Släpp de ockulta marknadskrafterna fria

Abdul Al-Hazred är namnet på den jemenitiske poet som år 731 nedtecknade den ohyggliga och förbjudna boken Necronomicon, efter att ha irrat runt i öknen i tio år. Boken är central i det mytiska universum som författaren H P Lovecrafts skapade. Al-Hazred dog genom att bli levande uppäten, av osynliga väsen, på en marknad i Damaskus. Och när vi ändå pratar om araber, låt oss backa bandet till 2010.

Kommer du ihåg sverigedemokraternas reklamfilm inför valet det året? Den visade en hord av kvinnor i burka, med barnvagnar, som springer ner en stackars strävsam, etniskt svensk, pensionär med rullator. En berättarröst säger att all politik handlar om prioriteringar och du som röstar väljer mellan att dra i pensionsbromsen eller i invandringsbromsen. Kvinnorna var som en lavin, som en flodvåg av bidragsslukande biomassa. Pensionären var skröplig men stolt.

TV4 vägrade sända filmen. Jan Scherman hänvisade som ansvarig utgivare till både demokratiparagrafen i radio- tv-lagen och förbudet mot hets mot folkgrupp i yttrandefrihetsgrundlagen.

I ett mejl till partifolket skriver Jimmie Åkesson om filmen att den” illustrerar vad vi menar att valet (borde) handla om – konflikten mellan välfärd och mångkultur. Precis som vi säger i filmen, handlar all politik om prioriteringar – vi kan inte ge allt till alla och då väljer vi svensk välfärd framför massinvandring.”

Då är vi tillbaka i 2018 igen. Och Åkessons retorik används, nästan ordagrant, av justitieminister Morgan Johansson, när han skryter om att unga i Skåne fått gratis kollektivtrafik – tack vare att sossarna dragit i invandringsbromsen.

Mitt Europa bygger inga murar osv.

Jag hoppas att socialdemokratin, vad fan den ens är för något idag, gör exakt samma karriär som Abdul Al-Hazred. Att den först spenderar tio år i Roba El Khaliyeh-öknen, omgiven av tjutande demoner. Och sedan förtärs, av osynliga monster, om inte på en marknad i Damaskus, så kanske Kiviks marknad.

Eller bostadsmarknaden.

Annonser

Östermalms eget Guantanamo

DN skriver i en rubrik att ”I co-living kollektivet K9 på Östermalm i Stockholm bor 52 vuxna”. Därefter följer en artikel som provocerar mig så till den grad att jag kommer på mig själv med att leta efter en gaffel att hugga i min mjälte. Tack och lov sitter jag inte i köket så jag hittar ingen gaffel. Men jag blir skrämd av min reaktion och jag undrar varför jag reagerar som jag gör.

Kanske är det för att femtiotvå vuxna människor i ett co-living community lajvar alternativt boende och till exempel hyr poddar om fem kvadrat för 6 500 kr i månaden. Kanske är det mitt fördomsfulla antagande att alla femtiotvå kan ringa sin farsa och lösa ett eget boende vilken dag som helst i veckan.

Och visst, exakt den där sortens anglifierade jag-jobbar-på-google-lingo är ju något för Haag-tribunalen att ta tag i. Jag vill bara ta folk som pratar så och släpa ut dem i skogen, ställa dem framför ett träd, och ropa åt dem att visa trädet lite jävla RESPEKT.

Men – så hittar jag exakt vad det är som provocerar.

En av de boende säger att ”i hippiekollektiven var man beroende av varandra för lägre hyra och att laga mat ihop. Man ville vara del av en grupp för att man inte hade en egen identitet. Här är alla individualister men väljer att vara del av en grupp för att det ger mer än bara självförverkligande, en känsla av gemenskap”.

Och det är inte det att personen saknar koll, men ändå sågar grupper av människor, som alla med stor säkerhet hade mer vitala personligheter än subjektet i fråga. Nej, det är det sista ledet. Det om att gemenskap är något utöver självförverkligande.

