Forever Söderort

Jag flyttade till Söderort för ungefär 23 år sedan. Jag minns inte vilken tid på året det var. Jag vet bara att nåt pucko, i en marinblå Jaguar XJ, hade stannat mitt på Skanstullsbron, av nån jävla anledning, och jag såg det sent och tvärnitade. Och att min svåger, som körde skåpbilen bakom mig, inte fick stopp, utan körde in i baken på min bil. Eller snarare bilen jag körde. Som, för övrigt, var min svågers.

Den enda saken som gick sönder i krocken var teven som vi lagt i bagaget, för att den inte skulle vara med i skåpbilen, för att den inte skulle gå sönder; vi var rädda om den. Eller ja, den och svågerns Mazda 323. Den gick också sönder. Hur som helst hamnade vi i Gubbängen. Sonen hade inte fyllt ett år.

Det här är en text om tid. Och den börjar alltså för så länge sedan, att vi var rädda om en teve. En tjockteve.

Bodde jag i Gubbängen i sju eller åtta år? Jag vet inte. Vi kan tillåta oss att vara oprecisa här, oavsett. Jag har bott i Farsta i ungefär femton år. Jag flyttade till Söderort för ungefär 23 år sedan och det betyder att jag levt den största delen av mitt liv här.

Mina barn har växt upp här. Dottern är döpt i Söderledskyrkan. Jag gifte mig med ungarnas mamma i Söderledskyrkan. Jag åkte med Farsta församling på deras familjeläger, några år i rad, kanske fem år, när ungarna var små. Vi satt runt lägerelden på Gålö och sjöng Ylva Eggehorn-psalmer så att myggen skingrades. Jag fick en gädda på sex kilo. Eventuellt spökade det i baracken.

En del av mig kommer alltid att fortsätta bo här. Kanske i en lägenhet i något av höghusen i centrum. Kanske i ett radhus i Hökarängen. Jag minns snapshots: Hur ogräset växte människohögt, och lufsade otuktat kring, längs cykelvägen i Skönstaholm. Hur Nynäsvägen brusade som en Norrlandsälv i bakgrunden. Och fortfarande gör, när jag skriver det här. Jag minns Farstanäset och första gången jag var där. Det orimliga i att vara i Stockholm och så totalt på landet, under Stora björn, mitt i sommaren. Den gången (det måste varit 2018 va?) vattnet i Hökarängsbadet var helt ljummet.

Jag och barnen åkte vilse på Ågesta golfbanas skidspår och fick vada genom lårhög snö för att komma ut till en bilväg. Första och sista gången de åkte längdskidor. På samma gång en ganska bra och väldigt dålig pappa-insats. Dottern grät. Alla var trötta.

En gång, under pandemin, var jag i Söderledskyrkan, mitt på dagen. Organisten spelade Bach och det var jag, Gud, och musiken. Kanske var det min första riktigt sublima upplevelse. Ett slumpmässigt möte med något större.

Men så är det här i Söderort, det är lugnt. Gud bor här. Bach bor här. Här finns en runsten som berättar om Vinjut, som var Tore och Svens bror och Helgas son. Kanske åkte Vinjut i österled, till Ryssland. Kanske stannade han i Fagersjö och plockade ramslök.

Det här har varit mitt hem, det här har varit mitt liv. Här blev jag den jag är, på gott och ont. När jag kom hit hade jag en rastlös ambition och inte så mycket mer. Nu flyttar jag och har två vuxna barn som inte flyttar med – och ett liv som visade sig bli bra. Jag har gjort dåliga val här, och några bra också.

En gång var jag ledsen och gick till Magelungen och lade mig på bryggan och rökte. Jag tittade på alla konstiga stjärnor och planeter där uppe ovanför, som glodde tillbaka på mig och på sjön och på Farsta. Universum är oändligt men den här lilla delen av Vintergatan där postnumren börjar med 123 känner jag utan och innan.

