Ett nyårslöfte

Okej jag hade tänkt att skriva om några olika saker. Till exempel den här coronaskiten som tydligen är här för att stanna. Men jag orkade inte. Jag orkar inte med negativ skit just nu. Jag hade ett teamsmöte idag där jag på slutet låg på golvet i ett konferensrum och lyssnade på vad andra sa, med datorn på min mage. Ibland tar energin slut men ganska ofta finns det å andra sidan obegränsat. Kanske är det cyklotomi, ett slags lindrigare version av bipolär sjukdom. Kanske är det bara så här det är att vara människa. Så är det nog.

Jag började också skriva om den kinesiska biluthyraren Lynk & Co, vars reklam ser ut som om en fem år gammal Portlandia-sketch har fått barn med bildbyråtjänsten Unsplash. Och barnet har något slags bristsjukdom. Men inte heller den säcken knöts ihop.

Istället kom jag på att jag behöver ett projekt för nästa år. Ett som tar tid som jag annars lägger på att surfa runt på Tradera och auktionshusens sajter. Och som genom att ta tid, hindrar mig från att köpa för mycket keramik. If there ever was a vattentät plan!

Nästa år ska jag skriva varje dag på bloggen. Det ska bli som en dagbok. Kanske bryter jag mot min enda regel och lägger till fotografier, till och med. Vi får se! Eftersom jag lever ett otroligt ospännande liv, måste jag dessutom tvinga mig själv till att hålla lite litterär kvalitet, för att inte tråka ihjäl er. Kul! Jag har ett projekt!

Paolo, Hamid och parkeringsvakterna

Två saker som slog mig när det uppmärksammades att Hamid Zafar är/var övertygad antisemit och böghatare, är dessa: Det gick väldigt fort att riva ner hela hans liv. Det gick väldigt fort och var väldigt publikt. Men det gick också knappt en dag innan olika människor började påtala detta. Och säga saker som att det var otäckt att alla reagerade på samma sätt. Som att det var ett flockbeteende, ett drev. Men säg mig då vem som skulle gått ut resolut och snabbt och försvarat honom?

Ja, eller, Hamid själv gjorde det i DN. ”Den som är fri från synd är välkommen att kasta första stenen” sa han då. Och, givetvis, eftersom väldigt många faktiskt är och var fria från just antisemitiska och homofoba synder, så kom stenarna farande omgående.

Återigen: Vem skulle, precis när skiten från olika forum kommit ut, och ingen visste om mer var på väg, gått ut och försvarat honom. Sagt ”ja detta är ju dumt såklart, det här med antisemitismen och böghatet, men vi bedömer att Hamid är en toppenkille i det dagliga så vi tutar på som vanligt.”

Fallet påminner om Paolo Roberto.

Paolo och Hamid hade båda, på olika sätt, byggt sig plattformar som riktiga män. Alfahannar med reaktionära värderingar. Paolo ägnade sig åt ”skojbråk” med 16-åringar och matlagning o skämta om pattar, så en lite skitigare och folkligare approach. Hamid var Paolo för folkpartistiska kanslister.

Hamid citerade Jesus om stenkastningen, vilket Joel Haldorf skriver bra om i Expressen. Han pratar om ”billig nåd”, som delas ut lättvindigt och utan ånger. Som Paolo, som var så uppe i sin egen krishantering att han verkade förvånad över att det kunde gå två dagar utan att saker blev som vanligt igen. Han hade trots allt berättat om hålet i hjärtat eller vad det nu var.

Jag tänker prova att hålla två saker i huvudet samtidigt och de är varandras motsatser. Jag tycker att cancel-kultur och deplattformering är problematiskt. Jag förstår cancel-kultur och deplattformering och tycker att det är rimligt.

Först, frågan som definierar allting: Vad tycker du om parkeringsvakter?

Samhället är hyperpolariserat idag och nästan allting hänger ihop. Många till vänster myser när högermänniskor som Paolo och Hamid får stryk. Många till höger lägger allt fokus på att hitta motsvarande fall hos vänstern. (Här går gränsen mellan KD/SD/M och övriga.)

Den som gillar Paolo och/eller Hamid (både före och efter deras respektive fall) ogillar parkeringsvakter. Jag vågar påstå att detta stämmer till nästan hundra procent. Det är nog enklare att hitta en svart svan och en vit springare på samma stadsbuss, än att hitta en Paolo- eller Hamid-skalle som tycker att lapplisor gör ett viktigt jobb som säkrar framkomlighet och ser till att stoppa fusket.

