Nej, vi blir inte ”tio miljoner” idag.

Idag väljer jag att komma ut som demografikritiker, eller alt-stat (alternative statistics) om du föredrar den termen.  Jag fattar att det kommer att brännmärka mig i debatten och att många kommer att sluta läsa min blogg. Men ibland måste man agera principiellt.

Låt mig berätta en historia: Igår var jag ute i Nackareservatet. Såg inte en person på över en timma. Det kändes oerhört otryggt. Som en skräckfilm. Det är så Sverige ser ut nu för tiden.

Jag pratar med vänner runt om i landet som säger samma sak: Det är så himla få människor i Sverige!  Är deras oro inget värd? Ska deras rädsla för att gå ut i skogen förlöjligas?

Utglesningen och befolkningsminskningen skapar en oro som måste tas på allvar. Den är inte påhittad, den är på riktigt! Men istället trumpetar PK-medierna ut budskapet att vi blir fler och inte färre. Kultureliten (på det tätbefolkade Södermalm!) påstår trots att alla kan se motsatsen att Sveriges befolkning ökar.

Man häpnar!

När jag växte upp var vi åtta miljoner svenskar. Det är svårt att veta hur mycket den siffran har minskat, men minskat har den, det råder det inget tvivel om. Men istället vill medierna få oss att tro på motsatsen!

Idag kunde vi läsa att vi nu är tio miljoner invånare i Sverige. Jag räknade de människor jag såg på vägen till jobbet idag. Det blev 238 personer. Jag betvivlar inte att det kan finnas fler än de jag såg. Men att det skulle handla om så många fler, ja, det blir helt enkelt löjligt.

Det är dags att vi demografikritiker börjar bemöta de här dumheterna! Kan vi inte komma fram i PK-medierna får vi bygga oss egna kanaler.

Men framför allt är det på tiden att politiker och medier tar vår oro på allvar. Bara för att det inte är glesbefolkat där eliten bor, betyder det inte att befolkningen ökar! Jag har börjat lära mig att hantera vapen och jag vet att många gör samma sak. Det känns helt enkelt otryggt att gå obeväpnad genom det öde landet som är Sverige 2017.

Ändå är det vi inom alt-stat som är ”hotet”…

Åsiktskorridoren krymper. Precis som befolkningen.

Ikke kødd med naturlovene

Jag har en jävla idiot till kusin, som bor på landet, eller snarare i en blåsig håla vid havet. Eller inget ont om honom, egentligen. Han är harmlös, men osofistikerad och, ja, lite efter. När jag var liten var han bara en perifer tönt. Nära men ändå långt borta, liksom.

Sedan, när vi var i tonåren, blev han rik som ett troll. Hm, kanske är det där skon klämmer. Jag inser det.

Jag missunnar ingen rikedom men den kom till honom helt utan ansträngning. På hans föräldrars gård fanns det guld, visade det sig. Massor av guld. Dom hittade det när dom sopade gårdsplanen. ”Vad tusan är det här som blänker under gruset? Nämen, det är ju guld.” Jag svär, det var så det gick till.

Detta har gjort honom arrogant bortom rimlighet. Han åker till grannbyn och handlar och beter sig som en skithög, har jag hört. Går på pizzerian och vaskar deras dyraste vin. Värsta grosshandlarstilen.

Dock: Jag har alltid varit den coola av oss. Det har varit som en rimlig och praktisk naturlag. Han, rik men med töntig dialekt och utan kulturellt kapital. (För att illustrera med ett metaskämt: Jag frågade vad han tycker om Bourdieu. Han svarade att han hellre dricker öl än vin.)

Jag, märkbart mycket påvrare – men kan föra mig. Säger coola saker, gör coola grejer. Så att han, trots sitt monetära övertag, odlar ett slags mindervärdighetskomplex gentemot mig. När vi ses betraktar jag honom som man betraktar ett barn.

Han är för övrigt femton centimeter kortare än mig.

Men så en dag, för inte så himla länge sedan, hörde jag folk prata om honom. Dom sa att han gjort en jäkligt cool och bra grej. Det snackades om den överallt. Det bara fortsatte. Den rika men efterblivne hade plötsligt blivit cool – också. Naturlagen som jag pratade om var utrangerad. Det otänkbara har hänt.

Och det är alltså därför som jag har så svårt för den norska teveserien Skam.