Jag flyttar till Uppsala på måndag och det ska bli fantastiskt. Jag ska få bo med min fru som är den jag allra helst bor med. I en väldigt fin lägenhet.

Men jag skulle inte bli förvånad om jag bor i Söderort igen. Jag tänker att jag kommer fortsätta springa då. Vägen upp mot Hellasgården, jag har den i muskelminnet. Eller ut mot Ågesta. Och elljuspåret mellan Hökarängen och Fagersjö, där de där helt orädda rådjuren står precis vid spåret och glor på dig när du springer förbi.

Det kändes som att våren kom idag.

Jag vet hur knopparna ser ut på alla träd längs Norrån mot Drevviken. Jag vet i vilken ordning blommorna kommer. Jag vet vilken falafel som är godast, på Floria, på busstorget.

Nej, nu får jag sluta babbla. Over and out.

Tack för de här åren.

Att inte nödvändigtvis utmana sitt psyke till max

Bianca Ingrosso AB omsätter ungefär trettio miljoner kronor om året och nästan allt är vinst. Hon tjänar massor men har inga kostnader. Det är exceptionellt. Jag vet inte var gränsen mellan Bianca Ingrosso AB och Bianca Ingrosso går, eller, såklart vet jag det rent juridiskt. Men i aktiebolaget ligger summan av individen. Varje bokslut är personligt, om du vill.

I psalmen heter det ”du vet väl om att du är värdefull / att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull / för ingen annan är som du” och absolut, visst, whatever, men det känns som fel sorts hippie-vibe.

I gränsen mellan bolag och person, finns ett implicit krav från bolaget till personen, om att upprätthålla värdet. Bianca är väl den enda riktiga kändisen vi har i det här landet. Den enda som själv har makten att påverka andra på en skala stor nog att göra skillnad direkt. Med det kommer extrem frihet men också, om bolag och själ i någon mån skiljer sig åt, en diskrepans som skulle kunna vara destruktiv.

Det verkar fruktansvärt att vara den enda kändisen i ett land med elva miljoner människor. Dessutom ett kändisskap som bygger på den där aktiebolagspersonan, som måste vara en förhöjd version av den man är. En vanlig person omsätter inte trettio miljoner, det krävs en ovanlig person för det. Men det ovanliga måste vara relaterbart, eftersom det är den upplevda ”vanligheten” som driver de parasociala relationerna som får tiotusen elvaåringar att köa när du öppnar en popupbutik.

Nu mår Bianca dåligt. Hon skriver på Instagram att hon mår skit och beskriver vad som verkar vara en depression. Hon skriver att hon ska behandla situationen med positiv affirmation, alltså att varje dag påminna sig själv om att hon förtjänar att må bra. Samt att åka till en kursgård som drivs av en sekt: ”Vi startar året med att åka till Baravara och utmana mitt psyke till max. Livrädd men så fkn redo”.

Det låter som en jättebra idé för Bianca Ingrosso AB men jag vet inte hur bra det kommer att vara för Bianca Ingrosso. Vilket kanske är underordnat. Man gör det man gör, oavsett om det är personnummer eller organisationsnummer man anger när man bokar. Kanske måste man, som den enda kändisen i Sverige, utmana sitt psyke till max, i en depression (om det är en sådan). Alternativet skulle annars kunna vara att inte utmana psyket alls utan istället försöka ta hand om det och vara snäll mot sig själv. Att inte vara så fkn redo utan bara vilja krypa undan en stund, helt o-redo.

En flummig kursgård som drivs av Filippa K:s pappa är perfekt ovanligt. Det är mondänt och romantiskt, kristaller och horoskop. Alternativet, att vända sig till psykologin och psykiatrin, luktar, även om det görs i privat regi, som en linoleumklädd kulvert under ett tråkigt svennesjukhus. Bianca kommer locka fler att söka alternativa behandlingar, vilket kanske är bra, trots allt. Har följarna inte råd, så borde kursgården erbjuda avbetalning och kredit. Det kanske den redan gör.

