Håll två tankar i huvudet. Och håll tyst.

Det går inte en dag utan att det kommer rapporter om hur rasistiskt SD är. Den ena grövre saken än den andra. Helt sjuka saker. Förtroendevalda som berömmer Nordiska motståndsrörelsen. Journalister gräver fram historier om hur SD-folk kallar araber för ”jordens avskum” och ETC berättar om hur höga SD-politiker ingår i ett hemligt, nazistisk näteverk. Upprörda människor delar detta på nätet och klipper ihop filmer som visar hur rasistiskt SD är.

Det är verkligen förskräckligt. Och med ”det” menar jag journalisternas grävande och människors delande. (Disclaimer: Även sakerna i sig är förskräckliga.)

Ganska nyss var SD-åsikter något som följde med ett socialt stigma. Vilket är helt rimligt. Då kunde man bekämpa SD genom att trycka upp exakt hur rasistiska SD är, i folks ansikten. Idag är åsikterna legio i alla de delar av Sverige, som GPs ledarsida säger att vi måste lyssna på. Jag lyssnar på dem, i några (stora) facebookgrupper. Det är verkligen arslen vi pratar om. Arslen med medvind.

När övriga partier började ”ta debatten” och medierna började sluta kalla SD ett rasistiskt parti och istället prata om dom som ”migrationskritiska” eller vad man nu hittade på för ord. Det var då vi som inte är rasister förlorade.

Det var den normaliseringen som fick stigmat att försvinna. Nu är det ersatt av en trotsig stolthet. Att vara den som hatar muslimer mest i Lenhovda kommer med en del prestige, vad det verkar. Att vara bästa böghataren i Bräcke blir en del av ens Facebook-liv.

Effekten av alla duktiga (läs det gärna pejorativt här) journalister och alla engagerade antirasister som lyfter upp hur otroligt rasistiska SD-politiker är, blir att man bekräftar SD-väljarnas val.

Den officiella versionen är den normaliserade och putsade. SD som utesluter knäppgökar, osv. Men det viktiga för deras väljare är att de får bekräftat att det informella avtalet fortfarande gäller: Att man röstar på ett parti vars företrädare faktiskt vill bränna moskéer. Vad man än säger i offentligheten.

Så håll gärna två tankar i huvudet samtidigt kära läsare. 1) SD är rasister och det är superdåligt. 2) Alla vet detta. Att påminna om det (eller ”gräva”) är som att avslöja att påven är katolik. Den enda effekten är att de som älskar en riktigt jävla katolsk påve, blir lite mer bekräftade.

 

Annonser

Där den elöverkänslige Waldorf-ungen blir mobbare

För en tid sedan kom Skolverket med en rapport som visar att elever från friskolornas gymnasieskolor har högre betyg än eleverna från kommunala gymnasier, men klarar högskolestudierna sämre än de kommunala eleverna. Att friskolorna ger bättre betyg än vad resultaten på de nationella proven skulle peka på.

Visst är det märkligt.

Det är ungefär som att stänga in en nihilistisk narkoman med blodbrist, i ett litet rum, tillsammans med ett hekto heroin och en apa som spelar cymbal, och sedan upptäcka att personen dött av en överdos.

Det är ungefär som att ha en stuga i skogen, den varmaste sommaren någonsin, en stuga av trä, så torrt att det liksom knäpper och fnätter i det. Taket? Halm. Du har den stugan, så betsar du den med dieselolja, sedan kastar du nyckeln till stugan, tillsammans med en ask tändstickor, till Gryningspyromanen. Säger åt honom att hålla koll på stället och när du kommer tillbaka efter helgen är stugan nedbränd.

Så märkligt! Lika märkligt som att trä på fyraårige Keaton en t-shirt med texten ”jag har sju intressen, sex och öl” och sedan lämna honom på det genuskreativa dagiset i Midsommarkransen, tillsammans med en en jävla attityd och några Eddie Meduza-skivor, och sedan notera en vagt ogillande blick från personalen.