7 900 rubel för folket

Snön yrde runt Oleg Anosovs resliga men något diffusa lekamen innan han klev in i taxin. Han var trött, mycket trött, inte tu tal om den saken. När sov han senast en natt? Han mindes inte. Vad är sömn ens? Han hade närvarat vid den Nationella Viktighetskongressen För Folkets Försvar i någon skidort i Kaukasus periferi. Han ville inte, men folket krävde det. Vad hade han inte försakat för folket? Han bet ihop och lutade sig bakåt.

”Moskva”, sa han sammanbitet.

”Det kommer att ta en stund och kosta en slant” kontrade den buttre chauffören av den droska, som nu försiktigt börjat röra på sig. Oleg sa inget. Han returnerade bara den blick han fick i backspegeln, med en sekundsnabb förskjutning  av det övre ansiktets mimik, som var knappt skönjbar, men likväl omisskännligt sa ”jag vet, kör”.

Oleg hade gjort karriär inom Komsomol, på det resoluta sätt som somliga gör, till synes utan ansträngning, som vore det slumpen som fört honom till skidorten och nu till taxin. Men skälet till att han var i en sjavig droska, på en oplogad väg, och inte i restaurangvagnen på ett bekvämt tåg i den ryskan kvällen, var inte slumpen.

Det var i själva verket två skäl.

Dels det penibla faktumet att morgonen skulle inledas med ett möte med Partiets Ledning. Det vore oklokt att inte närvara. Dels att järnvägsminister Myshelov (den odugligen!) trots alla fagra löften inför innevarande femårsplan, liksom femårsplanen innan den, inte förmådde trafikera linjen på ett vettigt sätt!

Nåväl, det var som det var med den saken. Han skulle kanske, ironiskt, göra en poäng av detta under morgonens möte, om det öppnade sig en möjlighet. Ja, så fick det bli.

Oleg Anosov såg ut genom fönstret och ut i skogen där inget fanns. I mörkret såg han mest sig själv i rutan. Tjugosex år och det tycktes honom som att han inte var herre över sitt eget liv. Folket och partiet, så hette hans överordnade, så ordförande han var. På samma gång fri och bunden. Hans sinne var vid varje ögonblick både våren i Georgien och november i Magadan.

I Moskva betalade Oleg 7 900 rubel. Han insåg att iglarna och de fantasilösa skulle kunna invända mot summan. Men hade han ens ett val? Var det inte i själva verket så att folket stod i tacksamhetsskuld till honom, och inte tvärtom? Naturligtvis var det så.

Vinden var lika omild på Petrovskijboulevarden som den varit när han klev i taxin. Imorgon skulle han, möjligen, närvara vid partiets möte.

Vi ses i Örebro!

Jag spelade en del tennis i min ungdom.  Jag var rätt dålig på det, som på de flesta bollsporter. Men jag hade en bra dubbelfattad backhand. Jag har förstått att det är forehand som är grejen och noterat att många, som spelar tennis mer regelbundet, åbäkar sig och håller på, för att kunna komma i läge att klippa till med forehanden.

Min forehand var rätt medioker. Alltså det är ju ett enkelt slag så helt värdelös kan den ju inte bli. Men ja, jag tyckte det var lite sjavigt och billigt med forehanden.

Forehand är för revisorer och bokhållare. Det är ett slag för vetenskapsmän och ateister. Den rationella metoden för att få bollarna över nätet i god fart. Att ha en bra forehand är som att ha ett överdrivet fast handslag och en kostym som stramar. Skall bollar distribueras på ett sådant vis att poäng kan inhöstas utan åthävor, då ringer man forehanden. Så tar forehanden sin tråkiga bil och kliver ut och gör sitt jobb och åker hem igen, varefter körda kilometer redovisas och kostnader bokförs inklusive moms.

En backhand är motsatsen. I synnerhet den dubbelfattade. Den är poetens slag, dagdrömmarens lite nyckfulla träff.

Jag minns i princip bara detta från mina tillfällen på tennisbanorna: Den där sekunden då bollen är på väg mot racketen, på backhandsidan, då precis allting är möjligt. Det går att slå rakt, utom räckhåll för motståndarens forehand. Det går att slå en stenhård cross, som klär av personen i fråga. Eller en hårt skuren stoppboll, maskerad till sista hundradelen innan den dyker upp, som en trollkarl på en julgransplundring, och skrattande plockar fram ett mynt ur örat. Ja, till och med en lobb är möjlig, som idé, en lobb över den felplacerade stackaren, som i samma ögonblick som den landar, stjäl en flisa av motståndarens självkänsla, som aldrig kommer tillbaka.

