Äntligen mer av mig

Det är väldigt mycket att stå i och energin räcker inte riktigt till för att coronablogga på daglig basis. Men men, jag flaggar i detta otroligt korta inlägg för att du kan läsa min första krönika i Affärsvärlden nu. <– Bara klicka på länken.

Yes, jag har av outgrundliga anledningar blivit tillfrågad att skriva en grej varannan vecka. Det första inlägget handlar (passande nog) om stress. Och om skogsbad i Finspång samt en känd amerikansk matematiker.

Affärsvärlden är en anrik publikation (118 år!) och grandios i sin genre. Jag? Jag är väl med som nåt slags inspel från sidan. Att jag skriver in Affärsvärlden är som att Gryningspyromanen skulle skriva i Brandsäkerhet Weekly. Eller som att Runar Sörgård skulle få en kolumn i tidningen Normala Människor.

Detta om detta. Jag kommer såklart fortsätta skriva här också. Hej så länge!

Coronadagbok söndag 22 mars

Vaknade av att solen sken in i sovrummet för att vi tydligen inte dragit för persiennerna igår. Somnade om en stund. Åt frukost. Åkte till kyrkan, vi var elva besökare på plats samt en präst, en diakon, en organist och en solist. Ingen trängsel. Marie bebådelsedag. Det på alla sätt orimliga som leder till det ofattbara. En ängel, en tjej i tonåren. You know the story.

Psalm 256: Var inte rädd.

Fler hade döpts än dött. Jag blir alltid glad när det är så.

Jobbade lite men det är svårt. Svårt att tänka, svårt att vara smart, svårt att lösa uppgifter, svårt att inte låta tankarna åka runt.

Hostade typ fem gånger och var övertygad om att jag hade Corona. Nu, ganska övertygad om att jag inte har det. Jag är inte ens särskilt hypokondrisk av mig men men det är som det är nu, tänker jag.

Gick en promenad. Spurtade uppför en extremt brant berghäll för att se om jag fick andnöd. Det fick jag inte.

Såg en löjlig komedi på kvällen. Åt choklad OCH chips.

Snart en vecka till i detta. Hur tjock kan jag bli? Varför har jag ingen träningsdisciplin? Det vore väl det rimliga? Att träna? Springa varje dag i alla fall? Vet inte om jag är mest trött på min kropp eller på min hjärna.

Såg inte Löfvens tal men reaktionerna efter det verkar vara 100% förutsägbara. Det vilar väl ett slags trygghet i det, antar jag.

Well well. God kwell.

 

Den inte så klädsamma undergångsromantiken

Förra lördagen twittrade Aftonbladets Eric Rosén om hur bra Aftonbladet är: ”Under torsdagen hade Aftonbladet 64,4 miljoner sidvisningar och 4,93 miljoner unika besökare. Detta är ett resultat av hur vår fantastiska redaktion, trots att väldigt många jobbar hemifrån just nu, svarar upp mot läsarnas behov av information och relevant bevakning.”

I juli 2018 hade man 3,65 miljoner unika besökare per dag. På sin egen sida för annonsörer, anger man 3,63 miljoner. Så, innan Corona backade man alltså 20 000 unika besökare på 18 månader. Och i ett extemt läge, när det enda människor gör, är att surfa nyheter, är man plus 1,3 miljoner. Jag vet inte hur man skulle gjort för att undvika ett plus på 1,3 miljoner. Jag vet verkligen inte det.

Men strunt i siffrorna. Det är ju kausaliteten som är fel. Aftonbladet, liksom kollegan Expressen, svarar inte på något vis upp till läsarnas behov av information och relevant bevakning. Jag vet, för jag är en av läsarna.

Vad man gör är samma som alltid: Man jagar klick för att sälja till annonsörerna. Jag har inget problem med detta! Absolut inte! Jag vill bara kalla den där spaden, med vilken graven grävs, för en spade.

Eller okej, jag har ett problem med det. Att i dessa tider, exploatera människors rädsla och oro är dels ruttet – och dels väldigt bekväm journalistik. Att lyfta upp varje 85-åring som dör av viruset (i kombination med andra sjukdomar och hög ålder) är plättlätt. Att visa militärtält och skriva att DET ÄR SOM EN KRIGSZON är vad en skoltidning hade gjort. Det är som att båda tidningarna, inför varje enskilt publicistiskt beslut, har valt det som är antingen enklast eller mest alarmistiskt. Ofta med 100% överlappning.

