Vi kommer alltid ha Qatar

Jag googlar på hur mycket Qatar mutade FIFA med för att få VM 2022 och det är ganska löjliga summor. Några fick dela på sjutton miljoner cash och man bjöd ett gäng gubbs på flygresor och partaj. Det var väl mutorna från Ryssland inför VM 2018 som satte standarden.

Ryssland, fattiga som en hemlös kyrkråtta fick jobba för att ens kunna skaka ihop några sketna miljoner. Lite knark, kanske, några horor och möjligen en presentburk kaviar från flygplatsen.

Men antagligen fattade inte idioterna till gubbar vad som hade hänt. Kanske var det inte pengarna ens, kanske var det bara det, att få känna sig uppvaktade och åtråvärda. Jag vet inte hur livet som FIFA-gubbe ser ut men det lär ju vara en ändlös parad av mutor i stort och smått. Det blir väl en livsstil, antar jag. Man går upp ur sängen och en slav som man fått från Qatar kränger på en den lite trånga kashmirkostymen för åttio tusen som man inte ens minns vem som mutat en med. Äter några skalade vindruvor. Osv osv.

Men herregud, nu var det Qatar som kom för att köpa sig ett VM. Ett pissigt land, rakt igenom, det är vi säkra på. Där det inte ens går att ha ett VM eftersom det är 60 grader varmt varje dag hela året. Lagarna är från medeltiden och allt arbete utförs av slavar. Men, och detta är ju ett viktigt men, av alla pissiga länder är Qatar ett av dom rikaste. När dom kommer till Zurich eller var fan nu FIFA, världens mest korrupta organisation, maffian och katolska kyrkan inräknade, har sitt högkvarter, då är qatarierna beredda på att skinka upp en miljard eller två. När dom lämnar stället, sjutton miljoner och några eurobonuspoäng fattigare, måste dom nästan ha känt medlidande med dom stackars mutgubbarna.

Det är svindlande summor. Svindlande små. Qatar är så rika att dom kan köpa Norge och lägga ner det om dom vill. Dom är så rika att dom kommer till Arlanda, kollar priserna på valfri restaurang och bara ”ok”. Nu har dom köpt ett fotbolls-VM till priset av en femrummare på nedre botten i Vasastan, i en högt belånad förening med obligatorisk närvaro på vårstädningen av innegården. Nu åker dom hem och börjar bygga lite arenor och grejer för 1 800 miljarder kronor. Det låter som en hög summa men Qatar är så rika att det inte är någon skillnad på 1 800 miljarder och 17 miljoner. I oändligheten är alla storheter lika stora eller lika små. En qatarier som är kamrer sitter med en kulram av elfenben och konstaterar att det lär stryka med en tiotusen slavar, give or take. Detta noteras under spridda hummanden från övriga qatarier i rummet, som plockar förstrött från en buffé med det sista djuret av några olika (nu) utrotade arter.

Ett av företagen som tycker att qatariernas fotbolls-VM är exakt vad man vill förknippas med, är McDonalds. På ett kontor i Chicago satt en hamburgargubbe med en dressingfläckad slips och truten full av ostburgare och sa till en annan hamburgargubbe att detta – detta epicentrum av mutor, död och dålig smak – detta borde man väl kasta några miljoner dollar på för att få förknippas med. Den andra hamburgargubben höll upp två nuggets framför ögonen som en mask och flabbade. Sen sa han ”ja” och åt upp sina nuggets. Sen tittade han håglöst ut i rymden.

En till hamburgargubbe kom insnubblande på kontoret och varnade för dåliga nyheter. Han pustade och stånkade lite. Sedan sa han ”Projekt Alfa” dessvärre hade råkat ut för ”ännu ett bakslag”. Man hade alltså ännu en gång misslyckats med att uppfinna en tidsmaskin som skulle göra det möjligt att åka bakåt i tiden och sponsra nazisternas OS 1936 och Attilas fälttåg på Balkan 431. Han gick sedan långsamt ut ur rummet.

”Vi kommer alltid ha Qatar” sa den första hamburgargubben. Den andra hamburgargubben hade somnat i en tallrik pommes frites. I en poetisk slump släppte sedan hamburgargubbe nummer ett en fis exakt samtidigt som den qatariske kamreren släpper en. Det skimrar som en gyllene båge av fis mellan Chicago och Qatar. Universum tittar gillande på planeten jorden och tänker att dom verkar ha det fint där.

