Ja jag har guldnougat, hurså?

Ground control to Major Tom, nu kör vi. Här är varumärken jag gillar: Luxman, APC, Fujifilm, Upsala-Ekeby, Kartell, Nuutajärvi, Zenith, Vitra, Gustavsberg, Polo Ralph Lauren, Google, Turnbull & Asser och Uniqlo. Det kan finnas flera men dom är liksom top of mind. Tänker att jag börjar med att fronta det innan vi fortsätter.

Clara Henry är en youtuber. Jag läser om nåt slags kontrovers mellan henne och någon på SVT som heter ”Grill” (döda mig, 2016, döda mig) och att hon skriver ”vi har väntat länge på någon form av bekräftelse: att youtube är ett yrke, att vi ska få vettigt betalt för våra samarbeten, och att vi faktiskt har minst lika stor genomslagskraft som kanaler som SVT”.

Hon fortsätter med att ”de [SVT] har utan grund hängt ut ett stort antal youtubers för att göra smygreklam. De har missat att det inte handlar om reklam utom om varumärken som youtubers gillar”.

Någon på SVT heter alltså Grill.

Okej, så, nja. Kanske ändå att youtube är mer en hemsida där man lägger upp videofilmer än ett yrke? Ja, så är det nog. Andra saker som antagligen inte heller är yrken: Soundcloud, grapefrukt, lim, Härjedalen, Quorn, rostat bröd, Kalmarunionen, fullkorn och starkvin.

Det är en jäkla skillnad mellan att youtubers gör smygreklam och att youtubers pratar, ganska yvigt, om varumärken dom gillar. (Smygreklam: Oh jag gillar verkligen Guldnougat. Youtubers pratar om varumärken dom gillar: Guldnougat, asså. Sicken grej.)

När jag var yngre var jag hela tiden rädd för att bli avslöjad. Oklart i vilken bemärkelse egentligen. Men jag var övertygad om att någon skulle syna mig. Och att det skulle utfalla till min nackdel. Nu är jag mer övertygad om att någon ska hoppa fram bakom ett träd när jag är ute och springer. Hoppa fram och bara ”Ha! Dom senaste femton åren var ett SKÄMT!” och se ut som en muräna i fejset.

När det sker kommer jag därför kunna svara ”det vet jag väl, tror du nån skulle heta ”Grill” eller?”.

Annonser

Älskade rövighet

Snobbighet kan avfärdas som rätt rövigt men det är en av mina favoritgrejer. Jag gillar, antar jag, allt som tydligt skiljer oss från djuren. Allt som till exempel mullvadar håller på med som jag kan peka på och skratta, får mig att må lite extra bra. Och tvärtom. Naturligtvis finns det tydligare sådana här symboler. Människan vet om att hon ska dö är ju en klassiker. Men det är ju jäkligt deppigt. Kanske är det därför snobbigheten är så bra; den tvingar inte på en tankar om förgängligheten.

Snobbighet är dessutom den kanske bästa formen av individualism, eftersom den definierar vad en person anser som eftersträvansvärt av ekonomiska, moraliska, exkluderande eller andra skäl. Det här är ofta roligt eftersom folk som bekant är helt dumma i huvudet.

Jag kan bevisa min tes med mig själv som exempel. Låt mig bekänna mina tre fånigaste exempel på snobbighet. Nummer ett: Jag sprättade en gång bort en örn från en kofta av märket Lyle & Scott for att jag tyckte att det var ett märke för Linkedin premium-användare. Nummer två: Jag har ingen TV och missar aldrig en chans att berätta det för folk, aldrig: ”Ja, jag har ju inte ens någon teve, höhö.” Dom behöver inte ens prata om teveapparater utan om kanske vaccinationsprogram eller bilar. Nummer tre: Jag har på senare tid börjat köpa en del keramik, men undviker Lisa Larsson och Stig Lindberg för att dom inte är indie nog, jag vill helst ha saker som ingen normal människa har hört om.

Det finns en härlig demokrati-aspekt av snobbighet. Nästan alla kan ha råd med den. På något sätt. Om inget annat funkar kan man kalla fattigdomen för asketism.