De var alltså i samma ”lag”. Och jag är i andra ”laget”. Full disclosure här, som ni märker.

Att säga upp kontrakt och anställningar och uppdrag när något sker som man tycker är långt över moraliska gränser (faktiskt oavsett åsikt i parkeringsvaktsfrågan) är rimligt, eftersom nästan allting människor gör handlar om att minimera risker. Det är därför svårt, nästan omöjligt, att klandra den som gör det. Lika mänskligt som det är att fela eller vara ett arsle, lika mänskligt är det att vara feg.

Det är också självklart är det att den som fuckat upp måste få fler chanser. Men det är så banalt som åsikt att det blir vulgärt, om det inte åtföljs av tydliga rekommendationer: Hur lång tid ska gå? Vad innebär det att få en till chans? Vad krävs för avbön? Jag tänker att man bör redovisa det för att vara trovärdig.

Om du har läst hit, vill jag tacka dig. Du har precis läst världens längsta intro.

För att jag ens började fundera på detta, berodde på en opinionstext på tidningen Resumé. Den är skriven av Elias Nilsson, som arbetar på konsultbyrån Äventyret, som arbetar med design och digitalisering. Elias skriver:

Tack vare internet så har Paolo kvar sin lojala publik trots att han inte längre får vara programledare på TV4. Tack vare internet så kan han kränga sina grejer trots att ICA aldrig skulle ta in dem igen. I internetvärlden finns inga gatekeepers som håller Paolo borta, och helt plötsligt räcker det med att det finns tillräckligt många som vill ha hans olivolja för att den ska säljas.  Så – låt oss fortsätta cancellera folk. Det känns ju bra, men det är lite skitsamma för människor som Paolo Roberto. Ingen kan ta ifrån någon makten att stänga ute en person från sin plattform, men vet ni – det spelar inte längre någon roll.

Och jag tror att det spelar roll. Jag tror att man säljer mer om man har hyllplats på ICA, Hemköp och Coop, än om man säljer från sin egen webbshopp. Även om man har 163 000 följare på Instagram. Jag tror att Elias analys är inkorrekt. Det är en sak att knyta näven när man ser någon lappa en bil. Det är en annan att, när man handlar på ICA, inte köpa tomatsåsen då, utan komma ihåg att köpa den vid datorn när man kommer hem. (Ett resonemang som Mats Georgson för, i en bra (men låst) artikel i samma tidning, alltså Resumé.)

Resumé marknadsförde artikeln på Facebook, eftersom ämnet engagerar.

Det är den mest lästa artikeln på Resumé just nu.

Inte märkvärdig, som Bill Gates

När jag växte upp, var det finaste som kunde sägas om någon att personen i fråga ”inte var märkvärdig”. I synnerhet gällde det här personer som var kända, rika, välutbildade eller av god börd. Från kändisar på teve till de lokala kapitalisterna, här, i skarven mellan 70- och 80-tal. Jag fattade det inte, men jag ifrågasatte det aldrig. I alla fall inte så det hördes. Jag ville ju inte vara märkvärdig.

Det handlade kanske om förväntningar och något slags avundsjuka, eller kanske revanschism. Bourdieu pratar om symboliskt kapital, som kan vara vilken tillgång som helst som tillskrivs ett värde i ett socialt sammanhang. Kanske var det så enkelt. Om man är underlägsen i ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital, så kan det finnas ett de facto-värde i att definiera gruppen som icke-märkvärdig. Och då kunna använda ”märkvärdig” som en dålig egenskap. Bristen på tillgångar blir så att säga en tillgång.

Jag själv har alltid sett ”märkvärdig” som en komplimang. Den enda verkliga idol jag har haft är Oscar Wilde, kanske sinnebilden av någon som är just märkvärdig. Jag älskar knäppgökar, misfits, störiga konstnärer och excentriska rikingar.

Eller, jag gjorde det, och trodde att jag fortfarande gör det. Jag vill ju gärna vara en sån skön person som är på precis det sättet. Och visst, i vardagen är jag det. Men i takt med att världen har snurrat runt solen så har saker på makronivå ändrats, så till den grad att jag kommer på mig själv med att tänka ”fan, Bill Gates ändå, bra kille, verkar inte märkvärdig alls.” Bill Gates? Medgrundare av det ondskans imperium som har gett mänskligheten de sämsta mjukvarorna sedan 1975. Är det där vi har hamnat? Spelar vi i samma lag nu, jag och Bill.

