Smålands talibaner

I Sveriges töntigaste delar typ Jönköping och den uppländska gråvischan, finns det människor som delar värdegemenskap med talibanerna. Men som dessutom har kul dialekter och mycket sällan ses med kalashnikovs i händerna.

Jag älskar det.

Skälet till att jag hamnar på tidningen Världen Idag är att dom på dom tre senaste veckorna skrivit sexton artiklar om yoga. Inte två, inte elva, men sexton. And counting. Skolor och förskolor ägnar sig åt yoga! Och detta upprör!

Man konstaterar till exempel att ”Kundalini-yogan är den värsta formen av yoga, den för människan i kontakt med starka ockulta krafter.” Det pratas även om ”andligt naiva svenskar, som tycker att all andlighet är bra andlighet”. Looken säljcoach med egen youtubekanal med ganska få subscribers är rätt vanlig bland skribenterna. Det gammaltestamentligt fundamentalistiska och allas uppriktighet gör det läsvärt och säreget.

Här finns ingen som skulle blinka om man klev in på redaktionen och vrålade ALLA BÖGAR HAMNAR I HELVETET – och samtidigt sprider sig paniken när förskolan Grindslanten i Lenhovda lär sina barn att säga ”aum”. En kyrkoherde i Lysekil flikar in att ”många varnar för att yoga är en inkörsport till nyandlighet, till främmande andlighet, detta bör vi ta varning av”.

Det här är människor för vilka gudstro inte är en picknick i parken precis. Dom åker Chrysler Voyagern till Coop Forum och storhandlar, dom deklarerar i tid, dom bakar supergoda muffins, dom hatar bögar och får panik av yoga. Dom finns där ute, du kör förbi dom på E4 ibland. När dom ber, ber dom gud om skydd mot yoga och Harry Potter och lesbiska på TV. Dom är nämligen övertygade om att gud spelar i deras lag.

Jag är inte riktigt lika säker på den saken.

Skogens godis!

Du har säkert hört om The Swedish Number. Annars: Om du är en nyfiken typ i Bangalore, Kyoto eller kanske Winnipeg, kan du ringa till en slumpmässig svensk, för att kolla läget. Jag är en av dom som svarar

Det ringde en kvinna från Umbrien och undrade vad vi äter för mat i Sverige. Jag svarade att vi uteslutande lever av skogens godis (caramella dell bosco) och förklarade allemansrätten för henne.

Nästa var en mexikansk dam som bad mig att snabbt och enkelt berätta vilka tre saker som är mest typiska för Sverige. Hon gissade själv på ABBA, självmord och IKEA. Jag sa att dom är med på topp tio men inte på pallen.

Trea: I våra organisationer älskar vi att göra experter på sakområden till chefer, eftersom vi tänker att en person som vigt sitt liv åt att göra budgetar, arkivera saker eller tillverka korv, måste vara bra på att leda andra människor.

”Ha! Vi har ett ordspråk, El que nació para maceta, del corredor no pasa, säger kvinnan och skrockar högljutt. Den som föddes som kruka lämnar aldrig korridoren.” Jag blir osäker på om jag har gjort mig förstådd och fortsätter istället.

Tvåa: Att vi i världens mest toleranta, individualistiska och liberala land tror så mycket på långvarig tvåsamhet att folk lever i årtionden utan att knulla för att det är bekvämt och man har trots allt ett hus tillsammans. En bekant uttryckte det som att det var ”som att bo med en kompis. Fast ingen bra kompis som man delar intressen med och gillar. Inte precis kompis kanske. Men människa. En ointressant och slarvig människa. Som fiser i köket.”

Samma bekant konstaterar att det vore otänkbart att göra en deal med partnern om att man driver ett bostad-och-barn-företag ihop för att det är praktiskt, men att man kan få ligga med vem man vill. ”Det skulle inte kännas okej.”

Nummer ett: Svenskar älskar människor som inte kan något eller har gjort något! Detta är nummer ett på listan! Visst kan folk med meriter bli poppis, men inget är så älskat som kungafamiljen. Att aldrig ha gjort någonting av värde är det finaste som finns.

”Får man dansa på krogen?” undrar kvinnan. ”Ja, nu får man det”, svarar jag. ”Vad tror du, att vi är Norge eller?”

Matematiska genier får inte ligga

En kategori människor som är lustigt överrepresenterade i Uppsala är män i trettioårsåldern med goretexjacka och en Salvador Dalí-mustasch. Inte som att det går runt horder av dom men det är ett naturligt inslag i stadsbilden.

Funktionskläder är det minst excentriska man kan ha på sig. Det är förnuftiga plagg som verkar som en tunn sköld mellan bäraren och omgivningen. Om vi inte pratar typ Acronym eller Visvim (och det gör vi verkligen inte) så är formgivningen lika högljudd som smaken av is.

Om COS eller Filppa K hade gjort kläder hade dom sett ut så här.