Forever Borås

Det finns en första plats som inte går att nå / för ingen tror att de är nåt där jag kommer från / och alla försöker bli av med leran / från Viskans botten som satt sig på själen / och på självförtroendet i varje tjomme / jag tror jag älskar dom där jag kommer från

Jag kom till Stockholm för snart 24 år sedan med två tomma händer. Jag kände ingen och jag visste inget.

Jag tänker på det ibland. Det, att aldrig ha fått något gratis utan bara genom ett jävla slit. Och jag har dragit mig för att skriva något om det. Men nu gör jag det ändå och vad är väl nyttan med att ha en blogg ens, om jag ska vara min egen gnälliga redaktör. Se det hur som helst som en varning om att det här nog är en ganska dålig text.

Det har varit nån slags debatt i dagarna. Eller det var fel. Det är ingen debatt, för det finns verkligen inget att debattera. Det är bara olika versioner av hur det förvisso finns fördelar att komma från familjer som är rika och att det onekligen finns vissa nackdelar med att inte komma från sådana familjer. Oavsett om valutan i rikedomen är ekonomiskt, socialt och/eller kulturellt kapital.

Är jag avundsjuk? Ja, det tror jag. Men det är inte materiellt betingat, det är istället avundsjukan på den särskilda sorts självklara självförtroende som kommer ur privilegier. Att veta att man kan göra det man vill. Gud vad jag har försökt ge den till mina barn.

Jag är själv ett av fyra barn och mina föräldrar var arbetare. Farsan på fabrik och morsan som dagmamma. Det gick ingen nöd på oss, gudbevars, verkligen inte, vi hade det bra, vi åkte bara inte till Åre på påsken och vi diskuterade inte Sartre eller för den delen Borås stadsteaters senaste uppsättning vid matbordet.

Jag kom till Stockholm 1997. Jag flyttade hit från Göteborg, där jag bott ett och ett halvt år eller nåt och jag flyttade för att den staden också var Borås, fast med längre gator och fler biografer. Man gick långsamt, i Göteborg, på den tiden. Ingen hade bråttom och jag kunde bara tolka det som att ingen gjorde något viktigt. Att det var en deadline-frizon. Båda städerna är borgerliga städer om man söker i dom officiella arkiven. Kanske är det därför nöjdheten är så stor. Göteborg är familjerna; Sahlgren, Chalmer, Dickson och Cederhök. Borås är entreprenörerna, knallarna. Samtidigt som såklart Kristineberg och Hulta är det egentliga Borås, det finska Borås och det jugoslaviska. Förlåt, jag glider iväg ut i periferin. Typiskt mig ändå.

Jag hade flyttat till Göteborg från Oslo, en stad i samma storlek, men städer är ju inte antalet personer som bor där. Jag var ung och vad vet man om städer när man är ung? Jag visste inget. Men att Göteborg inte var en huvudstad stod ristat på varje gatsten, det var karvat i barken på varje träd längs Allén. Att Göteborg, i alla fall på den tiden, var en plats för dom långsamma, dom som strosade och flanerade, det sjöngs det sånger om på Masthugget. Tonerna gled längs gatorna ner mot Amerikakajen. Gravitationen funkar. Melodierna tippade ner i älven och flöt sedan mot havet, mot andra platser. Det sägs att somliga strandade så långt bort som Kungälv.

Så jag kom till den här stan. Det är snart 24 år sedan. Jag hade sökt till reklamskolan RMI Berghs som en ursäkt för att flytta från Göteborg. Det kändes förmätet och kanske till och med lite snobbigt att skylla på rastlösheten. Så jag tvingade mig själv att söka skolan för att flytta. Jag hade velat söka till Berghs flera år tidigare men visste inte att man kunde ta studielån för terminsavgifterna. Så jag var på andra platser, först, innan jag fattade att jag kunde gå på Berghs utan att ha rika föräldrar.

Jag var i Växjö och jag var i Oslo och jag var i Göteborg. Jag fick erfarenheter som medelklassungar aldrig får. Som dom heller inte saknar. Jag läste marknadsföring på högskolan i Växjö och jag jobbade på en RIMI-butik i Oslo och fick en praktikplats på en reklambyrå i Göteborg, som blev ett jobb som copywriter efter några månader. Nu skulle jag till Stockholm för att utbilda mig till yrket jag precis skaffat mig.

