men sällan blir av.

Jag har lovat min chef att bli bättre på att dela och lajka saker som vi på jobbet gör. Och jag har blivit bättre. Jag är ju inte helt dysfunktionell, va. Och framför allt så har jag smarta kollegor som gör roliga saker. Vissa av dom, skulle jag till och med hävda, leder med karisma. Dock skulle dom aldrig säga det själva.

Inte ens på Linkedin.

Att äga libsen med burns

Riksdagsledamot är ett lite konstigt jobb, eftersom det är högavlönat, med mycket bra pensionsvillkor, men likväl inte ställer några som helst krav på den som får det.

Det… äh, vänta lite, jag är snart tillbaka. [5 minuter senare] Puh, det dök upp nån plugghäst och påpekade att ”riksdagsledamot inte är ett yrke, det är ett uppdrag”. Så jag var tvungen att döpa honom i toaletten och göra kalsongrycket. Vart var vi? Ja, just det; inga krav. Ställer man inga krav på färdigheter av något slag, begåvning i vid bemärkelse, social kompetens, utbildning eller kunskaper, så får man en illuster skara individer.

Det är ett konstaterande, som inte har med resten av det här inlägget att göra. Det handlar nämligen om politiska projekt. Den som vill ha med sig människorna i det egna partiet och folket i valbåsen, bör ha ett sådant. Det kan vara Palmes prat om en gemensam grundskola för hela Sverige, på sextiotalet. Eller miljonprogrammet.

Det kan vara den göteborgska politikens dröm om en linbana, som svävar över älven och över Kent Andersons grav. Eller för all del moderaten Hanif Balis politiska projekt: Att äga libsen med burns.

Om vi går tillbaka till Palme och sextiotalet igen, kan vi se att det där med gemensam grundskola fångade något som var viktigt för många. Vilket kunde bygga, med Rudolf Kjelléns ord, ett ”momentum över tid”.

Naturligtvis är det enkelt att konstatera det med facit i hand. Kanske kan vi konstatera om fyrtio år att det var samma sak med det att äga libsen med burns. Nu är vi för nära skeendet.

Linbanan i Göteborg kommer, när den är klar, att ha kostat skattebetalarna fyrtiotusen miljarder Euro. Det är väldigt mycket pengar. Det är också ett underbetyg till en stad, som historiskt fått sina projekt betalade av mecenater: Sahlgren, Chalmers, Röhs. Men ryktet säger, att när man väl sitter i sin, på vajrar svävande, gondol. Då kan man se ända ut till Vinga, ja längre. Om dimman inte ligger över Dogger, ja, då kan man se ända till London.

Så om… fasen, vänta lite igen… [5 minuter senare] Okej plugghästen dök upp igen och frågade, med målbrottsröst, om jag bara kan gnälla på borgare och göteborgare. Jag sa att jag varken dömer eller gnäller, jag är bara en flanör som flanerar gatorna fram och observerar. Och att vi inte får glömma sossarnas stora projekt dom senaste trettio åren: Att göra sig själva fullständigt överflödiga, för alla, oavsett politisk hållning.

Det är inte bara ett betydligt mer storslaget projekt än att äga libsen med burns. Det är dessutom i praktiken redan genomfört.

Landlevande blodiglar, nej tack

Sommaren och semestern är bara nån vecka bort men har redan börjat blekna som en Lycamobile-reklam i fönstret på nån servicebutik i Hagsätra. Tillbaka i gruvan igen. Därför är det kul att jag har fått ett superspännande uppdrag: Jag ska ta fram ett nytt miljöpolitisk program för moderaterna!