Det skulle i vilket fall potentiellt sett kunna avlasta den offentliga, gråtrista, evidensbaserade, sjukvården. Så att några av alla vanlisar som mår skit, faktiskt kanske kan få träffa en psykolog. De som inte vill utmana sitt psyke alls utan bara må bra.

Sista gången jag litade på en sosse

Jag kommer ihåg att jag stod på Medis när Stefan Löfven ropade om hur hans Europa inte bygger murar. Jag kommer ihåg hur jag applåderade. Det var sista gången jag litade på en sosse.

Eller, jag litade inte ens på det då, men var förvånad över tydligheten i det. Det måste betyda något trots allt? Inte skulle detta kunna vara tomma ord, bara. Man ropar väl inte ut tomma ord på det sättet?

Detta var på den tiden politiker var lite, lite försiktiga med hur de ljög. Det känns otroligt avlägset. Men just därför gick det väl att ropa ut lögnen. Suck.

Idag har riksdagens partier* tre gemensamma projekt: Det ena är att begränsa invandringen och att misstänkliggöra invandrare. Det andra är att placera varje person med brytning och en Adidasjacka i fängelse, helst utan den friktion som rättssäkerhet innebär. Det tredje är att försvara aktiebolagens rätt att göra vad de vill med skolpengen, så länge de inte använder den i undervisningen.

(Tre alternativa projekt hade varit att rusta upp infrastrukturen, bygga fler bostäder och höja kvaliteten på vården och skolan. Alla tre lika döda som drontar.)

Och eftersom alla vill samma sak – KÖR UT DOM, SÄTT ALLA I FÄNGELSE och LÅT SAUDI OCH KINA TA SKOLPENGEN – blir det lite löjligt att höra S och M försöka säga att dom minsann är lite mer SD än vad SD är. När det trots allt är SD som är SD.

Det blir också roligt när L (för vilken gång i ordningen?) vill göra upp med ”flumskolan” som att något skulle kunna påverka skolan i högre grad än aktiebolagslagen. Aktiebolagets syfte är, som bekant, att generera vinst till sina ägare. Och det är inget fel med det. Annat än att det kanske inte är optimalt för statligt finansierade verksamheter som bedrivs i privat regi. Om jag har fel i detta blir det konstigt att INGET ANNAT LAND på jorden har anammat samma geniala system. Chile hade ett liknande, under Pinochet, men har slutat med det.

Men som sagt, framför allt är invandrare hemska och i hög grad kriminella och destruktiva och alla muslimer är islamister så det bästa är att köra ut hela gänget. Rulla dom i bacon och ister och låt dom glida genom hela Europa ner till något uppsamlingsläger som drivs av Blackwater, på en konstgjord ö. Sverige åt svänskarna, shaaaa-la-la-la-laaa!

Jag, som vit medelklassmann i femtioårsåldern står över allt detta, tack och lov. Det är mitt bästa tips till alla som far illa: Bli en vit man med ordnad ekonomi. Allt kommer att bli extremt enkelt, tro mig.

I en rimlig värld hade vi dessutom flyttat skatteuttag från arbete till ägande. Av moraliska skäl. Du som utbildar dig och är bra på ditt jobb, ska kunna bli rik på det. Idag är det omöjligt. Du kan leva skapligt på det. Men du kan inte bli rik på det. För att bli rik måste du äga bostad eller aktier. Helst ärva det, så att du absolut inte har tillfört något värde själv.

Nåväl, det är som det är med den saken.

Om du tänkt rösta på M eller S i nästa val, gör inte det. Rösta på SD istället. Ge dom lite cred för att dom i alla fall har varit öppna med var dom står. Även om det var mesigt av dom att byta namn från Bevara Sverige Svenskt, så var det bra rent strategiskt. De behöll politiken men bytte namn. Det vill säga tvärtemot S.

Den politiska situationen i det här landet är verkligen helt absurd.