Roliga saker som folk gör av snobbighetsskäl:

Att prenumerera på en tidning, av papper, som någon bär hem, till huset, jättetidigt på morgonen, och prata om hur njutningsfullt det är att sidda där och bläddra. Eller att inte göra det (gratis!). Att beställa måttsydda skjortor på internet. Som sedan stramar när du sitter ner. Att bara köpa second hand och fnysa åt slit-och-släng-samhället. Eller att bara handla på NK för att det känns lite risigt med andra affärer. Normcore. Gå runt med DI under armen för att se ut som att man håller på med bizniz. Se pjäser man inte förstår och sen låtsas som att man förstått. Ha en jävligt fet bil. Berätta för folk att man inte har en bil och skälen till det. Köpa Nakkna-kläder. Köpa superkonstig öl som gjorts av belgiska enuck-druider och kostar 179 kr för 25 cl. BACK-mössor. Göra en grej av att bara dricka Norrlands på fat.

Se och lär, kära mullvadar. Se och lär.

Kramar och kvinnlig vänskap

Marabou och Gevalia ägs båda av ett dunkelt konglomerat. Dess gigantiska kontor ligger på en konstgjord planet, som i stoisk ensamhet far fram genom en död rymd, skapad för miljarder år sedan, av mörk energi och mörk materia.

Konglomeratet ägs i sin tur av en skygg och ytterst excentrisk familj, vars själva existens är vag, som en sång ur en arkaisk myt. Det mumlas nervöst om dom i tempelstaden Shuur, på högplatån på den döda månen Lezk-Ohn. I dom Skootiska triaderna används dom som en besvärjelse av dom djärva. Ingen levande har sett någon ur familjen; dess faktiska existens röjs egentligen bara av det tillsynes slumpmässiga förflyttandet av abnorma summor pengar i finansdistriktet på L’feei.

Konglomeratet drivs inte av ondska. Det känner inte varken gott eller ont, det är en stum och obeveklig massa, hela tiden i långsam rörelse. Det är likgiltigt, that’s it. Det vill pengar.

Och det har en vansinnig syn på reklam. Det blir särdeles flagrant, nu när både Marabou och Gevalia gör reklam samtidigt. Genom mina extremt goda kontakter i hackermiljön har jag kommit över dom briefer som skrevs på uråldrigt papper och sedan, långt senare, scannades in och digitaliserades och nådde reklambyråerna här på jorden.

(Jag vågar inte avslöja dom exakta och fullständiga dokumenten, men ger en sammanfattning av innehållet.)

Marabou | Reklamen ska vara så självgod att inte ens Jesus hade kunnat vända andra kinden till. Vi ska prata om Kramkalas™ och oxytocin och om att vi skänker en nästan obefintlig summa till Rädda Barnen. Dom som invänder och säger att det är ofräscht av oss ska deporteras till [NAMN PÅ PLANET].

Gevalia | Tänk följande galna tanke: Två cheyer i olika åldrar är vänner. Ramlade du av stolen? Upp igen! En har piercing i näsan och svart hår med lugg (!) och en är gråhårig tant. OBS! Det är viktigt att vi förklarar för tittaren exakt vad som sker, genom att VO berättar vad som syns i bild.

Exempel (som ni inte behöver använda) kan vara: Dom badar – VO säger nåt om ”vått och torrt”. Dom leker med lasergevär (helt sjukt, kanske inte trovärdigt ens) – VO säger nåt om att ”sikta på nya mål”. Dom hänger upp och ner (om det går att lösa tekniskt) så håret hänger ner – VO freestylar på temat ”hårresande”.

Huh.

Jag känner mig ganska olustig som spred den här informationen. Om det blir tyst på bloggen ovanligt länge efter dettta vore det hyggligt om ni efterlyser mig. Skicka snuten till sextonde kvadranten i M97-Nebulosan. Jag har skägg, glasögon och, som man brukar säga, några trivselkilon.

Vita konservativa akademiker

När NUG ställde ut Territorial Pissing, verket där en maskerad person sprayar svart färg inne i en tunnelbanevagn, och sen krossar ett av vagnens fönster och hoppar ut och kliver på tåget igen, för att fortsätta, nu med ännu mer svart färg – då blev dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth arg. ”Otroligt provocerande! Graffiti är till sin natur illegalt. Detta är inte konst.” För DN utvecklade hon det hela: ”Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg.” Det som provocerade Blubby var NUGs ”otroliga nonchalans”. Året var 2009.

NUG heter för övrigt Magnus Gustafsson och har en magisterexamen från Konstfack.

I november 2015 beslutade stadsbyggnadskontoret i Stockholm att k-märka den jättestora målningen Fascinate i Bromstens industriområde i Spånga. Fascinate målades av Circle och Tarik 1989.