Utkastet här under är inte formellt antaget som det nya programmet – men det kommer med stor säkerhet att landa ganska nära. Jag ber dig som läser att inte sprida det vidare, men du får gärna komma med synpunkter såklart! Here goes:

En annan värld är möjlig: Moderat miljöpolitik för 2045 i fem punkter

Vissa forskare menar att jorden värms upp av koldioxid och att människan är orsaken. Andra, coolare, forskare håller på med nanoteknik, som är supersmå saker som till exempel gör att man inte behöver tvätta fönstren i framtiden. Vi kan enas om att det finns saker i all forskning som stämmer. Men ingen vet allt. Greta seglar till USA nu men Rebecka Weidmo Uvell äger henne på Twitter. ÄGER. Okej fem punkter:

  1. Vi måste äta mer kött.

Du kan påverka! Genom att äta mer kött frigörs land från veteodlingar. Land som kan bli annat. Bäst är att äta kött från Brasilien eftersom frihandel och grejer. Då rensar vi även upp lite i regnskogen som är superstor. Den är också äcklig och det finns för guds skull LANDLEVANDE BLODIGLAR där??

  1. Vi måste flyga mer.

Entrepen… engtr… antreprenö… företag är det enda som kan rädda jorden för dom är bra på att komma på saker och så. Och när dom tjänar mer pengar kan dom komma på mer saker. Typ att flyga på vätgas? Jag vet inte. Miljöflyg i alla fall, det är grejen. Men för att det ska bli av måste alla flyga mer. Mycket mer.

  1. Vi måste äta mer kött när vi flyger.

Basic math såklart men värt att poängtera.

  1. Kärnkraft hemma

Solpaneler gör taken fula och är inte så cool. Vi vill därför erbjuda alla villaägare och bostadsrättsföreningar små mini-kärnkraftverk. Det är även ett viktigt demokratiprojekt, att decentralisera uranet. Och ur säkerhetssynpunkt, såklart hellre en minihärdsmälta på Björkvägen 19 än en riktig i Ringhals.

  1. Sunt förnuft

Viktigast är såklart sunt förnuft. Därför kommer Filippa Reinfelt att driva moderaternas miljöprogram.

Sommartider, hej hej!

Jag har åkt genom Sverige en del i sommar och sett alla saker som man ser när man gör det. Det är ett ganska trist land att semestra i men det finns fina saker också, absolut. Maten är överlag dålig men det går oftast ganska lätt att fatta språket, även om det varierar en del.

Jag har sett fula typhus. Jag har sett fina små torg. Jag har varit i tusen lador där det hängt vattenskadade skolplanscher med avbrutna hörn som någon vill ha 350 kronor för.

Olika sorters skogar:

Den med smala furor som står tätt, där marken är ett ingenting det känns som att den hoppas på en skogsbrand. Den trolska barock-skogen, där lavar draperar nedfallna stockar och allt är död och dekadens. Barrskogen runt alla bruksorter, där så mycket levde men där allt är dött nu, fast det ser likadant ut nu, det är som i Tjernobyl. Lövskogen runt bäckar som tillverkar diamanter av solljuset som träffar vattnet.

En loppis som skyltades från vägen 3 km bort, visade sig vara ett skjul där det satt en man i sjuttioårsåldern som var full och berättade saker som ingen ville höra.

Jag har sprungit varje dag. På löpband, berg, grusvägar, landsvägar, stigar och stränder. Jag har bott på berg. Jag har ätit jättegod pizza i en handelsträdgård i Ljusdal. Jag har träffat släkt och vänner och jag har varit hel improduktiv. Den intellektuella stimulansen har begränsat sig till komedier på Netflix.

Jag har bott på tre- och fyrstjärniga hotell där vardagens konferensgäster bytts ut mot turister. Gått i korridorer och tömt minibarer för att få plats för medhavd cava. Ätit kärlekslöst överdådiga frukostbufféer, där allt bara är logistik och scheman. Jag har sett så vackra solnedgångar att det är som att få en smäll i magen. Åkt över små broar och tittat på små fiskar i små åar.

I Rättvik var det massor av folk som åkte gamla bilar mycket långsamt. I Nyköping var det många myggor och en silvergruva mitt inne i skogen. I Linköping en jättebra antikaffär där jag köpte sju vaser tror jag. I Göteborg var det fint och jag och sonen gick hela Vasagatan. Skåne kom jag aldrig till.