*Utom C, V och MP men vem bryr ens sig ärligt talat

Kulturify söker investerare

Det gnälls en del nu på kulturen. Och det gnälls på dom som gnäller på kulturen. Tråkigt!

Ja jag är då inte den gnälliga typen utan tänker istället att det finns en affärsmöjlighet här. Därför söker jag finansiärer till min app Kulturify.

I appen kan borgerligt styrda kommuner lägga ut sina trista gamla orkestrar, museer och teatrar till försäljning. Här kan till exempel Norrköpings symfoniorkester läggas upp. Se det som ett Uber för onödig smal kultur.

Köpare är istället företag som av någon anledning vill äga lite kultur. Det är ju till exempel en bra sak för en säljare att kunna säga på en säljkonferens i Frankrike, ett land som verkar älska kultur. ”Vi på Pasteköket köpte en symfoniorkester precis. Hur jobbar ni med kultur på ert franska pastejboag?”

Nog borde Klarna äga en dockteater? En scen för atonal jazz i Morup powered by Clas Olson? Eh ja tack. Och en pantomimgrupp hade förändrat bilden av Fonus.

Även staten kan kränga av till exempel Nationalmuseum och Naturhistoriska om dom vill. Nationalmuseum skulle ju passa IKEA perfekt. Man kan behålla konsten men sälja möbler mellan tavlorna. Och IKEA är väl en del av svensk kultur själva? Det skulle få uppmärksamhet du, ett nytt IKEA-varuhus på Södra Blasieholmshamnen 2A. I en perfekt värld köper H&M Home upp Moderna museet strax intill, så blir den nu ganska trista delen av stan till en lyxig shoppingdestination.

Vill du investera i Kulturify? Packa då en kappsäck full med pengar och ge till en lodis på Odenplan. Han kommer sedan tillbaka med ditt aktiebrev.

Nationalmuseum Popup by Brödernas & Salt featuring Jocke och Jonna

Nationalmuseum är på väg att stänga. Det är nog bäst så, ärligt talat. Varför ska staten hålla på att subventionera kultur? Vi lever i ett samhälle men också på en marknad. Kultureliten kan åka till Paris om de vill se konst. Det är lite oklart vad som kommer att hända med lokalerna när de har klappat igen men det kanske kan bli något slags eventlokaler för julbord, som riksarkivets gamla lokaler.

Resten av året kan man kanske ordna sådana där middagar med en mordgåta som gästerna löser. Eller så gör man året runt-julbord, kanske. Det borde gå. Turisterna skulle nog komma.

Problemet med Nationalmuseum är inte att de har en hög hyra. Vilket är lustigt, eftersom det är så det beskrivs i alla artiklar som jag läst om det. Problemet är att de har en hyra över huvud taget. Om staten ska ha ett nationalmuseum, jamen ha det då. Bara ha det. I en lokal ni äger. Då är det så att säga löst. Ni ska inte betala hyra till er själva. Det är lika logiskt, som att den som äger ett hus skulle hyra ut sitt eget hus till sig själv och sedan vara tvungen att sälja huset för att hyran blev för hög.

Att staten hyr ut statens lokaler till staten är så dumt att ingen skulle tro på det om man berättade det.

Nåväl, en kul bieffekt av det är att några vill flytta samlingarna till den filial som Nationalmuseum av outgrundliga skäl har i Östersund. Men Nationalmuseum borde ju ha massor av filialer ute i provinserna. Där finns det fullt av lediga lokaler som inte kostar något, där man kan stoppa in lite konst. Gärna tillsammans med en eller flera kommersiella aktörer. Kanske behövs inte ens lokaler.

Jag har snackat med snabbmatskedjan Brödernas och kaffekedjan Bröd & Salt som båda köpt in på konceptet Nationalmuseum Popup by Brödernas & Salt. Idén är en långtradare med släp. Själva lastbilen är en Brödernas & Salt, där influencers gör veckans meny. I släpet har man konst av olika slag, från Nationalmuseum. Man åker runt i landet och stannar – inte bara i Östersund, utan också i till exempel Jönåker, Västerås, Fjuckby, Grums och allt vad det nu finns där ute.

