Förra lördagen twittrade Aftonbladets Eric Rosén om hur bra Aftonbladet är: ”Under torsdagen hade Aftonbladet 64,4 miljoner sidvisningar och 4,93 miljoner unika besökare. Detta är ett resultat av hur vår fantastiska redaktion, trots att väldigt många jobbar hemifrån just nu, svarar upp mot läsarnas behov av information och relevant bevakning.”
I juli 2018 hade man 3,65 miljoner unika besökare per dag. På sin egen sida för annonsörer, anger man 3,63 miljoner. Så, innan Corona backade man alltså 20 000 unika besökare på 18 månader. Och i ett extemt läge, när det enda människor gör, är att surfa nyheter, är man plus 1,3 miljoner. Jag vet inte hur man skulle gjort för att undvika ett plus på 1,3 miljoner. Jag vet verkligen inte det.
Men strunt i siffrorna. Det är ju kausaliteten som är fel. Aftonbladet, liksom kollegan Expressen, svarar inte på något vis upp till läsarnas behov av information och relevant bevakning. Jag vet, för jag är en av läsarna.
Vad man gör är samma som alltid: Man jagar klick för att sälja till annonsörerna. Jag har inget problem med detta! Absolut inte! Jag vill bara kalla den där spaden, med vilken graven grävs, för en spade.
Eller okej, jag har ett problem med det. Att i dessa tider, exploatera människors rädsla och oro är dels ruttet – och dels väldigt bekväm journalistik. Att lyfta upp varje 85-åring som dör av viruset (i kombination med andra sjukdomar och hög ålder) är plättlätt. Att visa militärtält och skriva att DET ÄR SOM EN KRIGSZON är vad en skoltidning hade gjort. Det är som att båda tidningarna, inför varje enskilt publicistiskt beslut, har valt det som är antingen enklast eller mest alarmistiskt. Ofta med 100% överlappning.
Eftersom jag – vid Gud och allt som är heligt – inte är journalist, har jag antagligen fel här. Men skulle det kunna vara så, att en tidning kan ha en etik? Något slags organisatorisk-cerebral kontrollfunktion, som väljer att inte trumpeta ut varenda liten flaga av domedag i versaler, men istället väljer andra vinklar? Och i synnerhet nu, när det är varumärket och räckvidden som gör att de stora aktörerna syns, och dom därför inte har något alls att förlora på att inte skrika PANIK?
Bara en tanke.
Här är två tankar till i detta otroligt gubb-rantande (jag ber om ursäkt) inlägg: Oändligt många fler liv kommer att krossas av den ekonomiska kollaps som vi som samhälle eldar på, understödda av landets skoltidningar. Detta vet du som läser det här. Det vet Stefan Löfven. Så varför gör han inget (nej några hundra miljarder i krediter är just det; inget)? Dels för att han är politiker. Dels för att ekonomisk kollaps är som global uppvärmning.
Som politiker har han no skin in the game. Han har inget att förlora, för han är inte anställd eller företagare. Han behöver inte, i något beslut som fattas eller som inte fattas, bry sig personligen. Det finns ingen risk. Han är fri att ta beslut som han vet är dåliga på sikt, men som är lite, lite lättare just nu, på grund av (den upplevda) opinionen. Jag vet inte om detta är dåligt eller kanske bra. Jag tror dock att det är den avgörande faktorn.
Det är låga dödstal, även globalt, även i Bergamo, även där allt är som allra värst, i relation till hur det hanteras och till kostnaden vi ackumulerar just nu. Men det är ur en aspekt rimligt. Nämligen att vi ser (kvällspressen har alltid senaste siffran!) antalet döda. Och, i Bergamo, att man ser de faktiskt döda.
Nästa slag är just nu som klimatkrisen: Vi ser den inte lika tydligt, än.
Båda har potential att göra hembygden till en plats där folk åker runt i skrotbilar och dödar varandra med armborst för att stjäla lager av burktomater.
Men just nu? Äh, nu vill vi bara ha information och relevant bevakning.
