Havets frukter

I går skedde det otänkbara: Ett angrepp på det fria ordet. På samhället. Ryska spetsnaz-hackers lamslog svenska nyhetsmedier. Expressens Karin Olsson konstaterar att tidningen under en timme berövades möjligheten att sköta sitt kärnuppdrag. Ordvalet är slipat till perfektion. Vi återkommer till det.

Först en berättelse om en fiskare.

Juan Morales fiskade med sin lilla båt utanför Venezuelas kust varje dag. Han trålade med en sorglig liten trål, den var inte mycket större än en håv. Fångsten var blandad fisk. Stora och små, gröna och blå. Fisk på längden och på tvären. Aldrig något annat än fisk. Jo, okej. En gång hade Juan Morales fått ett ostron med sig upp i trålen. När man frågade Juan Morales vad han gjorde för att förtjäna sitt leverne svarade han alltid ”jag fiskar ostron”.

Karin Olsson använder formuleringen berövades möjligheten och hon gör det för att det är dom starkaste orden i lådan. Det är viktigt när det fria ordet angrips, när det öppna samhället angrips, att man tar dom starkaste orden i lådan. Det går inte att kliva ner ens ett pinnhål på indignationsstegen. Expressens kärnuppdrag är listigt nog inte definierat. Men jag antar att hon menar något om att oförtrutet arbeta i sanningens tjänst. Eller som Niklas Svensson på samma tidning lär svara om du frågar vad man gör: EXPRESSEN FISKAR OSTRON!

Men vad är egentligen tidningens kärnuppdrag som man sköter, på samma sätt som en klurig gammal, och mycket vis, japansk trädgårdsmästare sköter en bonsai? Vad var det som vi berövades under en timme?

Fisk, fisk, fisk och mer fucking fisk. Samir Badrans Blogg, textreklam för Vinnarum Casino med det kluriga native-namnet casinoskolan, Taylor Swifts semesterbilder från hennes Instagramkonto samt Martin Melins korvrecept.

Så ser nämligen det där kärnuppdraget ut, inte bara på just Expressen, utan för medier överlag. Att desperat jaga klick och hela tiden uppfinna störigare former av reklam. Och samtidigt tro att det man gör är viktigt och att man har en fungerande affärsmodell.

Nästa morgon beger sig Juan Morales ut på havet igen. ”Folket har rätt att få ostron” konstaterar han, samtidigt lakoniskt och stolt. ”Vi ostronfiskare är viktiga. Vi får aldrig tystna.”

 

Annonser

Det finns bara en restaurang

Alltså det är ju rätt konstigt ändå, att det svåraste som finns är att beskriva sin restaurang utan att låta som en idiot. Så mycket svårt som finns ändå tänker jag. (Googla Riemannhypotesen till exempel, ett supersvårt matteproblem.) Följande är hämtat från olika stockholmsrestauranger som är poppis nu:

A) Vi är en urban restaurang där tillgång och efterfrågan styr. Vi tror på enkel och ärlig mat. B) I vårt kök vill vi arbeta nära naturen, ett rejält kliv bort ifrån det industriella. Kort meny med råvaror och produkter från skog, hav och åker. Naturligt, rakt och ärligt. C) Producenterna vi samarbetar med delar vår vision om att respektera naturen, följa årstidernas gång samt att ständigt vara i rörelse framåt. D) Det gastronomiska språk vi talar är universellt, och våra råvaror är noggrant utvalda med omsorg om, och respekt för, såväl djur som natur. E) bla bla bla unika råvaror från vårt absoluta närområde till nordens yttersta gränser bla bla bla

Marknaden för komplicerad och oärlig mat verkar vara i det närmaste obefintlig. Det motsatta kan sägas om viljan att intellektualisera den fyrtioåttatimmarbakade rotsellerin, en vilja som inte alltid motsvaras av en förmåga. (Å andra sidan är det väl viktigare att kunna hacka lök.)

