Underbara läslov!

Åh så härligt med höst! Ute virvlar löven när novemberstormen tumlar runt med dom, som vore dom bipacksedlar som trillat ur stesolid-askar hemma hos någon löjlig neurotiker. Själv sitter jag här inne och bara har det skönt med en supermysig kopp varm choklad. Man måste få njuta ibland!

Mina två tonårsbarn är lediga från skolans hets och press. Det är läslov, äntligen! När dom lyckats slita sina nyfikna ögon från Joyce och Pasternak och Kirkegaard och allt vad dom heter, kryper dom upp intill mig i soffan.

Far”, trugar dom, och sveper in sig i underbara ullfiltar som vi köpte av en tokig bonde på Gotland en gång, ”berätta om hur det var när ni firade läslov på din tid!”. Jag spelar besvärad – men med glimten i ögat! Suckar till, som om det var ett problem. Skrockar lite och slår händerna mot knäna, innan jag sörplar i mig lite choklad, lutar mig tillbaka och börjar berätta.

”Åh ungar. Mina härliga, busiga, läshungriga höstungar! På min tid hade vi faktiskt inte något läslov.”

Men, inget..? Hur… vad..? Alltså…

”Jag vet! Knäppt va? Vi hade andra lov. Först hette det dialyslov. Då skulle alla genomgå dialys. Det var nog under hela lågstadiet tror jag. Läraren ställde upp alla oss ungar innan lovet och räknade ett, två, ett, två, ett, två och så vidare. Ettorna gjorde hemodialys och tvåorna peritonealdialys.”

Bra, far! Så fick alla veta hur det var att leva med extremt nedsatt njurfunktion.

”Ja, det hade sina poänger. Sedan blev det haschlov. Egentligen ett lov för alla cannabis-baserade droger. Många, som min gode vän Jörgen, åkte till exempel till Danmark på haschlovet. Dom köpte grejer till hela familjen. Köpenhamn var lite som THC-Ullared på den tiden.”

Det är så mysigt när familjer gör saker tillsammans, far!

”Ja verkligen. Jörgens morsa blev kvar i Köpenhamn efter ett haschlov kommer jag ihåg. Och hans farsa blev liksom inåtvänd med tiden. Han gjorde massa inbrott, sas det på bygden. Och en dag klev han ut framför en lastbil. Ja, Jörgen blev ju aldrig sig själv igen.”

Det är så himla dumt med droger, far!

”Ja, så haschlovet försvann. En kort period, tror det var när jag gick i sjuan, var det plantera ett träd i öknen-lov eller Vi-Skogen-lov. Sedan blev det Niki Lauda-lov och under många år var det bara höstlov helt enkelt.

”Hösten är så mysig!”

”Ja det är den verkligen.

Så berättar jag hur läslovet kom till. Hur Gustav Fridolin, efter att ha fixat skolan på bara hundra dagar, botat aids förmiddagen efter och gått en golfrunda på arton slag på eftermiddagen, beslöt sig för att instifta läslovet. ”Kallar vi det för läslov så kommer barnen läsa, på samma sätt som dom sportar på sportlovet och går med träkors på påsklovet.”

Vilken bra minister”, säger barnen i kör.

”Ja, verkligen”, säger jag.

Den spännande och komplexa personen jag

Detta har hänt. En stor smäll, sedan nio miljarder år av inget händer utom att nya grundämnen bildas och allting expanderar (gäsp). Planeten jorden skapas av hungriga entreprenörer och placeras strategiskt i en lönsam omloppsbana kring en av stjärnorna, i en av galaxerna.

Nu, fyra och en halv miljard år senare, var planen att franchisen skulle finnas på planeter i hela vintergatan och i granngalaxerna. Varje planet med en unik fördelning av work and recreation areas, ett lagom utmanande och diversifierat wildlife och en egen grafisk profil. Men det var något med finansieringen som strulade.

En röd prick. Texten ”Du är här”.

Det går inte att ta in hur liten man är. Och ändå kommer jag på mig själv med att vara politiskt desillusionerad. Ha! Nittiofem procent av allting är mörk materia och mörk energi, för fan. Oändligheten är… well, oändlig. Och detta är hur ett oändligt universum funkar: Allt som kan hända, händer. Allt som kan finnas, finns. Det är inte frågan om huruvida det existerar intelligent liv i universum. Snarare hur långt efter vi ligger.

