Vikingarock och dåliga lärare

Jag tänker på döden och på konsten. Nyligen släppte Jimmie Åkesson en singel, en Ultima Thule-cover. Det har uppmärksammats och det väcker givetvis en, enda, väsentlig fråga: Är det en bra låt? Svänger det eller inte?

Karl Ove Knausgårds sjuhundrafemtio sidor långa debutroman om en pedofil lärare på vischan släpptes nyss på svenska. Jag har läst flera recensioner men vet fortfarande inte om det är en bra bok. Jag vet på vilket sätt recensenterna distanserar sig från ämnet, men inte var den befinner sig på en tiogradig skala.

Så här tror jag om dom exemplen: Nej, Åkessons Thule-cover är inte bra. Jag tror inte han är så tight och dessutom är ju Ultima Thule redan från början skitdåliga, om man inte gillar after ski-band som sjunger om ära. Kanske två av tio.

Knausgårds bok är längre än vad någon historia klarar av. Bara det gör den rätt dålig. Sen verkar både lärare, pedofili och norska landsbygden tråkigt. Jag skulle inte läsa den, men om jag gjorde det hade den nog fått kanske fyra av tio.

Fast hur kommer det sig att jag har läst så mycket om båda utan att veta om det är bra eller dåligt? Varför har i princip inget handlat om kvalitet?

Varför pratar någon alls om att Ultima Thule var ett soundtrack till rasismen på Ny Demokrati-tiden utan att leda in det i ett resonemang om att rasister har dålig musiksmak? Och att smaken, tydligen, är lika dålig fortfarande.

Varför är det svårare för en recensent att berätta ifall en bok med jobbigt tema är bra eller dålig, än vad det är med en random deckare?

Jag begriper faktiskt ingenting.


Betyg på den här blogposten: Sex av tio. Det är deppigt att ens behöva skriva något om detta, att allt som har konstnärliga ambitioner (även i sin uslaste form) måste bedömas på skalan bra eller dåligt – och bara där. Moral är inte bara ointressant utan fel som bedömningskriterium. När det är sagt, det är inte supertight. Jag tror jag kan bättre än så här. Lite mer humor hade också suttit fint. Jag kan bli lite väl präktig ibland.

Annonser

Grindmotare gonna mota i grind

Jag tänker på döden när jag är ute och springer i Uppsala. Från Gottsunda över Norby, Eriksberg, Kåbo och sen är man i stan. En stad som är Sverige. Vi är inte bättre än så här.

Jag kommer ner till Svandammen och tennishallen. När den var nybyggd höll man ett möte här, som var ett led i den antisemitiska och pro-nazistiska Mota Moses i grind-kampanjen. Föreningen Heimdal, vars ledning delvis bestod av fascister, var förbannade på att en grupp studenter i Dagens Nyheter hade sagt sig vilja ta emot judiska läkare, mindre två månader efter kristallnatten. Så man bjöd till samling.

Tjugotre talare och ett möte som drog ut på tiden. Arvid Fredborg, som satt i styrelsen i både Heimdal och den fascistiska Nationella Studentklubben, konstaterar att det handlar om ”ett rasproblem” och att ”det vore löjligt att förneka den saken”. När omröstningen till slut hålls är 548 mot att låta tio judiska läkare komma till Sverige och bara 349 för.

Ibland, idag, sägs att en förklaring till sverigedemokraternas framgångar i opinionen skulle vara att dom fångar upp en frustration hos obildade unga män i glesbygden. Jag tror inte för en sekund på det. Jag tror att vi är rasister. Men inte så mycket av hat som av ogin bortskämdhet.

Det här är inte Bräcke eller Lenhovda, det här är fucking Uppsala. Och dom som läste på trettiotalet var inte kreti och pleti utan dom vars fäder också läst, liksom deras fäder i sin tur.

Jag är på väg att vika av och följa ån ner mot Ultuna och Sunnersta, men vänder istället av åt motsatt håll. Jag tar sikte på domkyrkan, jag springer Nedre slottsgatan, det är inte ens en kilometer.

I ett vitt fyravåningshus, granne med kyrkan ligger idag Statens Fastighetsverk. När bollhusmötet gick av stapeln, och när senare liknande möten, med liknande resultat, ägde rum i Lund och på Karolinska Institutet i Stockholm, 1939, satt Statens Rasbiologiska institut i huset. Bertil Lundman, docent vid institutet, skriver i Föreningen Heimdals årsbok om gärningen.

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning.”

Han konstaterar att ”Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt” och lite buttert konstaterar han ”tyvärr kan rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”

Jag glor på domkyrkan och undrar hur gud tänkte 1939. Här bodde han granne med dom här jävla knäppgökarna.