Att jag skriver det här, beror på att jag föll ner i det kaninhål där superrika tech-personer ägnar sina liv och sina miljarder åt att förlänga sina liv. Jag har alltså precis insett att det finns personer där ute som skulle tjäna på att inte vara så jävla märkvärdiga.

Här finns Dave Asprey, som DN i en artikel beskriver som någon som tar 100 kosttillskott om dagen, brukar stå på en vibrationsplatta i en kryokammare med 150 minusgrader och tränar på motionscykel med syrgasmask, för att få ”mer energi”.  Dave har även gjort en stamcellsinjektion i hjärnan ”i förebyggande syfte” samt lovat att han ska bli minst 180 år.

Riskkapitalisten Peter Thiel är såklart i en klass för sig. Det finns en scen i komediserien Silicon Valley när Gavin Belson, en av rollfigurerna, får en blodtransfusion i ett möte. En ung person kommer in och börjar pumpa över sitt blod till Gavins kropp. Med syftet att Gavin skulle bli starkare och yngre av blodet.

När jag såg den tyckte jag att det var den perfekta överdriften. Det finns så mycket mytologiskt med ungdom och att faktiskt ta någon annans blod att det blev surrealistisk. Och roligt för att det var en så befriande, uppenbar överdrift.

Men detta är alltså vad Peter Thiel ägnar sig åt så fort han får chansen. Metoden heter parabios och man kopplar (precis som i Silicon Valley S4E5) ihop två människors blodomlopp. Rationalen bakom det är att Thiel kollat in experiment som gjordes på möss för sjuttio år sedan som verkade funka. På möss. Lightversionen är att köpa blodplasma från tonåringar, priset verkar ligga på runt 5 500 dollar per liter.

Bill Gates? På en AMA (ask me anything) på Reddit 2015 säger han, om Google-företaget Calico (som försöker ”bota döden”) att ”It seems pretty egocentric while we still have malaria and TB for rich people to fund things so they can live longer.”

Nej, märkvärdig är han inte, den där Bill.

Inte jag heller, tydligen.

Att i oktober tänka på Mars

”Vad är poesi” tror jag är en ganska bra tanke att tänka ibland. Att man tvingar sig att söka efter den. Eller kanske ”vad är sublimt?”, det är väl i princip samma sak, tänker jag.

Ett av de bästa svaren på frågan, får man i kyrkan, när de läser upp namnen på alla som har döpts respektive dött senaste veckan. Det går inte att värja sig emot. Det är ett helt liv som summeras i varje namn på den som dött, och ett löfte om att allting är möjligt, i varje nydöpt.

En annan sak som också är poesi är detta: Våren 1999 skickar Nasa upp en rymdsond till Mars för att kolla klimatet på den röda planeten. Sonden som kostat 125 miljoner dollar färdas ensam genom rymden i 280 dagar och när den är nästan framme vid destinationen har allt gått perfekt. Loja Nasa-jobbare sitter i kontrollrummet och ska bara se på när den lägger sig i perfekt omloppsbana på en exakt angiven höjd över planeten. Sedan krashar den mot marken och blir till skrot.

Poesin ligger inte i det sorgliga att den lilla stål-grejen åkte i tystnad och kyla i 280 dagar för att sedan, vid målet, ha gjort det förgäves. Poesin är att skälet till att den kraschade var att någon, längs projektets gång, hade missat att översätta något från amerikanska mått till metriska mått. Allt var perfekt, utom enheterna.

”In a sense, the spacecraft was lost in translation” skriver LA Times om saken.

Andra saker som är poesi: Ljudet av vind när du är ute på havet. Kvittot från ett krogbesök som spårade ur fullständigt. Träningsvärk. Fotoalbum från när du var barn. Känslan av närvaro i kroppen när du långsamt blir full på vin. Solen som går upp och sen går ner och sen går upp igen.

Ja, listan är som du fattar snudd på oändlig, för den som upptäcker det.

Det är sossarnas fel att Ebba är en PK-tönt

En av dom bästa sakerna som jag har gjort på senare tid, är att sluta bry mig om politik. Jag följer inte debatter av något slag och jag kommenterar inget i sociala medier, för jag orkar helt enkelt inte. Eftersom jag är vit man med bostad och bra jobb, behöver jag inte heller, för jag påverkas inte av något. Om det är sossar eller moderater som styr mest, är helt ointressant. Jag är, inser jag, uppriktigt fascinerad av att någon enda människa bryr sig om politik längre. Det känns väldigt… 2018?

