Smålands talibaner

I Sveriges töntigaste delar typ Jönköping och den uppländska gråvischan, finns det människor som delar värdegemenskap med talibanerna. Men som dessutom har kul dialekter och mycket sällan ses med kalashnikovs i händerna.

Jag älskar det.

Skälet till att jag hamnar på tidningen Världen Idag är att dom på dom tre senaste veckorna skrivit sexton artiklar om yoga. Inte två, inte elva, men sexton. And counting. Skolor och förskolor ägnar sig åt yoga! Och detta upprör!

Man konstaterar till exempel att ”Kundalini-yogan är den värsta formen av yoga, den för människan i kontakt med starka ockulta krafter.” Det pratas även om ”andligt naiva svenskar, som tycker att all andlighet är bra andlighet”. Looken säljcoach med egen youtubekanal med ganska få subscribers är rätt vanlig bland skribenterna. Det gammaltestamentligt fundamentalistiska och allas uppriktighet gör det läsvärt och säreget.

Här finns ingen som skulle blinka om man klev in på redaktionen och vrålade ALLA BÖGAR HAMNAR I HELVETET – och samtidigt sprider sig paniken när förskolan Grindslanten i Lenhovda lär sina barn att säga ”aum”. En kyrkoherde i Lysekil flikar in att ”många varnar för att yoga är en inkörsport till nyandlighet, till främmande andlighet, detta bör vi ta varning av”.

Det här är människor för vilka gudstro inte är en picknick i parken precis. Dom åker Chrysler Voyagern till Coop Forum och storhandlar, dom deklarerar i tid, dom bakar supergoda muffins, dom hatar bögar och får panik av yoga. Dom finns där ute, du kör förbi dom på E4 ibland. När dom ber, ber dom gud om skydd mot yoga och Harry Potter och lesbiska på TV. Dom är nämligen övertygade om att gud spelar i deras lag.

Jag är inte riktigt lika säker på den saken.

Skogens godis!

Du har säkert hört om The Swedish Number. Annars: Om du är en nyfiken typ i Bangalore, Kyoto eller kanske Winnipeg, kan du ringa till en slumpmässig svensk, för att kolla läget. Jag är en av dom som svarar

Det ringde en kvinna från Umbrien och undrade vad vi äter för mat i Sverige. Jag svarade att vi uteslutande lever av skogens godis (caramella dell bosco) och förklarade allemansrätten för henne.

Nästa var en mexikansk dam som bad mig att snabbt och enkelt berätta vilka tre saker som är mest typiska för Sverige. Hon gissade själv på ABBA, självmord och IKEA. Jag sa att dom är med på topp tio men inte på pallen.

Trea: I våra organisationer älskar vi att göra experter på sakområden till chefer, eftersom vi tänker att en person som vigt sitt liv åt att göra budgetar, arkivera saker eller tillverka korv, måste vara bra på att leda andra människor.

”Ha! Vi har ett ordspråk, El que nació para maceta, del corredor no pasa, säger kvinnan och skrockar högljutt. Den som föddes som kruka lämnar aldrig korridoren.” Jag blir osäker på om jag har gjort mig förstådd och fortsätter istället.

Tvåa: Att vi i världens mest toleranta, individualistiska och liberala land tror så mycket på långvarig tvåsamhet att folk lever i årtionden utan att knulla för att det är bekvämt och man har trots allt ett hus tillsammans. En bekant uttryckte det som att det var ”som att bo med en kompis. Fast ingen bra kompis som man delar intressen med och gillar. Inte precis kompis kanske. Men människa. En ointressant och slarvig människa. Som fiser i köket.”

Samma bekant konstaterar att det vore otänkbart att göra en deal med partnern om att man driver ett bostad-och-barn-företag ihop för att det är praktiskt, men att man kan få ligga med vem man vill. ”Det skulle inte kännas okej.”

Nummer ett: Svenskar älskar människor som inte kan något eller har gjort något! Detta är nummer ett på listan! Visst kan folk med meriter bli poppis, men inget är så älskat som kungafamiljen. Att aldrig ha gjort någonting av värde är det finaste som finns.

”Får man dansa på krogen?” undrar kvinnan. ”Ja, nu får man det”, svarar jag. ”Vad tror du, att vi är Norge eller?”

Matematiska genier får inte ligga

En kategori människor som är lustigt överrepresenterade i Uppsala är män i trettioårsåldern med goretexjacka och en Salvador Dalí-mustasch. Inte som att det går runt horder av dom men det är ett naturligt inslag i stadsbilden.

