Dussinreklam

Det är poppis att påstå att svensk printreklam är på dekis. Det är dessutom helt korrekt. För dig som inte är bekant med terminologin kan det översättas med att svenska reklambyråer är dåliga på att göra annonser.

Det är lite konstigt, eftersom det fortfarande finns bidragsslukande slagskepp till mediehus som regelbundet distribuerar pappersgrejor med skitmånga annonser i. Men vi pratar om en bransch som ägnat stor del av dom senaste tjugo åren åt att slå knut på sig själv för att inte kalla sig reklambyråer. (”Nää vi e ju en oberoende kommunikationsbyrå som jobbar med varumärkesdriven innovation. Plattformsoberoende. I motljus. Med dulce de lecce-sås.”)

Jag kollar i branschtidningen Resumés tävling Månadens kampanj och blir i alla fall lite glad. Inte över reklamen. Men över guldkornet som ryms i reklambyrån Kings bidrag. Nämligen arbetsgruppen.

Själva annonsen visar en påse Ahlgrens bilar och rubriken Das SMARRIGA SKUM-FLUFF Auto, där den versala texten ser ut att vara gjord av samma material som godisbilarna.

För detta har följande 12 personer varit inblandade:

Daniel Hallberg AD, Pontus Ekström copy, Calle Cassell & Annika Messing formgivare, Daniel Enervald 3D, Lena Ivarsson acc. Manager, Tony Lindblom original, Frank Hollingworth cd, Karin Sandberg advertiser’s supervisor, Sunit Mehrotra account supervisor, Peter Grönlund acc. Director och Per Wilson planner.

Så här gick jobbet till: Planner-Per hade jobbat oförtrutet och länge för att till slut landa i insikten att det som skiljer Ahlgrens bilar från t ex Audi och Hyundai, är faktumet att man äter dom. Tesen var inte alls okontroversiell.

Advertiser’s Supervisor-Karin var utarbetad och upprörd. ”Ska jag sälja in det eller? Det är för djärvt. Det går inte!” Account Superviser-Sunit spände ögonen i henne. ”Det måste vara djärvt! Det måste kännas!”

Account Manager-Lena och CD-Frank tog ett möte med AD-Daniel och Copy-Pontus. Dom senare tyckte det var kul om man kunder göra något med en VW-referens. Men det krävdes att formgivar-Calle och formgivar-Annika kunde sätta den där jävla rubriken! 3D-Daniel kallades in. I dagar satt han där. Dagar som blev veckor. Formgivar-Calle och formgivar-Annika strök runt honom som katter. AD-Daniel tog långa luncher. Copy-Pontus ännu längre. Account Director-Peter försökte hålla sin shit together. Namnlösa praktikanter gjorde case-filmen.

Till slut var annonsen klar. Triumfens ögonblick.  Presentationen. Advertiser’s Supervisor-Karin och CD-Frank och deras nonchalanta, ”äh, så här vart det, inga konstigheter men både provocerande och kreativt liksom.”

Dom var sju personer på marknadsavdelningen som köpte kampanjen. För att fira gick alla nitton ut och åt. Arvodet för annonsen var sex miljoner kronor. Dvs nästan break-even.

Vi kanske inte är bra på printannonsering, även om det en gång var en paradgren. Men vi är bäst på någon som är ännu mer svenskt: Grupparbeten.

Annonser

The Borås Art Scene

Borås är en liten stad och bakom järnvägen ligger Norrby. Mitt i stan, mellan Ramnaparkens fumliga nostalgi och det Fashion Textile Center som vill så mycket. Men även om läget är bra, så är området inte populärt bland den vita medelklass, som i små städer inte har någon anledning att gentrifiera något.

Det finns få äldre hus kvar från tiden då detta var Albert & Herbert-liknande arbetarkvarter. Mest är det höghus, med eftersatta fasader. En skärva av miljonprogrammet, som hamnade där, och började dricka när textilfabrikerna lade ner.

Jag har sett dom i gryningsljuset, på försommaren, sträcka sig mot himlen genom diset. Som med Babels torn blev straffet igen att alla pratar olika språk nu. Arabiska, farsi, serbiska, urdu, thaliändska, svenska.

På landet fem mil bort bodde en konstnär som hette Vincent Jonsson. Jag vet inte hur farsan lärde känna honom, när jag var liten, men han började hjälpa honom med trädgård och hus, och fick betalt i konst. Jag har en oljemålning av Vincent i mitt hem, det är min favorittavla. Den heter Mods och visar fyra personer som står och snackar. Otrolig enkelhet i komposition och penseldrag och med fantastisk ljus.

Jag var för ung då, för att minnas så mycket nu. Men jag förstår att tjänsterna expanderade, från att måla huset, till att finnas där när det krisade.