Jag kan inte vara höger och jag vill inte vara vänster. Att vara höger verkar jävligt gött, though. För då är det inte en brist, men en merit, att vara douchig. Att vara höger är att vara utan moral och moralisera över det. Höger är där Joe & The Juice HR-avdelning tar en öl med Rebecca Weidmo Uvell, på en krog som inte betalar moms. Vänster är… haha jag vet inte ens vad vänster är längre.

Jag tänker på det här eftersom allt är så polariserat. Nämner mina tvivel och mitt grubblande för en vän, som dagen därpå, i ett mejl, säger att jag är svennebananlibertarian. Det är ett ganska fint omdöme, även om jag inte kan utvärdera det riktigt. Jag skriver ett mejl och ber om att det ska utvecklas och preciseras men så slänger jag mejlet.

Min tolkning är, att det är samtidigt alldagligt och grått och subversivt och avantgardistiskt. Jag blir glad av tolkningen. Jag är modest och felknullad samtidigt. Vilken komplex person! Vilken spännande man! Jag tänker på mig som talesperson för svennebananlibertarianerna. Hur jag blir rösten för en generation. Så himla, himla intressant jag är!

Det går några dagar innan jag ser min vän igen. Då berättar jag hur glad jag blev över att jag är en så jäkla speciell och mångfacetterad människa och att det uppenbarligen skiner igenom. Att jag känner mig på en gång postmodernistisk och superkonkret. Vännen stannar upp och tittar strax bredvid mig. ”Jag var hade tagit två stesolid när jag mejlade, efter att ha druckit en hel del. Jag kanske sov när jag skrev det, jag vet inte ens att jag skrev det alls. Vilket jävla löjligt ord dock. Men det är ju inte du för fem öre, vafan, du är ju typ, jag vet inte, gnällig sosse?”

Kanske fortsätter universum att expandera i all evighet. I så fall kommer vi inte bara längre och längre ifrån varandra utan också längre och längre från alla parallella verkligheter där vi kan vara dom vi vill. Till exempel svennebananlibertarianer.

Jag blundar och ser mig själv på en strand, ensam. Jag kastar en macka. Nånstans spelas en sorgsen sång på en pytteliten fiol.

Själens Vallentuna

En byggfirma annonserar radhus i Vallentuna med rubriken Drömmen om ett enklare livspussel. Så har vi då kommit till vägs ände, här är nollpunkten, så här ser det ut. Man ger upp, för vad ska man göra ens.

Antagligen är Vallentuna en lika bra plats som någon annan. En av alla orter som ingen längtar till eller drömmer om, men som gör det den ska för dom som hamnar där.

Samtidigt i Köln: Ännu ett tåg kommer i tid. En man noterar detta, med neutral min. Någon på ett museum i Leipzig jobbar fast klockan är sen. Det är så mycket som måste arkiveras och katalogiseras och administreras. I en lägenhet i Odense sitter någon och drömmer om andra platser, andra liv. Vad jag menar är detta: Nog kan man leva gott i Vallentuna, på samma sätt som man kan fastna i vanor och rutiner och punktlighet överallt.

Radhusen är oerhört tråkiga. Det ser ut som om dom ritats av ett dataprogram, för kanske fem år sen. Man matade in tusen ritningar på hus byggda efter millennieskiftet och sen spottade maskinen ut det här. Det är som pastischer på pastischer, ett slags upphöjd metanivå av menlöshet. Så här hade hus sett ut om Filippa K hade gjort dom. Det är ariktekturens motsvarighet till den där konstiga sylten man fick till pannkakorna på lågstadiet, som var typ äppelmos med vinbärsmos eller nåt.

Anyway. Du ska sälja radhus som inte har någon själ, på en plats som inte betyder något. Vad gör du? Området heter Åby Ängar och det låter som en plats från sjuttiotalet där det regnar.

Drömmen om ett enklare livspussel. Kanske är det sant. Det kanske gjordes undersökningar om målgruppen, som fastslog att dom har släppt alla ambitioner. Deras drömmar är såpbubblor i ett minne, som skimrade som bensin i vatten, och flög darrigt och irrationellt men det var då och nu är nu och du vet lika väl som jag att såpbubblor inte lever länge.

Pusslet är enkelt för det är så få bitar.

Somliga öser ut femtonhundra bitar på matsalsbordet och hänger som gamar över bitarna om kvällarna. Dricker vin och svär. Tappar bitar på golvet och tävlar om att hitta kantbitarna. Så finns det dom som sitter med fyra bitar på en bänk, i något slags arbetsterapi. Det vänds och vrids. Åby Ängar böljar runt bänkens ben och ängarna får breda ut sig. Någon sa att om man står i ena ändan av det väldiga fältet, är det som att stå vid havet.