Trots att augusti snart är slut är det varmt. Jag springer tillbaka ner mot bollhuset och förbi, vidare förbi bakom Studenternas, under bron där Kungsängsvägen sträcker sig över ån och vidare in i skuggorna.

Vi har haft fred i över tvåhundra år och bortsett från perioder av hungersnöd runt artonhundratalets mitt har vi behandlats jävligt milt under mycket lång tid. Vi är Marie Antoinette och fråga henne om hon vill ha in svältande bönder på slottet och hon lär säga nej.

Barn dör i havet och i lastbilar vilket i och för sig är olyckligt men har du sett vad svältande bönder gör med ett slott?

I Sunnersta springer jag mot Skarholmen och vidare mot Vårdsätraviken och sen upp mot Gottsunda. Det är två saker som skaver, som inte alls släpper. Det ena är att över tusen människor samlades för att ens diskutera om tio judiska läkare skulle få komma till Sverige. Den andra det där om att inslaget av zigenarblod främst skulle verka förstörande på individens moraliska halt.

Det här är exakt så bra som vi är. Oavsett vad folk säger i webpaneler, oavsett procentsatser i kvällspressen.
Då och nu.

And motherfuckers act like they forgot about Ivar

Jag tänker på döden men flackar, förvirrad. Ja alltså den här posten skulle ju handla om bruksprosafabrikören David Lagercrantz och hans monumentala självförtroende, som får Björn Ranelid att i jämförelse framstå som en blyg neurotiker med elallergi. Men som det blir ibland: Verkligheten kom emellan.

Den här gången i form av mediepersonligheterna Jonna Sima och Ivar Arpi. Jonna ser ut som en stumfilmsskådis på sin twitterbio. Ivar ser ut som en oljemålning som föreställer en barsk Bankdirektör från samma tid, på sin.

Jonna är supertrevligvänster och Ivar är Teodorescuhöger. Det vore inte en olöslig uppgift att gissa vem av dom som tycker att Ship to Gaza är en bra idé och vem av dom som skulle vilja förbjuda både skatter, lekland och tiggare.

Till saken.

Ivar älskar vikingarock. Han får inte nog av skiten! Han vill bara höra sånger om Oden och Eyjafjallajökull och morska män. Samt träna benmusklerna och dricka bärs. Detta skriver han även i en tweet. Jonna upprörs över det här och anklagar honom implicit för att, i överförd bemärkelse, typ vara EU-kritiker och vilja bygga motorvägar.

Dom tjafsar en stund.

Det är såklart djupt beklämmande att folk lyssnar på vikingarock. Men inte för att rasister också lyssnar på det. Utan för att det är skitdålig musik. Det är ett otroligt larvigt resonemang av Jonna men nu skiter vi i det och kommer till saken. Plötsligt i beefen droppar Ivar att ”han var hiphoppare när han var tonåring”!

Där ruckades min världsbild.

Det är som om påven skulle twittra att han var muslim när han växte upp. Och svart. Eller som om Horace Engdal skulle twittra om hur han var värsta spralliga spelevinken som fjärtade sig igenom gymnasiet med för stora skor.

Inget är beständigt. Allt är möjligt. Tid och ljus påverkas av gravitationen. Ivar kommer ut som Arpmaster Ive samtidigt som Stephen Hawking är i stan.

David Lagercrantz noterar för övrigt inget av detta.
Varför skulle han låta sig påverkas av något så simpelt som gravitation?

OMG MTG LRF WTF

Jag tänker på döden och på utveckling. Ja, i någon mån hör dom väl ihop. MTG ska skära ned för att spara pengar. Det låter rimligt, det är väl så det funkar kan jag tro. Men dom ska göra sig av med trehundra personer. Och det är här det rimliga upphör att vara helt och hållet rimligt.

Jag vet inte hur det funkar på stora koncerner men är det verkligen så att man går och lägger sig och tänker att livet är rätt bra på det stora hela men sen vaknar man och inser att, nä, men trehundra personer är nog helt onyttiga.

Gör man det för att markera handlingskraft gentemot ägare och styrelse? I så fall, säger man inte samtidigt att man, i alla fall det senaste året, har excellerat i inkompetens som gränsar till total galenskap?

LRF har precis startat en namninsamling på Facebook för att rädda mjölkbönderna. Jag gillar mjölkbönder, vem tusan gillar inte mjölkbönder? Men dom blir bara färre och färre.

Jag är medveten om att det här är en idé som svårligen låter sig genomföras men jag hoppas att det kan finnas EU-bidrag som kan hjälpa till: Vi har trehundra övertaliga mediearbetare. Och vi har en stadigt krympande grupp mjölkbönder. Kan vi inte bara låta dom problemen så att säga lösa varandra?