Man vet inget om städer när man är ung. Jag gjorde det inte i alla fall. Jag växte upp i Borås och för mig var det bra, eftersom jag visste att jag skulle någon annanstans. Många trivs alldeles utmärkt i Borås och i Kristianstad, Umeå, Göteborg och andra städer som inte är huvudstäder. Jag gjorde det inte. Så jag var tvungen att ta mig någon annanstans. Nu romantiserar jag kanske, men det är nog bra med uppbrott. Jag tror det. Jag vet inte. Nu när mina ungar vuxit upp och blivit människor i Stockholm är det en del av mig som hoppas att detta är deras Borås, så att de ska ta sig till San Fransisco eller Paris eller Hong Kong för att dom begränsas här. Och en annan del hoppas att dom ska slippa det.

Terminen på Berghs startade i slutet av augusti och jag hade fixat lägenhet med två andra från september, så första veckan bodde jag på Zinkens vandrarhem. I mitt rum bodde också en ungersk hjärtläkare som var på nån kongress i stan. Vi pratade inte mycket men han hade med sig flera olika burkar med konserver som han ställde på en byrå. En kväll kom vi hem sent samtidigt och stötte på varandra i köket strax intill. Det var varmt ute och han hade en flaska vin. Han bjöd mig på ett glas. Vi gick ut och natten var mörk och vi rökte och pratade. Jag minns inte om vad. Veckan efter bodde jag i Älvsjö.

Du som till äventyrs har läst ända hit: Jag kommer inte att knyta ihop den här texten på något bra sätt. Till mitt försvar varnade dig i alla fall om textens kvalitet redan i början. Men jag har det bra. Jobbar med roliga saker och får dessutom skriva saker ibland som publiceras i riktiga tidningar, med riktiga redaktörer, som jag skickar riktiga fakturor till. Handlade ens det här inlägget om nepotism, meritokrati, klassresor eller bara att jag har ett komplicerat förhållande till Göteborg? Är det skryt eller skam? Jag vet inte själv. Men jag kom till den här stan med två tomma händer och nu har jag ett liv. Det är inte kattpiss, det är det inte.

Abraham, Job, Ebba

När något verkar för bra för att vara sant, då är det antagligen inte sant. Allt som sker med KD gör mig därför nervös just nu. Vad är deras plan – egentligen? Vilken intrikat strategi finns det som gör att man kommer stå där som vinnare i valet, trots att man nu lägger all sin vakna tid på ett självskadebeteende som måste vara unikt i svensk politik.

I april 2019 fick KD 11,4% i snitt i opinionsmätningarna och snittet i förra månadens undersökningar är istället 5%. De har förlorat mer än hälften av stödet och det är ju bra. Men återigen. Så här vansinniga kan dom inte vara, väl?

Ett axplock:

Lokalpolitikern David Lega har skrivit på Facebook att det faktiskt inte alls stämmer att KD och SD är samma sak, det är faktiskt helt fel, det är faktiskt två helt olika saker, det ser man på förkortningarna där bara ”D” är samma, till exempel, nej det är två helt olika saker som bara råkar ha samma politik.

Sarah Havneraas är med och utformar ”en ny sorts feminism” åt partiet. Hon har varit drivande i ungefär alla anti abort-organisationer som finns i Sverige men är såklart inte abortmotståndare. Tvärtom! Hon är verkligen för aborter. Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson? Han använde på twitter Goebbels som vittne för sin tes att Nazisterna EGENTLIGEN var vänster. WAKE UP SHEEPLE! Jag är nyfiken på var Mange står i 5G-frågan eller hur han ser på det trista faktumet att Bilderberggruppen kontrollerar vädret.

Och över allt detta, en partiledare som älskar riktigt billiga sjötomter så himla mycket att hon hellre bokstavligt talat drar en 81-årings röv i dyngan än missar en riktigt billig sjötomt. Hon kan såklart vinna över gubben och hans, i så fall fejkade, kognitiva funktionsnedsättningar – men det blir en vinst av samma sort som när Palme spöade Fälldin i den där debatten i Scandinavium. På något sätt vann han kanske men på alla andra sätt förlorade han.

5% i senaste mätningen och ett helt parti står enat i kampen mot att pressa ner den siffran långt under riksdagsspärren. Det bör vara möjligt att komma dit innan påsk. Men, som sagt. Så här enkelt kan det inte gå. Eller?

