Karriärtips för millennials

Vad tycker du att unga ska tänka på? Millennials, vad är framgångsfaktorerna?” Frågan slungades emot mig, från en person som vårdade sin linkedinprofil lika kärleksfullt som en key account-snubbe vårdar sin man bun.

Vad gjorde jag ens här? En mässa av något slag, ett event, helvetets åttonde krets. Det är inte konstigt att ljudet ”ploj” finns i ”employer branding”.

Jag sa att det dom borde tänka på samma saker som alla normala människor. Att fundera ut vad de gillar att göra, gå utbildningar som verkar roliga, vara snälla mot andra människor och jobba hårt. Jag fick en blick som uttryckte misstro.  Samtidigt som personen i fråga, som inte primärt konverserade med mig, utan nätverkade, försökte samla sig till motangrepp förekom jag det.

”Ja, eller så kan dom göra som en hel del som jag har stött på under mitt yrkesliv. Lite det motsatta, faktiskt.” Nu blev blicken mer skärpt. En nick höll med och bad mig fortsätta. Runt halsen hängde en namnbricka med en QR-kod på.

”Det är ganska genialiskt även om det kräver ett visst mått av arbete initialt. Du börjar med att läsa på någon skola med gott rykte. Det kan vara handels, KTH eller nåt utländskt universitet med bra namn. Sen fixar du ditt första chefsjobb. Du agerar så pass psykopatiskt att folk tänker ’den här personen är ju tamejfan inte klok’. Men – det kommer ta en tid för dom att genomskåda det. Vad du gör på jobbet och faktiskt presterar är helt oviktigt.”

Ah! Nu: Nyfiket lyssnande och förstrött pillande på QR-brickan.

”Det viktiga är att du agerar med extrem självsäkerhet. Ge order. Var nyckfull. Använd svåra ord som du själv inte fattar. Nu är det klart.”

Vad är klart?

”Den självgående kedjan. Den befintliga arbetsgivaren som sett att du är en obegåvad psykopat sparkar dig – men ger dig förträffliga vitsord hos nästa, som i sin tur pratar väl om dig för att slippa dig nästa gång. Så byggs en karriär på luft, oförskämdheter och en snygg haka. Du får naturligtvis bra avgångsvederlag mellan varje hopp i kedjan.”

Personen var nu entusiastisk. ”Jäkligt spännande! Du har inte lust att komma förbi kontoret nästa vecka och snacka om det här? Det är så många därute som vill veta hur millennials funkar.”

Jag sa att jag gärna gör det.

Lika gärna som jag skär mig i armarna med en skridsko eller gör mig en ansiktsmask av hiv-smittat blod och askan från döda släktingar.

 

Malawis sämsta åkeri

Staten har precis gett Stampen, cellulosa-månglarnas Petterson & Bendel, 350 miljoner kronor som tack för att dom har skött sitt företag sämre än Christer Petterson skulle skött vaktandet av ett paket cigg, några stesolid och en kvarting Explorer.

Sånt som stater gör, tänker jag. Lätt att bli hemmablind! Det finns antagligen ett lika uselt företag i någon bransch i Mzuzu, som den malawiska staten går in och pröjsar för. Kanske ett åkeri som istället för att frakta saker kastar bajskorvar på gamla och skadade. Eller en yoghurtmanufaktur som inte gör yoghurt längre utan bara eldar upp pengar i en kamin av gjutjärn.

Vi vet inte.

Förlåt, det var inte det jag tänkte skriva om, jag råkade bara se nån som delade en grej om Stampen. Mitt attention span these days alltså. Som en jävla golden retriever. Det jag skulle skriva handlar om matematik som etik.

Så här: Medias och människors relation till Sverigedemokraterna förändras i takt med att fler säger sig vilja rösta på dom. Vi pratar om ett parti som för mindre än trettio år sedan startades av folk som tyckte nazism var prima virke. Eller om man så vill – som redan då var lika positiva till nazister som bokmässan är idag.

När dom hade 2% av rösterna kallades dom, naturligt nog för rasister (på samma sätt som spadar då kallades för spadar), liksom dom där två procenten av rasistiska väljare. Nu när dom ligger på 17% i opinionsmätningarna, pratar somliga borgerliga politiker och somliga borgerliga tyckare i pressen, om att man måste prata med SD, inte demonisera dom, inte kalla deras väljare för rasister osv osv.

Den enda skillnaden skillnaden i sak är procenttalens storlek. Men etiken hos nämnda grupper har förändrats i lika stor grad. Rätt knäppt eller?

