Moonshine

Jag tänker på döden och det är det fler som gör. De senaste två åren har inte mindre än fyra månförmörkelser ägt rum. Gårdagsnattens vansinniga superblodmånebonanza var så att säga löken på laxen och knoppen på dasslocket i blodmånekvartetten.

I USA spekulas det därför tämligen friskt just nu inom eskatologin, alltså läran om den sista tiden (som i ”Den Sista Tiden” och inte saker som har hänt sista tiden, typ bråket på bokmässan och att det är gift i riskakor.)

Irvin Baxter från Endtime Ministries förkunnar att denna tetrad (fyra röda månar i rad) signalerar att något speciellt kommer att hända, vilket inte är en överdrift. Pastor Baxter förutspår nämligen mer precist att ”denna nuvarande tetrad märker ut början av de sista sju åren som leder till Armageddon och Jesu återkomst till jorden”.

Armageddon 2022 alltså. Det låter inte helt orimligt.

Undergångskollegan John Hagee (författare till boken ”De fyra blodmånarna” som låg på Amazon topp 100 i över 20 veckor) menar dock att Matteus 24:36 klart och tydligt säger att det är endast Gud som känner till tiden för Armageddon.

Teologen Sven Reichmann konstaterar lakoniskt att ”det ligger i sakens natur att Jesu återkomst är ett överraskningsmoment” och släpper sedan micken, rakt ner på heltäckningsmattan.

Irvin och John och Sven är alltså riktiga personer som har familjer och lever life som vem som helst. Dom handlar korv och rotselleri och grejer, lyssnar på sportradion, rensar sökhistoriken från familjedatorn och drar på semesterresor till sol, värme och tvivelaktiga bufféer.

Människor är konstiga överlag. Alla krav vi förlikar oss med, alla fel vi gör. Men den här trion valde att addera ett lager av total galenskap till detta, genom att leva sina vanliga liv i skuggan av ett Armageddon, som kanske, kanske inte, kommer om sju år. Men som i alla fall är en realitet för dom.

För övrigt ställde jag ingen klocka men råkade vakna tidigt och försökte se den där superblodmånen. Jag såg moln. That was it. Farsta låg i dimma.

Ännu en tetrad, ännu en besvikelse.

Civil olydnad

Jag tänker på döden men det blir sällan mer än så. Det är väldigt sällan jag ropar åt någon att denne förtjänar att dö. Än mer sällan när personen i fråga ligger medvetslös med muskelspasmer och ser ut att just dö. Nej, det kan jag nog fan räkna på ena handens fingar.

När jag skrev ”kämpa gnaget” på Facebook, efter att flera tusen AIK-fans skrålade i ”låt han dö” åt Hammarbys Erik Israelsson, som skadades efter att ha gjort mål, var dom två första svaren jag fick dom här: ”Kolla härå (bifogar länk) här e andra fans som e dumma en gång” respektive ”Håller me d va dumt men personen (som var det en person och inte tusen) e sjukt impopulär på AIK-forum på nätet.

Jag läser om människor som har hamnat i tunnelbanevagnar bland hoppande män som vrålar och hoppar och hatar. Jag ser människor springa kors och tvärs över spåren på Gullmars. Det luktar krut och rök och det smäller knallskott och testosteronet kokar i mellanchefmän och byggjobbarmän och konsultmän och arbetslösa män och andra män.

På matchen eldas bengaler och jag älskar det. Dom är fräna och skapar go stämning och ryker verkligen asmycket. Det är inte tillåtet att elda bengaler så det som sker är en stolt akt av civil olydnad. Männen med bengalerna är alla Rosa Parks. Eftersom det inte går att se planen skjuts matchen upp. Men bengaleldarmännen tycker det är astöntigt. ”Spela för fan!” ropar Rosa Parksarna. ”Spela då!”

Fun fact: Kenny Pavey – superpopulär bland Rosa Parks-killarna – har astma. Dom ba ”öööh Kenny Pavey, jag älskar dig, öööh Kenny Pavey du får ligga me min fru, öööh Kenny Pavey du har astma men ja eldar ändå”.

