Jackie jag tror att du förstår

Jag är en smula upprymd, så ni får väl helt enkelt ursäkta mitt goda humör. Förlåt för min joie de vivre, jag har bara blivit ekonomiskt oberoende.

Skälet? Jag har varumärkesskyddat rövnylle. Det fina är att jag har licensen för ”neuropublicering” vilket på enkel svenska betyder att alla som tänker ”rövnylle” när de läser något på internet, måste betala mig €1,19.

”Va? Sicket rövnylle” kanske du tänker nu. ”Katsching” tänker jag då.

Men vi backar bandet. Vad innebär det att varumärkesskydda något? Jag fortsätter på enkel svenska: Det är något gör man för att man har kommit på något som man inte vill att någon annan ska planka eller utnyttja. Lite som en special olympics-variant av patent.

Kanske blir det enklast om man tar några exempel.

Dagens Media har skyddat varumärket DJ Battle. Detta eftersom man var först med den formen av skivspelande som tävlingsform och för att man har slitit hund genom åren för att få skiten att flyga. Vore inte kul om nån färsking från Queens försökte mumsa i sig alla godisarna i den burken.

Gene Simmons försökte registrera ”hårdrockstecknet”, alltså där man knyter handen och sedan spretar ut med tumme, långfinger och lillfinger. Men fick nej! Så sjukt. Det är som att det är okej att stjäla andras saker? Per Holknekt registrerade covfefe som en del i sin Linkedin-strategi. Och Jackie Arklöv varumärkesskyddade sitt namn, så att ingen annan skulle få för sig att snylta på alla värden som ligger i varumärket Jackie Arklöv för att sälja kanske pasta, golfkläder, parfym eller programformat till TV3.

Man kan säga att varumärkesskydd är vad som skiljer oss från djuren. Nåväl, det om det. Vill du ha mer får du googla.

(Under tiden som du läste det här inlägget trillade det in  cirka trettio tusen kronor på mitt konto.)

Jag saknar politiken

Jag är på semester. Ger mig ut och springer. Springer längs barndomens stigar och är beredd på att anfallas av mygg och melankoli; dessa minnen av vaga ögonblick som aldrig helt går ur kroppen. Reminiscenser från ett liv. Ja ja, hur som helst började jag tänka på något annat: Att allt är socialdemokratins fel.

Jag springer längs smala stigar där trötta, regntyngda nässlor ligger på marken, som palmblad för mina fötter. Jag tänker inte på politik, jag tänker på frånvaron av politik. Hur det sitter ett köttberg och sörjer att sossarna har stabiliserats på nivåer som med marginal och kontinuitet ligger under 30%. När de borde tacka gudarna varje dag för att de har över 20%. När de borde hålla karnevaler i alla folkets hus bara för att de fortfarande finns.

Helst en ideologi, i brist på det en vision, i brist på det ett momentum, i brist på det en rörelse. Så svåra är människor. Alltså inte alls. Macron fattade det och sopade hem skiten. Corbyn levde det. Han drog ut knivarna som hans partikamrater satt i hans rygg och gick visslande med dem till metallåtervinningen.

Socialdemokraterna har inget av det och det är synd på många vis, för det finns inget efter det. Har du inte ens rörelsen – och då menar jag inte Unga Örnar, då menar jag en kraft som flyttar sig själv och människor – har du inget. Du är en apparat av förvaltare. Du är ängsliga människor med arvoden av olika slag.

Jag räknar de små träbroarna jag springer över. Jag andas luft som är lite för varm och som bodde kvar här mellan träden, när jag flyttade.

Palme var stolt att kalla sig demokratisk socialist. Juholt pratade om en social demokrati. Menlösheten når homeopatiska nivåer. Löfven har vett på att hålla käft. Vad vill socialdemokratin? Inget. Den vill inget. Den har en organisation och den hyr lokaler men den vill inget. Eller så kan den inget. En gång handlade det om rättvisa och om fördelningspolitik. Nu handlar det om nivåer i procent på RUT och ROT. Du kan invända att det går bra för Sverige. Man inte ska laga det som inte är trasigt. Men det är trasigt. Allt är trasigt. Det skiner men är trasigt.

Kameralismen och det att göra radhusägare i Nacka till enda målgrupp för varan ”politik”. Allt som gör att vi inte har en debatt (om något annat än invandringspolitik). Att gruppen ”mätta och belåtna genom ökade bostadspriser kan åka till Thailand på jullovet” har blivit så stor att den nu tillåts terrorisera alla andra. Medelmåttornas seger och konsumtionens trötta obeveklighet.