Nej jag minns också detta: Tiondelen efter den sekunden, metamorfosen i skarven mellan teori och praktik. När bollen träffade ramen på racket och sedan for åt helvete.

Häri finns säkert en metafor.

Jag tänker nu hitta den metaforen och sedan resa landet runt och turnera med min föreställning Tiebreak för att inspirera tjänstemän i olika branscher att nå sin potential. Vi ses! Första stoppet: Örebro.

Från Umeyo till Tokyo

För många år sedan, jag minns inte exakt, vann jag ett pris. Tiotusen kronor. Det var via en hemsida, där företag och andra organisationer la ut uppgifter av olika slag, som man kunde lösa. Jag skrev en grej på hur Umeå (det kan ha varit Luleå) skulle framstå som en lite piggare stad. Inga märkvärdigheter alls. Fem A4-sidor av klokt, men inte på något vis revolutionerande resonemang. Bruksanalys, om man vill. Vardagsstrategi. En handlingsplanernas motsvarighet till lunchmat.

Priset delades ut på plats, så jag blev uppflugen till Umeå/Luleå, möttes på flyget och sedan åt vi mat på den tjusigaste krogen i staden.

Det var lite Rotary-feeling på gubbsen runt bordet. Man kände att det var viktigt för dem. Eller kanske i alla fall något som botade tjänstemannatristessen. En lokaltidning tog bilder. Jag skakade händer.

Jag tänker på det ibland, för det är en så tydlig, isolerad, episod. Inte spektakulär, på något vis, folk flyger väl till Norrland lite hur som helst. Och priser för menlösa dokument levereras säkert också ofta av tjänstemän, I ett globalt perspektiv sker det säkert varje vecka. Kanske dagligen?

En bättre berättare än mig hade kunnat göra något spännande av den episoden. Berättat den med lite bredare, mer skroderande penseldrag. Hur sent det blev, vad folk sa efter några glas vin. Beskrivit vädret, dofterna, tankarna i taxin till Bromma flygplats. Kanske spätt på med lite halvsanningar och rena lögner för att göra alltsammans mustigare.

Själv tänker jag mest på alla andra i världen som ses på restauranger och äter middag med kommunpampar och lokala marknadsföreningar. Dagligen, visst kom vi fram till att detta sker på daglig basis?

Jag drömmer om andra städer, städer vars namn har en vagt romantisk, men samtidigt lite praktiskt betingat klang, trots allt, städer med namn som Brno, Lokeren, Tammerfors, och Padova.

En 28-årig kvinna från Tokyo får ett pris i nån liten provinsstad i andra ändan av Japan. Hoppar på ett sånt där supersnabbt monorail-tåg, köper nudlar i tågets café, kommer fram, jag tror att allt är otroligt formellt och artigt i Japan. Det är många djupa bockanden och en helt annan högtidlighet. Saker är på riktigt. Man kanske kräver av pristagaren att hon improviserar en haiku. Sjukt i så fall!

Eller så är det i Esbjerg i Danmark. Nån sjukpensionär från Odense, vinner ett pris i Esberjg. E20 hela vägen, ingen fara. Står och tar en cig vid vägkanten och en påse öl i handen, får lift hela vägen. Typiskt danskt!

Han kommer fram och där har stadens män, för det är män, i Danmark som i Umeå/Luleå, där har stadens män stora emblem i tenn, hängande runt halsarna. Man har frack, men vinnaren kommer som han är. Och det är inget konstigt med det.

Man äter smørrebrød och alla som håller tal pratar bred jylländska och det skrattas och skrockas. Plötsligt delar borgmästaren ut stadens nycklar, som är en enda, jättestor nyckel. Och köpmannaförenigen delar ut en check på tiotusen danska kronor och checken är jättestor den också.

För övrig följde jag Umeå/Luleå med nyfikenhet och spänning, tiden efter priset. Ville väl se om de gjorde något av mina tankar. Det gjorde de naturligtvis inte. Men någonstans, i ett arkiv, där det svenska urberget kysser Bottenviken, ligger A4-arken kvar.