Jag har lärt mig några saker. Det är aldrig Rosa Parks fel vad som än händer. Det finns alltid något annat att skylla på. Det finns ingenting som har med supporterkultur att göra som är dåligt. Allt är bra. Och vi som inte maskerar oss och eldar bengaler framför astmaspelarna i det egna laget, vi vet inget, vi kan inget om fotboll och vet inte vad det betyder att vara fan.

Jag älskar fotboll men det den gör med oss. Herregud. Oss, som i oss män. Mitt första fotbollsminne är från VM 1982. Mitt andra är från Heyselstadion 1985 och jag minns att det var fett att sitta framför teven och se en Europacupfinal. Det kan till och med ha varit ostbågar med i bilden. 39 personer dog men det var ingens fel, det är aldrig någons fel. ”Spela för fan!”

Matchen sköts upp några timmar men spelades.
Platini gjorde mål på straff.

Det känns som att fotbollsfans är IRL-versionen av Avpixlat-delarna av nätet. Nej, kanske inte ideologiskt (jag menar när hörde du ever någon ropa något nedsättande om kön eller etnicitet på en ståplatsläktare?) men som, ska vi säga, mind set. Som grupp, som män, som dynamik, som konspirationsteorier och som vi mot världen.

Det är inte hatet som jag har någon åsikt om. Jag hatar också. Jag önskar livet ur människor, fotbollspelare, on a weekly basis. Jag är inte stolt över det och jag håller käft om det. Det kommer med att älska ett lag. Men det är inte hatet, det är det som händer när hatet bejakas, i grupp.

Av Rosa Parks-män.

Tjena tjockis!

Jag tänker på döden och på varumärken. Katrin Zytomierska marknadsför sin brist på sympati och empati på ett föredömligt tydligt sätt. Det finns liksom ingen som kan konkurrera med henne om den delen av Bostonmatrisen.

Hennes själ är död och hon bär liket av den som en mantel. Så säljer hon LCHF-müsli och bantargodis till dom som tänker att ”jo, total empatistörning är vad jag vill ha av min leverantör av överprisade chiafrön”. Lite som ett nazistiskt systrarna Voltaire. 


Vid användning av Hares lista över kriterier för psykopati tilldelas patienten eller brottslingen 1 poäng för de egenskaper som överensstämmer väl med personligheten och 2 poäng för de som överensstämmer mycket väl. Summan av dessa poäng kan bli som mest 40. Gränsen för psykopati går vid ett sammanlagt poängtal på 30 eller mer.

  1. Talför/ytlig charmig
  2. Förhöjd självuppfattning/grandios
  3. Behov av spänning/blir lätt uttråkad
  4. Patologiskt lögnaktig
  5. Bedräglig/manipulativ
  6. Saknar ånger och skuldkänslor
  7. Flackt, ytligt känsloliv
  8. Kall/bristande empatisk förmåga
  9. Parasiterande livsstil
  10. Bristande självkontroll till exempel lättväckt aggressivitet
  11. 11. Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
  12. Tidiga beteendeproblem (före 12 års ålder)
  13. Saknar realistiska, långsiktiga mål; agerar kortsiktigt och kan inte planera på lång sikt
  14. Impulsiv
  15. Ansvarslöshet, till exempel som förälder eller chef
  16. Tar inte ansvar för sina handlingar
  17. Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
  18. Ungdomsbrottslighet (före 15 års ålder)
  19. Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning, begår till exempel nya kriminella handlingar under permission
  20. Kriminell mångsidighet, flera typer av lagbrott bland de följande 10: inbrott, rån, narkotikabrott, olaga frihetsberövande, mord/mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt (är ej ett lagbrott i sig)

Chefen har blivit tokig!

Jag tänker på döden och hans majestät konungen av Sverige. Han vaknade i morse – tidigt, som alltid, för han har ett helt långsmalt land att regera. Och när han kliver upp vid halv fyra-blecket går han fram till silverbrickan, som en av marskalkarna håller framför sin kulmageförsedda kropp. Brickan är tom. Här ska ligga en Dagens Industri. Det gör det inte.