I Maslows behovstrappa är gemenskap på trappsteg tre av fem och självförverkligandet högst upp. Men för boende co-living kollektiveti K9 på Östermalm i Stockholm är självförverkligandet något banalt och självklart. Det är som att andas, ungefär.

Detta är människor som förhåller sig till jantelagen, som gryningspyromanen förhåller sig till brandskydd.

De bor ihop för att de är så otroliga, unika personligheter. För att samhället utanför inte kan hantera hur sköna de är. De kallar det co-living kollektiv, men det är mer som ett fängelse. Ett fängelse för samvetsfångar. Ett Guantanamo för digital natives som gillar networking och städhjälp.

Skjut mig.

Golare har polare!

”Ska vi verkligen föreslå att vi ska koncentrera dem i läger?” Den unge partistrategen tittade på de andra i rummet. ”Det låter… hm, lite okänsligt.” En sossegubbe blängde på henne. Han hade smulor i mungipan. I kavajens blandning av ull och syntet satt dofter från hundra folkets hus.

”Vi har blivit Aron Flam”, muttrade en nervös pojke med Unga Örnar-märke på kavajslaget. I rummets andra ändan stod en kvinna vid en kaffebryggare. Hennes blick var någon annanstans. Det var säkert femton kroppar i rummet. Femton hjärnor. Ett ton kött.

Partiledningen hade meddelat per mejl att de ville anlita mig för att  ”…kalibrera vår främlingsfientlighet, så att vi kan attrahera inte bara radhusägare i Nacka, utan även folk i glesbygden som är arbetslösa och det är muslimernas fel och förresten så är damfotboll inte riktig fotboll och graffiti, ska det vara konst SKA DET DET VA??.”

Det kändes olustigt. Så jag svarade genom att begära en helt absurd summa pengar för att sälja min själ. Så hög att de inte skulle kunna ta den på allvar. Sedan lade jag till en nolla på summan. Sedan satta jag en etta framför summan. Så skickade jag mejlet. Nu var jag helt säker på att de inte… och DÄR kom svarsmejlet. De var ”mycket glada över att ha mig ombord”.

Så nu var jag i rummet med ett ton bortkastade högskolepoäng. Detta var mitt kors att bära.

”VAD ÄR NI FÖR VEKA IDIOTER?” Jag hade ropat ut repliken lite för högt och alla studsade liksom till. Det blev tyst. Äntligen blev det tyst! Den samlade partiintelligentian och de övriga inhyrda konsulterna hade babblat i en timma och väl det.

”TROR NI ATT DET HÄR ÄR ETT JÄVLA ROLLSPEL PÅ BOMMERSVIK ELLER?” Min blick gled över ansiktena i rummet, som en skev skolkrita glider över en svart tavla. ”Det är fyra månader kvar till valet.”

Tystnaden var full av statisk elektricitet och skumma lukter. Det var som om ingen ens meddelat detta för dom. Att september kommer fyra månader efter maj. Detta var NEWS som jag kom med.

”Vi ska inte ta emot några flyktingar alls. Hör ni? Hallå? Vem antecknar? INGEN JÄVEL ÖVER BRON ska vara vårt budskap.

”Man kanske kan ge poäng till folk som anger dom som gömmer papperslösa?” En försynt kvinna hade viskat fram förslaget. Jag blev varm i magen. Nu var de med mig. ”Ja”, sa jag. ”Man kanske kan ge poäng till angivare. Bra! Golare har polare! Alla ni sossar är polare!

Jag sökte efter kvinnan som hade varit tveksam till att prata om koncentration i läger. Jag fick syn på henne och mötte hennes blick. Hon log. Hon var inte tveksam längre. Hon såg, bannemej, stolt ut.

”Nu tycker jag att vi alla sjunger internationalen tillsammans, så ses vi i baren sen.”

Mät det här *håller upp ett långfinger*

Mats Holmström är överläkare och professor och därför, antagligen, åtminstone medelbegåvad. Jag är ute och springer och lyssnar på ett reportage om Nya Karolinska. Professor Holmström begriper inte språket som sjukhuset använder för att beskriva sina chefstjänster. Jag klandrar honom inte. Det är verkligen obegripligt. Och det handlar inte om vård, alls.