För att göra en lång historia kort, så söps det ganska hårt i dom lokala konstnärskretsarna. Dom var alkoholister hela gänget. Så jag hörde historier om desperat jakt på sprit, eller alkohol i vilken som helst form. Fantasisummor som betalades för risigt vin på söndagarna. Abstinensen som rev sönder människor. Om att, när inget annat fanns, breda alkoholhaltig skokräm på knäckemackor och äta.

När jag var tonåring hade Vincent flyttat till ett av höghusen på Norrby. Jag lärde mig vilket köksfönster som var hans, högt där uppe. Han som hade bott i ett hus, som pappa hade rustat upp, med sin fru och en trädgård som var så grön, och sedan supit och supit, satt nu på åttonde våningen och såg ut över en stad som aldrig imponerats av konstnärer. Han som kunde måla så jävla bra att han, om slumpen knuffat honom åt ett annat håll, hade varit ett namn idag.

En gång när jag var på Norrby, i vuxen ålder, pratade jag med en man som satt på flaket på sin rollator. Han sa att han visste att höghusen långsamt sjunker. Flera decimeter på senare tid. Dom kommer slukas av jorden.

Jag sa att jag betvivlade det. Han sa att vi får väl se.

Till Clayfer och Flare, wherever you are

En kompis fick en unge nyss. Unge nummer två. Så vi gick på krogen och drack öl. Det var lite för att det var kul att ses, det blir ju så sällan. Men mest var det väl för att han ville komma bort en stund. ”Jag tror att alla ljuger om vikten” sa han en bit in på andra ölen. Jag kopplade inte direkt. Men så fattade jag att det var ungens vikt han pratade om. Jag sa att jag kanske nog inte trodde att det var så, trots allt.

Han stod på sig. ”Jag lovar. Det är skitvanligt. Och ärligt, 4260 gram låter som att det var en flodhästvalp man fick. Dom som hör det kommer kolla på dig och syna dig och tänka något om hur tråkigt det är med såna anlag. Vi snackade igenom det och bestämde oss för att helt enkelt ta bort ett kilo när vi berättade det. Men nu säger vi vad han väger om nån undrar. Födas som flodhäst är risigt, men att växa fort är ju bara cool. Det är bra.”

Jag blev lite stum. Kompisen grep resolut tag i den paus som uppstod och fortsatte. ”Vi skarvar en del. Men det gör ju alla, det är grejen. Storasyrran är ju snart fem och vi säger att hon kan läsa.” Han tittade på den sista ölen i glaset, skrattade till och svepte den. ”Jag vet inte om hon kan alla bokstäverna ens, haha. Men alltså det är ju ingen som synar en. Men man vill ju ha en smart unge.”

Proppen var ur. Veckor utan sömn och den första ölen på länge kickade in samtidigt. ”Hon är en meter men vi säger en och tio. Vi köpte en fiol åt henne, på ebay. Den står på rummet så vi kan säga till folk att hon älskar att öva. Äh, du vet. Som att man lägger dit sudoku-böcker när man får besök. Vi läser inga barnböcker för henne på kvällarna. Nu är det Knausgård. Nånting fastnar tänker jag. Snart börjar keramikkursen. Jag kommer väl hjälpa henne en del. Eller typ göra det mesta, så vi kan ha det framme. Men det ska ju ändå vara lite charmigt fult.

Han har gått Konstfack. Inte keramik men ändå.

Jaa men fan, haha, vi har ju bytt namn också, på Issa. Jävla pappersarbete. Men Issa kändes så jäkla, jag vet inte…
…2011?
Yes!
…som, eh, det år hon föddes?
Jag veet. Precis så. Hursomhelst, nu heter hon, eller, när allt är klart, heter hon Flare.”

När jag gick till tunnelbanan lite senare kollade jag senaste bilden på kompisens frus instagram. Sonen sitter i knät på sin storasyster. Hon har Mini Rodini-kläder och sitter på en Tidstrand-pläd. Han har bara tygblöjan på. Jag läser: Clayfer växer så det knakar, snart fem kilo – upp två på en vecka! #buuurp #aptit Flare stolt storasyster, släpper fiolen för en stund #musikalisk #family

Apokalypsens fyra arbetsgrupper

Två berättelser konkurrerar om att beskriva verkligheten och dom är varandras motsatser. Den ena säger att allt är åt helvete och det är invandrarnas fel. Att gå från Åhléns till centralen i Stockholm är som en blandning av Mad Max och Warriors. Förorterna, där ingen som pratar ens har varit, sägs vara kalifat eller gängland eller en kombination. Pengarna är slut och det enda som kan rädda oss är den där kulsprutan på Öresundsbron.