Ställ två troll i ett hörn på en after work hos SvDs ledargäng och dom är två troll i ett hörn. Ställ sjutton troll och dom är några som Ivar Arpi och Per Gudmundson står och konverserar belevat med med och ba ”hmm, intressant det där du berättar om att ni byter bort era ungar mot människorbarn och samlar guld på hög och spricker i solen, verkligen”. Finns det ett absolut tal när moderata väljare går från att se rasister som rasister och börjar se dom som helsköna lirare och samarbetspartner? Antagligen. Är det nio, tolv eller femton?

Vi vet inte.

Exemplet kan för övrigt även flyttas ut i provinserna, till tidningen Göteborgsposten. En del av Stampen, det sämsta jävla åkeriet i Mzuzu.

Ekologiskt från Bourgogne

Jag ser nån tweet om att antibiotikaresistens är den största folkhälsofrågan nu och det låter ju rimligt. Fy fan det vore ju asdumt om det händer. Plötsligt en dag så hjälper inte penicillinet längre. Du får en lunginflammation – du dör. Om man nu botar lunginflammationer med antibiotika, jag vet inte det ens. Jag vet så lite om så många saker som kan döda mig.

Supervulkaner! Dom finns under marken och är så stora att om dom får utbrott så dör en tredjedel av alla människor eller nåt. Jag minns inte detaljerna, minns bara att det var riktigt jävla dåligt. Och att du så fort det börjar mullra bör sälja dina aktier i flygbolag för det kommer vara så mycket aska i luften att ingen kommer kunna flyga en meter på hundra år eller så. Dom brukar ha utbrott vart trehundratusende och nu var det sjuhundratusen år sedan sist. Give or take. Nåt åt det hållet. Go figure.

In the long run we are all dead.

Nyss gick det dinosaurier här, var är dom nu? Det är närmare i tid mellan människan och t-rex än mellan t-rex och stegosaurus. Så kom en meteorit och trots trehundramiljoner år av dinosaurie-darwinism så var dom inte så fit. Ja en meteorit kan såklart komma, vissa har ju såna konstiga omloppsbanor att Nasa inte ser dom förrän dom plötsligt dyker upp och knackar på dörren.

Hyperventilerar. Känner cancerångesten komma igen. Undrar om ryssland tagit Gotland än. Är det i natt någon gör inbrott i källarförrådet?

Vad händer når meteoriten träffar jorden? Hur illa kan det va liksom? Du tänker kanske att det blir en jättehög smäll och en grop? HAHAHA LOL tänk igen. Även en pytteliten meteorit är som en miljon atombomber typ. Den som landade Tunguska i sibirien för hundra år sedan var stor som en apelsin eller kanske som globen jag vet inte. Anyway den hade typ gjort pulvermos av hela Europa om den landat i, säg, Ungern idag.

Några av dina barndomspolare är döda. Du är det inte. Supervulkanen ligger under marken och tänker på detta. Resignerat och lojt. Orkar inte sträcka på sig. Penicillinet funkar fortfarande men i Kina tvångsmatar dom oxarna och grisarna med antibiotika, dom besprutar hela landsdelar med det, så bakterierna får öva och kan mutera i lugn och ro.

Just nu bryts ett lås upp nånstans.


”Jag fattar nog inte.” Vinimportören på andra sidan bordet, som har läst texten, ser förvirrad ut.

Jag kisar så ögonen blir springor, och väser fram: ”Nej, så är det med disruptive content för datadriven native… vissa fattar – och VÅGAR SATSA.” 

”Men… du tänker alltså att ångesten ska få folk att dricka… och då ska de välja just Maison Ambroise Bourgogne… för att det är ekologiskt? Jag reser mig upp. ”GLÖM DET DÅ! Ser du inte kopplingen så gör du inte.”

”Finns det ens supervulkaner eller hittade du på det ordet?”

”SPELAR DET ENS NÅGON ROLL? SPELAR NÅGOT NÅN ROLL?”

Blut und Boden

Först lite bakgrundsinformation. Det absolut tråkigaste skämtet är när någon som bor i typ Junsele eller Umeå stannar upp i sitt bidragsfuskande under tjuvjakten för att göra sig lustig över stockholmares oförmåga att hantera snö. Det är hela skämtet. Kommer det trettio centimeter snö på en natt så blir det förseningar i tunnelbanan. Säg det till en norrlänning och denne bryter ihop. Att vi inte har snöskotrar, utan istället civilisation, är underordnat.