Härifrån agerar hovet mycket skyndsamt. Man ringer och väcker redaktören på Dagens Industri med orden ”Kungen har inte fått sin tidning”. Redaktören (som nu sitter häktad för majestätsbrott) undrar om det är ett skämt (ett skämt?) och ber sedan hovet kontakta växeln (växeln!) varvid hovet kontrar med ett trumpet ”Ja vi får väl göra det då. Kungen får väl helt enkelt klara sig utan Dagens industri.”

Det här kan såklart tolkas som det perfekta pr-stuntet för alla inblandade. Kungen, som plötsligt framstår som en person som faktiskt läser Dagens Industri. Och Dagens Industri, som plötsligt framstår som något som folk bryr sig om, till och med i tryckt form.

Jag är emellertid inte cynisk nog att tro att det är arrangerat. Jag tror att kungen, som ju varit kung i över 40 år, faktiskt har insett att det faktiskt kommer lite jäkla förmåner med jobbet. Alltså, att supa med folk med löjliga smeknamn och cigarettflickor, är såklart fett. Och att ligga på en båt i San Tropez och jäsa är också bra. Men det där är ju inga egentliga förmåner utan mer en arbetsbeskrivning. Det är så att säga bara kärnverksamheten i Kungen AB.

Nu går vi in i en ny dimension av förmåner, som är sprungna ur ren och skär nyckfullhet.

Kungen vill ha sin tidning även om den inte är tryckt än. Kungen vill återerövra våra kolonier i söderhavet. Kungen vill åka till rymden. Kanske månen men kanske längre, som typ Neptunus. Vore inte det fett? Neptunus! Kungen vill ha snö i juli. Kungen vill ha gycklare i koppel. Kungen vill ha en egen måne. Kungen vill kunna prata lite skit i TV nån gång om dagen. Kungen vill ha en dräkt som är sydd av den finaste nougat. Kungen vill återinföra dödsstraff. Kungen vill fånga den största jävla gös som har fångats och sedan skicka upp fanskapet i omloppsbana. Kungen vill ha gräs. Kungen vill upptäcka nya arter och ta selfies med Kanye.

Jag hoppas och tror att det är så. I så fall ska jag med glädje kalla mig rojalist.

Ja, några grinollar och sprättgökar har ju försökt göra en poäng av att tidningar finns digitalt också. (Läses, nasalt, uttalas ”digitaaaalt”.) Här måste jag kliva in till kungens försvar. Det är inte verkligen inte jättelätt att greppa konceptet ”tidningar på internet” eftersom det är en självmotsägelse. Att till exempel internetporr finns på internet hörs på namnet. Men att en tidning skulle kunna finnas där är ju ärligt talat befängt. En tidning är tryckt på papper och ligger på silverbrickan när man vaknar tidigt.

I alla fall borde den.

Whine spectator

Jag tänker på döden och på Leif GW Persson. Leif är en farbror i åttiofemårsåldern som jobbar med att låta sig intervjuas i jättelånga intervjuer i alla tidningar. Förut skrev han deckare och var kärv och jagade med Jan Guillou och han har även jobbat inom polisen och/eller efterlyst eller nåt åt det hållet. Nu hinner han inte med sånt längre. Nu är det bara intervjuer!

Jag tänker också på ”rockigt vin”. Citationstecknen är där for a reason. Men vi kan återkomma till det.

Jag såg en Leif-intervju i DN som var tryckt i en egen del av tidningen (”DN Leif”). Som en bilaga. I tidningen Land var det en intervju med Leif som var så jäkla lång att dom fick skicka med den på en usb-sticka. Den gick inte att trycka. Det hade varit, för att citera redaktören, ”som att försöka printa internet”.

I intervjuerna säger Leif att han dricker mycket. Han har en kroppshydda som inte motsäger det. Och ofta ett vapen tillgängligt.