Kanske är det för att jag är troende själv, som jag ogillar KD så innerligt. Kanske är det min avoga inställning till allt frireligiöst. Kanske är det Runar. Eller att jag tillbringade en tågresa mellan Stockholm och Uppsala i samma kupé som något slags youth team leader coach-kvinna från Hillsong-kyrkan, som åt en otäck sallad med hela munnen och samtidigt pratade med nån Hillsong-kollega om leadership och management. Så är KD för mig. En tandblekning, en hårblekning, kristi brud och gälla röster.

Och det slår mig. Detta är inte nödvändigtvis en plan som kommer att vända fiasko till triumf. Kanske är det Gud som lägger sig i nu. Kanske tröttnade han till slut. Jo visst, Abraham höll på att offra sin son. Och Job hade det riktigt, riktigt, riktigt eländigt. Men Ebba får den värsta prövningen av alla. Hon förlorar kampen i Uppsala tingsrätt om en riktigt billig sjötomt. Vad bryr väl hon sig om partiet då?

Nytt koncept: Active Graveyard

Jag är tränar ganska mycket, jag är även medlem i Svenska kyrkan och har dessutom en blogg som heter Tänk på döden. Så jag fattar att jag fick frågan.

Efter den positiva uppmärksamheten kring pulkaåkningen på Skogskyrkogården, hade Svenska kyrkan, parkförvaltningen, Friskis & Svettis och Fonus snabbstartat projektet Active Graveyard. Nu ville de ha hjälp att skriva en hemsida och komma med input överlag.

Tanken är alltså att vi ska ta tillvara på möjligheterna av att göra kyrkogårdar i allmänhet till ett slags… jag vet inte, vi försöker undvika ordet idrottsplatser, men aktivitetsytor, i alla fall.

Jag träffar projektledaren för det hela – utomhus, coronasäkert. Han är eld och lågor och fortsätter prata. ”Det står så många tomma ytor i attraktiva lägen som bara är, ursäkta mig, död yta, hahaha. Och det behöver inte bara vara kyrkogårdar, även kyrkor och bårhus kan användas.

Jag nickar.

Skogskyrkogården är ju full av möjligheter!

Jag tittar på honom. Han går liksom med hela kroppen.

Krematoriet, till exempel. Det används inte dygnet runt, men vi kan elda dygnet runt, såklart. Där kan vi ha – alltså när vi inte kremerar dom dödas kroppar, vilket vi för övrigt kanske kan göra på nätterna? – där kan vi grilla hamburgare för alla hungriga pulkaåkare, om vi snackar just nu menar jag. Vi har ansökt om orienterings-NM 2022. Springer du? Kom till gruppträningen på lördagar. Vi ses i dom där kvarteren med gamla barngravar nära muren mot Nynäsvägen.

Jag säger att jag inte gärna tränar i grupp.

Ah, fattar. En bra sak är ju alla olika höjder på gravstenar, det går alltid att hitta en som är perfekt för upphopp. Och tänk på alla kyrkogårdar inne i stan? Real estate! Jag vet en firma som kan bygga utegym som smälter in perfekt på en kyrkogård. Du vet, marmor och svartmålat gjutjärn och skit. Det finns så jäkla mycket att göra. Med respekt såklart! Respekten är viktig.

Ja det är nog bra att ha med, inflikar jag. Respekten. Många tycker ju att det är lite känsligt det här ändå, att kyrkogårdar mest ska vara för de sörjande?

Haha jaaa exakt, exakt. Det är ju därför respekten är så viktig. Och som jag sa är det inte bara kyrkogårdarna. Söderledskyrkan är ju perfekt för klättring, till exempel. Och dopfunten! Många kyrkor har en dopfunt som håller godkänd standard för att vara som en korg i frisbeegolf.

Jag säger att det skaver lite. Att jag kanske ändå inte är rätt person för jobbet. Han säger då att många 38-åringar i Enskede kommer att bli väldigt, väldigt besvikna på mig. Den som tror att padel är kul har aldrig kört downhill mountainbike från minneslunden på Skogis.

Jag står fast vid mitt nej.

Han säger då att Kry, Engelska skolan och ICA Tallkrogen har gått in som sponsorer och att jag får hundratjugotusen för vad som verkar vara tre dagars jobb.

Jag säger att det ju faktiskt är helt knäppt att all mark på Skogskyrkogården ska vara till dom döda. ”ALLA SOM LEVER DÅ??” ropar jag. Sedan börjar jag skriva.