Eftersom jag – vid Gud och allt som är heligt – inte är journalist, har jag antagligen fel här. Men skulle det kunna vara så, att en tidning kan ha en etik? Något slags organisatorisk-cerebral kontrollfunktion, som väljer att inte trumpeta ut varenda liten flaga av domedag i versaler, men istället väljer andra vinklar? Och i synnerhet nu, när det är varumärket och räckvidden som gör att de stora aktörerna syns, och dom därför inte har något alls att förlora på att inte skrika PANIK?

Bara en tanke.

Här är två tankar till i detta otroligt gubb-rantande (jag ber om ursäkt) inlägg: Oändligt många fler liv kommer att krossas av den ekonomiska kollaps som vi som samhälle eldar på, understödda av landets skoltidningar. Detta vet du som läser det här. Det vet Stefan Löfven. Så varför gör han inget (nej några hundra miljarder i krediter är just det; inget)? Dels för att han är politiker. Dels för att ekonomisk kollaps är som global uppvärmning.

Som politiker har han no skin in the game. Han har inget att förlora, för han är inte anställd eller företagare. Han behöver inte, i något beslut som fattas eller som inte fattas, bry sig personligen. Det finns ingen risk. Han är fri att ta beslut som han vet är dåliga på sikt, men som är lite, lite lättare just nu, på grund av (den upplevda) opinionen. Jag vet inte om detta är dåligt eller kanske bra. Jag tror dock att det är den avgörande faktorn.

Det är låga dödstal, även globalt, även i Bergamo, även där allt är som allra värst, i relation till hur det hanteras och till kostnaden vi ackumulerar just nu. Men det är ur en aspekt rimligt. Nämligen att vi ser (kvällspressen har alltid senaste siffran!) antalet döda. Och, i Bergamo, att man ser de faktiskt döda.

Nästa slag är just nu som klimatkrisen: Vi ser den inte lika tydligt, än.

Båda har potential att göra hembygden till en plats där folk åker runt i skrotbilar och dödar varandra med armborst för att stjäla lager av burktomater.

Men just nu? Äh, nu vill vi bara ha information och relevant bevakning.

Coronadagbok fredag 20 mars

Rätt så eländig start på dagen. Hade sovit dåligt och precis när jag skulle lämna lägenheten fick jag något slags bryt och började typ städa? Höll på med det i en halvtimma eller kanske trekvart. Jag har släppt allt. Inte dammsugit sedan innan jag var i Warszawa med ungarna för två veckor sedan eller tre? Nåväl.

Var ganska produktiv. Samt ensam på jobbet.

Det var kallt när jag cyklade in. Kanske minusgrader? Var orolig för att det skulle vara halt men det var det i alla fall inte.

Vill bara ha wholesome saker nu. Och mest wholesome av allt är kanske High Maintenance på HBO. Kan inte nog mycket rekommendera det.

Nu är det kväll och min särbo är här och allting är bra. Kanske faller världen ihop men det spelar ingen roll just nu.

Coronadagbok torsdag 19 mars

Cyklar förbi: Folk på väg till dagis. En tant med två hundar som springer i kors och trasslar in kopplen. En bil som tutar på mig. Växter som undrar vad fan det är frågan om och hur kom våren om det aldrig var vinter, så dom skjuter ut knoppar och blad, trevande. Guldbron. Kungsträdgården. Tomma kontor.

Jag kom till den här stan med två tomma händer. Det är en kul sak att säga och det stämmer. Jag hade inget, kände ingen, visste inget. Första veckan bodde jag på Zinkens vandrarhem. Två nätter delade jag rum med en ungersk hjärtläkare som var i stan på kongress och som hade packat med sju olika burkar med inlagda grönsaker av olika slag. Jag kom hit med två tomma händer och kolla på mig nu morsan och farsan. Det gick bra! Jag har inte byggt något imperium, inte blivit rik, men jag skaffade mig ett liv här.