Leif gillar vin, no doubt. Jag har svårt att se Leif säga nej till något som helst som har alkohol i sig. Det finns så många olika sorter vin att vinmakarna får lägga manken till. Om du säljer jäst druvjuice på flaska är du i händerna på reklammakare. Det finns för all del vin som klarar sig på kvalitet. ”Jäklar vad gott” säger vinkännare och ger det 92 poäng i Wine Spectator-appen. Men det är ju bara toppen på isberget. Resten måste marknadsföras.

Sätten är många. Man kan – som Leif såklart borde göra men inte gör – låta en kändis, gärna med svullen lever, sälja det. (Jag tänker mig att Leifs vin ändå skulle vara ganska ambitiöst. Antagligen franskt. Kanske till och med Bourgogne? Det skulle heta G.W. och kanske kosta 179 kronor.) Man kan, som tyska Riesling-producenter, laborera med flaskor i olika färger och former, för att attrahera målgruppen kvinnor, 39-54, som gillar att åka färja till Finland eller andra länder runt Östersjön.

Men man kan också, speciellt om man är amerikansk vinbonde och odlar zinfandeldruvor, göra ”rockigt vin”. Det är alltså vin som säljs i riktad facebookannonsering till män som mig, med argumentet att man får en cool låda i trä om man köper sex flaskor. På lådan står det typ ”You can be bad ass even if you drink wine” eller kanske ”Hard rock cool zinfandel rock’n’roll”.

Dom här vinerna marknadsförs med det, för den amerikanska marknaden, kittlande i att någon som sätter rödvin framför öl, faktiskt inte behöver vara homosexuell.

Jag tänker en sak till som skulle kunna sälja det där lite snobbiga Leif-vinet för 179 kr flaskan: Tänk om man gjorde så att den som köpte en flaska var garanterad att få ta del av alla Leif-intervjuer som görs, till sin iPad? Men tänk om ens iPad exploderar för att den får för mycket Leif. Då är följande sak bra: Att den mellanchef med välansad linkedin-proifl, v-ringade tröjor och ett naturligt förhållande till ordet ”alumni”, har fått tillräckligt mycket rockig fuck it all feeling för att inte bry sig.

Inte då.
Men det är ju en dag imorgon också.

En dålig förälders bekännelser

Jag tänker på döden när jag är på föräldramöte. Helt enkelt eftersom döden lockar mer. Allt lockar mer. Just nu är det stressigt i livet, så där att jag kommer på mig själv med att tänka ”om jag blir påkörd av en bil, bara lite, inte så farligt, men så att jag kanske måste ligga på sjukhus några dagar och så kommer folk och tycker synd om mig och ger mig choklad och det vore inte så jävla dumt”. En ganska vanlig tanke i mitt liv. Förlåt, jag tappar tråden.

Föräldramöte, ja. Du som läser det här kanske inte har barn. Så låt mig beskriva hur det funkar.

Människor, vars gemensamma nämnare är att dom haft samlag inom samma tolvmånadersperiod, kommer inlufsande och sätter sig på dom lite för små stolarna i barnens klassrum. Lärarna på plats – dom uppträder i regel i par, minst – inleder med att fråga om något av följande: Nån som kan representera klassen i föräldrarådet / Någon som kan föra protokoll / Någon som är frivillig klassförälder?

Därefter startar ett intrikat mind game, där tystnaden är kompakt som uran. Alla i rummet tittar på varandra med blickar som säger ”ja det här var ju typiskt” och samtidigt ”fuck you att jag lägger mig den här gången” innan någon, i regel en kvinna, efter flera minuter, som känns som sekel, ger upp.

Lärarteamet kickar sedan igång en powerpoint med saker som antingen mejlats inför mötet eller kommer på mejlen efter mötet. Sedan går man till aulan för ett möte med hela högstadiet eller var man nu råkar ha sina ungar. Där repeteras upplägget från klassrummet fast med andra slides i powerpointen.