Kanske är det förresten Julbord by Brödernas & Salt som serveras i lastbilen, så man har en koppling till huset där gamla, stela, tråkiga nationalmuseum låg tidigare. Innan det begav sig ut på vägen. På premiärveckan står lastbilen i Motala och det är Jocke och Jonna som styrt upp ett läcker Thai-julbord. Men se upp med sillen för den är GANSKA spicy.

Kom armageddon kom

Ingenting betyder något. Det är den mest deprimerande insikten om vår tid. Allting går år helvete och det är okej. Ingen behöver göra något, inte ta något ansvar. Allting rullar långsamt mot döden och tomheten och jag kan önska att det gick snabbare.

Nyss vara jag rädd att AI kommer döda oss på något vis. Kanske genom plötsliga, gigantiska svärmar av nanorobotar. Kanske på andra sätt, sätt som jag inte kan komma på. Nu spelar det ingen roll. Eller, snarare, det är vad vi förtjänar, som art betraktat. Och det finns inget ljus, inget alls. Det är åt helvete men det är okej.

SvD hånar Greta Thunberg och kallar henne gråtande unge och föreslår istället regeringens miljöpolitik som är saklig och känslofri och konkret: Sänk skatten på bränsle så räddar vi miljön. Lena Andersson gör sig i en text av med humanismen och skriver i nästa text att det är ”oerhört riskabelt för ett samhälle att göra sig av med humanismen”. Ingen förstår henne såklart men Fokus kan skriva fyra nya texter om obegripligheterna.

När jag först läste Aftonbladets reportage om H&M och deras ”hållbarhetsarbete” tänkte jag att detta kanske kan göra skillnad. Kortfattat: Den vansinniga mängden kläder som produceras samlas in av tillverkare från H&M och skickas sedan ut i världen där den hamnar lite varsomhelst i riktigt fattiga länder där dom skapar total misär och fullskaliga katastrofer för människor och ekosystem. ”Det går helt emot vårt arbete för att skapa en mer cirkulär modeindustri”, skriver Harsha Bammanahali, head of reverse supply chain på H&M Group, i ett mejl till Aftonbladet.

Det är ett mörker där både Harshas svar och hans titel blir till hånfulla konstateranden: Det man säger är: Detta är en teater. Detta är overkligheten.

För sanningen är att H&M och alla andra i den fruktansvärda bransch av engångskläder som konsumenterna i Sverige älskar, tänker köra den här planetjäveln i botten. Planeten har funnits i 4,5 miljarder år men hållbarhetstänket sträcker sig till nästa kvartalsrapport. Och det är okej, såklart. Det är så vi har det, det är så vi vill ha det.

Presschefen på H&M har just nu världens enklaste jobb: Håll tyst. Säg inget, gör inget.

This too shall pass. Eller är det någon som på riktigt tror att människor i väst skulle kunna tänka sig att betala skäliga priser för kläder? Att vi skulle kunna tänka oss att köpa plagg som vi använde fler än fem gånger? Haha, nej. Nej, nej, nej. Vi är är och det finns ingen väg tillbaka. Det slutar när alla kroallrev är täckta av klädesplagg som nästan är oanvända. När alla floder i Bangladesh är förgiftade. Och det slutar inte för att någon vill det. Det slutar för att allting tar slut.

Dom skjuter barn där jag bor och det kommer inte heller ta slut. Barn skjuter barn. Dom skjuter vuxna och gamla och alla andra. Alla skjuter alla. För en pervers hederssyn och för att det finansieras av narkotikaförsäljningen. Det senare är otroligt enkelt att lösa genom att legalisera narkotikan. Låta den säljas av statliga utskänkningsställen. Men vi vill inte det i det här landet för vi hatar knarkare. I den dummaste reklamkampanjen som gjorts tryckte någon ”KNARK ÄR BAJS” på klistermärken och satte upp på krogen. Hahaha. Dom skjuter barn där jag bor och vi kommer inte lösa det som kunde lösas eftersom samhället hellre ser att barn skjuter barn.