Trump: Fyra starka år på jobbet

Jag tycker såklart att det var dumt att Trump fick terrorister (eller, om man vill, 20-åringar i mjukisbyxor som vill ta selfies) att invadera kongressen. Precis som jag tycker att det är dumt att Trump har ägnat hela sitt presidentskap åt att bygga upp till just det; ett försök till fascistisk statskupp. En osedvanligt löjlig och misslyckad fascistisk statskupp, men ändå.

Samtidigt är det fel att bedöma en person, som väljs till en position för att göra ett jobb, efter vad denne också gör, utöver jobbet. Trump verkar såklart ganska korkad, extremt narcissistisk och dement. Men framför allt är han ju ett politiskt geni.

Majoriteten av USA:s befolkning valde, eller… haha nej, inte majoriteten. Men alltså tillräckligt många, på tillräckligt många platser i USA valde Trump, för att han skulle göra det han gjort, rent politiskt. Han har dessutom stöttats av ett i princip enhälligt republikanskt parti, hela perioden. Det är dessa Trump ansvarar inför: Väljarna och partiet. Och det som gör honom till den bästa presidenten för republikanerna någonsin är hur han har bänt sönder systemet.

Han har gjort allt som ligger republikanska väljare och politiker närmast hjärtat och han har gjort det på ett brutalt sätt. Han bygger murar, misstänkliggör muslimer och svarta, hyllar poliser som skjuter icke-vita, tillsätter domare på alla nivåer som om det inte fanns en morgondag, och så vidare, och så vidare. Han tänjde ut gränserna mycket längre än vad en president förväntas göra.

I i ett tvåpartisystem, där makten växlar, handlar det om att, när man själv har makten, försöka styra över hela landet/statsapparaten/debatten i sin riktning, medveten om att nästa gång motståndarna har makten så kommer de göra detsamma. Så länge hövlighet och traditioner i någon mån begränsar det, begränsas även handlingsutrymmet.

Trump gav fan i det och betedde sig som nån i Mario Kart som fått en sån där stor stjärna så man kan åka snabbt och köra över allt i ens väg. Han var som en anabol steroid och nu står Biden där och pratar om att ”heal the nation” och vad det nu är. Att man måste ”göra något åt polariseringen” som ”sliter sönder landet”. Men Bidens fokus i sitt nya uppdrag måste såklart vara motsatsen: Att få pendeln att svänga över ännu mer på de fyra år som följer.

Trumps smartaste grej var att allt fokus nu ligger på honom som person och inte på politiken. Även efter att han är klar med sitt fyraårsgig. Så även om han på något vis avsätts nu på slutet och kanske till och med hamnar på kåken (inte så troligt, va?) är det bra för partiet. Politikens gränser är flyttade. Och han är syndabocken. Nästa republikanska president kan gå ännu lite längre, men uppträda korrekt och skriva färre än 50 tweets om dagen.

2021! Nu kör vi!

Jag tänker inte skriva nån årskrönika eller summering av året som gick. Bara konstatera en sak: Allt kan hända. Ingen, som för exakt ett år sedan gissade vad 2020 skulle komma med, hade en global pandemi med på sin lista. Jag tänkte därför blicka framåt.

Här kommer mina spådomar för 2021:

Vintern kommer att vara grå och gnetig. I alla fall första halvan. Andra halvan kommer bjuda på temperaturer på över 20 grader i stora delar av landet. Många kommer att börja odla aprikoser och vindruvor. Klimatalarmister kommer tycka det är superdåligt. Alla andra kommer gilla det. Den största förtjänsten är att sjövattnet kommer att ligga på typ 18 grader vilket gör att det inte längre är något att lägga upp på Instagram när man badar i februari. (Vid Gud, om bara en sak av det jag spår här ska stämma, låt det bli detta.)

Meteoriten Lazarus 2103 kommer från ingenstans och förutspås kunna förinta jorden kring den 25 mars. Nasa meddelar att det är ”fifty-fifty”. Många som ägnat sig åt epidemiologi under 2020 blir nu experter på att bedöma himlakroppars banor. 22 forskare vid Södertörns högskola skriver om hur Rymdstyrelsen har fel och ifrågasätter dessutom att man könar meteoriten. Alexander Pärleros testar haloumi och tycker det är en framgångsrik ost. Lazarus 2103 missar oss med ungefär 90 kilometer. EXAKT som Alex Schulman räknat ut.