Låter det tråkigt? Låter det som att hela proceduren skulle kunna skötas per mejl? Då är du en dålig förälder. Så mycket har jag lärt mig.

En bra förälder missar nämligen aldrig ett tillfälle att propagera för vikten av att ses. Att ha lite koll på vilka dom andra föräldrarna är. Att prata med skolledningen.

En bra förälder har aldrig drömt om att få fly allt ansvar och bara bli tyckt synd om, genom att bli påkörd av en bil. ”ÄR DU INTE KLOK” utbrister en bra förälder när sånt kommer på tal.

”DET VAR DET DUMMASTE JAG HÖRT”.

Jag blir så jävla kvarg

Jag tänker på döden eller gör jag? Nä, kanske jag tänker på mejeriprodukter ändå. För länge sedan lanserades produkten Keso. Det är alltså smuliga korn av något som inte lever upp till kraven på ost, ursprungligen tänkt som djurmat. Nej nu skarvar jag lite. Det är en gissning. Jag bara tror att det inte var tänkt som människoföda eftersom det inte smakar något och om det ändå smakar något så är det lite vagt äckligt.

Haha! Sa jag Keso? Slarvigt av mig. Jag menar så klart Arla KESO Cottage Cheese. Av skäl som med råge övergår mitt förstånd, är Arla KESO Cottage Cheese något av en folkrörelse. Till exempel har man i skrivande stund 44 529 (varav tre av mina facebookvänner) gillare på Facebook. Folk älskar kort sagt Arla KESO Cottage Cheese! Och Arla KESO Cottage Cheese älskar folk. Eller, snarare, kvinnor. Här är ett inlägg från slutet av förra månaden:

Var med i kampen mot ouppnåeliga ideal! Ladda upp en bild på ditt osminkade jag i kommentarsfältet med hashtagen ‪#‎jagkänsla‬ och visa världen den vackraste versionen av dig själv!

Okej, nu kanske du undrar varför smuliga korn av nästan-ost, som bantare äter istället för mat, tycker att sminkade tjejer är fulare än osminkade. Det är en befogad fråga. Men det är inte den enda. Varför har ens dom här mejerismulorna en facebooksida? Och hur kommer det sig att 44 529 personer gillar den? Och är sambandet mellan grad av skönhet och användande av smink linjärt? Alltså, är man vackrare i eyeliner än man är i eyeliner och läppstift?

#jagkänsla

Annars då? Vad postar Arla KESO Cottage Cheese på sin facebooksida? Well är det något som den smuliga nästan-osten älskar nästan lika mycket som cheyer så är det peppande citat som, antar jag, dom tror att kvinnor är helt galna i. Det vill säga dom tror att kvinnor är galna:

Var stolt över den du är. Varje dag.
Din främsta styrka är din styrka.
Hälsa är en resa, inte ett mål.
Samla upplevelser, inte saker.
Kom ihåg, flygplan lyfter i motvind, inte i medvind.
Försök inte bli perfekt. Försök bli dig själv.
Knulla med främlingar och knarka för snart dör du.

Alla utom den sista är på riktigt hämtade från Arla KESO Cottage Cheese official Facebook Page. En sida som handlar om en nästan-ost som älskar kvinnor på ett sätt som är sjukare än det sätt som till exempel Björn Ranelid älskar kvinnor på. Från ett företag som är cyniska nog att tro att människor utan y-kromoson är helt instrumentella. Och dumma i huvudet.

Det gör i alla fall mig jättekvarg.

OH MY GOD

Jag tänker på döden och på hur det funkar med den saken. Ibland kan man ju få göra det. Vad innebär det egentligen att tro? Låt mig vända på den frågan: Vad innebär det att inte tro?

Jag kan bli imponerad av ateister för att dom är så sjukt coola med allt. När allting är kört och åt helvete och man sitter i ett störtande plan – metaforiskt eller for realz – att då bara tänka ”ja det var ju förbaskat trist det här”. Det är avundsvärt. Att inte ens då hoppas på mirakel.

