Så vad vill du?

Jag fyllde fyrtiofem i vintras och några vänner hade gått ihop och köpt ett presentkort till en hypnotisör. Häromdagen ringde jag upp hypnotisören och bokade en tid. Jag är skeptisk, det ska sägas. Inte så att jag avfärdar det helt och hållet. Det är nog så att jag kanske tror på hypnos, men inte på hypnotisörer.

Jag åker till Georg, som han heter. Han ser ut att vara sextio år och bor i en villa i Örby, söder om stan. Där har han något slags kontor i sin källare. Han säger att han jobbar på Ericsson på dagarna. Ekonomiavdelningen. Så berättar han att han inte håller på och tar folk tillbaka till traumatiska barndomsminnen och sånt. Då kan man gå till psykologen istället. Han säger också att det är ovanligt att, som jag, komma själv. Ofta är det på svensexor, där man filmar någon som tror att han är en kyckling. Han ser deppig ut. ”Så vad vill du?”

Jag svarar att det är precis vad jag undrar också. Jag ber honom hypnotisera mig och få mig att tänka bort alla vanor och all press. Allt som är yttre påverkan. Att verkligen, ur djupet av mitt hypnotiserade hjärta, berätta vad jag vill för honom. Och att han spelar in min röst när jag berättar.

Jag går därifrån utan ett enda minne av att ha sagt något. När jag kommer hem sätter jag i lurarna i mobilen och spelar upp min inspelning. Detta är vad jag säger:

Ja, helst vill jag rida på en tumlare, precis där floden Isonzo rinner ut i Triestebukten. Det är solnedgång och varken jag eller tumlaren vet om vi är i floden eller i Medelhavet.

(Okeeej..?)

Jag vill sitta i en solstol på ett hangarfartyg. Jag vill bli vig. Jag vill laga pasta bolognese från grunden, alltså verkligen grunden. Föda upp en ko, mjölka den och slakta den. Odla sellerin själv. Köpa vete på en spannmålsbörs och bygga en pastamaskin av plåt jag hittar.

(Några sekunders tystnad.)

Jag vill åka till skärgården i en sjö i Kamerun som jag såg på google maps. Äta en glass i stadsparken i Brasilia. Vill se vilda hästar, övergivna vinodlingar och mystiska, gigantiska, pelare på havets botten. Jag vill äta den sista av någon art.

En natt i augusti, en bil, ett rep och jag på en sparkstötting, på en tom motorväg, från Mjölby och ända till Ödeshög. Gnistorna höga som sopkvastar och luften fuktig och mild. Jag vill gå naken över ett fält med solrosor. Jag vill amputera mitt ben mellan vad och knä och sedan sätta dit det igen, i en annan världsdel, om det är möjligt. 

Jag vill köpa benso-diazepinderivat i en villa utanför Samarkand, inte för att ta dem själv, bara för att smuggla dem över gränsen till Tadzjikistan. Jag skulle vilja sno något ganska dyrt från ett museum. Jag vill lifta genom Somalia.

 Jag vill leva utanför samhället, inte deklarera. Leva på saker jag hittar. Jag vill öka farten, fila på formen, fånga lax med händerna, som en björn, och sluta vara passivt aggressiv när jag pratar med nån kundtjänst.
Så, eh, well. Tack för presenten, antar jag.

 

Snyggt jobbat, kompis. Du är bra!

Jag är lycklig. Det är en ganska cool sak att kunna säga. Eller så är den vanlig och inget märkvärdigt  jag vet faktiskt inte. Men jag är lycklig. Jag mår bra, till och med jättebra.

Jag är lycklig, men inte bara lycklig och inte varje ögonblick. Jag tror inte att jag håller upp en överdrivet putsad fasad, varken här på bloggen eller i sociala medier. Jag tror jag är ganska ärlig. Men, hej, inte tusan är jag så personlig, det är jag inte. Jag jobbar mer med snygga formuleringar och lite distans.