Nu har alltså graffitin själv blivit en borgerlig kulturminister. En självrättfärdigande pösmunk som ägnar sig åt bevarande och ansökningar om pengar ur EU-fonder. Den ”otroliga nonchalansen” har bytts ut mot nostalgiskt skrockande. K-märkningar och Skansen och gillet för byggnadsvård. Sprayburkarna köps av egenföretagare som nogsamt redovisar sina kvitton och uppdaterar sina linkedinprofiler.

Jag antar att alla som håller på med graffiti these days har minst en magisterexamen från konstfack och heter saker som Magnus Gustafsson och Göran Svensson och Åke Blomgren och Hans Johansson och Erling Pålson.

Annars hade ju någon gjort det uppenbara: Åkt ut till Bromsten med en videokamera och en helvetes massa burkar svart färg och fuckat upp skiten. Jobbig stämning på nästa Rotary-möte, absolut. Men Lena Adelsohn Liljeroth hade åtminstone blivit ”oerhört arg” en gång till.

”Förvisso ska konsten vara fri och utmana, men det här”, hade hon sagt, ”var verkligen otroligt nonchalant”.

Chrishantering

”Tror du att du har det som krävs för jobbet?” Jag svalde och började gå igenom saker och ting i mitt huvud, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att se stadig ut på blicken. ”Ja”, svarade jag. ”Jag tror det.” Och så fortsatte jag, för att vinna tid, ”… men du kan väl ta mig igenom det en gång till”.

Kvinnan tittade klentroget i min riktning men liksom ändå förbi mig, eller rakt igenom mig. Hon himlade med ögonen och reste sig från stolen. ”Okej” sa hon. Och fortsatte, nu med ryggen emot mig och blicken mot himlen utanför fönstret.

Du ska alltså representera Sverige. Men ändå inte. Eller snarare, du behöver inte det alls. Din farsa och storasyrra får ta den smällen. Men det är ändå så att säga den officiella arbetsbeskrivningen. Din bror, renässansmannen, gör sitt också. Det är ett jäkla team, det är det.

Hon vände sig med ett knyck och såg stressad ut. Jag såg fumligt i hennes riktning och hon tolkade det som en uppmaning att fortsätta.

Vad vi begär av dig är… ja, ärligt talat inget alls.

”Inget alls?”
”Inget alls.”
”Jag lyssnar.”

”Du får bo hur du vill, var du vill. Ditt liv är en blankocheck. Den största prestationen någon begär av dig är att du, ibland, går upp ur sängen. Shopping är en inte obetydlig del av arbetet. I Gstaad kostar en Ramlösa tretti franc, visste du det? Haha. Du kommer dela bostad… bostäder, med en snubbe som håller på med business av vag och okänd art.

”Leasingbil?”
Precis hur många du vill. Och båtar.”
”Semester?”
”Twentyfour seven 365.”

Jag insåg vad det var som skavde. Det här lät lite för bra. ”Vad är det för baksida med allt det här?” Nu var det hennes blick som flackade för ett ögonblick. Hon satte sig ner igen.

Alltså…” hon blev kvar i sin egen tystnad för några sekunder. ”Jo… ibland när du är på en paradisisk tur till en ö i tropikerna som du chartrar, hela jäkla ön, en ö som dom har tömt på insekter för din skull… ibland när du är där och dricker perfekt tempererad vit Bourgogne och kastar vaktelägg på servicepersonalen, så… alltså… så här: Då kan det hända att en fotograf tar kort på dig, från grannön.”

När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att skaka till, som av frossa. Fyfan. Vilket svineri. Lycka till med att hitta någon till det jobbet.

Skåne is a state of mind

Jag såg precis teveprogrammet Vegorätt och om jag ska summera mina intryck i ett ord så blir det konspirationsteorier. Vi kan återkomma till det.

Först några ord om programmet. Det skulle handla om vegetarisk matlagning men det gör det inte. Det handlar om dom två vitaste tjejerna i Skåne och deras relation till världen och livet. Den är rätt så enkel. På morgonen går dom upp ur sina shaker-sängar som dom köpt på Etsy och äter en underbar frukostsmoothie. Sedan kysser dom Moder Jord, bär en jordfärgad flagga ut på en jordplätt och gör lite yoga på jorden. Det är en skånsk version av ett Sandra Beijer-instagram-liv som har slått över i ren galenskap.

Det är busigt att gilla ketchup! Det skrattas oerhört mycket. Det slår mig att jag varit på ett ställe där det skrattades lika mycket. Det var ett bröllop i frikyrkokretsar. Det skrattades och lektes lekar och det var som att vandra i en skev saga där proportionerna liksom förvreds. Eftersom bröllopsfesten (”festen”) var slut klockan elva kunde jag dra hem och häva i mig sprit och rita pentagram i min panna. Jag minns att jag vaknade sent på eftermiddagen nästa dag. Naken på golvet i källarförrådet, jag hade kräkts i en låda med julpynt och talet 666 var inristat med kniv i magen. Det var kallt och luktade mineral. Och kräks.