Norrlänningen tycker det är kul eftersom det bottnar i homofobi, grunden i all humor norr om Uppsala. Vi skottar våra gator långsamt för att vi är bögiga. Samma skäl som gör att vi går ut gymnasiet. Hahaha!

Ok. När det är sagt, blev jag tillfrågad av en bekant, som är inom politiken, om att göra ett jobb. ”Du är ju bra på retorik och på att snacka… göra powerpoints… sånt.” Jag nickade, för så långt var det rätt. ”Det kom ju en undersökning nyss, om Norrland. 41% av norrlänningarna skulle rösta för självständighet om det hölls en folkomröstning idag, bara 39% skulle rösta mot.

Detta visade sig vara dåligt, i min bekants ögon. Fruktansvärt rentav. ”Vi är starka i norr. Vi behöver kväva den här idén om ett självständigt Norrland i sin linda. Det är där du kommer in i bilden.” Jag log osäkert och sa att det nog inte precis kommer att ske, trots allt. ”Nej kanske inte, men vi kan inte sitta passiva. Du får femtiotusen för ett möte med en grupp lokalpolitiker och näringslivsfolk i Boden.

Några dagar senare, i Boden.

”När jag berättade för folk i Stockholm att jag skulle hit för att prata med er, undrade dom vad som hänt. Jag berättade att den norrländska elden brinner igen. Jag sa att ingen har glömt Ådalen. Jag sa att ni har fått nog av oss kolonisatörer. Jag berättade om det norrländska stålet. Både det i marken, som bekostar allt frosseri på Sturehof och all skit på Moderna museet. Och det bildliga, som härdats till ryggraden i en rörelse som inte ber om ursäkt.”

Gubbarna var tysta. En hade tagit av sin mössa och såg drömmande ut. Jag fortsatte.

”Jag är hitskickad för att stoppa er, så är det. Jag ska inte ljuga. Men när jag nu ser er, vet jag att det vore som att försöka stoppa ett jordskred. Det är ni som har malmen, det är ni som har älvarna. Det är ni som har rätten till ert land. Ni är tjuvjägare för att man sitter i Stockholm och reglerar jakten. Ni är hembrännare för att riksdagen säger det. Ni fuskar med bidrag för att grevarna på Östermalm har konstruerat bidragen så.”

Stämningen började bli entusiastisk. När jag slutade prata, tjugo minuter senare bars jag runt i Bodens centrum, på timmermännens och gruvarbetarnas axlar. Någon pratade om att ta till vapen. När min bekant ringde för att kolla hur det gått, sa jag som det var. ”Jag får betala tillbaka arvodet. Sorry. Å andra sidan motsvarar den summan ganska exakt vad jag idag betalar i skatteutjämning till Norrland, per år, så det är okej.”

Sensmoral? It’s the economy, stupid.

Att våga drömma trots allt

Jag såg bilder från riksdagen idag. Det var nån som somnat. Så jag kollade runt bland alla bilder på internet. Det verkar hända rätt ofta det där, folk somnar i Riksdagen. Gott så. Jag är personligen en anhängare av representativ demokrati och här blir den ju lite extra representativ. Sova under möten-folket har sina ledamöter.

Vad är det för jobb, det där, att vara riksdagsledamot? Tja, bara typ det bästa jobbet du kan ha. Lönen ligger på 62 400 kronor i månaden, plus lite ersättningar för styrelsejobb och kanske en slant från partiet. Så säg en sjuttiotusen i alla fall. En bra lön, utan tvekan. Inte som en VD på ett börsbolag, gudbevars, men jättelångt över snittet.

Och det bästa är att exemplet i början är en ganska bra arbetsbeskrivning. Du hänger lite i kammaren. Tar en lur emellanåt. Så här ser dina matvanor ut: Frukost på något kansli eller nåt. Du plockar tallriken full med loj min och mobilen i handen. Lunchen betalas av nån lobbyist som inte gjort ett ärligt handtag i sitt liv. Kakor till kaffet kommer från nån firma i valkretsen du lovat nånting nån gång. Middagen äter du med vem som helst som motiverar ett sparat kvitto.

Worst case scenario? På det här drömjobbet? Det allra värsta som kan hända? Du kan trycka på fel knapp när du ska rösta. Det låter orimligt att en vuxen människa skulle göra det såklart, det skulle ju ett barn, en hund, en bläckfisk eller en rotselleri med elektroder i blasten klara av. Men det händer. Kanske är det folk som sovit och vaknat upp, liksom i panik, när det vankas omröstning. Jag vet inte. Jag vet bara att det enda som händer är att några plugghästar på twitter skriver något beskäftigt om det och så får man skämmas i några timmar. Sen är allt som det var innan igen.