Men det kanske är dags nu.

Jag är fel person att prata om psykisk ohälsa, jag kvalar liksom inte in. Inga diagnoser här! Inga mediciner! Det finns så himla många som har det värre. Men kanske just därför är det värt att göra.

Vad jag har är stress, som kommer och går. Som gör mig illa när den kommer och som jag saknar när den försvinner. Man drattar på arslet, sen reser man sig igen. Det är mer Buster Keaton än Freud.

Okej, inte bara stress, tvivel också. De två trivs, har jag märkt, väldigt bra i varandras sällskap. Sitter på balkongen som Waldorf och Statler och glor på den mupp som är jag, och kommenterar skrockande. Eller kanske är de mer som revisorer, utsända av staten att granska min bokföring. Som vänder på vartenda kvitto långsamt. Tittar på varandra och ler nästan omärkligt. Överdriver gester och spelar dumma. ”Du, nog booorde det vara ett momsregistreringsnummer på den här fakturan väl?”

Det där tvivlet leder till en känsla av otillräcklighet som blir till ett slags vemod. En dov surrande ton. Den stör inte, den bara finns. Ibland överröstas den helt av kul grejer och kärlek eller bara små ögonblick av skönhet. Men ofta upplever jag mig stå i skuld. Till mina barn, min särbo, jobbet, mig själv och alla andra. Naturligtvis kan jag backa ett steg, i teorin, och se mig själv utifrån, och se att jag inte är skyldig någon eller något ett skit. Men det förändrar inget.

Även om det här blev personligt handlar det egentligen inte om mig. Jag tror att det är många som känner ungefär så här. Jag tror att de flesta gör det. Att man i perioder kämpar rätt hårt med att bara kliva upp ur sängen och ta sig till jobbet och handla och städa och vad det nu är man måste göra.

Bara för att ingen ger dig en medalj när du betalat räkningarna, betyder inte att du inte förtjänar det.

Det finns de som har seglarskor utan strumpor och som säger tjenamoss och hejsan, som skulle skratta år det löjliga i det: Att pendla är väl ingen bedrift. Att borsta tänderna tar två minuter. Skärp dig.

Det sägs att man behöver öva på nånting i tiotusen timmar på att bli bra på det. Jag har övat på att leva i 395 000 timmar och känner mig ändå som nybörjare.

Först tänker jag att jag skriver det här för att vi borde bli bättre på att prata om såna här saker. Om vemodet. Och om att man måste kämpa så mycket. Men jag tror inte att vi behöver prata om det – men vi ska veta det, vi ska förstå det hos andra. Att varje person du träffar, överallt, vet precis lika bra som du vad det faktiskt innebär att vara människa.

Varje kundtjänstmedarbetare på Comhem, varje hög chef, varje person i kassan på Ica, alla tiggare på alla gator, poliserna du ser och dina barns kompisar. Alla kämpar på olika sätt och vi borde ge dem den respekten som det förtjänar. Alla människor är hjältar.

Du som läser detta borde ha ett diplom eller ett hertigdöme eller en öl.

Jag agerar konstruktiv medborgare och kund

Brev till Storstockholms Lokaltrafik, SL, angående förslag på förbättring.


Hej SL. Varje gång jag hör ”tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av” lämnas jag med en känsla av något oavslutat. Jag har därför ett förslag på ett nytt meddelande, enligt nedan.