MTG får en enkel väg ut ur sin strategiska inkompetens, samtidigt som vi kan hålla landskapen öppna. Trehundra mjölkbönder på ett bräde.

Kanske kan det nischas till att bli trehundra gräddbönder?
Jag tänker mig, rätt eller fel, att Jan Stenbeck hade gillat det.

Jag dömer boken efter omslaget :(

Jag tänker på döden och på kriget. Ja, alltså, kommunikationskriget. Va? Om Per Schlingmann har skrivit en bok igen? Kaaanske… *ler lurigt*

Jag erkänner att jag först skrev bok inom citationstecken. Fast det är ett antal sidor som har bundits ihop, så det är absolut en bok. Även om det kanske primärt ska betraktas som ett slags underlag för nya föreläsningar.

Boken, säger Per i en intervju, handlar om att det är berättelser och personligheter som är nyckeln till framgång i ett digitaliserat samhälle. Jag vill inte på något vis ifrågasätta det, men om det stämmer är alla glesbygdens byfånar och alkisar dom stora vinnarna. Dom är, i alla fall i min värld, sinnebilden av folk med jävligt mycket personlighet och ett outsinligt förråd av berättelser.

Men det finns såklart fler saker mellan pärmarna i den där boken/föreläsningsunderlaget. Till exempel: IFs sponsring av Alex & Sigge är väldigt kulturförändrande. Stora företag är som ånglok.

Det är föreläsare han är, Per Schlingmann. Det är superpopulärt! Folk älskar föreläsare! Här finns till några tydliga grupper. Inspiratörerna inspirerar med inspiration. Det är till exempel folk som har överlevt flygkrascher, kanske, och som säger att man ska ta vara på livet och egentligen lever vi alla på övertid och ingen kommer ångra på sin dödsbädd att hen inte tillbringade fler timmar på kontoret. Och mellancheferna i publiken tänker ”ja jäklar” och sedan var det inte mer med den saken utan livet får fortsätta som det alltid gjort och vem kan ens ersätta fredagsvinet när det kommer till inspiratörer.

Trendspanarna spanar trender. Vilket är det lukrativa sättet att säga googla. Man hittar trender (vilket, verkligen, kan vara vad som helst) och döper dom till engelska namn som låter catchy. Typ Urban Explorers, Spinn or die eller Fallmury gwang. Okej det sista var inte ens engelska, jag erkänner, men du fattar.

Jag tror att Per är i den senare gruppen med lite stänk från den förra. Jag har aldrig sett honom live men jag har sett på Pers hemsida. Där kan man läsa säljande citat från andra som har anlitat honom. Överst, på den plats där det fetaste och sexigaste citatet bör finnas, kan man läsa vad Li Jansson på Almega har att säga om Pers performance (off topic men det här är genialt: Per borde kalla sina uppträdanden för Per-formances!) på ett gig:

Vi är mycket nöjda med Pers medverkan och upplever att det motsvarade förväntningarna.”

Här är vad det kunde stått, men alltså inte står:

Per spöade skiten ur den där jävla scenen, han höll hela auditoriet i sin snygga, fasta, Ayn Rand-hand. Han slet ut dom lyssnandes själar och blåste dom rena från ingrodda föreställningar och satte sedan tillbaka dom igen. När han började glodde vi på skuggorna på grottans vägg, nu efteråt ser vi real shit for real.

Men nä. Det motsvarade förväntningarna.

Undra om man är pepp på Almega på att boka en ny föreläsning. Den här gången om gubben som brukar sitta på en bänk framför den nedlagda sparbanken i Gagnef och visa vägen mot framtiden, med sin personlighet och sina berättelser.

Meanwhile in Jönköping

Jag tänker på döden och på helvetet. Eller nu skarvar jag här. Jag tänker väldigt lite på helvetet, nästan inget alls faktiskt. Om jag försöker, inser jag att det som oroar mest med helvetet är att det varar i en evighet. Vilket är samma grundpremiss som gäller för himlen. Kanske är det bara subjektiva upplevelser av samma sak: Det är hur väl man hanterar evigheten som gör att man ser det som det ena eller det andra?

Jag är, som du kanske noterar, varken teolog eller filosof.

Hursomhelst. Det försiggår en liten debatt på tidningen Dagen om just helvetet. Eller snarare, helvetet som orsak till frikyrkornas tillbakagång.

Detta har hänt: En man skriver att det är tron på helvetet som gör att frikyrkorna tappar anhängare. Det känns inte riktigt fräscht med helvetet. Lite out of date, liksom. Kanske ska man inte ta allt så jäkla bokstavligt. No offence!