Ord som är fullkomligt banala och i princip inte ens betyder något, laddas i den här omgivningen med närmast mytiska egenskaper: Skog, hav, åker. Följa årstidernas gång.

Det mest frapperande är ändå att alla verkar beskriva samma restaurang. Den har drag av en miljöpartistisk sekt. Den låter inte som ett fyrverkeri. Om den var på Tinder skulle den inte få ligga jättemycket. Men den är asexuell så den bryr sig inte. Den åker till Järna istället och hänger med Weleda-luktande Blut und Boden-mystiker. Läser en kurs i bioetik på Södertörn och gör deodorant av bivax och salvia. Flyttar gränser. Fraktar linser.

Det är en restaurang där bara dom allra torftigaste kornen och rotsakerna får vara med. Där eventuella djurdelar är sådana som åts under 1800-talets nödår. I köket jobbar bara män. Dom har tatueringar och deras lista över dom mest vulgära grejerna som finns är:

1. Pasta
2. Humor

3 rum o kök

I ett glassigt konferensrum någonstans på Kungsholmen sitter Vitamin Well-gänget och snackar. Gänget som kom på att man kan kalla sockervatten för vitaminvatten och sälja det till ängsliga samtidsmänniskor.

I ett annat rum, West Coast, sitter Marky Hanky (enligt officiella register ”Markus Hankins” men vad vet dom ens) som är chef för den lokala tidningens Rock and Roll Department. Han söker någon som kan skriva 30 artiklar på en dag och samtidigt redigera webbteve, dela ut internposten och cykla till sätteriet och/eller konditoriet.

På TV 4, i ett tredje rum, sitter man och snackar avslappnat om vad nollrasism egentligen innebär. Man konstaterar muntert hummande att skäggbarn är ett ganska humoristiskt ord faktiskt. Plötsligt sitter dom och spånar på ett helt program som ska vara ganska humoristiskt.

Vitamin Well-gänget har gjort två filmer som visar hur en långhårig mångmiljonär förnedrar folk från arbetarklassen. Nu spånar man om nästa film i serien. Kanske kan Zlatan tvinga någon att klä av sig naken i snön? Det vore kul och viralt. Nja, menar någon, det ska vara på kontoret. Och det är ju roligare om Zlatan kan säga åt någon att dricka urin. Kanske en timanställd städare?

Marky Hanky älskar schornalistik. Han älskar även snabba puckar, yankee doodle dandy, hockeysnus, raketen, happy socks, action, och att leva life in the fast lane. ”Webben är inte för alla!” brukar han vråla. Sen har han inte tid att säga mer för han har money to make and hearts to break.

Relationsexperten Lennart Matikainen ska programleda det nya kul TV4-programmet, som ska heta UT MED PACKET. Lennart har varit i 34 länder. ”Ett av länderna” säger han och ler i mjugg, ”är ett litet land som heter Afrika om du kanske har hört talats om det. Där har jag flera kompisar. Vem är rasist nu?

I ett kök någonstans i Stockholm sitter en konsult en kväll och får feeling och skriver en ”debattartikel” till Resumé eller Dagens Media för att driva en löjlig tes. Nej vänta, just det köket imploderade visst oförklarligt. Och rummen också. (Epilog: Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme… osv osv)

Meanwhile nånstans i Vänern

Det finns en skärgård mitt i Vänern, som ingen vet om eller har varit på. Okej jag skarvade lite, några vet såklart om den, andra har till och med varit där. Men i princip är den hemlig.

Vid den här tiden varje år, är det här som vintern och våren ses, för att förhandla om villkoren för kapitulationen och för att reda ut alla praktikaliteter kring återlämnandet av ockuperad mark.

Förhandlingen sker i ett provisoriskt läger som upprättats på den mycket lilla ön Malbergsholmen, i norra delen av skärgården. Hit kommer vintern i en eka. En man vid årorna har rott i timmar över öppet vatten, ända från Lidköping. Vintern sitter i aktern, trumpen men med stoisk värdighet och en brun, sliten attachéväska som den enda packningen. Våren kommer, full av självförtroende, i en tjugosex fots segelbåt. Resan från Mariestad gick fort, där var en mild men stadig sydlig vind.

