Regn över instagram

Sommaren tog slut och när jag skriver det här firar hösten sin seger med ett riktigt pissigt regn. Lönnfeta regndroppar faller utan grace och gör allting fult. Jag gillar hösten men den fyller mig också med melankoli.

Därför handlar den här texten om det finaste eller kanske konstigaste som finns. Alla vanlisar där ute som marknadsför sina instagraminlägg. Inget triggar min melankoli som detta. Det är som en tjock humla som landar i mitt öra och sjunger den mest gripande fado för mig, om hur havet stormar och inte ger någon fisk, eller hur de fattiga människorna i Lissabons uslaste stadsdelar ändå hittar glädjen i vardagen, kanske genom romantik, kanske i brännvinet.

Det är som att läsa om en urmysig, raggig blandrasjycke som bara har tre ben, och som blivit kompis med en luffare i typ LA och så har luffaren byggt nån grej med ett hjul från en kundvagn, så jycken har fått ett hjul där höger bakben inte är, och nu är det tidig morgon och dom går tillsammans längs Pico Avenue, genom Santa Monica, på väg mot havet, och staden är tyst, det enda man hör är gnisslet från det där hjulet och dom två är dom bästa kompisarna i hela världen.

Det är som att somna samtidigt som man lyssnar på nån pod som handlar om något jättefint och gripande och podden är amerikansk så allt är välproducerat och alla som pratar har otroliga radioröster och det kanske handlar om nåt köpcentrum som först blomstrade, sedan var på dekis och sen helt öde, och växter och grodor tog över det och idag är det en plats lokalborna odlar grönsaker och alla har gått på typ Berkeley.

Det är svårt att förklara känslorna jag får inför vanlisar med betalda inlägg. Det går kanske inte ens, i alla fall inte om man inte ska låta dömande eller von oben. Jag fattar det. Och det finns såklart en historia om varje person, det finns en bakgrund till varje post. Så den 60-årige smala mannen med grått hår som postar bilder från sitt liv som male model för 409 följare har en berättelse. Kvinnan som skriver på engelska till sina selfies för 579 följare och sen får kommentarer på svenska om hur snygg hon är har en berättelse. De har olika mål och vill väl bara synas. Influencers har gett dem språket och det kostar inte mycket att pusha en post eller två. Dom lever helt enkelt säkert superbra liv och det är inget mer med den saken.

Ändå vill jag bara ta alla vanlisar med betalda instagraminlägg och krama dom och säga att det ordnar sig (men hallå! det är säkert redan bra!) och göra nån god höstmat åt dom. Kanske en riktigt mustig gryta, ja, en så som puttrat i en timma på spisen, och varför inte med lite goda svampar i också. Så kan vi äta den och prata om kul saker och bli kompisar allihopa.

Det är väl det här jävla regnets fel, antar jag.

Alla nya namn är sämre

Förutsägbart gubbigt kanske, men jag kommer inte på ett enda exempel på ett lyckat namnbyte. Det blir alltid sämre, tråkigare eller bara löjligare. Det fanns, till exempel, en rå kraft i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund som inte finns i Vision. Svett från tusen strykfria skjortor och ett nikotingult jävlaranamma offrades för ett valhänt ingenting. Om jag varit arbetsgivare hade jag bävat inför kommunaltjänstemannaförbundet inför en förhandling. När delegationen från Vision istället dyker upp, däremot, vet jag att jag redan har vunnit.

Jag tänker inte ens gå in på Belarus eller Myanmar utan bara konstatera att Persien låter lika fantastiskt som Iran låter tråkigt. Freddy Mercury är Vansbro och Finspång – Farrokh Bulsara är Samarkand och Marrakech. Yahoo känns inte så hett nuförtiden, va? De kanske skulle ha fortsatt att heta Jerry and David’s Guide to the World Wide Web istället.

Aftonbladets viktklubb var perfekt. Du tycker om Aftonbladet och snacks? Du får inte nog av varken Karin Pettersson eller ljust bröd? Inga problem, kompis! Du visste vart du skulle gå. Nu heter det Wellobe. Det låter som en antroposofiskt popgrupp som uppträder på ett event med motivationscoacher. Eller som ett naturläkemedel mot förstoppning. Hallå vi är några sossetjockisar här ute som inte vet vem som vill ha oss längre. Friskis? Viktväktarna? Långvården?

Att jag ens kommer att tänka på detta med namnbyten är för att jag såg en insändare där någon ville att Örnsberg skulle byta namn till Vinterviken. Sannolikt sporrad av när Vreten bytte namn till Solna Strand. En ganska perfekt analogi till det inledande exemplet, för övrigt. Vreten är Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Solna Strand är definitivt Vision.