Somliga tycker att 349 ledamöter är för många. Dom som tycker så är människor som hatar att folk får leva sin dröm. Lustigt nog utmärker sig moderaten Erik Bengtzboe. Jag trodde moderater hatade Jante och kanske fattiga – inte att dom hatade drömmar?

Jag tycker personligen att vi ska ha i alla fall femtusen ledamöter i riksdagen. Det mångdubblar antalet drömjobb, det smörjer hjulen, det ger framför allt en bättre representation. ”Där är någon som inte kan trycka på en knapp, där är någon som somnar hela tiden, där är en som har byxor av eternit, där borta en kvinna som tror hon är ett träd. Ser du gänget i hörnet, med hattarna? Dom äter tydligen bara snittar.”

Man måste väl ändå få drömma.

Journalistiken är ungefär medelviktig

Det pratas ofta om hur otroligt viktig journalistiken är. Oftast är det journalister som säger det, men eftersom dom är neutrala så pratar dom såklart inte i egen sak här. Journalistiken är viktig för demokratin. Viktig för det mesta. Säger dom. Jag skulle säga att den är okej viktig, lite mer än halvviktig kanske men inte så viktig som journalisterna säger. Framför allt är den inte värd priset.

Det är inte en åsikt, det är ett faktum.

På nittionhundratalet läste människor tidningar, som tryckts under natten. Internet var en dröm ingen drömt ens. Barnen lekte i naturen, cyklade, fick skrubbsår och hade en jäkla härlig fantasi. Man betalade gladeligen för den otroliga tjänsten att få en tidning körd till sin brevlåda.

Det här etablerade en falsk premiss, nämligen att nyheter är så värdefulla att fölk gärna betalar för dom. Men det man betalade för var ju att någon åkte ut med nyheterna. ”Kvällstidningarna då?” kanske någon beskäftig jäkel invänder, ”dom åkte ingen hem med”. Nej det är sant. Men dom köptes kanske inte primärt för journalistikens skull. Du kan hävda motsatsen, såklart. På samma sätt som man kan kalla Snickers för mat, eftersom den innehåller både nötter, näring och energi.

Hade journalistiken varit så viktig som journalisterna tror, hade digitaliseringen inte inneburit ett bekymmer utan bara fetare pengar. Tjoho, nu kan vi sälja nyheter till folk, utan att såga ner träd och driva tryckerier och åka runt i små bilar i gryningstimmen. Katsching. ”Stampen” hade varit namnet på den dans man hade dansat på portföljerna fulla med pengar för att pressa ihop dom så man kunde stänga dom.

*stampeti-stampeti-stamp*

Smartare människor än mig har skrivit om detta redan. Men då är det ofta med nån ambition om att lösa (det som uppfattas som) problemet. ”Bla bla bla gör så här eller så här.” Jag har inga såna ambitioner. Jag vill bara tacka nittonhundratalsprodukten journalistik för den här tiden. Och med tillförsikt se vad som kommer istället.

Marknaden är en otäck och stum kraft. Dock är den rätt bra här. Vi kan såklart fortsätta kasta en halv miljard i presstödspengar efter trötta tidningskapitalister, så att dom kan fortsätta dansa, även om det är vått om fötterna i den lutande aktersalongen. Men tänk vad mycket kul man kan ha en miljard till istället.

Här är vad jag hellre gjort för dom pengarna: Vad som helst. Gärna med öl.

2 legit 2 quit

Jag blir lite häpen, eller slås omkull nästan, rentav, när jag drabbas av en konstupplevelse, som jag inte var förberedd på. Att det mest öppenhjärtliga, inspirerande och äkta i år, skulle komma i en reklamfilm för en kinesisk mobiltelefon – det hade i alla fall inte jag trott.

Det handlar om ord, sprungna ur den svenske rapparen Petters hjärta, och han läser dom själv, till bilder av storslagen natur.

Omgiven av allt det vackra, det mäktiga som inspirerar. I det lilla finns det något stort och kraftfullt. Kraften att gå sin egen väg. Att våga utmana. Ta sig över alla hinder. Styrka, teknik. Fokus. Kasta sig ut i det okända. Jag gör vad jag vill. Jag går min egen väg. Inget kan stoppa mig. Honor 8 – for the brave.

