Bilder från Sommarsverige

Jag har åkt längre än ett varv runt jorden på E4:an och nu fortsätter jag på den resan, som Voyager med sin guldskiva, ut i rymden. I alla diken: Blomsterprakt som måste vara förnedrande för alla utbildade trädgårdsmästare.

Hotellet i Lund har bilder på kändisar som varit på hotellet, på två tavlor i entrén. Ulla Skoog, Patrik Isaksson, Lena Hjelm-Wallén, Titiyo och många fler. Korten ser ut att vara tagna med en kompaktkamera. De har blekts lite och kontrasteras av namnen som sitter bredvid, på graverad mässing. Om femtio år, och om femtusen år, är fotona bara blanka papper med anade konturer av något men namnen lika tydliga som nu. Framtida människor kommer att undra över detta.

Döda djur jag sett längs vägen: Rävunge, fåglar av olika slag, grävlingar, hare/kanin, råtta. Levande djur jag har sett när jag varit ute och sprungit: Häger, rådjur, tranor, måsar, harar, hundar, katt.

Vem var denne ”Patrik Isaksson” och varför dyrkades han som en halvgud?

Fler djur, fler fåglar. När vi äter falafellunch i en park i Malmö måste vi hela tiden försvara lunchen mot änder, skator, tärnor, måsar och fan vet.

Springer på barndomens elljusspår igen.

Åker till Solviken och tar en glass. Det är kallt men fint.

Alla som övningskör, kör för fort. Ganska mycket för fort.

Är namnen i något slags hierarki? Lena Hjelm-Wallén står högre upp på ena tavlan än Robert Wells och Olof Buchard. Hon måste varit viktigare? Varför är det två tavlor? Var Arne Weisse och hans män andliga ledare medan Ulla Skoog skötte det världsliga?

Malmö, Lund, Höganäs, Mölle, Arild, Helsingborg, Falkenberg, Varberg, Borås, Herrljunga, Skara, Vara, Lidköping, Linköping, Norrköping.

Dåliga loppisar.

En svag regnbåge över Halland.

Ett helt fält med rödklöver utanför Lund.

Klädstilen ”övre medelklass i småstäder” som verkar vara mer eller mindre konstant över tid. Se där, en bilhandlare.

Dottern köper tre väskor på second hand.

Kullahalvön är det vackraste vi har i det här landet va?

 

 

 

 

Ray cats, Stalin och första halvåret 2020

Vad är en långsiktig plan? Och är det bra med sådana? Kan man planera för tiotusen år framåt? Jag vet att jag har svårt att planera nästa dag. Well well. Vi kan börja så här:

När Stalin äntligen hade rensat ut Trotskij och hans gäng mot slutet av förra 20-talet, gällde det att få fart på ekonomin. Lösningen var femårsplaner. Det gick superbra. I alla fall delvis.

De markägande bönderna var inte precis eld och lågor inför tanken på att deras jordbruk skulle slås ihop med närliggande gårdar. Och att de skulle sluta vara markägande och bara vara bönder. Hellre än det, slaktade de sina djur och eldade sina marker. Följden blev att hela jordbruket pretty much fuckades upp för lång tid och att massor av människor svalt ihjäl.

Produktionen av gjutjärn nästan fördubblades, dock. Liksom utvinnandet av kol. Svårt att äta, visst. Men fett ändå.

Jag har semester nu efter ett osannolikt första halvår av 2020. En mediebyrå är en konsultverksamhet av den sort som planerar ett år i taget. Både för oss själva och för kunderna. Det kan låta som ett snävt perspektiv, som inte ger rum för en egentlig strategi. Jag menar, om man bryter ner strategi till de fundamentala frågorna var är vi?, vart vill vi? och hur kommer vi dit? – då hinner man inte nödvändigtvis dit på ett år. En vision siktar ofta tre år framåt och det är väl fair enough.

I år, under corona, har vi lyckats bättre än någonsin med att vinna nya uppdrag. Och vi har, eller jag har i alla fall, haft roligare än någonsin på jobbet.Trots att vi bara har kunnat planera från vecka till vecka. Eller tror jag, för att vi har gjort precis det. Det verkar som att det bästa sättet att optimera energinivån (och mycket är beroende av just energi) är att faktiskt strunta i det där semi-långsiktiga ettårsperspektivet. Och istället kasta sig över saker som kommer upp.

Jag tror också att budgetarbete är waste of time för vår verksamhet (och många andras) eftersom det bara funkar som svar på frågan ”hur mycket pengar bör vi dra in?” och inte i sig kopplas till hur det faktiskt ska gå till. Nu undrar du om det innebär att tidrapporteringen också är meningslös? Ja, det innebär precis det.

(Jag hoppas att min chef inte läser detta.)