Det är inte bara eleverna i svenska skolor som mäts på sina betyg. Även skolorna mäts på elevernas betyg. Om en skola har, eller snarare ger, höga betyg, blir skolan i sig en garant för höga betyg. Detta är kalasbra, om de höga betygen beror på att eleverna lär sig mer på de skolorna. Det är inte riktigt lika bra om det beror på att de är friskolor som säljer utbildning och tjänar på att ge eleverna höga betyg. För att de då kommer i god dager och får många sökande. Vilket onekligen verkar vara läget. Och kanske inte är så himla förvånande.

Dock är en sak rolig och det är kommentarerna från friskolorna.

Rektorn för plusgymnasiet i Kalmar, Michael Grenstadius, erkänner problemet, och menar att man jobbar för att minska skillnaden mellan satta betyg och resultat på nationella prov. ”Vi har uppmärksamma detta och ser allvarligt på det.” Alltså, inte att hans lärare sätter för höga hittepå-betyg. Nej, det är istället så att just deras elever blir nervösa vid proven, och presterar sämre där än sina kunskaper. ”Vår analys är att våra elever inte lyckas visa vad de kan på proven – det skall vi jobba med.”

Biträdande verksamhetschef för samtliga Jensen gymnasier, Sofia Taflin, tror att just deras elever har extra svårt för prov. ”Vi har pedagoger som är bra på att individanpassa undervisningen. Men det har man inget för på ett standardiserat prov.”

Det låter som att det inte handlar så mycket om populära skolor, för ungar som går på ridskola och har föräldrar som förnyar sina linkedin-profiler regelbundet. Det låter mer som något slags specialskolor för osannolikt känsliga barn med psykiska funktionsvariationer. Det skulle kunna komma in en synskadad, elöverkänslig unge som stammar, på någon av de skolorna. Ditflyttad från en Waldorf-skola. En unge som måste gå med en käpp och som alltid har en sån där nackkrage på sig. Som inte tål solljus, alls. Och den ungen skulle mobba skiten ur alla de andra eleverna.

Betyg för Arkiteklinjen? Check!

Rustad för livet? Hahahaha not so much.

Släpp de ockulta marknadskrafterna fria

Abdul Al-Hazred är namnet på den jemenitiske poet som år 731 nedtecknade den ohyggliga och förbjudna boken Necronomicon, efter att ha irrat runt i öknen i tio år. Boken är central i det mytiska universum som författaren H P Lovecrafts skapade. Al-Hazred dog genom att bli levande uppäten, av osynliga väsen, på en marknad i Damaskus. Och när vi ändå pratar om araber, låt oss backa bandet till 2010.

Kommer du ihåg sverigedemokraternas reklamfilm inför valet det året? Den visade en hord av kvinnor i burka, med barnvagnar, som springer ner en stackars strävsam, etniskt svensk, pensionär med rullator. En berättarröst säger att all politik handlar om prioriteringar och du som röstar väljer mellan att dra i pensionsbromsen eller i invandringsbromsen. Kvinnorna var som en lavin, som en flodvåg av bidragsslukande biomassa. Pensionären var skröplig men stolt.

TV4 vägrade sända filmen. Jan Scherman hänvisade som ansvarig utgivare till både demokratiparagrafen i radio- tv-lagen och förbudet mot hets mot folkgrupp i yttrandefrihetsgrundlagen.

I ett mejl till partifolket skriver Jimmie Åkesson om filmen att den” illustrerar vad vi menar att valet (borde) handla om – konflikten mellan välfärd och mångkultur. Precis som vi säger i filmen, handlar all politik om prioriteringar – vi kan inte ge allt till alla och då väljer vi svensk välfärd framför massinvandring.”

Då är vi tillbaka i 2018 igen. Och Åkessons retorik används, nästan ordagrant, av justitieminister Morgan Johansson, när han skryter om att unga i Skåne fått gratis kollektivtrafik – tack vare att sossarna dragit i invandringsbromsen.

Mitt Europa bygger inga murar osv.

Jag hoppas att socialdemokratin, vad fan den ens är för något idag, gör exakt samma karriär som Abdul Al-Hazred. Att den först spenderar tio år i Roba El Khaliyeh-öknen, omgiven av tjutande demoner. Och sedan förtärs, av osynliga monster, om inte på en marknad i Damaskus, så kanske Kiviks marknad.