Många har vaccinerats mot Covid-19. Inrikespolitiken är som den är. Rymdstyrelsens generaldirektör Anna Rathsman, som under knappt två månader haft dagliga presskonferenser kl 14 om meteoritläget, har blivit folkkär. Hon gillar det. Sverigedemokraternas rymdpolitiska talesperson säger att det var George Soros som betalade Lazarus 2103 för att gira undan och undrar vilken regeringens hållning är. Regeringen är i nån galleria. Rykten säger att Mikael Damberg har blivit galen men ingen kan bekräfta det. Utrikesminister Ann Linde slutar med politiken för att odla aprikoser och vindruvor. Damberg blir utrikesminister. Ingen fattar varför man ska ha en inrikesminister, så ingen ny tillsätts.

20 maj landar ett tjugotal rymdskepp från planeten Zkopleix på sex olika platser på jorden. Till alla svenskars glädje är Ladugårdsgärdet i Stockholm ett av ställena de väljer att landa på. Svenska journalister går ner i spagat. Statsministern säger att detta är resultatet av att Sverigebilden är så positiv i Messier 110-galaxen. Anna Rathsman från Rymdstyrelsen är på teve klockan 14 igen, varje dag. Eller, i nio dagar. Den 29 maj förintar Zkopleixianerna Jorden, efter en incident under förhandlingarna, i FN-skrapan, där de 22 forskarna från Södertörn ska ”gestalta” något med en ”performance”.

Efter detta: Tomheten.

På några platser på jorden finns det människor kvar, sägs det. På Icas centrallager i Västerås står trettio lastpallar med haloumi som är märkta med ”FRAMGÅNGSOSTEN” och en bild på en leende Alexander Pärleros. Instagram ligger nere.

I ett skyddsrum långt under Manhattan sitter Mikael Damberg och snackar med några andra utrikesministrar om hur han minsann brukade bada – även när det var minusgrader – och det är jäkligt bra för kroppen.

Eld upphör i saffranstid

Idag kom den första snön som lade sig. Inte så den täckte marken precis, men det var vitt lite här och där. Det är första advent och julen närmar sig, vi har inte besegrat covidden än men snart har vi fan brottat ner det piss som är året 2020.

Anyway. Jag kom att tänka på jul. Och som alltid när det närmar sig jul kommer jag att tänka på julen 1914. Några månader innan trodde Europa att kriget skulle bli kort. Många välkomnade det till och med. Nu kunde de unga få söka ära och sedan komma tillbaka till jul med fickorna fulla av sköna stories. Well, nu var det jul och ingen hade kommit tillbaka. Istället hade man grävt ner sig i gyttjiga, svinkalla skyttegravar i Flandern. I ett krig som stod still.

Nu är det också en annan sak som fick mig att tänka på julen 1914 och det är den låt som Svenska nyheter avslutade höstsäsongen med. Den, där kverulanter som gillar eller ogillar invandring samt tror eller inte tror på klimathotet, sjunger om att de avskyr varandra. Jag tyckte den var lite mysig men mest deppig. Sedan kom några smartskaft på twitter och sa att den var dum och dålig – och några timmar senare, kom andra som sa att nädå, den var visst bra. Och sedan fördes en metadiskussion om allt.

Den där julen 1914 blev det tyst från gevär och granater i skyttegravarna. Du har hört historien redan såklart. Hur tyskar och engelsmän börjar sjunga Stilla natt och sedan kliver upp ur sina leriga diken och snackar med varandra. Bjussar varandra på cigaretter, fortsätter sjunga. Ger varandra julklappar, pratar om hur meningslöst kriget är. Håller upp med krigeriet i flera dagar. Begraver sina döda. De spelar fotboll i leran. Sedan skärper de sig, hoppar ner i groparna igen och börjar mörda varandra i vad som måste ha varit en förort till helvetet.

Soldaterna var framför allt människor, men de var tvingade av sina länder att döda. Men i ett undantag kunde dom slippa det.

Dom tjafsande twittermänniskorna i Svenska nyheters musikvideo är nog också framför allt människor. Men tvingade att uppsåtligen misstolka och missförstå varandra, förolämpa varandra och hetsa andra att göra samma sak. Tvingade av Swish-donatorer, fan bases, sina egna persona, och klickjakt i etablerade och alternativa medier.