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Tänk på det, men fastna inte i den tanken. För avståndet är som alla avstånd, bara tomma molekyler som skiljer dig från dina vänner. Mörk materia och mörk energi. Avståndet är vad som placerat oss på den här planeten, med en oändlighet i varje riktning. Tänk på avståndet, för all del, tänk på tomheten, tänk på hur vi alla är löften som aldrig infriades, om bedrifter ingen känner. Tänk på värmen i en raggig blomsterbukett, med tufsiga korta vitsippor, som ett barn har kramat sin hand i en timma eller så innan du får den. Tänk på lukten av den första snön och på hur det känns att gå barfota i daggen en morgon i juli. Tänk på alla gånger du kunde valt något annat men inte vågade. På alla hemliga förälskelser och alla kvävda impulser. Tänk på hur detta, att vara människa, så ofta handlar om att bara ta sig igenom dagen. Att hitta strategier för att mota ångesten och klara av att placera vänster fot framför höger, och sedan vänster igen. Be om sinnesro att acceptera det du inte kan påverka, mod att förändra det du kan, och förnuft att inse skillnaden. Be om någon att prata med, be om misstag som inte gör alltför ont, om märken som inte syns på håll. Be om bra läkkött, om kuvöser och kanske en öl. Stanna till i rörelsen, mellan vagn och platform, och fundera på var du är i livet. Var kunde du varit? Vilka har du sårat för att komma dit du är? Tänk att du kanske har tiotusen dagar kvar. Tänk om du glömde kaffebryggaren på? Tänk om det är din dag idag. Tänk om inget är så farligt ändå.”

Jag har provläst och om man vill ha lite feeling i det så tar det kanske 2 min 20 sek. Det blir lite opraktiskt, det blir det. Jag fattar det, jag är inte dum Men allt kanske inte behöver kunna mätas med linjal, okej?

Vänliga hälsningar, Fredric Thunholm

Yo neurotiska reklamen, sluta va så neurotisk

Jag har arbetat med reklam i 20 år. Jag har alltså arbetat som säljare i 20 år. Ingen har så dåligt självförtroende som reklamen. Ingen har så gott självförtroende som reklamen. Jag står på en tunnelbaneperrong någonstans i Stockholm och Guldägget gör reklam för sin tävling, på stortavlorna över spåret, genom att visa bilder och fråga om det är reklam eller konst. Det är mer än gott självförtroende, det är hybris. Vi är säljare som skäms för att sälja. Så vi rationaliserar och vi tar i så vi skiter ner oss. Vi jämför oss helt fräckt med Leonardo da Vinci och Christer Strömholm.

”Detta är konst”, säger vi. ”Och detta är reklam.” Som vore det besläktat på något sätt, bara för att båda använder bilder. Som fanns där ett slags själslig connection. Mest deprimerande är den bakomliggande analysen, så banal som den framstår: Om människor inte gillar reklam så låt oss visa hur fin den kan vara. Då blir ju vi som konst, va?

Reklam och konst är som toppig giftspindling och trattkantarell. Till det yttre kan de vara så lika att det är svårt att skilja dem åt. Men en av dem förstör dina njurar och den andra är supermumsig på en toast.

Estetiken kan vara densamma. Etiken kan det inte. Det är så att säga grundpremissen.

Så här dåligt självförtroende har reklamen: Förra sommaren gjorde Sveriges Annonsörer en reklamkampanj med budskapet ”Reklam inte bara störande”. Där ber reklamen om ursäkt för att den finns samt säger att ”den betalar för teveprogrammen du ser, så att du slipper”.

Tänk om man skulle göra reklam för något annat än reklamen, med den approachen. ”Produkt X – inte bara värdelös.” ”Visst hatar många Y, men inte bara.”

Reklamen säger samtidigt ”detta är (nästan) konst” och ”vi är inte bara sämst”. Jag är säljare och det är okej. Men reklamen är snarare neurotiker än säljare. Den ber om sympati men skulle behöva terapi. Den skulle behöva sluta jämföra sig med annat, sluta vara så jävla ängslig och bekräftelsetörstande. Sluta upp med att hela tiden känna att den behöver motivera sin existens. Tror en säljare att hen är konstnär? Troligtvis inte. Säljaren skiter i konsten. Gör raketen, dansar med en näve i luften och klingar i en klocka så det skallrar i kontorslandskapet.