Allt detta är sossarnas fel.

Det är andras fel också men borgarna har aldrig låtsas som något annat. Även om de är stagnerade också. De är ännu lite latare kanske. Vänstern är mjäkig och Miljöpartiet sålde först hjärtat, sedan ryggraden och hjärnan. Nu är de bara kött, att beskatta. Sverigedemokraterna betraktar trianguleringen från sidan och fattar att rasismen och lägre skatt på bensin är allt som krävs.

Allt är sossarnas fel eftersom en socialdemokrati med något slags ideologiskt kompass, ger andra något att positionera sig emot. Det går inte idag.

Den skulle ge tillbaka tron på politiken som det möjligas konst och att det går att fördela om alla resurser på andra sätt. För alla inte är Nacka-radhusbor, inte ens mentalt. Nu har man istället, slappt, gett bort problemformuleringsprivilegiet till människor som inte ens orkar formulera problem.

Jag saknar politiken lika mycket som jag är trött på politiker.

Fan ta er, sossar.

Jag sprintar upp för en kort men brant backe och mina muskler skakar av sig alla timmar framför datorn. Nu är allt som grönast men det vänder. Även de självgoda jävla almarna och lindarna kommer bli varse det.

”Vi har en planet att rädda”

”Vad i helvete?” Häpen släppte jag ner bunten med papper på bordet. Eller gled den ur min hand? ”Jag… jag fattar inte. Det här… alltså. Det är så radikalt. Och emot allt ni står för?” På andra sidan bordet satt alliansens fyra ryttare, förlåt, partiledare. De var klädda som ett SWAT team från Navy Seals i en amerikansk nittiotalsfilm. Janne hade till och med svarta streck målade längs kindbenen. Ebba drog sista blosset på en cig, släppte fimpen i en tom ölburk framför Annie. Det fräste ur burken. En rökring löstes långsamt upp i luften.

Anna såg på mig med smala ögon. Hennes röst var mörkare än på TV. ”Vi fattar om du tycker det är fucked up. Men vafan, vi är också människor. Vi tänkte bo på den här planeten ett tag till. Vad ska vi göra, liksom.” Jan hostade till av röken. ”Juste. Vafan trooor du?”

Svaret var att jag verkligen inte visste vad jag trodde.

Förlåt. Vi får börja från början. Några dagar tidigare hade en pålitlig källa skickat ett utdrag ur Moderaternas kommande valmanifest till mig. Fair enough, jag får saker skickade ibland. Men detta? Det var som ett stycke dadaistisk poesi:

Åtgärder för fler jobb

Obb bobb, obb bobb

kobb! obb!

Likeli pikeli obb rasta, excj hombel okkle

Sol sol lungo ristol kalleja

molla mo kalla

Hack!

boo obb

o / o / o / o / b / b

anlogo – bung

Arv olewqo fmekjol

el

el

ortan ploink

PLONIK PLOINK POLL

Jag hade såklart inte trott på att det faktiskt var från manifestet. Men så skickade en annan källa (som jag vet inte känner till den förra) samma text. Nu från stycket under rubriken ”En levande entreprenörslandsbygd” i Centerns kommande valmanifest.

Jag satte en bekant på att rota på Liberalernas och Kds servrar, och mycket riktigt fanns den bisarra texten även i deras kommande manifest. Vad kunde det betyda? Eller, texten betydde ju inget. Men vad betydde det att den fanns hos alla allianspartierna?

Nästa morgon väcktes jag av att en maskerad person lade sin hand över min mun medan en annan tryckte ner min kropp mot sängen. Två lite knubbiga ninjor, med snälla ögon i maskernas smala springor. ”Ta det lugnt. Vi vill dig inget illa. Vi vill bara att du ska veta.”

När jag slutade kämpa emot, släppte de mig, långsamt, och tog väck handen från min mun. ”Du är den enda trovärdiga kanalen som finns kvar. Lyssna.”

Jag var yrvaken och arg men lyssnade. De berättade att det som tidigare var Alliansen nu bytt namn till Keeping it Real Alliance (KIRA). Och att deras agenda var att rädda mänskligheten.

”Jaha” sa jag trotsigt, med bruten morgonröst. ”Genom sänkta skatter och abortförbud då eller?” De tittade på mig, medan mitt dåliga försök till en snärtig replik föll till golvet som en blöt strumpa. Sedan såg de på mig, med med hälften irritation och hälften medlidande. ”Du vet verkligen ingenting, va?”