Den perversa hederssynen kan vi göra exakt noll åt. Därför är det sjukt att vi försöker hantera konsekvensen av den som att det var vanliga brott. Det är inte vanliga brott. Det är en ny situation som måste hanteras på nya sätt. Ett förslag är att plocka in alla som man ens misstänker tillhör en gängmiljö och häkta dom för något. Och sedan fördröja processen. Låta dom sitta inlåsta länge nog för att miljön utanför ska förändras. Sedan får dom stämma staten och begära skadestånd. Och då ska dom få det. Absolut.

Ett helt rättsvidrigt förslag, givetvis. Och det kan man vara principiell motståndare mot. JAG ÄR PRINCIPIELL MOTSTÅNDARE MOT DET. Men det är svårare när man bor i Farsta. Tro mig.

Det här med principer är ädelt som fan. Men det bygger också på att saker sker i ett slags idealtillstånd. Rättsäkerheten fuckas om mitt förslag skulle genomföras. Men den har ju redan fuckats eftersom staten inte har våldsmonopol. De är fan inte ens främst i våldsoligopolet. Rättsäkerheten finns inte eftersom folk inte vågar vittna.

Jag googla efter undergångsscenarier och det var inte länge sedan dom fyllde mig med panik. Nu är det bara ett mysigt sätt att glömma bort världen. För det verkar som att den sortens undergång, till skillnad mot det som sker av miljökatastrofer och gängvåld, faktiskt kommer att vara rättvis.

Kulturkriget, the origin story

Här är berättelsen om planeten jorden. Det var segt i drygt fyra och en halv miljarder år men sen började det hända grejer. Plötsligt fanns det (i kronologisk ordning) vatten, liv, dinosaurier och kulturkriget.

Kulturkrigets historia är denna: En gång fick en man en bil lappad av en parkeringsvakt. Mannen blev rosenrasande! Han dräpte parkeringsvakten genom att använda radioantennen på sin Opel Ascona som en värja. Bakom mannen slöt många upp. Där, en Arpi. Bredvid, en Söder jämte en Teodorescu. Där var drängar och taskspelare av alla slag. Incels och bönder, epadunk och TV1000. Någon lade en krans vid Karl den tolftes staty.

En annan såg vad som skedde med parkeringsvakten och ropade ”nej!” i en Karl-Bertil Jonsson-liknande målbrottsröst. Bakom hen slöt så kulturkrigets andra sida upp. Där stod så Lindberg bredvid Klenell, i skuggan av Greider, hälften skald och hälften träd. ETC-redaktionen och Johanna Frändén; ABF-tanter och nån som kanske heter Gorm.

Man kunde länge, från vendeltid, över medeltid och långt in i året 2023, utgå från den första striden, när man skulle kategorisera människor. Var någon för eller mot parkeringsvakter. Den som reflexmässigt var mot parkeringsvakter, var även mot bögar, invandrare, klimatet/miljön, cyklister, vindkraft, kvinnliga präster, och all mat som inte Jordan B Peterson äter. De ville förbjuda elbilar och tvångsmata muslimer med bacon.

Den som istället tänkte att parkeringsvakter gör ett bra jobb, var enkelt uttryckt deras motsats. Oavsett vad striden de facto handlade om för stunden. Det kunde vara dragartister som läste sagor eller huruvida det var problematiskt att mena att vi måste säkra existensen av vårt folk och en framtid för våra vita barn.

Så plötsligt kom några från parkeringsvakthatarlaget ut och sa att de gillar vindkraft. De sa rent av att de älskar vindkraft. Det har dom alltid gjort!