Funktionskläder är det minst excentriska man kan ha på sig. Det är förnuftiga plagg som verkar som en tunn sköld mellan bäraren och omgivningen. Om vi inte pratar typ Acronym eller Visvim (och det gör vi verkligen inte) så är formgivningen lika högljudd som smaken av is.

Om COS eller Filppa K hade gjort kläder hade dom sett ut så här.

Salvador Dalí-mustaschen on the other hand är liksom state of the art inom knasighet. Givetvis skulle det vara ännu knäppare att till exempel gå runt och bära på ett dött rådjur eller att skaffa Voldemorts anti-näsa. Men om vi inte går fullständigt överstyr, så är den där mustaschen så långt man kan gå.

Naturligtvis vet dom här Dalí-männen detta. Att dom skriker med stum röst SE MIG JAG ÄR HELT OERHÖRT EXCENTRISK ANTAGLIGEN ÄR JAG VÄL ETT MATEMATISKT GENI. Och dom är oerhört nöjda med det. Och låtsas som det där inte alls var något konstigt för dom. Äh den här smala, tvinnade mustachen jag har? Ha! Den hade jag glömt bort att jag hade ens, det är supervanligt för mig.

Är det då en slump att jackan samtidigt ropar HEJ JAG ÄR SÅ TRÅKIG ATT NÄR JAG SKULLE FOTOGRAFERA MIN AURA SÅ BLEV JAG ISTÄLLET DÖDFÖRKLARAD? Nej jag tror inte det. Jag tror att dom satsade alla sina drömmar i en teoretisk utbildning av ett slag som omöjliggör sex. Dom studerade, disputerade, doktorerade, krisade, sökte, hittade – en konstig mustasch. Nu är den allt dom har. Då behöver den en scen att spela upp sitt register på. Den grå goretexjackan är den scenen.

Peab bae

Uppdrag Granskning avslöjar att PEAB byggt Mall of Scandinavia med hjälp av slavarbetare som man köpt på den öppna marknaden. Byggfirman har även struntat i alla former av säkerhetsföreskrifter samt offrat en takläggare till Molok, varje onsdag klockan tre.

Nu kommer några saker att hända:

Charlotte Hagö, som är kommunikationschef på PEAB, kommer tvingas till förödmjukelser av typen telefoner som ringer samt helgarbete. Hon kommer missa inbokade träningspass och andra saker som hon hade sett fram emot. Har hon barn? Då kanske hon hade velat ta, inte vet jag, en glass kanske med dom – det kan hon ju glömma nu. Inte så kul. Jag skulle vilja påstå att hon nu tvingas in i en lika farlig arbetsmiljö som dom byggjobbarna hade, om inte farligare.

Paret Uwell kommer nu tvingas att göra alla sina inköp i Mall of Scandinavia. Inte heller superkul i längden. Men om ett köptempel har byggts av slavar så måste man ju faktiskt älska det om man har byggt sina liv på att älska just företag som hatar människor. Det och att blocka folk på twitter.

Mall of Scandinavia kommer att suga åt sig all energi och växa sig starkare och ondare. Själva byggnaden kommer att bli till en demonisk hädelse. Det kommer att gå från ett ställe som någon passerar i en bisats i en Stephen King-roman, till en osund, ohygglig och vederstygglig huvudrollsinnehavare i en febrig Lovecraft-novell.

PS Uppdrag Granskning är ett gäng sossar och plugghästar som måste göra ”avslöjanden” av den här sorten för att få ligga. DS

Ge oss bajs!

Vi behandlar våra kungligheter respektlöst i det här landet. Det är som att pk-media tystar ner dom! Visst kan det hända att det står några ord om dom ibland, som när Sofia äntligen födde Carl Philip en son. Men jag tror att många är eniga om att på det stora hela borde dom uppmärksammas mycket mer.

Hur många gånger bajsar inte till exempel Silvia på en dag? Nog borde vi kunna förvänta oss att Johan T Lindwall masade sig dit då och frågade drottningen vad drottningen tycker om bajsandet?

Missförstå mig rätt, vanliga människors bajs vore givetvis bara idiotiskt att rapportera om. Idiotiskt och smaklöst. Herregud det hade ju varit jätteäckligt. Men detta är drottningsbajs! Kungabajs! Bajset som formade Sverige. Korvarna som stred mot dansken och diarrén som köpte slavar i Karibien. Tömningar i den kakelbrunn som är vårt lands ärbara historia.

Nog kunde det pigga grafikgänget på Aftonbladet göra något av det? Sprängskisser, genomskärningar, pilar som pekar?

Så bajsar drottningen. Eller kanske Bajsa som drottningen, så man kan tänka att ”ja, jag är bara en vanlig dödlig, men jag kanske kan bajsa kungligt” (fast man såklart vet att även i bajset är vi väsensskilda).