Lite senare satt vi i köket och drack kaffe. Ninjorna hade tagit av sina masker. Jag kände igen dem på ett diffust sätt, jag gissade att det var ledare för några av ungdomsförbunden.

”Allt är en del av något större.” Den ena ninjan pratade med ostsmörgås i munnen. ”Och det började redan 2004. Vafan, låter det troligt att de skulle bada i en badtunna, haha? Hos Maud?” Han skrattade så smulorna flög ur munnen.”

Sedan har det fortsatt. Se på mängden av bisarra förslag. Se vad Björklund gjort med skolan. Verkar det vara på riktigt tycker du?” Fler smulor flög ur munnen. Som en pytteliten snökanon.

Ninja nummer två fortsatte. ”Nuon! Haha! Och alla vårdcentraler som såldes för en back öl och en örfil!” De fortsatte skratta när de lämnade mig i lägenheten. Jag skulle få veta mer snart.

Därför stod jag nyss och väntade i hörnet Prästgatan och Ankargränd. Jag hade fått adressen i ett sms. Jag vet att marken under Gamla stan är full av kulvertar mellan riksdagskanslier och riksdag. Här finns innebandyhallar, underjordiska bibliotek, snabbmatsrestauranger och ett vattenfall. Några av de äldre salarna har hackats fram ur berget av troll, riktiga troll. Och det sägs att Miljöpartiets Kjell Dahlström levde i underjorden hela mandatperioden 98-02. Och sedan blev galen när han såg solen igen.

Plötsligt öppnades en dörr på glänt. En gubbe med krum rygg och pliriga ögon gjorde en gest som sa åt mig att kliva in. Vi gick en brant trappa ner. Gubben gick före mig, med en lykta i handen. Jag fick gå fort, genom vindlande gångar, för att hinna med. Så plötsligt stannade han framför en dörr. Eller en port, snarare. Han knuffade upp den och föste in mig. Det var mörkt därinne och ögonen gjorde sitt bästa för att se – innan någon tände upp så jag bländades av det starka ljuset från kritvita lysrör.

Så satt jag där. De fyra partiledarna i sina svarta SWAT-uniformer granskade mig. Ebba lutade huvudet åt sidan och tände en cig. Ingen sa något innan Annie kastade åt mig en bunt hophäftade A4-papper. ”Här. Läs det.”

”Som sagt, vi vill att du ska veta  det.” Janne kollade på mig. ”Gör vad du vill av det.”

Jag ska nu göra en lång historia så kort det går.

Det som stod var att KIRA startades som Alliansen 2004, för att med en lång serie bisarra förslag och beslut under långt över ett decennium flytta gränserna för vad som var rimligt. ”På så vis luckrades allmänhetens omdöme upp under lång tid. Sossarna, som inte är en del av planen, har gjort sitt genom att vara… sossarna. Och miljöpartiet, haha. Ja jävlar.”

Nästa steg i planen var nu att vinna valet, på löftena att förbjuda interkontinentala flygresor, höja bensinskatten med sju kronor litern och förbjuda plastpåsar. Och därefter införa ett femårigt förbud för nytillverkning av grejer. ”Vi har så vi klarar oss, har vi inte? Folk får handla second hand.” Det var nu pappret gled ur min hand och ner på bordet. Jag hade aldrig trott det här om dem.

När jag rest mig för att gå, kom jag på att jag måste fråga om den där konstiga dadaistiska texten.

”Haha, den där ja.” Anna kollade på mig. ”Den skrev Filippa. Det var villkorstexten i avtalet när vi sålde Serafen i Stockholm för hundratusen. Sen dess har den varit som ett internskämt.”

Innan jag lämnade rummet frågade de vad jag skulle göra med allt jag fått veta. Jag sa ärligt att jag inte visste helt. Men att det nog blir ett inlägg på bloggen. ”Ingen kommer att tro mig dock.”

Ebba såg på mig. ”Du, det är okej. Vi har en planet att rädda.”

Hem till food trucken

I början av juni hade sverigedemokraterna nåt slags kickoff i Norrköping. En av sakerna som lyftes var att ”tonen på sociala medier måste bli snällare”. Partiets företrädare måste se till att bemöta andra som de själva vill bli bemötta.

 

Den som sa det var Linus Bylund. I hans fall innebär det att han vill att andra använder gymnasial pilsnerfilm-lingo när de pratar med honom på Twitter och därefter blockar honom. Lite oklart hur det gynnar partiet, men men.

 

Jag tänker mig att den här kategoriska imperativet-approachen ska gälla hur sverigedemokrater agerar överlag. Vilket gör dem till Sveriges mest rakryggade och principfasta parti.