Svärtan i alla småföretagares tillvaro nu ger mig andnöd. Och magnituden i det, herregud! Strax efter Lehman-kraschen fick (behövde) jag och min partner in crime ta över reklamdelen i ett bolag som splittrades på grund av krisen. Vi hade en skuld på 200 000 kronor och inte så mycket mer. Det gick, det också. Vi jobbade som dårar och jag förgyllde familjens matbord med saker som i princip baserades på inlagda tomater från Lidl. This too shall pass tänker jag. Jag köper en print via kickstarter, av en fotograf jag är twitter- och instagramvän med. Hon pluggar och försörjer barn och inbokade jobb avbokas.

Solen skiner trotsigt. Vinden stökar på.

Skjutsar dottern. I bilen, Människor och tro på radion. ”Nej”, säger en präst, ”jag tror inte att corona är Guds straff”. Alltså det går inte att hitta på detta ens.

Vad kan vi kräva av kapitalismen? Svaret är väl ingenting, gissar jag. Men ändå. Hur ska vi göra nu? Vad ska vi vara för varandra? Vilken berättelse kommer berättas om tio år?

Knäckebröd till lunch. Mina vanor har helt sjangserat. Det gör såklart inget.

This too shall pass.

Coronadagbok onsdag 18 mars

Hoppar mellan sinnesstämningar på sekunder. Ett ögonblick läser jag facebooktrådar om hur allting kommer gå åt helvete och alla företag gå under, så vi lever i nåt slags fascistiskt Mad Max-scenario i oktober. Och tror på det. Håller på att ta en stesolid och en flaska rött. Och då är klockan – vad? – halv tio? Precis efteråt räcker det med en gullig djurvideo och jag ba ”mmm alla är så fina och detta kommer vi klara o så mysigt allt är” som om jag faktiskt hade tagit piller och vin?

Okej, så här: Jag cyklade in till kontoret idag. Kanske är det oansvarigt? Men jag var helt ensam där, det borde vara ok då? Satt på min plats men i en spökstad, ett spökkontor. Gick och hämtade vatten i köket. Det var som att jobba helg. Älskar att jobba helg. Man är själv, i en miljö där man får saker gjort. Cyklade hem.

Dottern har vänner på besök. Inte 100% enligt social distansering-handboken men dom tvättar och spritar händer och kramas inte. Men skrattar. Och det är hundra procent ett ljud som skvallrar om att det finns en framtid. Och dom tänker leva i den.

Jag oroa mig såklart också för vad som kommer att ske. Såklart. Men jag märker också en annan sak: Att jag för första gången är något som kan kallas mindful. Jag är närvarande i stunden. På riktigt. Det där med ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” och whatnot.

Okej två andra bra saker som hände idag: Jag fick otroligt beröm av en vän, som pratade om den här bloggen i en intervju på Resumé Insikt. Blev extremt glad och delade citatet och berömmet som en annan jävla Alexander Pärleros-typ. Obehagligt. Men härligt.

Jag fick ett väldigt roligt besked som (om Corona är okej med det, såklart) jag kommer berätta om senast på onsdag i nästa vecka. Med den cliffhangern häller jag upp ett glas vin, men låter stesoliden vara.

Coronadagbok tisdag 17 mars

Stormen viner utanför så att hela balkongen skakar. Nåt elfel i nån slags station har gjort så att internet strular i Stockholm, i Haninge har ammoniak läckt ut på nåt industriområde i Jordbro, så att de körde hesa Fredrik. En bit från Jordbro, i östra Afrika, drar enorma svärmar av gräshoppor fram. Hundratals miljarder gräshoppor. Hahaha. Jag klagade en del på 2019 och hade förhoppningar på 2020. Det återstår en del att bevisa, känner jag. Huset jag bor i ska renoveras, så de boende flyttas ut till tillfälliga lägenheter i etapper. De första alldeles nyss, jag själv inte förrän i november. Det hade verkligen varit förskräckligt att tajma det med det allmänna läget just nu; att inte ha ett riktigt hem.

Jobbar på med saker, uppskattar teams-mötena väldigt mycket. Får en hel del gjort trots allt. Skönt att umgås med folk. Jag har väldigt bra och härliga kollegor. När jag är på Lidl och handlar har dom toapapper (en sort och inte mycket) men jag köper inget. Tänk om man vetat för en vecka sen att det räckte med att inte handla tyskt dasspapper för att känna sig lite bättre.