Ska vi skrubba lite sötpotatisar, vi har ett helt hav att skrubba dom i.

Konspirationsteorier, som sagt. Någon på Sveriges Television hatar vegetarianer. Någon vill sätta likhetstecken mellan folk som inte äter kött och busiga medelklasshippies med hattar och dialekt, som flyger drake på stranden och beter sig som frikyrkliga bröllopsgäster på ett pinterest-board i den Noa Noa-klädda sektionen av helvetet.

Det är märkligt. Och kanske är det bara början. Kanske får vi se fler inslag som handlar om att förnedra människor som lever ett schysst liv. Nästa steg i så fall:

Serien Stoppa Ebola som handlar om människor som arbetar ideellt för hjälporganisationer i Liberia. Vi får se dom spela internetpoker och åka Lexus. En av dom medverkande ligger med allt – allt.

Återvinnarna – ett program om människor som lagar saker istället för att kasta dom. Programledaren hittar en benprotes och skär av sitt ben för att kunna använda protesen.

I Soppköket lagar kockar mat åt och med hemlösa. Alla medverkande har fel på nerverna. Varje avsnitt slutar med en knivduell.

Balladen om Jonas Hassen Khemiris hår

Du som har läst ett inlägg här (ni är några tusen som gör det en vanlig vecka, flera av er kommer dessutom tillbaka, diskutera gärna i smågrupper vad det säger om ert omdöme) vet redan en sak: Nästan allt jag skriver är gnäll.

Jag formulerar gnället ganska bra om jag får säga det själv (mitt trick är att använda lite gammaldags verbformer, gärna välja svåra och långa ord men så slänga in lite slang, svordomar och engelska ord i det) men ändå. Det är gnäll. Gnälly McGnäll writing from Gnällville. Gnällers gonna gnäll. Ja, till synes utan svett och med flyhäntheten hos en knivjonglör på Skänninge marknad 1980, skickar jag ut gnäll i omloppsbana runt jorden.

Nu ska jag dock gnälla på en sak som verkligen förtjänar att gnällas på: Den upplevda rätten att kommentera andras fysiska attribut. Det är det här som fyller kvällstidningarnas nöjessektioner. Det kan låta som en ganska snäv definition av nöje, att skriva clickbaitrubriker om celluliter och hängande kroppsdelar och betygssättande av folks rövar. Men nu är det som det är.

Vi lever i ett kroppsfixerat samhälle och vi tillskriver människor egenskaper utifrån deras yttre. Jag tänker extra mycket på det eftersom bilden på Svenska Transportarbetareförbundets dåvarande ordförande Hans Ericson (bildgoogla fackpamp om du behöver, du ser antagligen bilden för dig redan) på semester i Franco-Spanien har dykt upp igen, i kölvattnet av Kommunals skandaler. Hans sitter på bilden, på poolkanten, med en cig i munnen och händerna belåtet på knäna, och är – fet. Och hårig.

Men nu kom jag ifrån ämnet lite. Det var ju just detta att kommentera andras yttre som jag skulle gnälla på. Och ja, det har jag väl egentligen gjort redan. Jaha, ja då var det klart med gnället för idag då. Morsning och goodbye.

UPPDATERAT: Precis när jag har skrivit detta så snubblar jag över en bild på Jonas Hassen Khemiri. I ljuset av den bilden ber jag dig att strunta i gnället här ovanför. Vad tjänar det till att gnälla egentligen, va? Livet är för kort för gnäll!

Jag lämnar ögonen okommenterade. Dom är som om en skogstjärn och ett rådjur skulle få två onyxfärgade kärleksbarn men jag lämnar dom okommenterade ändå. Jag negligerar hakan och dess granitliknande skärpa även om det kunde skrivas romaner om den.

Dom där läpparna. Till och med dom lämnar jag därhän.

Men håret. Herregud, håret! Jag vill gifta mig med Jonas Hassens hår. Bo i ett slitet skjul på den skotska kusten och leva på kärlek och torkad fisk, jag och håret. Upptäcka världen tillsammans, resa till platser med magiska namn som Marakech och Samarkand. Jag älskar Jonas Hassens Khemiris hår. Och det tänker jag säga, det tänker jag ropa över bergen.

Det tänker jag skriva i min, numera, gnällfria blogg.