 

Ett exempel på sverigedemokratisk etik:

Du är 22 år och dina föräldrar har dödats. Landet du bor i är ett land som är i krig och upplösning. Om du stannar kommer du också att dödas eller bli bortförd av säkerhetspolisen, precis som många redan blivit. Du har inget att äta, du får inte läsa eller säga det du vill, inte ligga med vem du vill.

 

Hur hade jag gjort i det läget? Jag hade flytt, hade betalat allt jag hade för att nån jävel skulle smuggla mig till Europa. Och skitit helt i hur det gick till.

 

En sverigedemokrat hade stannat kvar och tagit vara på vardagens små glädjeämnen. Gått nån kvällskurs kanske. Öppnat en food truck.

 

Vi leker med tanken på att sverigedemokraten ändå skulle fly (det är ju ett hypotetiskt exempel). Nu kommer han till Sverige. Han är som sagt 22 år. Om han kastar passet och hävdar att han är 17 kommer han att ha en chans att inte skickas tillbaka till ett land där risken är extremt stor att han dödas.

Jag hade gjort det, måste jag erkänna. Jag hade ljugit, fuskat, gjort exakt allt jag kunde. För jag gillar livet ganska mycket.

Sverigedemokraten? Han kastar inget pass. Han säger som det är. ”Japp, jag är 22. Jag tycker inte livet är så märkvärdigt att det motiverar lögner eller fula knep. Det går fint att skicka tillbaka mig. Jag kommer såklart inte att ställa till med någon scen då heller. Jag har ju alltid min food truck. Tjenixen konstapeln!”

 

Det är imponerande.

Ashes to ashes

Mina föräldrar och alla andra fyrtiotalister reser en massa, kors och tvärs över klotet. Kanske är de rastlösa. Kanske kompenserar de för den första halvan av sin generations liv, då folk på sin höjd åkte till Danmark nån gång. Oavsett skäl är det en lifestyle som kräver obelånade villor och ett liv av flitigt pensionssparande. Jag orkar inte tänka tanken ens.

Jag sparar inget till pensionen. Inte en krona.

Först och främst för att jag räknar med att singulariteten (alltså punkten då den artificiella superintelligensen exploderar) kommer att inträffa nånstans runt 2045 och göra oss odödliga. (Eller utrota mänskligheten på några timmar. Det senare vore så klart trist men i inget av fallen kommer någon att behöva en sparad slant.)

Jag har såklart tänkt på ett worst case scenario också. Alltså om vi teknikälskande framtidsoptimister har fel och singulariteten dröjer. Och jag inser att jag kommer att leva så himla billigt när jag är gammal, att jag inte behöver något då heller.

Så här tänker jag mig ett liv på ålderns höst: Jag bor i ett gistet skjul på landet. Jag läser massa böcker som jag inte hunnit med att läsa innan. Jag springer en hel del. Jag äter otroligt enkel mat. Kanske typ bröd och rotselleri och, jag vet inte, andra… eh, växter? Kommer någon och knackar på, lägger jag mig på golvet och är tyst, tills de försvinner.

Jag är inte en aktiv pensionär, jag är en passiv pensionär. Sover bort ganska många dagar i veckan. Engagerar mig inte i något föreningsliv. Dricker antagligen en del.

Jag har en hängmatta mellan två träd utanför skjulet. Inne ligger böcker i högar på golvet för jag orkade inte sätta upp några hyllor. Enda lyxen är ett badkar. När jag sa bröd menade jag mjöl och vatten, typ pizzadeg, som jag steker som tortillas i en stekpanna.

Jag lever inte livet som en aktiv livsnjutare hela vägen tills jag får en stroke och kraschar på en lindyhoppkurs eller på nån jävla vingård i Toscana. Jag ligger i hängmattan och tittar upp mot trädkronorna högt däruppe. Och stjärnorna ännu högre upp. Under mig växer kanske ljung. Det står ett rådjur en bit bort och glor på mig.

Av jord är jag kommen, jord ska jag åter bli.

Yes då ska jag bara sälja in den här genuina planen på en lycklig ålderdom på min partner och säga åt ungarna att deras barn kommer få en morfar/farfar som lever en liten bit utanför samhället. Men också att om barnbarnen knackar med en specialknackning (knicketi-knicketi-knock-knock) så kommer jag faktiskt att öppna dörren.

Marknadsperfektion

Vi flyger för mycket. Du vet det och jag vet det. Folk åker till Thailand i ren tristess och släpper ut miljarder ton koldioxid, som blöta fisar, över ett Arktis där isbjörnarna hoppar mellan allt mindre isflak.