Årtusenden av balans var rubbad. Ingen kunde veta vad som skulle hända nu. Planeten kretsade plötsligt mycket ängsligare runt solen. Våren tvekade, fåglarna sjöng vid sidan av näbben. Nu kunde vad som helst ske. Vad skulle bli nästa drag? Skulle dom säga att det är okej att äta vegetariskt en dag om året?

En sak var säker. Inget skulle någonsin bli som det varit.

Dåliga journalister är dåligt

Den halvfulla påse med skridskor som man till vardags kallar Björn Söder, är inte bara landets most punchable face. Han är också ganska nyttig, eftersom han visar hur totalt oförmögna journalister är på att bemöta honom. Ett bra exempel är den här intervjun på Aftonbladet.

Mogens Glistrup köpt på Wish säger i intervjun att politiken måste börja ifrågasätta vilken kultur som finansieras med skattemedel. ”Varför är kulturpolitiken ett fredat område? Vi ska se till att våra surt förvärvade skattepengar ska gå till det som människor ha nytta av”, säger han.

En bättre journalist hade frågat Folkhems-Paludan exakt vad han menar med det. Eftersom det som sägs saknar bäring i verkligheten och bara är hundvisslor om hur äckligt det är med bögar och att alla muslimer ska tvångsmatas med bacon. Söder vill inte detaljstyra. Han vill bara berätta att man borde göra det. Av de skälen.

Journalisten på Aftonbladet försöker pliktskyldigt: Hur ska en sådan inriktning se ut?

”Det är svårt att se exakt i detalj”, säger den skallige i folkdräkt, ”det får man diskutera. Man kan till exempel besluta att vi ska värna vårt kulturarv, att det är där fokus ska vara. Då är det det som pengarna ska gå till, eftersom det ligger i medborgarnas intresse. Med kulturarvet menar spettekakexenofoben ”vårt gemensamma kulturarv, det kan vara alltifrån det svenska, det lokala eller regionala. Det är en diskussionsfråga.”

Journalisten tackar ödmjukast för samtalet och går därifrån.

Någon annan journalist skulle som sagt kunna krävt svar. Jag vill veta. Jag vet inte vad ”kulturarv i det svenska, det lokala eller regionala” är. Men jag vill veta. Det kanske bara är att äta rovor och brax och kalla chokladbollar för något annat? Nyckelharpa, gränslöst supande och inavel? Hur långt måste man gå tillbaka? Hundra år? Längre? Är det bara vikingar som är kulturarv eller kan man räkna in Hylands Hörna och Latin Kings? Detta hade ändå varit intressant.

Men som sagt, mest av allt för att så länge ingen kräver av Le Pen utan karisma att han har en åsikt i frågan, så är det bara hundvisslor.

Flum-Timbro del 2: Common People eller mannen som cyklar på lunchen

Jag hade knappt hunnit skriva om kravlösheten inom Timbro, innan en ekonomikille från gänget i fråga bevisade att den är obegränsad. Fredrik Kopsch ska i veckan, på betald Timbrotid, ”jobba som Foodorabud”. Detta för att bevisa att gigjobb är toppen.

Och jag håller med honom. I all fall som Fredrik gör det. Det vill säga om du har en sextio, sjuttio tusen i månaden, från en smedja för tankar, i botten. Och cyklar några dagar på lunchen.

Tekniskt sett är Fredrik foodorabud på lunchen. Han kommer cykla med mat till folk. Men han kommer inte att jobba som foodorabud. Hans utlovade streaming kommer alltså inte heller att handla om hur det är att jobba. Den kommer handla om hur det är att cykla och prata med folk. Superhärligt ju!? Speciellt när vi går mot vår.

För ordningens skull: Du jobbar inte som bibliotekarie när du färgsorterar Ayn Rand-böckerna i bokhyllan. Du jobbar inte som pizzabagare när du gör pizza hemma (inte ens om du har en sån där pizza-sten i ugnen). Du jobbar inte ”med data” när du kollar statistiken på Pornhub.