Eller bostadsmarknaden.

Östermalms eget Guantanamo

DN skriver i en rubrik att ”I co-living kollektivet K9 på Östermalm i Stockholm bor 52 vuxna”. Därefter följer en artikel som provocerar mig så till den grad att jag kommer på mig själv med att leta efter en gaffel att hugga i min mjälte. Tack och lov sitter jag inte i köket så jag hittar ingen gaffel. Men jag blir skrämd av min reaktion och jag undrar varför jag reagerar som jag gör.

Kanske är det för att femtiotvå vuxna människor i ett co-living community lajvar alternativt boende och till exempel hyr poddar om fem kvadrat för 6 500 kr i månaden. Kanske är det mitt fördomsfulla antagande att alla femtiotvå kan ringa sin farsa och lösa ett eget boende vilken dag som helst i veckan.

Och visst, exakt den där sortens anglifierade jag-jobbar-på-google-lingo är ju något för Haag-tribunalen att ta tag i. Jag vill bara ta folk som pratar så och släpa ut dem i skogen, ställa dem framför ett träd, och ropa åt dem att visa trädet lite jävla RESPEKT.

Men – så hittar jag exakt vad det är som provocerar.

En av de boende säger att ”i hippiekollektiven var man beroende av varandra för lägre hyra och att laga mat ihop. Man ville vara del av en grupp för att man inte hade en egen identitet. Här är alla individualister men väljer att vara del av en grupp för att det ger mer än bara självförverkligande, en känsla av gemenskap”.

Och det är inte det att personen saknar koll, men ändå sågar grupper av människor, som alla med stor säkerhet hade mer vitala personligheter än subjektet i fråga. Nej, det är det sista ledet. Det om att gemenskap är något utöver självförverkligande.

I Maslows behovstrappa är gemenskap på trappsteg tre av fem och självförverkligandet högst upp. Men för boende co-living kollektiveti K9 på Östermalm i Stockholm är självförverkligandet något banalt och självklart. Det är som att andas, ungefär.

Detta är människor som förhåller sig till jantelagen, som gryningspyromanen förhåller sig till brandskydd.

De bor ihop för att de är så otroliga, unika personligheter. För att samhället utanför inte kan hantera hur sköna de är. De kallar det co-living kollektiv, men det är mer som ett fängelse. Ett fängelse för samvetsfångar. Ett Guantanamo för digital natives som gillar networking och städhjälp.

Skjut mig.

Golare har polare!

”Ska vi verkligen föreslå att vi ska koncentrera dem i läger?” Den unge partistrategen tittade på de andra i rummet. ”Det låter… hm, lite okänsligt.” En sossegubbe blängde på henne. Han hade smulor i mungipan. I kavajens blandning av ull och syntet satt dofter från hundra folkets hus.

”Vi har blivit Aron Flam”, muttrade en nervös pojke med Unga Örnar-märke på kavajslaget. I rummets andra ändan stod en kvinna vid en kaffebryggare. Hennes blick var någon annanstans. Det var säkert femton kroppar i rummet. Femton hjärnor. Ett ton kött.

Partiledningen hade meddelat per mejl att de ville anlita mig för att  ”…kalibrera vår främlingsfientlighet, så att vi kan attrahera inte bara radhusägare i Nacka, utan även folk i glesbygden som är arbetslösa och det är muslimernas fel och förresten så är damfotboll inte riktig fotboll och graffiti, ska det vara konst SKA DET DET VA??.”

Det kändes olustigt. Så jag svarade genom att begära en helt absurd summa pengar för att sälja min själ. Så hög att de inte skulle kunna ta den på allvar. Sedan lade jag till en nolla på summan. Sedan satta jag en etta framför summan. Så skickade jag mejlet. Nu var jag helt säker på att de inte… och DÄR kom svarsmejlet. De var ”mycket glada över att ha mig ombord”.

Så nu var jag i rummet med ett ton bortkastade högskolepoäng. Detta var mitt kors att bära.