Det slår mig att jag känner igen det.

Ja just ja. Det är samma språk som i betygskriterierna för grundskolan. Ett citat: Eleven kan undersöka var olika varor och tjänster produceras och konsumeras, och beskriver då förhållandevis komplexa geografiska mönster av handel och kommunikation samt för utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om hur dessa mönster ser ut och hur de har förändrats över tid samt orsaker till och konsekvenser av detta.”

Det är en inte en människa som mår bra, som skriver så.

Inte heller är det en slump att det är samma språk i de två exemplen. Så låter ett språk som tror på data. Så fungerar organisationer, i vilka preciserandet, mätandet och insamlandet av data är mycket viktigare än det som borde utgöra kärnverksamheten.

Det som händer när man ökar dokumentationen och administrationen, är att resurser flyttas från att lära ut geografi och att bota sjuka till att dokumentera och administrera. Jag tror att den största nyttan inom vården görs av vårdpersonal som ägnar sig åt vård. Jag tror att det viktigaste jobbet en lärare gör är att lära barnen något. Det verkar ganska självklart. Men kanske behöver det komma en forskningsrapport som bekräftar detta, för att det ska slå igenom. För att citera Cattis Brandelius:

Nähä!? Nähä!?

Vicken nyhet min herre, vicken nyhetsgrej!

Nähä!? Nähä!?

Det kunde min morsa ha berättat för dig.

Frederick Winslow Taylor var ingenjören som 1911 skrev boken The Principles of Scientific Management. Arbetet skulle specialiseras, man skulle hitta optimala sätt att lösa varje moment, samt styra verksamheten med effektivitets- och produktionsmål. Den låter klokt, jag menar vetenskap är ändå vetenskap. Men också väldigt krasst.

Den organisation som mest helhjärtat anammade modellen var inget kommersiellt företag utan den sovjetiska statsapparaten. Det funkade i praktiken, visade det sig, sådär.

Det finns en ironi i att Taylor började sina studier på fabriker i staden Bethlehem (i Pennsylvania och inte i Israel, men ändå). Ironiskt, eftersom entiteterna vetenskap och data och jämförbarhet, som de användes av Taylor då och används av skolverket och Nya Karolinska idag (alltså primärt som symboler och varumärken) är religiösa på i alla fall tre sätt: De är dogmatiska. De är självtillräckliga. Och de är lite löjliga när man skrapar på dem.

Vi har reducerat våra viktigaste samhällsfunktioner till såna där knappar med emojisar på, från glad till arg, som Systembolaget och Arlanda vill att du trycker på för att betygssätta ”upplevelsen”.

Hej kompis! Hur gillade du stycket du precis läste? Var det begripligt? Höll metaforen om religion? Gradera dina svar på en skala från 1 till 7, där 1 innebär att du inte håller med alls och 7 innebär att du håller med till fullo. Skriv ditt svar på en lapp, stick in den i en limpa bröd och ge limpan till en hemlös.

Jag tror att kvantifieringen av självklarheter och en tilltro till en objektiv kvalitet, nej ”kvalitet”, är det sämsta med vår tid. Och då är konkurrensen ändå hård.

Så vad vill du?

Jag fyllde fyrtiofem i vintras och några vänner hade gått ihop och köpt ett presentkort till en hypnotisör. Häromdagen ringde jag upp hypnotisören och bokade en tid. Jag är skeptisk, det ska sägas. Inte så att jag avfärdar det helt och hållet. Det är nog så att jag kanske tror på hypnos, men inte på hypnotisörer.

Jag åker till Georg, som han heter. Han ser ut att vara sextio år och bor i en villa i Örby, söder om stan. Där har han något slags kontor i sin källare. Han säger att han jobbar på Ericsson på dagarna. Ekonomiavdelningen. Så berättar han att han inte håller på och tar folk tillbaka till traumatiska barndomsminnen och sånt. Då kan man gå till psykologen istället. Han säger också att det är ovanligt att, som jag, komma själv. Ofta är det på svensexor, där man filmar någon som tror att han är en kyckling. Han ser deppig ut. ”Så vad vill du?”