Det byts artighetsfraser innan de sätter sig vid bordet inne i ett tält. Vintern vet om att slaget är förlorat men vet också att det kan fördröjas. Det finns förvisso att förhandla om, inte tu tal om det. Våren har fått underrättelser om saker som sker där ute. Scilla sägs ha brutit igenom snötäcket i Bergslagen. Rapporter kommer om tussilago som rastlöst har börjat marschera i dikeskanternas grus, längs flera av dom stora vägarna. Samtidigt ligger ett mjukt istäcke kvar i dom vikar som ligger i skugga under dagen.

Förhandlingarna pågår några dagar. Sedan slutar det som det brukar sluta. Man kommer överens. Dom enas om när vitsipporna ska slå ut, när allergikerna ska börja nysa och när den sista isen ska vara borta. Allt dokumenteras nogsamt. Jurister anlitas för att fastställa sanktioner och viten om något inte skulle ske enligt plan.

Det sista som sker är att vintern, en mager och blek man i sextioårsåldern, med skarpa konturer och mycket behaglig röst, häller upp vodka i två glas. Han ger det ena till våren, en kvinna någonstans mellan trettio och fyrtio, med håret i en knut och ett leende som smälter hjärtan som vore dom isar. Ingen säger något, dom bara höjer glasen och nickar åt varandra. Sedan far dom åt varsitt håll igen.

Det går dovhjortar på grannön. Dom glor på dom två gestalterna, utan att imponeras. Dom är fångar här ute i sötvattenhavet sen generationer. Och dom har sett allt redan.

Kent 740

Ibland blir reklam mer än bara reklam. Den svingar sig, för att prata med Björn Ranelid, från trädet försäljning till trädet P1, via lianen populärkultur. När detta händer blir folk mycket glada och tycker att allt är extra gött.

Den kinesisk-göteborgska biltillverkaren Volvo lyckades med detta när man släppte sin reklamfilm med folk som går till jobbet och sen kommer till jobbet och jobbar. I en tid där socialdemokratin har slutat bry sig om såna saker, blev det succé. Välförtjänt succé, ska sägas, det är en fin film.

Den svenska rocktillverkaren Kent har precis släppt en reklamfilm som även den nådde hela vägen in till nyhetsplats. Den handlar om trumslagare och tigrar. Och den har samma ljus och färger och snygghet som Volvo-filmen. Det skulle faktiskt funka att korsklippa mellan dom utan att ändra något.

Kent är en stabil leverantör av rock, jag gillar flera av deras produkter. Men jag kommer aldrig någonsin att förstå mig på vad det är dom lyckats pricka så perfekt i den svenska folksjälen. Det finns en snygghet i allt, men den är aldrig farlig eller utmanande och den känns en smula spekulerad i. Lite som ett rockens BoConcept. Det finns något mondänt nasalt i Joakim Bergs röst, något som antyder saker som är utanför målgruppens vardag, en mellanchefernas fåfänga längtan efter mer. Det där mondäna nasala har varit på den där hemliga restaurangen i Berlin. Och det tog med sig kvittot för att ha till redovisningen.

Själv älskar jag Joakims röst mycket mer än vad jag gillar Kent. I Adrian Lux-låten All I Ever Wanted blommar den ut (med strama stilleben-blommor, på en svartvit print hemma hos en 62-årig AD, men ändå) och blir precis allt det där den lovar när den sjunger grejor på svenska.

Volvo släpper en ny bil i dagarna som heter V90 och ser ut som en kinesisk/göteborgsk BMW. När jag blundar ser jag en scen som är vacker ur ett industriperspektiv och som skulle kunna bli näst reklamfilm för Volvo. Joakim sitter bakom ratten i en V90. Kent-fabriken är nedlagd och han är fri. Han sjunger något lyxigt på engelska, han är på väg till något DJ-gig i Spanien.