En annan man svarar att sannerligen är det tvärtom. Det är bristen på helvete som gör att allt, inklusive dom mjäkiga frikyrkorna, förflackas. Han kryddar med ett bibelord från Uppenbarelseboken som säger att den som tar bort något enda av guds ord ur boken är fucked. Det vill säga bibeln ska tolkas bokstavligt. (Det vill säga den som klär sig i tyg av blandat garn, ull och lin tillsammans, kommer straffas av herren i evig tid och i nöden kommer denne att äta köttet av sina döttrar och köttet av sina söner.)

Nu tänker du att här någonstans borde väl ändå legendaren Stanley Sjöberg komma in? Jajjemän. Han svarar på ovanstående med att kalla helvetet för en nytestamentlig aforism och verkar mena att det mest av allt är snack.

Jag älskar den här debatten av några olika skäl. Dels för att den är av typen ”ska enhörningar äta glutenfritt?” naturligtvis. Det bor förvisso en storslagen komik i allvarsamma äldre män från Småland som skriver i ärendet. Kanske skriver dom till och med på skrivmaskin och skickar brev till Dagens redaktion. Jag tänker mig, så frikyrkliga dom är, att dom ser ut som Biskopen i Fanny och Alexander.

Men också för att den förhåller sig till övrig publik debatt (som, slår det mig, faktiskt mycket väl skulle kunna vara en metafor för helvetet) på samma sätt som mossa förhåller sig landhöjningen.

Det vill säga inte-fucking-alls.

Strategisk planlægning, mand!

Jag tänker på döden när jag cyklar till och från jobbet. Men men, det är som det är med den saken.

Det finns människor som är så oerhört korkade. En del, faktiskt, så korkade att man inte riktigt vet vad man ska göra med dom. Det handlar om individer på nivån precis ovanför den konventionella definitionen av mentala funktionshinder. Som i teknisk bemärkelse, och med en strikt funktionell syn på människan som väsen, anses fungera i samhället och som därför, cyniskt nog, förnekas hjälp från detsamma.

Ska vi ens ha det så?

Sedan 2010 har Stockholms stad satsat på cykeltrafiken och fokuserat på pendelcyklisterna. I 2012 års budget står, till exempel, att man ska utöka ambitionerna när det gäller cykling och målet är att konkurrera med städer som Amsterdam och Köpenhamn när det gäller cykelvänlighet och cykelsäkerhet.

Det finns så många kommunala dokument om vad man vill och hoppas. Men att sätta sig på sin röv och tro att man en vacker dag plötslig ska vara Portland, det är inte bara obegåvat utan framför allt cyniskt.

Det finns ingen bland beslutande politiker eller tjänstemän i Stockholm som cyklar till och från jobbet. Men ibland åker dom på konferens till Amsterdam och hyr sig fnissandes var sin cykel och sprätter iväg och tänker att så här, precis så här borde livet vara! Lenita och Hassan var inne på nån sån där coffee shop och rökte på så dom var helt puts väck! Gick inte att snacka med! Leandro hade sovit i en park för han hittade inte hotellet – och när han vaknade så var det i hotellets trädgård, på baksidan, som han sovit ! Hahaha! Det var nån kurs och nån föreläsare sa att det var dumt med hjälm. Lenita hittade det i en anteckningsbok med EuroVeloCon 2013 flera veckor senare. ”DUMT M. HJÄLM ”stod det.

Stockholms Cykelplan är den kommunala motsvarigheten till något av stadens fotbollslags planer som dom ibland kallar till presskonferens för att snacka om. Du kan sorten: Om tre år ska vi vara i kvartsfinal i Champions League och inom tio år ska vi vinna turneringen. Strategin består i att hålla en tumme. Inget mer, aldrig mer. Det skulle kunna hända, det skulle kunnat blivit så tänker man i Superettan året efter. Och i Norrettan året efter det.

I den här staden vill dom styrande framstå som lite fräsiga och i takt med tiden. Så man pratar om höghusbyggande men man bygger inget. Man pratar om cyklister men gör inga förändringar i infrastrukturen. Man vill så gärna vara The Capitol of Scandinavia fast man är Grönköping.

Vad händer då med människorna i inledningen? Vad gör dom om dagarna? Antagligen något slags dagverksamhet, kanske du tänker. Nästan. Dom sitter nu och skriver på Stockholm Bike City 2020 – nästa stora manifestation av dom styrandes ambitioner. Redan nu har dom dragit pendeltrafiken genom en gågata i några hundra meter mellan Medis och Slussen. Nästa steg blir att leda cyklisterna via E4 från Kungens Kurva, och sedan, i stan, genom NK Herrtrend och slutligen vidare mot Käppalaverken.

Typ som dom gör i Köpenhamn.

Åh, København. Jag minns en konferens där. Gunilla hade precis börjat. Rosie och Leffe hamnade på nån jävla fest i nån förort. Det är en jäkla härlig stad! Dom är så enkla och spontana, danskarna. Och som det cyklas.