På stationen i Köln imponeras ingen av punktlighet. Så kan det också vara, och det var väl också en poäng, kanske. Det här om vad som är bra och vad som är umbärligt och vad som bara är livet, med allt vad det gör med oss. På museet i Leipzig har alla gått hem till sina egna Vallentuna. Kvar är tusen och sedan tusen till saker som tagits ur gravar på andra sidan gjorden och nu ligger i små lådor och askar, prydligt. Varje objekt ett kvitto. Varje sak en berättelse som ingen frågar om. I Odense viner vinden och i en lägenhet tänker någon att det är som om staden var ett lager av människor mer än en stad.

Livet är inget pussel. Livet är bara livet. Det är svindlande och fantastiskt och kräver inga metaforer. Framför allt inga som kan användas för att sälja radhus.

 

 

Världens sämsta texter

Sartre tackade nej till Nobelpriset och jag vet inte varför. Han sa att han aldrig tog emot några officiella utmärkelser, vilket i sig borde gett honom nobelpriset i humble brag. ”Nä, du vet, hinner ju fan inte med allt. Folk kastar ju priser efter mig så fort jag går ut på gatan. Plus att Simone blir skitstressad och Frankfurtskolan-grabbarna tycker jag är borgerlig.”

Jag tror att det var motiveringen till priset som avskräckte: ”För hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid.”

Motiveringsprosa är det skrivna ordets motsvarighet till performance-konst som till och med ett barn kan se är värdelös, typ kvinna går på golv i gymnastiksal och vattnar golvet med en vattenkanna i tjugo minuter, eller gubbe klipper sönder sina kläder och jag vet inte ens. Larvigt och pretentiöst och helt utan substans.

Dessutom hade ju polaren/rivalen Camus fått priset sju år innan – med cirka samma motivering. ”För hans idérika författarskap som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid.”

Det känns som om akademien borde fått ett nobelpris i låg ambitionsnivå vid den här tiden. (Off topic: Camus är givetvis en bättre författare men jag är team Sartre här. Ska man vara existentialist och marxist så ska man fan vara det.)

Det smittar också. ”För attraktiv inbjudan in i okända landskap fulla av lockande berättelser om skönhet” är inte motiveringen till när Seamus Heaney fick nobelpriset 1995. Det är en pinfärsk motivering från Svenska Designprisets jury till nån jävla reklambok.

Det går alltså, tydligen, inte att dela ut ett pris utan att skita på sig. Kanske är det känslan att skriva in sig i historien. Kanske är det bara dåliga skribenter. Kanske är det skälet till att årets litteraturpristagare inte ens har hört av sig. Jag vet inte hur Dylan tänker men är det så här, så förstår jag honom:

”Nej, jag kan inte ta emot ett pris av gänget som gav priset till Octavio Paz ’för en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet’ för vad fan betyder det ens? Då tar jag hellre emot Svenska Designpriset.”

*pluggar in elgitarren*

*väser fram ”play fucking loud”*

Orimlig design av lagar

Lennart Nyberg sålde webbutiken Ink Club till ICA för en halv miljard. Han ser ut som om en isländsk ungdomsförfattare, i Marbella, off-season, cyklat in i en entreprenör som håller inspirationsföreläsningar.

Nu är han fälld i tingsrätten för en annan webbutik, kallad Designers Revolt, som har sålt kopierad design, som det står i rapporteringen. Han är dömd till 18 månaders fängelse och att betala femtio miljoner spänn till typ Arne Jakobsens fattiga änkebarn som inte har kunnat äta annat än hårt bröd på flera år nu.

Gråt mig en flod, Danmark.

I Sverige gäller det upphovsrättsliga skyddet för brukskonst (som t ex designmöbler) i sjuttio år efter designerns död. Alltså, du ritar en stol när du är fyrtio, lever tills du är åttio – och designen är skyddad i 110 år. Det är, precis som Ice Cube beskriver sig själv i Straight outta Compton, crazy as fuck.

Dock har flera i mitt Facebookflöde kommenterat domen (som än alltså bara är i tingsrätten) triumfatoriskt, och skrivit något trött om att det är fult att kopiera (eller nåt, jag har inte ens orkat läsa inläggen).

Rimligare hade varit att stolen skyddades i trettio år från att den satts i produktion. Alltså, du ritar den när du är fyrtio, får pröjs till du är sjuttio och sen är det bra med det.