Salvador Dalí-mustaschen on the other hand är liksom state of the art inom knasighet. Givetvis skulle det vara ännu knäppare att till exempel gå runt och bära på ett dött rådjur eller att skaffa Voldemorts anti-näsa. Men om vi inte går fullständigt överstyr, så är den där mustaschen så långt man kan gå.

Naturligtvis vet dom här Dalí-männen detta. Att dom skriker med stum röst SE MIG JAG ÄR HELT OERHÖRT EXCENTRISK ANTAGLIGEN ÄR JAG VÄL ETT MATEMATISKT GENI. Och dom är oerhört nöjda med det. Och låtsas som det där inte alls var något konstigt för dom. Äh den här smala, tvinnade mustachen jag har? Ha! Den hade jag glömt bort att jag hade ens, det är supervanligt för mig.

Är det då en slump att jackan samtidigt ropar HEJ JAG ÄR SÅ TRÅKIG ATT NÄR JAG SKULLE FOTOGRAFERA MIN AURA SÅ BLEV JAG ISTÄLLET DÖDFÖRKLARAD? Nej jag tror inte det. Jag tror att dom satsade alla sina drömmar i en teoretisk utbildning av ett slag som omöjliggör sex. Dom studerade, disputerade, doktorerade, krisade, sökte, hittade – en konstig mustasch. Nu är den allt dom har. Då behöver den en scen att spela upp sitt register på. Den grå goretexjackan är den scenen.

Peab bae

Uppdrag Granskning avslöjar att PEAB byggt Mall of Scandinavia med hjälp av slavarbetare som man köpt på den öppna marknaden. Byggfirman har även struntat i alla former av säkerhetsföreskrifter samt offrat en takläggare till Molok, varje onsdag klockan tre.

Nu kommer några saker att hända:

Charlotte Hagö, som är kommunikationschef på PEAB, kommer tvingas till förödmjukelser av typen telefoner som ringer samt helgarbete. Hon kommer missa inbokade träningspass och andra saker som hon hade sett fram emot. Har hon barn? Då kanske hon hade velat ta, inte vet jag, en glass kanske med dom – det kan hon ju glömma nu. Inte så kul. Jag skulle vilja påstå att hon nu tvingas in i en lika farlig arbetsmiljö som dom byggjobbarna hade, om inte farligare.

Paret Uwell kommer nu tvingas att göra alla sina inköp i Mall of Scandinavia. Inte heller superkul i längden. Men om ett köptempel har byggts av slavar så måste man ju faktiskt älska det om man har byggt sina liv på att älska just företag som hatar människor. Det och att blocka folk på twitter.

Mall of Scandinavia kommer att suga åt sig all energi och växa sig starkare och ondare. Själva byggnaden kommer att bli till en demonisk hädelse. Det kommer att gå från ett ställe som någon passerar i en bisats i en Stephen King-roman, till en osund, ohygglig och vederstygglig huvudrollsinnehavare i en febrig Lovecraft-novell.

PS Uppdrag Granskning är ett gäng sossar och plugghästar som måste göra ”avslöjanden” av den här sorten för att få ligga. DS

Ge oss bajs!

Vi behandlar våra kungligheter respektlöst i det här landet. Det är som att pk-media tystar ner dom! Visst kan det hända att det står några ord om dom ibland, som när Sofia äntligen födde Carl Philip en son. Men jag tror att många är eniga om att på det stora hela borde dom uppmärksammas mycket mer.

Hur många gånger bajsar inte till exempel Silvia på en dag? Nog borde vi kunna förvänta oss att Johan T Lindwall masade sig dit då och frågade drottningen vad drottningen tycker om bajsandet?

Missförstå mig rätt, vanliga människors bajs vore givetvis bara idiotiskt att rapportera om. Idiotiskt och smaklöst. Herregud det hade ju varit jätteäckligt. Men detta är drottningsbajs! Kungabajs! Bajset som formade Sverige. Korvarna som stred mot dansken och diarrén som köpte slavar i Karibien. Tömningar i den kakelbrunn som är vårt lands ärbara historia.

Nog kunde det pigga grafikgänget på Aftonbladet göra något av det? Sprängskisser, genomskärningar, pilar som pekar?

Så bajsar drottningen. Eller kanske Bajsa som drottningen, så man kan tänka att ”ja, jag är bara en vanlig dödlig, men jag kanske kan bajsa kungligt” (fast man såklart vet att även i bajset är vi väsensskilda).

Allt om kungafamljens härliga bajsfest!

Niklas Svensson får ta helikoptern till Bromma reningsverk i Åkeshov och kolla vad som gäller – åker kungabajset in bland det vanliga bajset eller finns det särskilda guldrör dragna från Drottningholm till verket? Spelar någon trumpet när bajset ankommer? Kanske jobbar en marskalk där och tar emot bajset i givakt med ett ”välkommen ärade bajs till vårt enkla reningsverk” och lyfter upp det på ett litet silverfat och bär det till ett rum där det läggs för att torkas och bevaras till eftervärlden?

Men det är som att det är viktigare för pk-media att helt ignorera vårt stolta kungahus. Istället för att rapportera om drottningens bajsande så är det viktigare för dom att dra Sverige i smutsen. Men, ett varningens ord! Snart är det vi sverigevänner som gör upp med alla er nationens fiender.