Den andra säger att brottsligheten sjunker, att vi aldrig varit rikare och att flyktingarna är en härlig färgklick och vår räddning. Dom där förorterna, som dom pratande fortfarande inte varit i, är mustiga kryddbodar och en gång var en bekant där och bannemej om man inte drack te och spelade backgammon i färgglada kläder.

Båda utgår alltså från den felaktiga premissen migration. Vilket är gött, eftersom vi som råkade födas här, därigenom exkluderas från all problembeskrivning. Samtidigt har vi har en elefant i det offentliga rummet som är så stor att den snarare är en mammut. Den heter bostadskrisen och det ligger inte i någons intresse att lösa den. Tvärtom.

Som det är nu, och har varit under i alla fall två decennier, så är all politik konstruerad för en enda sak: Att se till att köpta bostäder stiger i värde. Allting annat är underordnat detta. Ja, allting annat bygger rent av på detta.

Tänk dig, det svindlar men det är ofarligt, eftersom det aldrig kommer att ske – tänk dig att vi istället för ett underskott av bostäder, på bara några år av intensivt bostadsbyggande, istället får ett överskott av bostäder. Både att köpa och att hyra.

Det vore en katastrof av episka mått. När du lånat åtta miljoner för en trerummare och värdet på den halverats. Hej då konsumtion och RUT-barnvakter och Mall of Scandinavia. Hejsan hejsan gisslare och flagellanter på gatorna.

Det vore naturligtvis en busenkel sak för politiker att se till att vi bygger hundratusen bostäder om året i evig tid. You know, det möjligas konst. Jag ljuger när jag säger att det inte ligger i någons intresse att faktiskt bygga dom där bostäderna. Det ligger förvisso i alla bostadssökandes intresse. Återstår bara att hitta en politiker som ger two flying fucks about just den gruppen.

Politiker har också bostadslån.

Nä, bättre då att prata migration och flyktingar. Och varför inte göra som socialdemokraterna, som nu tillsätter fyra arbetsgrupper för att förnya politiken. En som tittar på tillväxt och sysselsättning, en som tittar på skolan, en som tittar på migrationspolitiken och en som tittar på hur Sverige ska bli mer jämlikt. Tydligare kan det knappast sägas. Inte ens Sveriges mest desperata parti har bostäderna på sin fyra i topp-lista.

Jag tror så här. Så länge vi enas om att migration är problemet kommer det parti gynnas som växer bäst i den jordmånen. Men det är ju gött med ett nytt kök.

Hur är det på jobbet?

FN menar att Julian Assange är godtyckligt frihetsberövad enligt ett uttalande från den oberoende panelen AMAGAWD. Därför kräver FN att Sverige ska frikänna Assange från våldtäktsmisstankar och bygga honom en gyllene tron av guld, ge honom ensamrätt på fisket i Hjälmaren samt inkorporera foliehatten i Sverigedräkten. Om Sverige inte gör som FN säger kommer organisationen, enligt AMAGAWD, slå till hårt och hänsynslöst. Man utesluter inte användandet av kärnvapen.

Men, heeeej. Vänta lite här… Det är något fuffens med alltihopa. Hade du hört talat om den där oberoende panelen innan? Nä, just det. För den finns inte.

Så vad är det? Är det kanske hackers som organiserat sig på darknet och mutat FN-tjänstemän med bitcoins och joltcola? Det vore just snyggt om vi blivit dragna vid näsan av en sådan grej!

Men think again. Vilka har mest att tjäna på att Assange släpps fri? Det är inte hackers. Det är definitivt inte Wikileaks. Och det är inte FN, that’s for sure. Nej det finns bara en kandidat och jag pratar såklart om personalen på Ecuadors ambassad i London.

Det har nu gått fyra år sedan den där misstänkte våldtäktsmannen med messiaskomplex checkade in och bosatte sig i ett pyttelitet rum på våning tre. Där sover han på en fyrfärgskopiator av märket Kyocera och äter sin frukost i en städskrubb. Där stryker han runt skrivborden och berättar anekdoter. Där frågar han om han kan hjälpa till med något. Där får han utbrott och skäller på allt och alla. Där pratar han med kaffemaskiner och faxar. Där ger han dammråttorna namn. Där fnissar han utan anledning. Där kräver han att få lantpastej och moussaka och ett par byxor av mocka.

Det är därför inte konstigt att ambassadpersonalen beslutade sig för att satsa allt på ett kort. Man hittade på AMAGAWD och sa att det var nån grej inom FN. Man trumpetade ut pressreleasen över planeten och så bad man till gud att ingen skulle syna bluffen. Ett tag såg det ut att lyckas.

Men det sket sig det med.

Så man är kvar med Assange. Hälften maskot och hälften gengångare. Ibland kommer någon tidigt till jobbet och då kan Assange hoppa fram och skrämmas, på skoj. Men ingen skrattar och i synnerhet inte nu längre. För AMAGAWD höll inte. Det enda som återstår är att kidnappa Michael Moore och Ken Loach, för att hålla honom sällskap.