Din version fortsätter att vara originalet och kan produceras i evig tid. Men andra kan göra versioner som avviker från ditt original, antingen genom att välja billigare material, eller genom att helt enkelt ta mindre betalt för den. Du ska vara ganska dålig på produktion och logistik och inköp, om du inte kan förvalta ett försprång från ett trettioårigt monopol.

Och man kan såklart inte stjäla design från någon som är död. Jakobsens änkebarn får helt enkelt göra något själva. Såhär femtio år efter hans död kanske det är på tiden. Det duger inte att ha ett samhälle där folk med Carl-Philips begåvning får cashen från folk med Sigvards begåvning.

Sanning är fusk

Jag tittar på TV-serien Narcos och tycker den är bra, en sjua av tio kanske till och med. Men något skaver. Så kommer jag på vad det är: Den bygger på en sann historia. Pablo Escobar fanns ju på riktigt. Det mesta som visas har skett. Samma sak fick mig att inte ens börja lyssna på Serial, en podcast som blev en succé, just på grund av samma sorts fantasilöshet.

Tänk om Narcos hade varit ljug och hittepå, vilken fantastisk berättelse!

Men folk älskar det. Based on a true story fungerar knäppt nog inte avskräckande, utan som en publikmagnet. Jag tror till och med att det är skadligt. Jag tror också jag vet vad det beror på.

I sin essä Lögnens förfall skriver Oscar Wilde om ”de ledsamma och världsförbättrande samtalen mellan dem som varken har vett att överdriva eller talang för att fabulera” och om ”de förståndiga personer vilkas hågkomster alltid är baserade på minnet”.

I vår tid är sanningen relativiserad och kuschad i det dagliga, särskilt för den som dristar sig att spendera tid på sociala medier. Eller för all del bara finnas till. Så när folk får ta del av något som dom vet har skett, blir dom glada. Detta, tänker dom, kan ingen ifrågasätta. Detta har hänt.

Under tiden förfaller lögnen.

Inte den gemena, lilla lögnen, den frodas. Den lögn som kommer av fantasilöshet och empatilöshet; den som konstrueras av gemena och taffliga hantverkare och ställs ut i rövhattarnas montrar.

Men den grandiosa och goda lögnen, som kommer ur ett gott hjärta. Du kan kalla den fantasi, om du vill. Den lögn som har talang för att fabulera och vett att överdriva. Lögnen som visar dig andra världar än den futtiga vi råkar bo i. Den lögn som gör oss till ett jävligt mycket coolare däggdjur än alla dom andra.

Krossa systemet

Systembolaget gör reklam med en kvinna som jobbar på SATS och kallar sig för Lofsan. I reklamen säger Lofsan att cheyer blir tjockisar om dom dricker. ”Slafsiga slashasar som mofflar fläsk och falafel och fifflar med momsen”, blir dom, enligt Lofsan i filmen. Lofs klafs ploffs. På lofsans hemsida kan man lufsa med Lofsan eller köpa lufseflufs, som är ett slags haschbrownies med gojibär och chiafrön.

NÅVÄL. Folk på sosseala medier gick ju bananas om en säger. Att påpeka att kalorier gör dig tjock gick inte hem i stugorna. Även om utsagan per se kan sägas vara lika kontroversiell som att vatten gör dig våt eller att eld är jättevarmt. Detta var ett angrepp mot kvinnor. Well, jaja. Whatever rocks your boat, ladies. Jag skulle vilja flytta stativet lite längre bort från motivet.

Det sjuka är knappast att filmen spär på kroppshets, specifikt hos kvinnor, vilket den gör. Okej, jag ger er det. Det sjuka är inte filmens budskap över huvud taget. Det sjuka är att filmen ens finns. Att Systembolaget, vars jobb är att i monopolställning sälja alkohol, ägnar sig åt kommunikation i någon form.

Nej, sorry det sjuka är såklart att Systembolaget finns. Ooops sorry igen, det sjuka är att svenskarna gillar Systembolaget. Det är sjukt på nivån kungahuset, så sjukt. Samma grad av logik (alltså noll komma noll komma kokosboll) bakom att spermier kan göra dig till en lallande porschekrashare, som i att svenskarna älskar att rövhattarna in control säger att nej, köpa sprit på en söndag, det går inte an.

Kanske har vi haft det för bra, i ett historiskt perspektiv, och har dåligt samvete. Trehundra år av fred; vi måste hitta nåt sätt att pissa på oss själva. Det blev Systembolaget. Kunde lika gärna varit att man måste ha svartpeppar i kaffet. Svenskarna ba ”mmmm vi elskar vårt pepparkaffe”.

Undra om Lofsan brukar hänga i Lofsdalen?