När halva Tyresta brann upp för tjugo år sen blev jag förvånad av att dom som jobbade där var exalterade och förväntansfulla. Så mycket urskog som försvann och ändå ingen sorg utan snarare förväntningar. Nya arter, osv? Obegripligt. Innan första världskriget bryter ut skriver Winston Churchill till sin fru: ”Allting pekar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppvarvad och lycklig.” Jag börjar förstå nu. Vad menar jag? Vad tänker jag? Så här, tror jag: Vi är, för första gången vid ett slags nollpunkt. Saker som aldrig har gjorts, har nu gjorts. Allt det som alla sa inte gick, för att rädda klimatet och framtida generationer. Det har vi nu, på några veckor, gjort. Ingenting gäller längre. Inget var omöjligt. Inget är omöjligt.

Cyklade tre mil och det var härligt.

Jag köpte en bag-in-box.

Såg knoppar och blommor och en värld som aldrig har brytt sig mindre om människan än vad den gör just nu. Tidrapporterar. Snackar med barnen om det surrealistiska i allt. Vi äter ungsstekt potatis och vego-schnitzel. Stormen fortsätter vina. Dottern har börjat skriva dagbok.

Här är ett bra wholesome tips: Vetenskapsradion historia som podd. OTROLIGT skönt att bara höra Urban Björstadius prata på om stormäns borgar och livet på 1700-talets fattighus eller nåt. Helt ofarligt.

Benediktinordens måtto? Ora et labora. Be och arbeta. I den ordningen.

Or whatever gets you through the day.

Coronadagbok måndag 16 mars

Här är dessvärre inget som är varken kul eller smart. Jag orkade inte komma på något. Samtidigt ska jag testa om det kanske är bra att bara få ur mig saker, i de här konstiga tiderna. Så det blir dagboksanteckningar.

Andra arbetsdagen hemma, det går fint. Överraskande fint. Hade måndagsmöte över Teams och jag som ägnat mitt vuxna liv åt att hata Microsoft tvingas erkänna att mötesfunktionen är – bra. Med det sagt är det totalt obegripligt att man ens har kvar varumärket Skype. Spenderade lunchen invirad i dunjacka, i hängmattan på balkongen. Kollar såklart twitter och facebook ofta men det slutar med att jag kastar mig ut därifrån och stänger ner flikarna. Som att jag sliter mig själv ut från dom platserna för att dom kommer döda mig annars. Kan omöjligt hantera alla dårar nu. Inga alarmister behövs för världen brinner redan. Klarar inte att Ivar Arpi ska gnälla på att den inte brinner fort nog, klarar inte det. KLARAR DET INTE. Handlade några saker. Farsta centrum tämligen dött. Få människor, inget toapapper. Sätter mig i fiket bredvid Coops entré och köper en wienersemla, på pin tji. Upptäcker att just där är det ganska mycket folk, nästan fullt. Frågar två kvinnor som upptar ett bord för fyra om jag kan slå mig ner på ändan av bordet. Det kan jag. Dom ursäktar sig lite och flyttar en väska från en tom stol. Dom pratar mest om den ena kvinnan. Hon säger, två gånger, att ”hon känner att hon kom till den här jorden för att…” och sen avbryts hon av väninnan båda gångerna. Väninnan tycker hon ska skärpa sig. Oklart på vilket sätt. Kvinnan säger att hon känner att ”hon håller på att förvandlas till… någonting annat”. På vägen hem går jag förbi reklamskyltar för Let’s dance med bilder på Jan Björklund. Allting är surrealistiskt. Ungarna får rester från igår när jag gjorde hemgjord kebab, först i sous vide och sedan i stekpannan. Samt vitlökssås och stark tomatsås. Allt väldigt gott. Själv åt jag mackor och varm choklad. Behöver det nu. Behöver bröd. In the long run we’re all dead. Men in the little shorter run så kommer vi väl alla att börja återgå till livet igen. Nånstans, oklart när, är vi tillbaka igen. Då kommer jag vara lite tjockare. I alla fall om jag håller på så här. Måste cykla imorgon. Just ja, har ett möte på dotterns skola. Bra då kan jag cykla dit. Kanske även springa på kvällen. Haha nä det kommer inte hända såklart. Läste ut den tjocka samlingsvolymen av serien Black Hammer som jag fick i julklapp av sonen. Mycket bra. Vet inte hur många procent börsen föll idag. Var inne och dubbelkollade att jag var medlem i a-kassan, fick för mig att jag bara är med i facket och hade missat det. Det hade jag inte men det hade varit extremt mycket jag om jag hade det. Måste konsumera mindre nyheter imorgon. Bara titta på vackra saker och läsa grejer som jag har läst innan och vet att jag gillar. Vilken är bästa comfort reading-boken? Kanske Räddaren i nöden eller Farlig Midsommar? Nej bara titta på auktionssajter. Eller ännu bättre, listor med slutpriser från slagauktioner? Ja, kanske det. Nu: Nog för idag.