Allt om kungafamljens härliga bajsfest!

Niklas Svensson får ta helikoptern till Bromma reningsverk i Åkeshov och kolla vad som gäller – åker kungabajset in bland det vanliga bajset eller finns det särskilda guldrör dragna från Drottningholm till verket? Spelar någon trumpet när bajset ankommer? Kanske jobbar en marskalk där och tar emot bajset i givakt med ett ”välkommen ärade bajs till vårt enkla reningsverk” och lyfter upp det på ett litet silverfat och bär det till ett rum där det läggs för att torkas och bevaras till eftervärlden?

Men det är som att det är viktigare för pk-media att helt ignorera vårt stolta kungahus. Istället för att rapportera om drottningens bajsande så är det viktigare för dom att dra Sverige i smutsen. Men, ett varningens ord! Snart är det vi sverigevänner som gör upp med alla er nationens fiender.

Vi kräver bajs och snart är det vi som kommer och hämtar bajset om ingen ger oss det.

Brunkål, baby

Det var en dag som andra. Miljöpartister överallt vaknade och gnuggade sömnen ur ögonen. Dom vaknade i små gryt som dom själva grävt med sina små tassar och dom vaknade i Brooklyn. Dom vaknade vid Nytorget och på Möllan och i torp utan el. Vaknade, skådade samlingen träslevar med ett godmodigt grymtande, och blickade ilsket mot de vita strecken på himlen.

Så steg dom upp och knäckte sina små hemodlade ägg i sina små teflonfria stekpannor, innan dom fyllde sina små kaffekittlar med vatten mättat av kolloidalt silver och rättvisemärkt kaffe. ”Det här ser ut att bli en finfin dag” tänkte någon, ”vilken groovy måndag” ropade en annan. ”Skönt att det inte är så mycket flyktingar här nu”, myste en tredje och bläddrade runt på webshoppar med klimatneutrala goretexjackor. På Södertörn skulle dagens föreläsning på temat normkritiskt odlande just till att starta.

Lite senare berättade den förste miljöpartistiske bostadsministern på en presskonferens att han också blir den siste. Han hade ertappats med att ha köpt piratkopierade antroposofiska preparat och nu fick han smaka på konsekvenserna av det. Fridolin frustade och Romson rasade: Det finns en järnhård hederskodex inom partiet. Du kan äta middag med Hitler om du vill men du dissar inte Steiner.

Nu kom det sorgsna små gnyenden och grymtningar från Williamsburg och från Majorna. Nu kramade en kommunpolitiker från Borlänge en burk biodynamiska bondbönor så hårt att den blev bucklig.

”Tur ändå att vi aldrig låter Vattenfall sälja sina tyska brunkolsgrejer till tjeckerna” hördes små miljöpartister säga till varandra. Ja om detta pratades det i Priusar och tisslades och tasslades i Teslor. ”Det är skönt att veta att vi aldrig kommer att bli några sellouts.”

För så var saken, att miljöpartister är människor med integritet. Och vissa principer kan man inte ge avkall på. För då är man inte miljöpartist. Då är man inte partist alls, faktiskt. Då är man ju bara en samling köttdockor som sitter och jäser i diverse församlingar, utan andra tillgångar än ett övertrasserat konto för självgoda genusklappar på axeln och konspirationsteorier, maskerade till goda föresatser.

”Ja det skulle allt se ut det!” ropade en queer biodlare med munnen full av rawfood.

Solen gick ner den kvällen som alla andra. Och nästa dag skulle miljöpartister ånyo gå till jobbet. #köttfritisdag

UNESCO aint got shit on me

Jag älskar Lena Anderssons röst, den är en svensk Joey Ramone, så bortom sans neutral och likgiltig och cool att man ibland frestas att kolla pulsen på den. Det hade såklart varit rimligare om Lena Anderssons röst hade blivit utsedd till världsarv av UNESCO istället för några gistna gamla hus på landet. För att få höra Lena Anderssons röst prata om något som berör mig, skriver jag till programmet Allvarligt Talat i P1.

”Hej, jag undrar varför man ska betala skatt egentligen.”

Jag blir mycket glad när jag några dagar senare hör Lenas svar:

Fredric, jag läser din fråga i samma stund som det meddelas mig att jag har ålagts att betala trettio tusen i restskatt, varpå den blixtbelyses av samtiden. Låt mig därför, ge det korta svaret: Det ska man inte.