När livet kastar sin skit på en, när folk sviker. När själva grundtryggheten, som nyss var djup som en ocean, visar sig vara grund som en fågelsjö. Att inte då hötta med nävarna mot himlen utan idogt sträva vidare. Fuck it alltså, det är amazing.

Att, när man tänker på vad som händer när vi dör kunna svara, självsäkert: Det händer inget. För det finns inget. Inget annat än detta. Miraklet är det du har. Det du är nu. Jobbet du går till och folk du ligger med och böcker du läser.

Jag tror på gud. Inte på ”något” eller på ”en kraft” utan på en old school, svenska kyrkan-sossig gud. Kanske ska jag redan här korrigera det lite. Jag hoppas på gud, är kanske en bättre benämning. Jag är inte alls frälst. Jag bara hoppas att det finns någon extern makt som har mandatet att säga ”du, det är lugnt, trots allt”. Att kunna tro på förlåtelse och på så vis acceptera sin egen litenhet.

Det här är inget jag snackar så mycket om eftersom folk verkar tycka det är knäppt. En gång droppade jag det för två kollegor på lunchen. Det blev lite obekvämt.

Ateister å sin sida, är i perfekt samklang med samtiden. Den här empiri- och evidensälskande samtiden som är så befriad från poesi och mysterier. Det rationella är norm trots att detta, att vara rationell, så klart den minst attraktiva egenskapen en människa kan ha.

Farsan jobbar idellt i kyrkans regi, han driver besöksverksamheten, alltså hembesöken hos – och aktiviteterna med – dom lokala gamlingarna, i det lilla samhället där han bor. Jag vet inte om han tror, för så är det med den saken att det inte snackas om det så mycket där heller.

Men den kristenhet som jag vill vara en del av är den, som gör små saker, tyst och idogt, för att göra saker bättre. Söderledskyrkans diakoniverksamhet är ett exempel från Farsta, deras arbete med barn i missbrukarfamiljer. Detta att finnas inte bara för sig själv.

Det är, inser jag, givetvis inte något som är knutet till tro. Jag försöker bara beskriva, eller kanske förklara, min tro.

För övrigt ännu en fantastisk sak med att vara ateist:
Att aldrig någonsin behöva motivera sig eller förklara varför.

Att skapa något väldigt speciellt

Jag tänker på döden och på reklam. Comhem visar en film med människor som packar sig ombord på en båt för att fly till bättre wifi. Det är kul, småländska är en helskön dialekt. Man kan ju inte precis ropa too soon om att skämta om svälten och den bigotta kyrkan mer än hundrafemtio år senare.

Humor handlar om tajming.

Och att bilderna på andra människor, som packas samman på andra båtar, för att fly till bättre wifi eller bara få leva, är så många just nu, well det är sånt som händer.

Jag ser Calvin Klein visa upp rädda, smala, kvinnor på rad i tunnelbanan, station efter station och min dotter är knappt tretton år och kampanjen känns som drygt tjugo år och jag är det dubbla.

Reklamen tar sällan någon hänsyn. Varför skulle den? Den har ju betalt för sig, den har platsbiljett. Det är i grunden inte så kontroversiellt. Vill du ha det som i Nordkorea eller?

Dear tourist, sorry for the mess in Sweden.
The original sexy.
Äntligen ett wifi som räcker till hela familjen.

När jag passerar en för tillfället tom Kappahl-butik säger en skylt på dörren att dom håller på att skapa något väldigt speciellt, fast jag vet ju att det bara är en lågprisbutik som byggs om.

Reklamen överdriver som värsta tönten. Men dess primära uppgift är inte överdrifter utan att berätta för oss att vi inte duger, för gjorde vi det skulle vi ju inte handla något eller byta teleoperatör. Det här är inget som vi pratar så mycket om för det låter ju så jävla tråkigt. Att inte duga. Vi vill ju duga, såklart.

Sven Lindqvist skriver väldigt vackert om den här sorgsna dimensionen i reklamen och dess påverkan, redan 1957. Han skriver, om mode, att reklamen driver fram en otrohet i förhållandet till tingen.