”VAD ÄR NI FÖR VEKA IDIOTER?” Jag hade ropat ut repliken lite för högt och alla studsade liksom till. Det blev tyst. Äntligen blev det tyst! Den samlade partiintelligentian och de övriga inhyrda konsulterna hade babblat i en timma och väl det.

”TROR NI ATT DET HÄR ÄR ETT JÄVLA ROLLSPEL PÅ BOMMERSVIK ELLER?” Min blick gled över ansiktena i rummet, som en skev skolkrita glider över en svart tavla. ”Det är fyra månader kvar till valet.”

Tystnaden var full av statisk elektricitet och skumma lukter. Det var som om ingen ens meddelat detta för dom. Att september kommer fyra månader efter maj. Detta var NEWS som jag kom med.

”Vi ska inte ta emot några flyktingar alls. Hör ni? Hallå? Vem antecknar? INGEN JÄVEL ÖVER BRON ska vara vårt budskap.

”Man kanske kan ge poäng till folk som anger dom som gömmer papperslösa?” En försynt kvinna hade viskat fram förslaget. Jag blev varm i magen. Nu var de med mig. ”Ja”, sa jag. ”Man kanske kan ge poäng till angivare. Bra! Golare har polare! Alla ni sossar är polare!

Jag sökte efter kvinnan som hade varit tveksam till att prata om koncentration i läger. Jag fick syn på henne och mötte hennes blick. Hon log. Hon var inte tveksam längre. Hon såg, bannemej, stolt ut.

”Nu tycker jag att vi alla sjunger internationalen tillsammans, så ses vi i baren sen.”

Mät det här *håller upp ett långfinger*

Mats Holmström är överläkare och professor och därför, antagligen, åtminstone medelbegåvad. Jag är ute och springer och lyssnar på ett reportage om Nya Karolinska. Professor Holmström begriper inte språket som sjukhuset använder för att beskriva sina chefstjänster. Jag klandrar honom inte. Det är verkligen obegripligt. Och det handlar inte om vård, alls.

Det slår mig att jag känner igen det.

Ja just ja. Det är samma språk som i betygskriterierna för grundskolan. Ett citat: Eleven kan undersöka var olika varor och tjänster produceras och konsumeras, och beskriver då förhållandevis komplexa geografiska mönster av handel och kommunikation samt för utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om hur dessa mönster ser ut och hur de har förändrats över tid samt orsaker till och konsekvenser av detta.”

Det är en inte en människa som mår bra, som skriver så.

Inte heller är det en slump att det är samma språk i de två exemplen. Så låter ett språk som tror på data. Så fungerar organisationer, i vilka preciserandet, mätandet och insamlandet av data är mycket viktigare än det som borde utgöra kärnverksamheten.

Det som händer när man ökar dokumentationen och administrationen, är att resurser flyttas från att lära ut geografi och att bota sjuka till att dokumentera och administrera. Jag tror att den största nyttan inom vården görs av vårdpersonal som ägnar sig åt vård. Jag tror att det viktigaste jobbet en lärare gör är att lära barnen något. Det verkar ganska självklart. Men kanske behöver det komma en forskningsrapport som bekräftar detta, för att det ska slå igenom. För att citera Cattis Brandelius:

Nähä!? Nähä!?

Vicken nyhet min herre, vicken nyhetsgrej!

Nähä!? Nähä!?

Det kunde min morsa ha berättat för dig.

Frederick Winslow Taylor var ingenjören som 1911 skrev boken The Principles of Scientific Management. Arbetet skulle specialiseras, man skulle hitta optimala sätt att lösa varje moment, samt styra verksamheten med effektivitets- och produktionsmål. Den låter klokt, jag menar vetenskap är ändå vetenskap. Men också väldigt krasst.

Den organisation som mest helhjärtat anammade modellen var inget kommersiellt företag utan den sovjetiska statsapparaten. Det funkade i praktiken, visade det sig, sådär.

Det finns en ironi i att Taylor började sina studier på fabriker i staden Bethlehem (i Pennsylvania och inte i Israel, men ändå). Ironiskt, eftersom entiteterna vetenskap och data och jämförbarhet, som de användes av Taylor då och används av skolverket och Nya Karolinska idag (alltså primärt som symboler och varumärken) är religiösa på i alla fall tre sätt: De är dogmatiska. De är självtillräckliga. Och de är lite löjliga när man skrapar på dem.