I mitt undvikande av politik, ingår att inte läsa något om politiker. Men här har det tråkiga skett att inte ens jag kunde undvika att läsa om Ebba Busch. Hon har, förstår jag, försökt att stjäla en gård vid en sjö, av en 94-årig krigsveteran med bältros. Det verkar som att hon har eldat upp hans bastu, dräpt hans betande får och sågat ner eken som han planterade med sin älskade för 78 år sedan. Det är på det stora hela en hemsk historia.

Och det slår mig hur konstigt det är att Ebba går på defensiven.

Jag undrar vad hon tror att hon har att vinna på det – och vad hon skulle förlora på motsatsen? KD har typ 6% och dom förväntas vara vapendragare åt den riddare som är SD, i nästa regering. Dom är i en position där dom inte kan vinna något men heller inte förlora något. Dom kommer aldrig ha något reellt inflytande men dom kommer kunna få igenom sin politik med SD och M. Jag vet inte helt var deras politik är, utöver indragen hemspråksundervisning, men utgår från att det handlar om att kommunala skolor ska förbjudas och att muslimer ska deporteras.

Framför allt vet jag att väljarkåren är så polariserad att hon skulle vinna på att vara uppriktig. Hon är inte KD-ledare, primärt. Hon är anti. Anti regeringen, anti vaccin, anti invandring, anti bögerier. Och hon inser inte kraften i det. Kanske bara 6% men det är för att du begränsar dig själv, Ebba.

Så varför är hon en sån mes? Jag tror att det är sossesveriges fel. Att Ebba vuxit upp i det här mellanmjölkslandet och impregnerats i jantelagen. Om hon skulle tala från hjärtat, och säga att hon fick en chans att blåsa en gubbe med strandtomt och försökte ta den, då hade hon nog varit på 10% ganska snart. Folk där ute kan relatera till sånt. Det fattar till och med jag.

”Hon är som folk är” hade man sagt. ”Skönt med nån som står upp mot massinvandringen och mainstream-media.”

Sluta vara så PK, Ebba.

22 moderatforskare kräver 100% arvsskatt

Ibland blir man glad av helt oväntade saker från oväntade håll. Den här gången från några som kallar sig Ratioakademien, ett gäng moderatboomers som skrivit en debattartikel i GP. Först blir jag glad, eftersom jag alltid blir varm i själen när provinspressen får delbart content helt gratis, såklart. Jag vet inte varför, jag tänker jämt att alla landsortstidningar är i kris, men det är dom kanske inte?

Men framför allt blir jag glad åt innehållet i artikeln.

Grundtesen är såklart att det är bra med stora klyftor mellan fattiga och rika, och att det är rättvist om klyftorna ökar. (Seems legit!) Ett citat:

Den som väljer att ägna sin tid åt exempelvis kortsiktiga nöjen och dyr konsumtion, snarare än att satsa på fortsatta studier, riskfyllt entreprenörskap, extra arbete eller långsiktigt sparande, måste själv få ta konsekvenserna av sina beslut. Och då också acceptera att de inkomst- och förmögenhetsskillnader som uppstår är rättvis. Det är rättvist och ska löna sig med ansträngning, förkovran och sparande. Därför är dagens skatter på arbete är orättvist höga.

Jag kan bara tolka det på ett sätt och det gör mig förvånad. Det här gänget av 22 moderatforskare vill alltså precis som jag införa 100% arvsskatt*.

Det är ju bara då som ”riskfyllt entreprenörsskap” är lika riskfyllt för den som fötts i en Waldorfskolekö som för den som fötts som sjätte barnet i en trea i Hallunda. Det är ju bara då som ”extra arbete och långsiktigt sparande” får folk att ”ta konsekvenserna av sina beslut” istället för att bara råka ha sjukt rika föräldrar.

Kul att Peje Emilsson, Carl Fredrik Sammeli och de andra tycker som jag. Kul men oväntat.

* 100% arvsskatt är det enda sättet att på riktigt skapa social rörelse. Nollställ allt efter varje generation. Varje person som fyller 18 år får en miljon i startkapital. Bygg ditt liv på dina förmågor. Ingen får något gratis. Ingen hamnar i underläge.