Jag svarar att det är precis vad jag undrar också. Jag ber honom hypnotisera mig och få mig att tänka bort alla vanor och all press. Allt som är yttre påverkan. Att verkligen, ur djupet av mitt hypnotiserade hjärta, berätta vad jag vill för honom. Och att han spelar in min röst när jag berättar.

Jag går därifrån utan ett enda minne av att ha sagt något. När jag kommer hem sätter jag i lurarna i mobilen och spelar upp min inspelning. Detta är vad jag säger:

Ja, helst vill jag rida på en tumlare, precis där floden Isonzo rinner ut i Triestebukten. Det är solnedgång och varken jag eller tumlaren vet om vi är i floden eller i Medelhavet.

(Okeeej..?)

Jag vill sitta i en solstol på ett hangarfartyg. Jag vill bli vig. Jag vill laga pasta bolognese från grunden, alltså verkligen grunden. Föda upp en ko, mjölka den och slakta den. Odla sellerin själv. Köpa vete på en spannmålsbörs och bygga en pastamaskin av plåt jag hittar.

(Några sekunders tystnad.)

Jag vill åka till skärgården i en sjö i Kamerun som jag såg på google maps. Äta en glass i stadsparken i Brasilia. Vill se vilda hästar, övergivna vinodlingar och mystiska, gigantiska, pelare på havets botten. Jag vill äta den sista av någon art.

En natt i augusti, en bil, ett rep och jag på en sparkstötting, på en tom motorväg, från Mjölby och ända till Ödeshög. Gnistorna höga som sopkvastar och luften fuktig och mild. Jag vill gå naken över ett fält med solrosor. Jag vill amputera mitt ben mellan vad och knä och sedan sätta dit det igen, i en annan världsdel, om det är möjligt. 

Jag vill köpa benso-diazepinderivat i en villa utanför Samarkand, inte för att ta dem själv, bara för att smuggla dem över gränsen till Tadzjikistan. Jag skulle vilja sno något ganska dyrt från ett museum. Jag vill lifta genom Somalia.

 Jag vill leva utanför samhället, inte deklarera. Leva på saker jag hittar. Jag vill öka farten, fila på formen, fånga lax med händerna, som en björn, och sluta vara passivt aggressiv när jag pratar med nån kundtjänst.
Så, eh, well. Tack för presenten, antar jag.

 

Snyggt jobbat, kompis. Du är bra!

Jag är lycklig. Det är en ganska cool sak att kunna säga. Eller så är den vanlig och inget märkvärdigt  jag vet faktiskt inte. Men jag är lycklig. Jag mår bra, till och med jättebra.

Jag är lycklig, men inte bara lycklig och inte varje ögonblick. Jag tror inte att jag håller upp en överdrivet putsad fasad, varken här på bloggen eller i sociala medier. Jag tror jag är ganska ärlig. Men, hej, inte tusan är jag så personlig, det är jag inte. Jag jobbar mer med snygga formuleringar och lite distans.

Men det kanske är dags nu.

Jag är fel person att prata om psykisk ohälsa, jag kvalar liksom inte in. Inga diagnoser här! Inga mediciner! Det finns så himla många som har det värre. Men kanske just därför är det värt att göra.

Vad jag har är stress, som kommer och går. Som gör mig illa när den kommer och som jag saknar när den försvinner. Man drattar på arslet, sen reser man sig igen. Det är mer Buster Keaton än Freud.

Okej, inte bara stress, tvivel också. De två trivs, har jag märkt, väldigt bra i varandras sällskap. Sitter på balkongen som Waldorf och Statler och glor på den mupp som är jag, och kommenterar skrockande. Eller kanske är de mer som revisorer, utsända av staten att granska min bokföring. Som vänder på vartenda kvitto långsamt. Tittar på varandra och ler nästan omärkligt. Överdriver gester och spelar dumma. ”Du, nog booorde det vara ett momsregistreringsnummer på den här fakturan väl?”