Nåväl, det bästa exemplet på långsiktig planering, handlar ändå om hur vi ska ta hand om kärnavfall, som ju kommer vara dödligt i hundratusentals år framåt. Vi gräver ner det i deponier, visst. Men hur ska vi vara säkra på att inte människor i framtiden råkar gräva upp avfallet? Det kan verka enkelt. Det är ju bara att sätta upp skyltar.

Men här kommer tidsperspektivet in. För även om man ”bara” ska planera för tiotusen år framåt, så vet vi inte hur språket ens låter då. Visst, det finns några som kan läsa Beowulf i original och förstå den. Men det är inte precis common knowledge.

Så, då får man jobba med symboler, kanske. Dödskalle med benknotor under? Emojis som visar någon som reagerar med avsky? Eller göra små serieberättelser med streckgubbar som visar att man lever först – kommer i kontakt med giftet – och sedan dör? Det senare kan funka. Om man läser från rätt håll. Annars blir budskapet, om du är så dålig att du nästan är död, drick detta och bli frisk. Ja du fattar. Det är inte så enkelt som det låter.

Det bästa förslaget jag har hört talats om är det som togs fram av den franske författaren Françoise Bastide och den italienske semiotikern Paolo Fabbri.

Första steget handlar om att genetiskt modifiera katter, så att deras päls ändrar färg om de utsätts för strålning. Alltså, om man ser en katt som har, låt oss säga, rosa päls – då vet man att den utsatts för strålning och att man själv gör bäst i att dra sig långt bort från platsen där man ser katten.

Men vem ska veta det om tiotusen år?

Det andra steget är det geniala: Ge katterna ett namn, till exempel Ray Cats (eller Strålningskatter på svenska). Skapa sedan medvetet legender, folklore och myter som handlar om katterna. Sånger som sjungs, berättelser, hemsidor, poesi, konst. Rubbet. Som alla handlar om att man ska hålla sig jäkligt långt borta från Ray Cats.

Bra plan, no doubt. Och fånig nog att funka om tiotusen år.

 

 

Att ha fel med tjugoåttatusen tecken

Det är med en hisnande känsla av kognitiv dissonans som jag läser någon på DN skriva positivt om cyklande och cyklister. Skrev jag precis hisnande? Jag menade svindlande. Det är som att höra Jockiboi rappa om pattar och tjack i Filosofiska rummet. Förlåt, jag överreagerar. Kanske är min syn på DN och cykling präglat av Erik Helmersons mångåriga arbete med repriserade kåserier om Den Galne Cyklisten™ som vill döda honom. Kåseriernas samtida motsvarighet till ståuppkomikens skämt om mat på flygplan.

Sorry, tillbaks till ämnet.

Claes Britton är skribenten som har fått två evighetslånga artiklar (totalt 28 000 tecken) på DN Kultur till sitt förfogande. I ingressen beskriver man det som ”granskningen av en praktfull skandal: Guldbron”. Brittons tes är att Stockholm är otroligt omodernt när det gäller infrastruktur. Här har han helt rätt. Vi planerar fortfarande staden utifrån bilism – korrekt det också. Dom coola städerna i världen garvar åt oss och kallar oss öknamn bakom vår rygg för att vi är såna biltöntar och inte hoppar på cykeltåget. Ja, även detta är sant. Jag som cykelpendlar varje dag, där snillena drar det största cykelstråket från söderort, rakt igenom en gågata (Götgatan), kan intyga att Stockholms inställning till cyklister pendlar mellan hat och rena oförskämdheter.

Britton har alltså rätt på alla sätt utom i det viktigaste, nämligen premissen för de två artiklarna: att guldbron är något slags symbol för detta. Så låt oss börja med att kolla upp en grej: Vad är guldbron? Det är en 140 meter lång och 45 meter bred bro från Söder till Gamla stan. Den är supersnygg, för den blänker som av guld. Den ersätter ett obsolet system av grå betong, som tidigare upptog den här attraktiva marken.

I en stad med oändliga mil av gator gjorda för bilister fastnar Brittons blick på 140 meter av dessa. Som att det var problemet. Bron är 6 300 kvadratmeter av de 48 miljoner kvadratmeter som utgör Stockholms innerstad. Det finns en praktfull skandal och den har med prioriteringarna av trafikslag att göra. Men den har inget alls med guldbron att göra. Bron är markyta i en stad. That’s it. Och den staden älskar bilar.

Men vi kan i framtiden förbjuda biltrafik och upplåta brons yta till kollektivtrafik, cyklister och fotgängare.

Det är nästan som att Britton, som skriver uppskattande om folk som kallar bron ”en full person som gör entré på ett barnkalas”, helt enkelt inte gillar Guldbron. För hur den ser ut. Och att det inte handlar alls om bilar vs. cyklister. Kvar står en man och hötter med nävarna mot himlen.

I två långa artiklar på DN Kultur. Som inte leder någonstans; känslan påminner om den, när man som bilburen turist för tjugo år sedan hade oturen att hamna i den vindlande betonglabyrint som var gamla Slussen.