Äntligen är guldbron här!

Idag anländer guldbron till Stockholm. Den ska placeras mellan slussen och gamla stan och sedan ligga där som ett överdimensionerat långfinger i fejset på alla som sörjer det obsoleta klöverbladet i betong. Jag älskar guldbron av det skälet. Och, för all del, för att den är just en guldbro. Jäkligt fett!

Har jag berättat om August Nordenskiöld?

Han föddes en eländig februaridag 1754 på Eriksnäs gård på den finska sydkusten. Hans mor var av klanen Ramsay, från dom skotska lågländerna, med anor från 1100-talet. August snöade tidigt in på mineraler. Redan vid arton års ålder utgav han, som den obehagliga plugghäst han uppenbarligen var, en disputation: Om tennets och dess malmers beskaffenhet.

Han flyttade till Stockholm och började skaffa sig ett namn inom alkemin. Han tänkte, av guld, skapa de vises sten. Man trodde att alla metaller utom guld var sjuka och att de vises sten skulle göra dom friska, alltså göra dom till guld. De vises sten kunde även användas i förtunnad form, som drickbart guld (antagligen ganska populärt bland tidens miljöpartister.) Givetvis blev han tjenis med den största knäppgöken som har bott i det här landet: Emanuel Swedenborg.

Okej, varför vill man göra guld?

Oftast är väl svaren olidligt prosaiska. Man vill bli rik som ett troll. Man vill göra en uppdragsgivare, typ en kung eller nåt, rik som ett troll, för att kunna kapa åt sig en del av den där trollrikedomen. Man vill bli kändis, typ ”åh kolla där är den där guldfiguren, fan va maxad”.

August Nordenskiöld, däremot, ville göra det möjligt att framställa guld i otroliga mängder, för att sabotera den rådande ordningen. I slutet av ett dokument som redogör för hur guldet ska göras (ett guldrecept!) skriver han ”Gack nu, lilla papper, omkring werlden, och förstör penningetyranniet, så att guld, silfver och ädle stenar en gång måtte upphöra, at vara werldens afgudar och tyrannier!”
. Han ville alltså göra så mycket guld att guldet förlorar sitt värde.

Så mycket guld att det skulle räcka till en bro från slussen till gamla stan.

Epilog: 1792 drog Nordenskiöld till Afrika för att upprätta ett Swedenborgskt idealsamhälle. Lokalbefolkningen reagerade med berättigad skepsis och slog ihjäl honom.

Sensmoralen uteblir.

Bron är här.

Det orättvisa viruset

Det är hemskt att Coronaviruset dödar människor. Men det värsta är att det inte tar hänsyn till privilegier och status i urvalet. Plötsligt är en 52-årig managementkonsult från Nockeby, som varit på skidsemester i Cortina, ett potentiellt offer. Det finns ingen rättvisa i världen

Svält är på alla sätt rimligare.

Coronaviruset rapporterades först som ”20 människor som insjuknat i lunginflammation, orsakat av ett okänt virus” på nyårsafton 2019. Sedan dess har det dött ungefär 1,7 miljoner människor av svält. De flesta barn. Ingen av dem en 52-årig managementkonsult.

In the long run we’re all dead. Men vi kan väl ta det lite lugnt?

Coronaviruset har en mer spännande dramaturgi, helt klart. Det förändras från dag till dag. Svälten dödar ett barn var fjärde sekund. Sex stycken sedan du började läsa den här korta texten. Svälten är trött och orubblig. Kompromisslös som inlandsisen för femtio tusen år sedan. Stum som rymden.

Och såklart, Coronaviruset har en väldigt, väldigt, väldigt mycket bättre PR-agent. En som anstår en 52-årig managementkonsult.