Det här är någon som går sin egen väg och inte stoppas av yttre krafter. Här får sig Jante en välkommen spark i röven. Här finns kamp och inspiration. Detta är vad Petter brinner för, detta är hans liv.

Det är starka ord. Äkthet har alltid varit viktiga inom hiphopen och detta är direkt ur marken, det här är nån som varit nere med skiten sedan dag ett. Från att han växte upp i stenhårda akademikerkretsar på det ruffa Södermalm, via gängens Södra Latin och vidare in i studierna i konstvetenskap vid Uppsala universitet, har allting varit på liv och död.

Det känns i dom orden. Kraften att gå sin egen väg. Att våga utmana.

Jag har inte så bra koll på Petter som rapartist, men jag kan inte tänka mig att han har skrivit något lika drabbande i sina egna låtar. Han behövde helt enkelt en musa, något som kunde förlösa honom. En ny mobiltelefon, för dom modiga.

Jag läser en artikel av Jan Gradvall, där Dj Sleepy berättar att Petter är gammal lajvare. Det är kanske en del i pusslet. Orden om dom modigas mobiltelefon känns som en utsträckt hand bakåt, mot medeltida blankvers och sagor om riddare, snarare än något samtida.

Det är nästan lika starkt som Dogges fina banger Cykel på köpet. Men Dogge kommer alltid vara mer av en gycklare. Petter är äkta. Han har styrkan. Han går sin egen väg. Inget kan stoppa honom. Han droppar micken, den går sönder – det gör inget, han har mick-spons.

Simply the best

Jag blev kontaktad av en marknadschef. En man i min egen ålder, med dyra och missklädsamma glasögon och ett gnissligt sätt att prata på, som om orden var bitar av halloumi. Han hänvisade till en referens som jag eventuellt arbetat med, åt eller för. Det ringde inga klockor. Det spelade ingen roll.

Uppgiften var enkel. Företaget skulle ha kickoff och jag blev ombedd att skriva ett tal som VD skulle hålla. För att inspirera och, i förlängningen, göra medarbetarna till ambassadörer. ”Jag vet inte om du känner till oss sedan innan, men vi gör alltså…” Jag avbröt honom med en hastig gest och ett indignerat ”öpp-öpp-öpp”. ”Jag vill inte veta vad ni gör. Det handlar inte om det. Det handlar om inspiration och ambassadörskap, eller hur?” Han hummade. ”Och det är samma knappar som ska tryckas på oavsett om ni tillverkar ost eller säljer abonnemang på nåt internetverktyg.”

Situationen: 150 medarbetare i olika åldrar och kön har ägnat sig åt förnedrande grupplekar under dagen. Nu har dom fått en fördrink och alla längtar efter mer sprit. VD gör entré till Tina Turners Simply the best.

Manus:

Hej! Så jäkla kul att stå här. Jag ska inte bli långrandig för jag tänker att ni vill få lite mat i er och något i glaset. Så mäktigt att se alla er, samlade. Jag har varit runt lite under dagen här och sett hur alla har gett allt. Grattis till lag Admin Grrrrls och Sandra H som vann!

[applåder]
[paus]

[allvarligt röstläge] Mmmm… ”Simply the best”… ”better than anyone”. Det är vad vi måste vara – hela tiden. Alltid på topp. Hur kommer vi dit? Det handlar om att göra saker lite bättre.

Det var två murare på en arbetsplats… dom höll på att bygga en stor kyrka. En man gick förbi och frågade den första muraren vad han jobbar med. ”Jag staplar tegel på tegel, med bruk emellan. Det är både tungt och enformigt.” Så frågade han den andra muraren vad han jobbar med. [sänker rösten, viskar nästan] ”Jag bygger en katedral” sa han.

Alla vi här bygger katedraler. Men alla gör inte samma sak. Vi är på ett skepp, på regalskeppet Vasa. Tillsammans kan vi korsa haven, vi kan göra allt. Men alla kan ju inte vara kapten eller styrman. Alla kan inte sköta kanonerna på babord sida. Alla kan inte jobba i mässen.

”Simply the best”… Ja, det är vi! Det är du! Och du, och du och du… [pekar]

När jag var liten hade jag en vän som bodde i skogen. Ingen visste vad han hette egentligen men vi kalla’n för Fnyket. En gång när saker blev struliga i vårt lilla gäng, kom det sig att vi hade ihjäl Fnyket. Vi är det kompisgänget, alla vi här. Vi släpade honom, sextio kilo Fnyk, säkert en mil in i skogen. Sen grävde vi. Och ingen, än i denna dag, det lär ju vara fyrtio år sen, har yppat ett ord. Det är samma stolthet och integritet som vi i det här rummet har.