Det går inte göra något åt heller. En flygskatt som adderar en hundring per flygbiljett ses som groteskt och sinnessjukt av samma politiker som inte tycker det är en big deal att höja SL-kortet med hundra spänn.

Det är alltså kört och vi är på väg åt helvete i rekordfart. Tur att det inte är vi själva utan våra barn som får betala notan. Hahaha, suckers. Köp inga strandtomter, ungar!

Eller?

Nej. Det är faktiskt inte kört. Flygandet kommer att minska – och ironiskt nog är det flygbolagen själva som gör allt de kan för att vi inte ska flyga. United Airlines visade tidigare under våren hur branschen tänker nytt, genom att slå en betalande passagerare medvetslös, släpa ut personen genom mittgången och ut från planet, för att sedan dumpa kroppen i ett dike i New Jersey.

Ryan Air har ända sedan starten haft en policy som går ut på att få folk att sluta åka med dem. I deras fall genom att sälja biljetter för fem kronor, som sedan kostar femtusen gånger mer om du vill checka in, ha en sittplats på planet och använda toaletten ombord.

Och SAS har vässat sin kundtjänst som nu uppmärksammas både för sin totala tondövhet, sin Kafka-liknande process och sin passiva aggressivitet.

Planeten är på väg att räddas. Marknaden reglerar sig själv! Det behövs ingen flygskatt. Här är några saker som vi kommer se snart:

Trenden ”Gate hate”. Du kommer till din gate för att borda. Personalen hatar dig. Slår dig med ridspö, kastar måsägg på dig. Gör kalsongrycket.

”Sorry, hahaha.” Ironiskt våld som utövas av kabinpersonal. Kan riktas mot både passagerare och bagage.

”SAS-metoden” – här står SAS för Soft Airgun Snipers. Alltså människor som ligger gömda med luftgevär med hårda plastkulor. Skjuter alla som närmar sig gaten. Siktar på folks ögon och mot barnvagnar.

Jag funderar på vad som är vackrare än en marknad som reglerar sig själv, perfekt. Jag kommer inte på något.

Exklusivt bloginlägg, för den kräsne med smak för livets goda

Mäklarannonser befolkas av en prosa som man bara springer på där. Jag vet, det är världens tröttaste spaning. Men jag vill gräva i den ändå – och fokusera på språket som beskriver de dyraste objekten.

Ni vet, där den funktionella meningen ”Nu säljer vi det här stora, fina huset från 1912” översätts till den direkt vansinniga meningen ”Nu har vi äran att saluföra denna magnifika mangårdsbyggnad anno 1912”.

Det är ingen slump att det låter som det gör. Men hur kommer det sig? Min tes är att ett så här dysfunktionellt, men ändå institutionaliserat språk, måste bygga på en brist någonstans. Någon har en agenda. Andra står passiva.

Jag tror inte att det är så att rika människor generellt sett är begåvningsmässigt hämmade eller mer än andra saknar bildning i klassisk bemärkelse. Och att de därför skulle tilltalas av den här Lärkstads-esperanton. Jag tror inte heller att det är människorna som säljer objekten (i de fall de hör till en annan kategori) som kräver att man ska kalla en takhöjd för generös och en garderob för dressing room.

Återstår mäklarna alltså. Min tes är att de, genom att sälja väldigt dyra bostäder, blivit väldigt rika själva. Och kanske inte varit helt rustade för det.

Inget ont om högskolan i Gävle eller om att jobba helger i kavaj med lite för långa ärmar. Och för guds skull professor Eyebrow, we can’t all be reading the classics. Men det är kanske inte ett sammanhang där poesin eller den verserade debatten automatiskt vinner över Audis provkörningsevent på något hyrt slott.

Mäklarprosan är då alltså de nyrikas tolkning av de rikas preferenser. Det märkliga är att den inte har något naturligt ursprung. Är det grosshandlare ur pilsnerfilmer, som har filtrerats genom säljtävlingar och golf? Eller uppkomlingens önskan om att själv bemötas av en överdriven respekt, av en helt anakronistisk art?

Det senare, tror jag. Vilket gör annonserna till ett slags otroligt deprimerande självbiografier, eller snarare en hela tiden pågående psykoterapi med full insyn.

Ja ja, man behöver ju inte passera biblioteket bara för att man skrattar hela vägen till banken.

(För övrigt är det kul att läsa objektsbeskrivningar i den andra ändan av prisspannet också. Och där konstatera att ”smakfull” alltid betyder exakt motsatsen.)