Men i ett undantag kunde dom slippa det. I alla fall på riktigt. Nu kunde de sjunga samma saker som de annars twittrar, med något slags spelad distans. Jag vet inte vad ni gör men jag tar mig en lussebulle, tänder ett ljus och har det lite mysigt. Alla är såklart nere i skyttegravarna igen.

Min skrivelse till Gränna Köpmannaförening med flera

Jag vill be dig om en tjänst. Nedan finner du den skrivelse som jag ska skicka till Jönköpings kommun, Länsstyrelsen i Jönköping, Landshövding Lena Jonsson, Jönköpings Län, Riksantikvarieämbetet samt Gränna köpmannaförening, med en anmodan om en skyndsam renovering av den skamfläck som är Brahehus, vid Vättern. Alternativt rivning av ruinen.

Var snäll och läs igenom och återkom med feedback. Jag är inte van vid den här sortens formella texter och vet heller inte hur de municipala systemen i provinserna smörjs på bästa sätt.

ANMODAN OM SKYNDSAM RENOVERING ELLER RIVNING AV BRAHEHUS

Jag skriver denna anmodan om skyndsam renovering eller rivning av Brahehus då jag reser en del på Europaväg 4, varför jag regelbundet tvingas se det som är kvar av bygget. En sorglig siluett, som påminner alla som passerar om hur usla människor är i denna trakt (Gränna socken och Jönköpings kommun, men i förlängningen hela östra halvan av landet). Det är nu 312 år sedan Brahehus brann. Och ingen har lyft ens ett finger för att återställa byggnaden. Tvärtom har man 2012-13 renoverat ruinen. Som skattebetalare i, eller utanför, Jönköping häpnar man!

Detta är vad den dystra ruinen ropar till motorvägen: ”Här står jag och de lata borgarna i Gränna kunde inte bry sig mindre!”

Därför: Använd originalritningarna och återställ Brahehus omedelbart. Fast med samtida standard, givetvis. Borggården och de östra tornen kan användas för konferens och events, medan västra huvudbyggnaden bör bli bostadsrätter. För att få ekonomi i det föreslår jag vidare att man bygger två stycken kopior av Brahehus, intill nuvarande byggnaden (dessa kan lämpligen heta Bättrehus och Bästahus).

Ett av dessa upplåts helt till bostadsrätter medan det andra bör bli en hyllning till polkagrisen, den randiga mintstången som satt Gränna på kartan. Jag tänker mig världens största polkagrisarkiv, ett polkagrismuseum, TED Talk-inspirerade Polka Lectures med mint-auktoriteter från hela världen. Och så vidare, och så vidare.

Om denna processen drar ut på tiden, och därmed bevisar tesen om handlingsförlamade människor i Jönköpings län, anmodar jag att ruinen rivs.

Vi behöver inte ett monument över oförmåga, lathet och inkompetens, vid landets mest trafikerade motorled. Vi behöver saker att tro på. Drömmar. Drömmer ni aldrig, smålänningar? Vill ni aldrig förbättra något?

Med förhoppning om skyndsamt återspel,

Fredric Thunholm

Volkswagen Polo, Zlatan edition

Vad är det för fel på Zlatan Ibrahimovic? Alltså, utöver att han verkar vara den mest osofta personen på planeten och har en mobbar-aura som liksom pulserar ur alla porer. Eller är det bara det som är problemet? Han är trots allt superbra på fotboll och har gjort massor av mål och grejer. Saker som folk gillar.

Han har spelat – och spelar – i populära idrottsklubbar. Han har 45 miljoner följare på Instagram, det är jättemånga. (44 miljoner fler än Bianca Ingrosso! Visst, 197 miljoner färre än Ronaldo, men med svenska mått mätt är det massor.) På Instagram postar han bilder på blodiga lejon, reklam för TV-apparater från Samsung, kul skämt om svenska landslaget i fotboll samt reklam för padel-center i både Skövde och Jönköping.

Och folk älskar skiten! Som dom älskar det! Du vet, det är tre miljoner likes på nån grej och fyra på en annan.

Zlatan är superrik och har tjänat massa pengar på reklam för olika saker. Det går sannerligen ingen nöd på honom. Jag är inte orolig för hans försörjning. Men när han lånar ut sitt namn till grejer verkar det gå sämre. Och detta för oss tillbaka till den inledande frågan: Var är det för fel på Zlatan Ibrahimovic?