Det där tvivlet leder till en känsla av otillräcklighet som blir till ett slags vemod. En dov surrande ton. Den stör inte, den bara finns. Ibland överröstas den helt av kul grejer och kärlek eller bara små ögonblick av skönhet. Men ofta upplever jag mig stå i skuld. Till mina barn, min särbo, jobbet, mig själv och alla andra. Naturligtvis kan jag backa ett steg, i teorin, och se mig själv utifrån, och se att jag inte är skyldig någon eller något ett skit. Men det förändrar inget.

Även om det här blev personligt handlar det egentligen inte om mig. Jag tror att det är många som känner ungefär så här. Jag tror att de flesta gör det. Att man i perioder kämpar rätt hårt med att bara kliva upp ur sängen och ta sig till jobbet och handla och städa och vad det nu är man måste göra.

Bara för att ingen ger dig en medalj när du betalat räkningarna, betyder inte att du inte förtjänar det.

Det finns de som har seglarskor utan strumpor och som säger tjenamoss och hejsan, som skulle skratta år det löjliga i det: Att pendla är väl ingen bedrift. Att borsta tänderna tar två minuter. Skärp dig.

Det sägs att man behöver öva på nånting i tiotusen timmar på att bli bra på det. Jag har övat på att leva i 395 000 timmar och känner mig ändå som nybörjare.

Först tänker jag att jag skriver det här för att vi borde bli bättre på att prata om såna här saker. Om vemodet. Och om att man måste kämpa så mycket. Men jag tror inte att vi behöver prata om det – men vi ska veta det, vi ska förstå det hos andra. Att varje person du träffar, överallt, vet precis lika bra som du vad det faktiskt innebär att vara människa.

Varje kundtjänstmedarbetare på Comhem, varje hög chef, varje person i kassan på Ica, alla tiggare på alla gator, poliserna du ser och dina barns kompisar. Alla kämpar på olika sätt och vi borde ge dem den respekten som det förtjänar. Alla människor är hjältar.

Du som läser detta borde ha ett diplom eller ett hertigdöme eller en öl.

Jag agerar konstruktiv medborgare och kund

Brev till Storstockholms Lokaltrafik, SL, angående förslag på förbättring.


Hej SL. Varje gång jag hör ”tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av” lämnas jag med en känsla av något oavslutat. Jag har därför ett förslag på ett nytt meddelande, enligt nedan.

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Tänk på det, men fastna inte i den tanken. För avståndet är som alla avstånd, bara tomma molekyler som skiljer dig från dina vänner. Mörk materia och mörk energi. Avståndet är vad som placerat oss på den här planeten, med en oändlighet i varje riktning. Tänk på avståndet, för all del, tänk på tomheten, tänk på hur vi alla är löften som aldrig infriades, om bedrifter ingen känner. Tänk på värmen i en raggig blomsterbukett, med tufsiga korta vitsippor, som ett barn har kramat sin hand i en timma eller så innan du får den. Tänk på lukten av den första snön och på hur det känns att gå barfota i daggen en morgon i juli. Tänk på alla gånger du kunde valt något annat men inte vågade. På alla hemliga förälskelser och alla kvävda impulser. Tänk på hur detta, att vara människa, så ofta handlar om att bara ta sig igenom dagen. Att hitta strategier för att mota ångesten och klara av att placera vänster fot framför höger, och sedan vänster igen. Be om sinnesro att acceptera det du inte kan påverka, mod att förändra det du kan, och förnuft att inse skillnaden. Be om någon att prata med, be om misstag som inte gör alltför ont, om märken som inte syns på håll. Be om bra läkkött, om kuvöser och kanske en öl. Stanna till i rörelsen, mellan vagn och platform, och fundera på var du är i livet. Var kunde du varit? Vilka har du sårat för att komma dit du är? Tänk att du kanske har tiotusen dagar kvar. Tänk om du glömde kaffebryggaren på? Tänk om det är din dag idag. Tänk om inget är så farligt ändå.”

Jag har provläst och om man vill ha lite feeling i det så tar det kanske 2 min 20 sek. Det blir lite opraktiskt, det blir det. Jag fattar det, jag är inte dum Men allt kanske inte behöver kunna mätas med linjal, okej?

Vänliga hälsningar, Fredric Thunholm