Skatt är stöld, liksom avgifter för public service. Det är ett roffande av de medel som tillskansats på individuell bas. Eller för att tala med Vergilius, Auri sacra fames. Tillsynes likväl emellertid. Gott så kan tyckas, emedan man då slipper betänkligheter. Detta vad rör monetära premisser på alla plan, medelst eller motsatsen. Härur ser väl även den snålaste och mest gemene tjänsteman att avhängigt dock in spe således.

Oavhängigt, som i alla moralfrågor, försåtligheter och ehuru därav. Nog är det märkligt att konsensus i just detta fall landar i emellertid.

Det går att försvara, som, genom historien, brottslingar försvarat de sina. Det är ingen slump att makten i sitt per definition förvisso. Perfekt particip därigenom, emedan försyndelser av annat slag ses på med överseende av den som har positionen att göra just detta.

Relativiseringen av det privata, ter sig i det valda paradigmet som således förvisso. Nåväl. Huruledes gäldenärers kolportörer innerligt och svagt. Principen är dock alltid densamma, oavsett trender och tillkortakommanden. Den, att närvara i ty förvisso knapphändigt och därav sann. Den rififikupp som heter hjärtat avvaktar i sammanhanget, som var den moraliskt kausal. Fylkas korvarna? Således kan man inte kompromissa.

(Alltså, jag blir glad av att höra hennes röst. Jag begriper inte ett skvatt av vad hon säger. Men det låter supersmart.)

Det är ditt fel

Hej. Låt mig berätta om kapitalismen. Den är inte ond. Den är inte god. Den är likgiltig. Den är som inlandsisen, bara jävla is, utan intentioner, tre kilometer tjock, haters gonna hate, du kan ju snacka med den om du har problem med den saken.

Aftonbladet har pratat med Vina, en kvinna som arbetar på en fabrik som levererar kläder till H&M. Hon tjänar sju kronor i timmen. Arbetarna på fabriken får inte gå på toaletten när de behöver, dom äter lunchen på golvet och svimmar titt som tätt eftersom det är fyrtio grader varmt. Det är en av typ tusen fabriker och en av dom bästa om H&M själva får säga det. Den rankas som platinum internt En 1337-fabrik.

En t-shirt i H&Ms webbutik kostar 49:90. Tar man bort momsen är det 40 kronor kvar. För dom pengarna har alltså någon odlat bommull, skördat den, spunnit tråd, gjort tyget, klippt till bitarna, sytt ihop dom, sytt fast etiketter, packat t-shirten med andra t-shirtar i lådor, kört dom till hamnen, lyft dom på båten, tagit emot dom i hamnen i Göteborg en regnig dag, lagt dom på långtradare och kört dom till butiken.

Om du tror att den som syr den där t-shirten tjänar 22 000 i månaden och har en ergonomisk stol, friskvårdsbidrag, konstlotteri och en chef som är en i gänget – då är det fritt fram att bli upprörd över vad Aftonbladet skriver. Men då kanske du samtidigt är lite… hm, ska vi säga, dum i huvudet?

Om du inte tror det så har ju ingenting förändrats. Och här är grejen: Inget kommer förändras heller. Så länge du köper den där t-shirten på H&M eller brallorna på Gina Tricot eller stolen på IKEA så sanktionerar du systemet. När det är performance review och lönesamtal så är det du som sitter där.

Vina: Jag tycker att jag är värd mer än sju kronor i timmen. Jag är bra på teamwork och jag brukar få beröm för mina overlock skills.

Du: Okej det hade ju varit lite skönt om du kunde anlägga ett annat perspektiv här. Gå en mil i mina skor om du är med? Om jag skulle betala 149:90 för den där t-shirten så du kunde tjäna rimligt, då hade det ju inte varit så kul för mig eller hur?

Vina: Nej, det såklart. Men kanske skulle jag kunna få vatten så jag inte svimmar.

Du: Jag vet hur det är, förskräckligt. Som när jag har varit på yogan och glömt flaskan. I princip vore det ju rimligt. Men detta handlar ju inte bara om dig. Vatten är ju inte precis gratis. Jaja, vi säger så, keep up the good work.

Inlandsisen (tittar in genom dörren): Tjena, förlåt om jag stör! Jag är supertjock, tre kilometer! Jag trycker ner hela landet och så gillar jag att läsa, helst biografier över historiska personer, som typ Alexander den store.

 

Ge mig ost annars slutar jag blogga

Svenskar har varit ett mjäkigt folk sedan den dag då den siste vikingen slutade plundra för att istället sälja båten, hitta sig själv och omförhandla lånet på sin bostadsrätt. Råkar vi ut för oförrätter knyts handen i fickan så den vitnar. Nästa steg är att skriva en lapp som vibrerar av passiv aggressivitet som sedan sätts på tvättstugedörren eller på den felparkerade suven. Naturligtvis utan kontaktuppgifter till avsändaren.