Och Eskilstuna aint got shit on him.

Dart i Lund

Den mänskliga dumheten är fascinerande som ett viktorianskt kuriosakabinett med knäppa grejer i glasburkar. Den evig som ett kosmos och expanderande som universum. Ensam i en liten pytteliten skrotnisse-raket, i detta dumhetens universum, sitter Martin Lembke. Han är doktor i religionsfilosofi samt biträdande studierektor vid Centrum för telologi och religionsvetenskap i Lund. Aha, jag fattar, tänker du nu, han vet skitmycket om religion då.

Well.

Martin skrev nyss en debattartikel. Eller nej, det gjorde han inte, jag vet ärligt inte helt vad han skrev men Expressen publicerade det på debattplats för det är sånt Expressen gör. Anyway – (gud vad jag babblar ibland) det visar sig att han har läst Koranen. Och nu är han bestört över innehållet: Lemlästning av tjuvar! Piskrapp för otukt! Månggifte! Misogyni! Så texten slutar i en uppmaning att någon, gärna en svensk imam, ska förklara innehållet för honom.

Det är alltså en nyhet, hans titel till trots, att en femtonhundra år gammal religiös text har en lite annan approach till the fundamentals. Han vill att muslimer i Sverige ska förklara texten. Att dom ska intyga att nej, sharialagar kör vi inte stenhårt på i alla lägen, det har ju gått några år sen det skrevs. Vi odlar i regel inte lök i parketten heller, var det något annat du undrade?

Jag antar att Martin inte har läst gamla testamentet men det ska bli intressant att läsa honom i Expressen när han har gjort det. Han ba ”men vafan detta är ju ännu sjukare ju”. Den som bär kläder med trådar från två garn ska tvingas äta köttet av sina döttrar och köttet av sina söner under en kopparfärgad himmel och hela den grejen. Röra vid skinnet av en död gris? Dödssraff?! Whuutt? Detta måste en svensk präst förklara för mig.

En grej jag tänker på ibland: Vilken sport kan man bli, relativt sett, bäst på, i vuxen ålder, med minsta möjliga insats? Svaret brukar bli dart. Om man nöter på några timmar om dagen, så skulle man kunna ta en plats i ett elitserielag tänker jag. Om det finns en elitserie i dart. Nu tänker jag på en annan sak: Vilken akademiskt titel, som ändå har något slags pondus, vore enklast att fixa, med minsta möjliga insats.

Jag tror på doktor i religionsfilosofi i Lund.

Stora Göteborg

En löjlig sak: Jag har aldrig varit i London. Eller det har jag men det var 27 år sedan så det gills inte. Nu ska jag dit med ungarna. Det är andra året som dom får en resa i julklapp istället för grejer.

Alla har varit i London massa gånger. Det är en sån grej man gör. Men det har alltid funnits andra städer som lockat mer. Och gör fortfarande, ärlig talat. Hade det inte varit för att ungarna var tydliga med vart dom ville åka så hade det inte skett nu heller. Vi var i Paris förra året, där har jag varit massa gånger och hade gärna åkt dit igen. (Eller, säg, Bratislava, Antwerpen, Tirana eller Brno.)

Hursomhelst, det känns väldigt bra att åka till just London med oerhört lågt ställda förväntningar. Det känns lite som att jag tänker att det skulle kännas att aldrig varit sugen på att se Fitzcaraldo, käka anklever,  lyssna på Kraftwerk eller dricka Bourgogne. Och så gör man det och bara ”vafan varför gör jag inte det här hela tiden”. Jag tänker att jag kommer återvända med känslan av att ha snuvat mig själv på London alla dessa år.

Gaaah jag inser att jag håller på att skaffa mig förväntningar pga bristen på förväntningar.

Anyway, här är vad jag kommer att tänka på i London: Det lever sjöhästar i Themsen. Små korallrevsgrejer, som ser ut som små hästar, som det är knäppt att dom ens finns, lever alltså under Tower Bridge och så. Duger London åt dom så duger det såklart åt mig.