Kanske kan dom få hela våning tre? Om dom lovar att hålla sig där?

Tear shit down

Du har eventuellt inte hört så mycket om Hamed bin Zayed al Nahyan. Han chefar emellertid över en fond som heter Abu Dhabi Investment Authority (ADIA) och sitter på i runda slängar åttahundra miljarder dollar. Haha, dom är verkligen skitrika dom där emiratsnubbarna!

Nu vill han riva Stureplan. ADIA äger rätt många av fastigheterna vid platsen. Kritikerna menar att platsen kommer att förvandlas till en stenöken. Så himla typiskt araber, amirite? Bara för att dom gillar öken så ska dom göra Stureplan till en öken också? Fasen!

Okej. Den konspiratoriskt lagde skulle kunna invända här och säga något om att fastighetsmagnater, oavsett härkomst, i regel tenderar att vara, primärt, profitörer. Och att det, i ljuset av detta, inte är helt säkert att en öken är det mest långsiktigt lukrativa. Men vad vet jag.

Gillar man öken så gör man.

Jag tycker dock att det finns mycket att göra i kvarteret. Detta ska liksom föreställa top of the line-Stockholm. The epicentrum of superfräscht. Ta Sturegallerian, till exempel, som ju i ärlighetens namn är ett totalt menlöst köpcentrum som bara är en passage mellan en smal gata och ett litet torg.

En bra effekt av ökenifieringen, även om den bara skulle vara temporär, skulle kunna bli att Stockholm skulle tvingas att genomföra ett slags omgruppering. Allt det där som finns vid Stureplan (alltså, helt ärligt, jag är på Sturehof ibland det är allt, jag vet inte ens vad som finns i övrigt som folk skulle sakna) skulle tvingas hitta nya adresser, det kanske vore lite roligt. Kanske skulle vi till och med få känna oss som en storstad, om så bara för en stund. Den energi som finns på platsen (återigen, jag bara utgår från hörsägen) skulle kunna spridas ut från Mariatorget till Gärdet. We’d be like Berlin! Eller nåt!

Stockholm är som en sån där dinosaurie som som var så stor att den hade två hjärnor, en i huvudet och en på svansen, nära arslet. Fast vi har tappat huvudet så vi har bara arselhjärnan kvar. Jag älskar den här stan men den är som ett fyllo.

Hm, å andra sidan. Åttahundramiljoner är ofattbart mycket pengar. Dom skulle kunna köpa merparten av Stockholm och göra öken av det när jag tänker på saken. Damn. Okej, det var inget. Hej.

Bokstavligt talat

Man hör ibland om personer som sägs ha ett hjärta av guld. Dom är alltså döda, eftersom deras, by far, viktigaste muskel inte är gjord av kött men av en tung ädelmetall som är helt värdelös i sammanhanget.

Nej det är ju inte så på riktigt. Tack och lov, annars hade man verkligen tappat hakan. Vilket vore både otympligt och dumt eftersom den är fäst vid underkäken. Så då skulle man få en löjlig profil och även riktigt svårt att tugga sin mat.

Människor med autismspektrumdiagnos kan ha svårt att se hur ord kan ha flera betydelser, beroende på sammanhang. Dom tolkar gärna det som sägs bokstavligt, vilket gör att ironi, ordvitsar och metaforer kan bli helt obegripliga.

Rasister är i den meningen som autister.

Dom säger, med carlbildtliknande högstadieplugghästmålbrottsröst, att det minsann inte finns några raser, så då kan man inte vara rasist. Konstpaus i två sekunder, sedan kommer uppföljningen: Men duuu säger att det finns rasister och alltså raser så då är ju duuu tydligen rasist!

BarrrRROOooouumm-kadda-pa-DISH!

Well played, my fresh graduate from the Morgan and Ola-Conny School of Rhetoric. Well played indeed.

Ja, här skulle jag fortsatt. Men så orkade jag inte. Det är ju inte som att någon rasist som läser det här bara hmm intressant sådär är det så klart, idag är det ju kulturell rasism som vi menar när ordet används, men jäklar, då har ju jag allt tänkt helt snurrigt. Så fuck that. Här är istället några uttryck som vore coolt om fler folk började tolka bokstavligt:

• Att – i poolmiljö – göra bomben.
• Att gå runt och häcka.
• Ligga lågt.
• Äta som en häst.
• Simma lugnt.
• Få stryk, resa sig på nio, borsta bort dammet och gå vidare.
• Att ta ett järn för att få råg i ryggen.
• Tacka livet (som har gett mig så mycket).
• Frifräsare och/eller kalaspuffar.