Rent a flat above a shop
Cut your hair and get a job
Smoke some fags and play some pool
Pretend you never went to school
But still you’ll never get it right
‘Cause when you’re laid in bed at night
Watching roaches climb the wall
If you called your dad he could stop it all, yeah

You’ll never live like common people
You’ll never do whatever common people do
You’ll never fail like common people
You’ll never watch your life slide out of view
And you dance and drink and screw
Because there’s nothing else to do

Den frizon från kapitalismen som är Timbro

Jag har försökt få prata med någon från Timbro, sedan i söndags. Det har inte varit ett heltidsjobb. Men jag har absolut jobbat mer än vad UD i samma period jobbat för att få hem Dawit Isaak.

Jag har mejlat, twittrat med @Timbro, @BenjaminDousa och @FredrikKopsch intaggade, samt DM:at @Timbro. Jag ser såklart att de har läst mina DM. Och jag gissar att de även läst mejlen, eller sett att de varit intaggade i tweets.

Nästa försök blir per fax.

Naturligtvis har de ingen skyldighet att svara mig. Men det är också lite konstigt?

Låt mig presentera mig själv. Jag är en femtioårig liberal man. Jag jobbar som kommunikationsstrateg på en global mediebyrå och skriver krönikor i Affärsvärlden.

Inte Återställ våtmarker, precis.

Jag vet inte vad de tror ska hända om de svarar.

Lite mer om mig själv: Jag har inte så bra koll på vad en tankesmedja gör.

För dig som inte vet vad Timbro gör, så här skriver de själva: ”Sedan starten 1978 är uppdraget att långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle.”

Timbro är inget företag (det finns ett Timbro AB men det är inaktivt och har varit så sedan i alla fall 2017). Timbro är i stället ett varumärke inom Stiftelsen Svenskt Näringsliv (SSN).

SSN finansierar Timbros verksamhet med cirka trettio miljoner kronor per år. SSN skriver själva om stiftelsen som organisationsform att den ”gör det möjligt att tillskjuta ett kapital, som tryggar verksamhetens uthålliga finansiering och tydliggör dess självständiga hållning”.

Det jag inte får grepp om, är vad som skiljer uppgiften att långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle från exakt alla andra uppgifter. Vad, mer precis, är det som gör att den uppgiften inte kan utföras av marknaden? Kapitalism är ett ganska bra sätt att värdera, se och mäta hur väl en aktör gör sitt jobb. Det är inte som att det saknas PR-byråer, till exempel.

När jag kollar runt på Timbros hemsida verkar de inte vara principiella motståndare till kapitalismen.

De vill bara inte själva vara en del av den.

Man kan se det som att Timbro är en konsultfirma med SSN som enda kund. Den egentliga frågan är alltså varför SSN har en så njugg inställning till kapitalism att man inte tar sina trettio miljoner kronor till just en PR-byrå. Eller rent av sluter ramavtal med flera byråer som får konkurrera om de olika uppdragen?

Formuleringen om att stiftelseformen ”gör det möjligt att tillskjuta ett kapital, som tryggar verksamhetens uthålliga finansiering och tydliggör dess självständiga hållning” har något uppgivet och defensivt över sig. På vilket sätt är det bättre att årligen ge en påse pengar till en kravlös frizon, än att ge samma påse till slipade PR-rävar med höga ambitioner? Vilken är alternativkostnaden och varför spelar den ingen roll?

Nästa fråga är om det finns andra områden än det, att långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle, där pengarna förvaltas bättre utanför marknaden. Eller om detta är det enda undantaget.

Ja, detta och en del annat hade varit kul att fråga någon på Timbro om. De hade säkert kunna förklara vad i ovan som är fel. Men nu är det som det är.

Jag återkommer om dom svarar på min fax.

–

PS. Jag gissar att andra tankesmedjor arbetar på samma sätt. Men det känns lite mer on brand för en sossesmedja att inte tro på marknaden. DS