Den här sidan av bostadsrättifieringen av människors medvetanden pratas det (tack och lov!) inte så mycket om. Det är som om en småborgerlig parasit lägger ägg i hjärnan på folk som är 34 år och har barn som heter Castor och Vilde. När äggen kläcks börjar larverna kalasa på dom delar av hjärnan som styr vår förmåga att skärpa oss och uppföra oss som folk istället för kompletta dårar.

Nåväl. Jag tänker att det finns en bra metod att samtidigt tillåta och begränsa namnbyten på saker och ting, framför allt stadsdelar och områden. Det går bra att byta om du skrapar ihop hundra underskrifter från folk som vill byta. Med villkoret att jag får döpa om något hos dom. Det kan vara till exempel husdjur, partners, barn eller föräldrar.

Du kanske tror att värdet på din lägenhet stiger om den ligger i Lyxiga Paradiset istället för i Axelsberg. Men tror du det så mycket att du är okej med att din morsa då kommer heta Röv? Eller att du måste ropa Bukkake när du ropar på din söta lurviga jycke?

Gaaah nu kom jag att tänka på att ruccola hette senapskål en gång.

Mår skit nu.

Varför kan inte män vara mer som min granne?

Jag har en granne, eller jag tror att det är en granne, han känns som en. Men han kan lika gärna bo i Sköndal, Hökarängen eller kanske Älvsjö. Det enda jag vet är detta: Han springer. Grannen, jag tänker kalla honom så, springer ofta längs gatan jag bor på. Han ser ut att vara över sjuttio, kanske med ganska god marginal. Han springer fort, för sin ålder. Och det ser enkelt ut. Han har ett sånt där kort löpsteg som är så mjukt att han liksom rinner över asfalten. Han har på sig vad som ser ut att vara brevbärarkläder från 80-talet. Kortärmad skjorta med knappar, ganska korta shorts.

Jag tänker på honom när jag läser Stig Fredriksons essä om löpning på Expressen kultur. Tänker på honom som Stigs motsats. Som motsats till många, i övrigt sunda, mäns relation till just löpning. För övrigt osäkrar jag alltid min revolver när en text är märkt ”essä” eftersom den så tydligt har andra anspråk än en vanlig sketen text. Du får starta på minus om du serverar mig en essä, det säger jag bara. I alla fall i Expressen.

Just det. Löpning. Män.

Oklart om Haruki Murakami kvalar in som ”i övrigt sund” men han skrev som du nog vet sin självbiografi (får man ändå säga va?) med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami och Fredrikson gör misstaget att tro att det finns något i löpningen utöver det som min granne visar. Att det finns något, jag vet inte… transcendent? Att monotonin är något utöver monotoni. Det är svindlande banalt. Mänskligt – och manligt. Men likväl banalt.

Jag springer regelbundet själv. I perioder ganska mycket. Jag vet vad jag pratar om. Du får tro mig där.

I en äldre text, också på Expressen kultur, skriver Dan Hallemar om löpning och det är en jättefin text. (Den har, nota bene, inte märkningen essä.) Han skriver:

”Men jag återvänder hela tiden till städer för att springa. Varje stad jag besöker springer jag i. Alltid i gryningen. Allt utgår från min kropp och löpstegen mot marken. Med dem äter jag staden. En av de vanligaste bilderna i mitt huvud är de gula figurerna i Pac-Man.”

Möjligen är grannen likadan. Det är 40 år sedan Pac-Man kom. Han kanske jobbade på posten då. Möjligen tänker brevbärare på sina rutter på samma sätt. Att de äter staden. Att de jagas av spöken.

Hallemars text är redogörelser. Observationer. Han skriver om det jag pratar om när jag pratar om löpning. Men jag hoppas att jag inte pratar så mycket om löpning.

Stig Fredrikson har sprungit sedan 1980. Han har ett system:

”… för att komma i gång med löpning regelbundet uppfann jag ett knep. Jag bestämde mig för att varje kilometer jag springer, motsvarar ett årtal i världshistorien. /…/ varje nyårsdag börjar jag på år 0. De första månaderna är rätt tråkiga, för då finns inte så många säkert belagda händelser varje år. Men halvvägs, alltså vid midsommartid ungefär, då brukar jag vara framme vid år 1000, och därefter blir det mera givande att slå upp vad som hände det året, alltså den kilometern.”

Det är ett bra system. Jag tycker inte att det är ett så bra system att det motiverar en essä, kanske. Men fair enough. Femtusen för Stig att fakturera och efter skatt blir det ändå kvar till ett par riktigt bra löparskor.

Jag har inte kollat vad grannen har för dojor.

Det är oklart vad som felas vårt kön. Varför vi ska bli filosofer när vi tränar för Lidingöloppet. Varför vi blir ultraortodoxa när vi ska vispa ihop en pasta carbonara. Varför en grill blir något metafysiskt. De allra enklaste och mest basala sakerna ska tvunget ges ett raster av något perplext djupsinne.

Fy fan.

Jag sticker ut och springer, tror jag bestämt.