Vi har reducerat våra viktigaste samhällsfunktioner till såna där knappar med emojisar på, från glad till arg, som Systembolaget och Arlanda vill att du trycker på för att betygssätta ”upplevelsen”.

Hej kompis! Hur gillade du stycket du precis läste? Var det begripligt? Höll metaforen om religion? Gradera dina svar på en skala från 1 till 7, där 1 innebär att du inte håller med alls och 7 innebär att du håller med till fullo. Skriv ditt svar på en lapp, stick in den i en limpa bröd och ge limpan till en hemlös.

Jag tror att kvantifieringen av självklarheter och en tilltro till en objektiv kvalitet, nej ”kvalitet”, är det sämsta med vår tid. Och då är konkurrensen ändå hård.

Så vad vill du?

Jag fyllde fyrtiofem i vintras och några vänner hade gått ihop och köpt ett presentkort till en hypnotisör. Häromdagen ringde jag upp hypnotisören och bokade en tid. Jag är skeptisk, det ska sägas. Inte så att jag avfärdar det helt och hållet. Det är nog så att jag kanske tror på hypnos, men inte på hypnotisörer.

Jag åker till Georg, som han heter. Han ser ut att vara sextio år och bor i en villa i Örby, söder om stan. Där har han något slags kontor i sin källare. Han säger att han jobbar på Ericsson på dagarna. Ekonomiavdelningen. Så berättar han att han inte håller på och tar folk tillbaka till traumatiska barndomsminnen och sånt. Då kan man gå till psykologen istället. Han säger också att det är ovanligt att, som jag, komma själv. Ofta är det på svensexor, där man filmar någon som tror att han är en kyckling. Han ser deppig ut. ”Så vad vill du?”

Jag svarar att det är precis vad jag undrar också. Jag ber honom hypnotisera mig och få mig att tänka bort alla vanor och all press. Allt som är yttre påverkan. Att verkligen, ur djupet av mitt hypnotiserade hjärta, berätta vad jag vill för honom. Och att han spelar in min röst när jag berättar.

Jag går därifrån utan ett enda minne av att ha sagt något. När jag kommer hem sätter jag i lurarna i mobilen och spelar upp min inspelning. Detta är vad jag säger:

Ja, helst vill jag rida på en tumlare, precis där floden Isonzo rinner ut i Triestebukten. Det är solnedgång och varken jag eller tumlaren vet om vi är i floden eller i Medelhavet.

(Okeeej..?)

Jag vill sitta i en solstol på ett hangarfartyg. Jag vill bli vig. Jag vill laga pasta bolognese från grunden, alltså verkligen grunden. Föda upp en ko, mjölka den och slakta den. Odla sellerin själv. Köpa vete på en spannmålsbörs och bygga en pastamaskin av plåt jag hittar.

(Några sekunders tystnad.)

Jag vill åka till skärgården i en sjö i Kamerun som jag såg på google maps. Äta en glass i stadsparken i Brasilia. Vill se vilda hästar, övergivna vinodlingar och mystiska, gigantiska, pelare på havets botten. Jag vill äta den sista av någon art.

En natt i augusti, en bil, ett rep och jag på en sparkstötting, på en tom motorväg, från Mjölby och ända till Ödeshög. Gnistorna höga som sopkvastar och luften fuktig och mild. Jag vill gå naken över ett fält med solrosor. Jag vill amputera mitt ben mellan vad och knä och sedan sätta dit det igen, i en annan världsdel, om det är möjligt. 

Jag vill köpa benso-diazepinderivat i en villa utanför Samarkand, inte för att ta dem själv, bara för att smuggla dem över gränsen till Tadzjikistan. Jag skulle vilja sno något ganska dyrt från ett museum. Jag vill lifta genom Somalia.

 Jag vill leva utanför samhället, inte deklarera. Leva på saker jag hittar. Jag vill öka farten, fila på formen, fånga lax med händerna, som en björn, och sluta vara passivt aggressiv när jag pratar med nån kundtjänst.
Så, eh, well. Tack för presenten, antar jag.