Kanske är vi dock på väg att levla, om så bara lite.

Zlatan stämmer Ulf Karlsson för att denne hade fräckheten att konstatera att sexton kilos muskeltillväxt på fyra veckor var lite i överkant. Kanske inte i perfekt paritet med alfahannegrejen men men.

Douglas Roos tycker att någon borde stämma företag som erbjuder folk adblockers. Detta är smartare än att själv stämma, eftersom det inte involverar kostnader i form av advokater och tid. Man gör inget och riskerar inget men man låter folk veta att man sannerligen har god lust att… minsann… osv.

Och idag skriver Daniel Ek på Medium att Spotify kommer att flytta till Panama om inte slöjden försvinner från skolan. I detta att hota med att lämna landet knyter man i och för sig an till en lång och stadig tradition. Länge har det varit skatterna som har gjort att företag hotat med att lämna landet. Nu råkade det blir slöjden.

Jo. Den där anonyme siste vikingen i inledningen, hade såklart ett namn, han hette Harvel Snörekke. För pengarna han fick från båtförsäljningen startade han en lönsam telemarketingfirma som ringde runt och omvände bönder från asatro till kristendom. Men så plötsligt händer något, vi vet inte vad, bara att han fick han nog och reste en runsten med denna text:

Harvel reste stenen till minne av den dag han hotade att dra till Särkland med sin telemarketingfirma. Skit ner er, lama bönder. Slöjda på ni.

Fun fact: Det finns en notis om Harvel i den krönika som ett sändebud från den bysantiske kejsaren Basileios II skrev under sin resa i norden. Ur översättningen till svenska från sextonhundratalet: ”Theet tyckes Mijh såsom at Harfwejls ord woro blott ord. Likth wore them eijn snickeh-snackareijs ord, ämnadeh blott at låta gangster, ehuru thei mehr låtho lijkt gnäll.

Ja ja. Ge mig ost nu.

Hur många Lamotte är en panamagrej värd?

Den korrekta reaktionen efter Panamagrejen är att skrockande säga något om hur fantastiskt det är med grävande journalister. Jag har kanske missuppfattat hela grejen, men visst fick dom där journalisterna en sticka av någon okänd person, med elva miljoner dokument på? Så grävandet i det här fallet är mer, liksom, sorterande? Som att någon kom in och dumpade fem lastpallar med pappersdokument och drog. Och att medierna i det här fallet har städat upp i röran. Inget ont om det, det måste såklart göras. Men kanske är det så att historien som sådan hade fått skaplig spridning även om lastpallarna dumpats på, säg, Reddit istället?

Men låt oss hålla fast vid att medierna gjort en fantastiskt jobb här. Scoopet består i att en skum advokatbyrå har gjort så att onda banker kunnat hjälpa rika gubbar att slippa betala skatt. Cynikern skulle påstå att det är lite som elva miljoner dokument som avslöjar att vattnet är helt avgörande för sjöfarten. Men vi säger åt cynikern att tiga.

Alltså för enkelhets skull: Det är ett gigantiskt avslöjande, det största i vår tid, och det är media som har gjort det efter att ha grävt. Det är viktigt och stort. Bla bla bla demokrati etc.

Men, även i ljuset av det – är det värt det?

Är det värt att det vart femtionde år kommer ett Watergate eller en Panamagrej, samtidigt som vi däremellan får klickbetesrubriker, snapchat-redaktörer och Joakim Lamotte? Är dom här grejerna nog för att media ska ha ett existensberättigande?

Fundera på saken. Men sluta inte där. Skriv en essä på blankvers (tiotusen nedslag minst) om alltsammans och karva in den på stammen av en fälld björk med en rostig pennkniv. Gnid in björken i blod från en native advertising key account manager och släpp den i Ljusnan, i höjd med Sveg. Den första stocken som passerar Bollnäs vinner en selfie med Niklas Svensson och ett årskort till Opinion Live, signerat av Anne Heberlein.

Lycka till!

(Off topic 1: Den onda advokatbyrån heter Mossack Fonseca och bevisar tesen att bad guys har coolast namn (Lex Exxon Valdez). )

(Off topic 2: Var det nödvändigt med så vansinnigt många dokument? Kunde det inte gjorts något slags förredigering av den där källan? Nu blir det lite som när en blyg tjänsteman avslöjas med att ha typ barnporr på sin dator. ”Polisen hittade niohundratusen bilder på mannens dator” liksom alltså kan folk bara tagga ner?)