»Vi hinner aldrig komma i full besittning av vad vi äger. Bara det länge brukade får tillhörandets värme. Därför är lång användning nödvändig om man vill uppnå sinnlig förtrolighet med vad man äger. Men reklamens patos är att öka takten, lära oss nyanskaffa istället för nykänna, lära oss förakt för det slitna fastän slitningen är föremålens enda form av liv. Det slitna borde kallas det behovsformade, det bruksenliga.«

Nötningen förmänskligar föremålen.
Nötningen gör dem enkelt hemliga.

»Nötningen förmänskligar föremålen. Nötningen gör dem hemliga. En ny sak är aldrig annat än en halvprodukt. Nötning är den bearbetning som fullkomnar saken. Att vi sliter på den betyder att vi investerar liv i den. Inte förrän efter denna behandling kan man nå fram till en förbundenhet med föremålet. Men då en häftig ömhet

Företag köper kontakter av dom som äger ytor. Så har det funkat och så kommer det funka. Man köper plats och på platsen visar man något som bekräftar att vi inte duger. Inte jag och inte du. Inte min dotter och inte min son. Eller så drar man ett gött skämt. Jag vet inte vilket som gör mig mest ledsen.

Det här inlägget tog en jävla tid att skriva, vanligtvis brukar det gå åt en halvtimma, fyrtio minuter per bloggpost eller nåt men det här tog längre tid. Och fortfarande skaver det. Det är något som gör att hela det här inlägget känns otidsenligt och jag kan inte sätta fingret på det.

Kanske, troligtvis, har vi vant oss så bra vid att inte duga att det blir konstigt när man ser det skrivet och upprepat. Kanske har jag fel och reklamen är superhärlig och bra. Till dess att det senare bevisats väljer jag dock att tro på nötningens förmänskligande av tingen.

Tomgångens heliga Graal

Jag tänker på döden och på gränser. Vi har tvåhundranittio kommuner i det här landet, vilket givetvis är på tok för många. (Ärligt talat, Bjurholms kommun i Norrland med tvåtusen fyrahundra invånare? Hela kommunen skulle rymmas i en av Hötorgsskraporna.) Alla gör dom sitt bästa för att locka folk. En har uppenbarligen hittat ett riktigt jäkla lurigt knep!

Det lustiga är att jag inte vet vilken kommun det är. Men det måste vara en. Kan det vara Boxholm eller kanske Grästorp? Har ingen aning!

Deras grej är hur som helst att tillåta tomgångskörning precis hur jävla länge som helst. Dom ba ”gillar du att köra på tomgång, då är vi kommunen för dig”. Folk åker dit, långväga ifrån, för att få uppleva det. Det är inte otänkbart att folk kommer från andra länder, jag vet inte vad man har för policys i Polen och Belgien.

För kommunens invånare är det här däremot något självklart. ”Det är väl inget konstigt med det” brukar dom säga. Men innerst inne vet dom såklart att det är superkonstigt.

Ingen av dom som bor där har motorvärmare, man låter bilen stå på tomgång hela natten, no fucks given vad gäller till exempel sällsynta arter av skalbaggar och kanske hackspettar.

Det här kanske låter som en vandringssägen eller så. ”För bra för att vara sant”, kanske tomgångsälskare tycker. Men om den kommunen inte fanns, så skulle naturligtvis inte alla andra kommuner vara tvungna att sätta upp skyltar om att tomgångskörning i [kommunens namn] är tillåten max en minut. Skyltar som står vid alla kommungränser.

Om vi tänker att det är i snitt 3,5 infartsvägar med varsin skylt till en kommun så blir det alltså 3,5 x 290 det vill säga 1015 skyltar. Nu är jag ingen skyltexpert men säg att en skylt kostar tiotusen att producera och sätta dit, nej det räcker nog inte, säg femton tusen – ja då blir det ju drygt femton miljoner kronor.

På grund av den där enda fuck-it-all-kommunen.