Varför, när han är så poppis och har så många följare, varför vill så få lukta Zlatan-parfym, gå i Zlatan-kläder eller hänga i Zlatan-appen? Firman som marknadsför parfymen gjorde 20 miljoner i förlust under 2018 och 2019. Omsättningen föll dessutom med nästan 50% mellan de åren. När man ifjol lanserade doften ZLATAN SPORT PRO sa man i reklamen att det ”är en doft som tar för sig och passar alla män som låter livet vara ett äventyr.”

Kanske finns det för få män som låter livet vara ett äventyr. Många män låter livet vara ett jäkla gnetande istället. Handla, diska, städa, laga mat, jobba, konferens, byta däck på bilen. Kanske skulle ZLATAN SPORT PRO sträckt ut en hand till dom männen istället. En doft som passar alla män som bara gör sitt bästa och håller sig flytande, trots allt?

För kläderna valde Zlatan att ta fram sitt märke ”A-Z” i samarbete med Nike, precis som Michael Jordan… nej. Han valde Dressmann som partner. Det norska modehuset med sin starka säljkultur och sitt goda sortiment av mix-and-match-kostymer med stretch.

I appen Zlatan Unplugged skulle Zlatan erbjuda ”en personlig kanal för mina åsikter, kommentarer och funderingar. Direkt till mina fans, utan filter”. Det stöp det också. Antagligen för att åsikterna, kommentarerna och funderingarna uteblev och istället kom det intervjuer i vilka Zlatan besvarade frågor med enstaviga ord, typ ”ja” eller ”nej”.

Hur kommer det sig att så många är intresserade av Zlatan – men så få vill köpa, bära eller lukta något som bär hans namn? Här är en möjlighet: Kanske är Zlatan samma sak för män idag, som nazisterna under andra världskriget är för män idag. Folk plöjer youtube och teve, läser böcker om Hitler och om Goebbels tro på svart magi och grejer. Men det är få som skulle vilja gå runt och lukta slaget vid el-Alamein; få som vill ha en fleecetröja från Dressmann som det står AXELMAKTERNA på?

Kanske.

Eller så är det bara ett slags utdraget, lågintensivt självplågeri från Zlatans håll. Han har lyckats med så mycket och är så jävla alfa, att han behöver ta ner sig själv. Det är i stället för att skära sig i armen. Det är alltså inte omöjligt att det dyker upp en jaktkniv i mattsvart stål som heter typ ”Ibra Power Blade No Homo” på Biltema snart. Eller en Zlatan Edition på nästa Volksvagen Polo, med skinnklädsel, Zlatan Zound Zystem och en dekal på bakluckan.

Ålder är bara en siffra!

Jag tänker en del på ålder och hur det verkligen känns som att den mer och mer bara är en siffra. Som många har konstaterat, så är 70 det nya 30.

Vi vet nu att Joe Biden, född 1932, är USA:s nästa president. Han kommer vara 88 år när han svär eden. Och ändå knivskarp i sinnet.

Och intellektuell förmåga är en sak, men det gäller ju också fysisk skärpa. I veckan utsågs en 46-årig Zlatan Ibrahimovic till den italienska ligans mest värdefulla spelare i oktober. Han har aldrig sett starkare ut. Han verkar kunna spela i åtminstone tio år till. Detta hade ingen trott för bara en generation sedan.

Det gäller i båda riktningarna, dessutom. Vi minns att Peter Wolodarski bara var 16 år när han utsågs till politisk redaktör på Dagens Nyheter. Nu har han varit på tidningen i nästan tio år och ingen kommenterar ens längre hans ålder. Exemplen är många. 2009 kom den då 19-årige Karl-Ove Knausgård ut med första boken i romansviten ”Min kamp”. När Jakob Hellman spelade in sitt legendariska ”…och stora havet”-album var han bara 11 år! (Han hade fyllt 12 när det släpptes.)

Hur lyckas man så ung?

Jag tror att det handlar om att börja träna på det man gillar otroligt tidigt. (Ex: Wolodarski skrev sina första Tegnell-kritiska texter när han gick på förskolan.)

Hur håller man skärpan som gammal?

Jag tror att det handlar om att äta bra mat och ”hålla igång” hjärnan. Och kanske viktigast, att sluta se sig själv som åldrande, utan istället som någon som är redo för nya grejer.

Om tre år fyller legendariske New Jersey-rockaren Bruce Springsteen 90 år. Och jag har på känn att han kommer att fira det med att släppa ett till rockigt album!