Kvartalsrapport

Det är dags att summera första kvartalet 2019 men det kräver lite bakgrund. Här är ett minne, vi kan börja med det: Jag är 33 år och min dotter vill visa en grej med sin docka. Jag sätter mig ner på huk för att komma i ögonhöjd och när jag reser mig svimmar jag. Jag landar delvis på ansiktet, så när jag vaknar till har jag en påse frysta ärtor mot min begynnande fläskläpp.

Jag vet inte om det berodde på att jag jobbade med att göra presentationer åt en hel armé av mellanchefer just då och jobbade för många timmar om dagen med en miljard samtidiga tankar i huvudet. Men det är, i ljuset av dom tretton år som passerat, inte helt omöjligt.

Jag börjar här, för att visa hur min relation till arbete sett ut genom åren. Jag tenderar att göra det för mycket. Det kostar en del. Jag har försakat dom som jag bryr mig om, i perioder. Och jag mår inte så bra alltid. Men samtidigt, och det är här det blir svårt att förklara, samtidigt gillar jag det. Jag gillar att starta något projekt fast jag inte har tid. Att säga ja när någon frågar. Jag är inte, for the record, bipolär utan helt diagnosfri. Jag är enkel.

Ett minne till, helt nyss: Det är hösten 2018 och jag går igenom stadier av stress. Sitter framför datorn och ser ut som att jag jobbar men är tom, helt tom, från tangentbordsfingrarnas spetsar, in till hjärtklaffarna. Går in ett konferensrum för att jag känner hur jag är på väg att börja gråta så det snorar, utan något som helst skäl. Går ut i köket för att hämta kaffe och kommer tillbaka tio minuter senare med en fortfarande tom kopp och rynkad panna. Gör på en dag vad jag annars gör på fem minuter.

Jag lurar mig själv att tro att det kommer bli bra om jag är ledig över jul.

Jag är ledig över jul.

Det blir inte bra.

Jag blir sjukskriven några veckor, den första veckan sover jag 14 timmar om dagen. Men tillbaks till hösten igen.

Mina barn bor hos mig varannan vecka och dom veckorna höll jag mig i styr på alla vis. Okej jag lagade inte mat. Jag städade inte heller. Och tvättade ganska sällan. Jag hade exakt noll energi kvar när jag kom hem, mer än till att bara hänga med barnen. Men mat kan man köpa färdig och lite damm har ingen dött av.

Dom andra veckorna drack jag mycket vin. För mig var detta i sig ingen big deal. Jag var inte bakis, jag sov bra och jag jobbade (detta var innan arbetsförmågan försvunnit). Vinet var ett sätt att samla ihop mig på. Att slipa bort kanterna. Att ramla mjukt. Det var inget socialt i det, alls. Nästan allt jag drack, drack jag ensam. Det låter så deppigt, att dricka ensamt. Men det var det inte. Det var okej. Det var verkligen helt okej. Ibland gjorde det att jag faktiskt kunde dammsuga ett rum eller tvätta en maskin.

Jag har nu inte druckit en droppe sedan nyår.

Det kom sig naturligt när jag var sjukskriven, jag var ute och gick långa promenader, till typ Sundbyberg från Farsta. Jag behövde inte landa från någon stress, jag behövde bara andas vinterluft.

Jag är inte piggare nu, sover inte bättre och är inte klarare i huvudet eller så. Jag har inte ens rasat i vikt, det hade jag nog hoppats på. Jag har sparat femtonhundra i månaden på vin, men sannolikt slösat bort dom på konstig dyr läsk istället (här kan också förklaringen till uteblivet viktras finnas).

Det är alltså inte någon historia om frälsning. Bara om att ta sig vidare.

En ganska banal berättelse om hur livet, för mig, och för dig som läser det här, och för alla du ser på tunnelbanan, och för alla säljare som ringer dig, är en strid. Bokstavligt talat. Man måste ta på sig den skottsäkra västen och fan vara beredd på allt. Man måste kämpa för att bara göra det man förväntas göra. Vara vuxen och Gud vet allt. Du borde ha en medalj för att du går till mataffären, vi borde skriva sånger om internmöten och tidrapportering och kallprat vid kaffemaskinerna.

Men – och finns det en sensmoral så kommer den nu – man gör det man ska. Man går upp och kommer i tid. Jag vet inte ens varför men jag tror att det är så här: Tusen saker händer varje dag som var och en är ett litet mirakel. Ett löv som var dött och föll växer ut igen. Någon du möter ler. Jag kramar mina barn som är vuxna men dom luktar på något vis ändå som barn. Solen ruskar liv i världen. Allt startar igen.

Det kanske låter löjligt, men världen är vacker och jag är lycklig av att bara vara här.