Vi kräver bajs och snart är det vi som kommer och hämtar bajset om ingen ger oss det.

Brunkål, baby

Det var en dag som andra. Miljöpartister överallt vaknade och gnuggade sömnen ur ögonen. Dom vaknade i små gryt som dom själva grävt med sina små tassar och dom vaknade i Brooklyn. Dom vaknade vid Nytorget och på Möllan och i torp utan el. Vaknade, skådade samlingen träslevar med ett godmodigt grymtande, och blickade ilsket mot de vita strecken på himlen.

Så steg dom upp och knäckte sina små hemodlade ägg i sina små teflonfria stekpannor, innan dom fyllde sina små kaffekittlar med vatten mättat av kolloidalt silver och rättvisemärkt kaffe. ”Det här ser ut att bli en finfin dag” tänkte någon, ”vilken groovy måndag” ropade en annan. ”Skönt att det inte är så mycket flyktingar här nu”, myste en tredje och bläddrade runt på webshoppar med klimatneutrala goretexjackor. På Södertörn skulle dagens föreläsning på temat normkritiskt odlande just till att starta.

Lite senare berättade den förste miljöpartistiske bostadsministern på en presskonferens att han också blir den siste. Han hade ertappats med att ha köpt piratkopierade antroposofiska preparat och nu fick han smaka på konsekvenserna av det. Fridolin frustade och Romson rasade: Det finns en järnhård hederskodex inom partiet. Du kan äta middag med Hitler om du vill men du dissar inte Steiner.

Nu kom det sorgsna små gnyenden och grymtningar från Williamsburg och från Majorna. Nu kramade en kommunpolitiker från Borlänge en burk biodynamiska bondbönor så hårt att den blev bucklig.

”Tur ändå att vi aldrig låter Vattenfall sälja sina tyska brunkolsgrejer till tjeckerna” hördes små miljöpartister säga till varandra. Ja om detta pratades det i Priusar och tisslades och tasslades i Teslor. ”Det är skönt att veta att vi aldrig kommer att bli några sellouts.”

För så var saken, att miljöpartister är människor med integritet. Och vissa principer kan man inte ge avkall på. För då är man inte miljöpartist. Då är man inte partist alls, faktiskt. Då är man ju bara en samling köttdockor som sitter och jäser i diverse församlingar, utan andra tillgångar än ett övertrasserat konto för självgoda genusklappar på axeln och konspirationsteorier, maskerade till goda föresatser.

”Ja det skulle allt se ut det!” ropade en queer biodlare med munnen full av rawfood.

Solen gick ner den kvällen som alla andra. Och nästa dag skulle miljöpartister ånyo gå till jobbet. #köttfritisdag

UNESCO aint got shit on me

Jag älskar Lena Anderssons röst, den är en svensk Joey Ramone, så bortom sans neutral och likgiltig och cool att man ibland frestas att kolla pulsen på den. Det hade såklart varit rimligare om Lena Anderssons röst hade blivit utsedd till världsarv av UNESCO istället för några gistna gamla hus på landet. För att få höra Lena Anderssons röst prata om något som berör mig, skriver jag till programmet Allvarligt Talat i P1.

”Hej, jag undrar varför man ska betala skatt egentligen.”

Jag blir mycket glad när jag några dagar senare hör Lenas svar:

Fredric, jag läser din fråga i samma stund som det meddelas mig att jag har ålagts att betala trettio tusen i restskatt, varpå den blixtbelyses av samtiden. Låt mig därför, ge det korta svaret: Det ska man inte.

Skatt är stöld, liksom avgifter för public service. Det är ett roffande av de medel som tillskansats på individuell bas. Eller för att tala med Vergilius, Auri sacra fames. Tillsynes likväl emellertid. Gott så kan tyckas, emedan man då slipper betänkligheter. Detta vad rör monetära premisser på alla plan, medelst eller motsatsen. Härur ser väl även den snålaste och mest gemene tjänsteman att avhängigt dock in spe således.

Oavhängigt, som i alla moralfrågor, försåtligheter och ehuru därav. Nog är det märkligt att konsensus i just detta fall landar i emellertid.

Det går att försvara, som, genom historien, brottslingar försvarat de sina. Det är ingen slump att makten i sitt per definition förvisso. Perfekt particip därigenom, emedan försyndelser av annat slag ses på med överseende av den som har positionen att göra just detta.

Relativiseringen av det privata, ter sig i det valda paradigmet som således förvisso. Nåväl. Huruledes gäldenärers kolportörer innerligt och svagt. Principen är dock alltid densamma, oavsett trender och tillkortakommanden. Den, att närvara i ty förvisso knapphändigt och därav sann. Den rififikupp som heter hjärtat avvaktar i sammanhanget, som var den moraliskt kausal. Fylkas korvarna? Således kan man inte kompromissa.

(Alltså, jag blir glad av att höra hennes röst. Jag begriper inte ett skvatt av vad hon säger. Men det låter supersmart.)