Se och lär, Guldägget och Sveriges annonsörer.

Disclaimer: Min favoritreklam, alla kategorier, är Four Days in LA, Versaces kampanj för höstkollektionen år 2000. Den består av bilder tagna av fotografen Steven Meisel och motiven är rika, olyckliga människor. Den är nästan chockerande, för den är så osympatisk och sorglig. Som en medveten parodi på det exkluderande i lyx. Det är också ett av mina favoritkonstverk. Bilderna har ställts ut på gallerier, utan Versaceloggan. Men det blir bättre konst med loggan. Kampanjen är så att säga undantaget som bekräftar regeln.

Några rader om akademiens nedläggning

Det är inte ofta det händer att kungen kontaktar mig men idag hände det. Ja, via bulvaner och omvägar, givetvis. Men hovmarskalken hade via pressekreteraren låtit meddela att min närvaro, liksom min diskretion i ärendet, var önskad, på Drottningholm.

Eh, ja… hm trevligt, tack för att du kunde ta dig tid att, eh… ja det var alltså om de senaste dagarnas, ja, eh, event. Förbaskat trist och… ja, jag är inte den som… eh, hursomhelst. Vad ska vi göra?

Kungen såg på mig. Såg på mig med de där pliriga gubbögonen som man måste vara gjord av is för att inte älska. Jag hade av något skäl tänkt mig honom kortare, men han var nästan jämnlång med mig. Det var tyst i en sekund.

Akademien, alltså. Det har ju… det föreligger, kunde man, så att säga… ja du har väl följt med?

Jag erkände att jag mest följt det på distans men att jag läst Horaces debattartikel på Nyheter 24. Och att jag förstått att det var en smula anfäktat.

Så, eh, vad gör vi?”

Jag höll på att fråga varför just jag var utvald men svarade istället på, den till fråga utklädda, vädjan. ”Vi gör så här.” Jag såg en glimt av lättnad i de där ögonen.

”Vi lägger ner den.”

Jag märkte att den meningen inte föll i god jord och heller inte var så självförklarande som jag trott. ”Så här, vad gör man egentligen? Dela ut Nobelpriset? Det borde inte vara så svårt att hitta en mer kompetent grupp som löser det om vi säger så? Några som inte kastar det på trubadurer eller obskyra poeter från utdöda språk, utan istället bara ger skiten till Margaret Atwood eller Philip Roth already? Utse två bokhandlare och en biblotekarie.”

Hm, eh, jo… det kan, ja eh.

”Så håller man på med ordboken. Den där ordboken. Man har kommit till ”vret” nu va? Det räcker så. Nog! Vi bara stoppar den här utdragna farsen. Om folk undrar något får dom skriva till Språket på P1. Vad har det där åbäket kostat?”

Nu… den är mycket viktig. Det… jo, ja. Viktigt.”

”Dom säger så på kultursidorna ja, när de ska skriva vad akademien gör. Att den är viktig. Den är inte det. Syre är viktigt. Och nästan allt är viktigare än ordboken. Bröd? Viktigare. Chang Frick? Viktigare. En bra hållning? Munhygien? Rösti? Trängselskatt? Halvdagar? Mönster? Rotselleri? Viktigare.”

Ja, så kan man ju förstås… det, ja… så.”

”Återstår bara kärnverksamheten: Vänskapskorruption och hunsande, via bidrag, stipendier, honorar samt lägenheter i Gamla stan. Även här kan vi hitta ett bättre system. Det måste givetvis vara lika nyckfullt och förnedrande för alla inblandade. Men det där känner jag folk som kan göra en app som fixar.”

Kungen såg lättad ut. Knappt hade orden sjunkit in förrän han plockade fram två burkar 3,5% och gav mig den ena. Jag lovade att inte säga något om detta. Men ett tips är att hålla ögonen öppna för pressmeddelanden i morgon.