Jag sa redan från början att jag inte skulle bli långrandig, så det är väl bäst jag kliver av scenen nu. Men, en sak till bara. Ni som sitter här, ni är ambassadörer. Ni är katedralbyggare! Nu tänker jag att vi alla gör raketen tillsammans. Joo, kom igen nu! Det här är jäkligt skönt så att vi får upp pulsen innan maten och drickat.

[börjar luta sig åt sidorna och klappa med uppsträckta händer, snabbare och snabbare, sedan stampa med fötterna och vråla]

Fy fan! Tack ska ni ha ambassadörer. Skål för 2017!

Bara en vanlig dag i luffarbranschen

Jag kunde såklart bara strunta i det här. Men nu gjorde jag inte det. Under rubriken debatt på Dagens Media finns ingen debatt. Där finns bara reklam. Folk, nästan alltid gubbar, som har ett företag i periferin, skriver om något, alltså det dom själva gör. Det är i regel nåt digitalt. Och det är bara just dom, gubbarna på dom perifera bolagen, som vet hur skiten ligger till. DDB? McKinsey? Noll koll. Det är Strossle som vet var det digitala landet ligger. Det är Mjöbäck & Partners som vet hur SEO funkar. Det är Bonkly som kan sociala medier på riktigt.

Det här är tråkigt, eftersom branschen skulle må bra av debatt. Debatt om kampanjer som görs, om synsätt, om vad som driver förändring. Om värderingar, om konverteringar och om arvoderingar.

Dom som berättar om sin helg i SvD-bilagan Perfect Guide, betalar hundratusen för att få göra det. Då får dom bygga sina egna varumärken, och dom företag dom äger, arbetar på eller har andra intressen i. Inte konstigt att dom tar i så dom skiter ner sig.

Hade jag betalat en hundring för att berätta om mig själv hade också gått all in. Ännu mer än vad folk gör. Jag hade flugit till Samarkand, spelat schack med döden, kastat vaktelägg från helikoptern och mitt företag skulle växa så mycket att det snart spricker, därför är mindfullness viktigt i mitt liv. Så ja avslutar varje söndag med ett fullängdstriathlon där jag får tio timmar (9h 38 min om man ska vara noga) att kliva in i min egen kropp och bara finnas i nuet.

Båda exemplen är alltså reklam, fast den utger sig för att vara något annat. SvD har vett att ta betalt, Dagens Media är bara desperata efter content. Jag antar att dom helt enkelt inte har några pengar. Allt som skrivs av någon vars lön man inte betalar är bra. Jag törs sticka ut hakan och garantera dig som läser detta att inget, någonsin, har refuserats från Dagens Medias debattsektion.

Följande text är skriven av en AI som matats med alla existerande ”debatt”artiklar:

 

Kattguld och brännvin digital valuta för luffare 

DEBATT: Fredric Thunholm på Poop Group berättar om kondenserad mjölk och sin röv.

Som marknadschef vill du ju SYNAS i det nya DIGGETAALA landskapet som FÖRÄNDRAS så fort och mobiler och programmatic och company AMIRITE? Du vill hinna med tåget till framtiden och sånt. Äta en humla ibland, utmana folk.

Men då gör du misstaget att se TIE MILJONER i Sverige som en målgrupp. Men luffare struntar i KIA och webinars från contentbyråer, online. Luffare bara tar sin säck och går. Dom skapar trender, word of mouth, och bygger interaktioner. På Poop Group vet vi det här eftersom vi jobbar med INFLUENCERS på snapchat och har träffat luffare själva.

Är detta en HÅLLBAR UTVECKLING? Vad tror du själv, rikspucko. Tveksamt va. Med all den DATA som vi kan komma åt idag är det enkelt att tracka luffares kattguld OCH brännvin – för den som vill och fattar. Men ingen fattar. Bara vi på Poop Group vet. Det här är vår debatt.

(Bonus: Efter att artikeln publicerades (duh) kontaktades jag av en säljare på Perfect Guide. Jag får ett erbjudande: Skriv om din helg för bara femti tusen. Jag gör det. Det blir en mustig skröna om mitt företag Poop Group som växer otroligt. Det är jobbigt men härligt att vara angtreppenör. Jag och mina fina kompisar åker en jättesnabb båt till Åland. Vi spränger Åland, sen tar vi livet av oss.)