En inställd rösting är också en röstning

Jag tänker inte rösta i nästa val. Jag tänker inte ens ta mig till den där lokalen och lägga blanka valsedlar i kuverten. Jag tror att demokratin mår bäst av det.

Folk har kämpat genom historien för att vi ska ta oss hit. Demokratin kom inte gratis och den har skapat otroliga saker. I ett historiskt perspektiv är det dessutom en färsk sak. Organisering i stammar och klaner har funnits betydligt längre. Den starke har vunnit, eller kanske fått stryk av den snabbe eller den smarte.

Många bor dessutom än idag i länder där fria val bara är en dröm.

Allt detta är sant.

Vi har, vi som bor här, fått demokratin från våra föräldrar. Inte kämpat för den alls. Den bara fanns där när vi föddes. Som en stol eller en skål eller nåt.  Och vi har behandlat den som man behandlar saker man får av morsan och farsan, ställt den i ett skåp kanske. Eller i källarförrådet. Råkat tappa den. Tagit den för given – eftersom den är oss given.

Gäsp, där är den där demokratin. Jaja.

Men vi gick vart tredje, och sedan vart fjärde, år och röstade. Ändå. Det var lite högtidligt, för man gjorde ett val. Det var det som var val. Att välja. Det handlade om graden av frihet och om fördelningen av resurser. I alla fall kändes det så.

Men nu? Jag kan inte säga en enda sak som moderaterna och sossarna är oense om på riktigt. Inte en sak. Lite, lite, lite mer eller mindre i skatt, kanske? Som sagt, jag vet inte. Alla slåss om mittenväljarna och triangulerar häcken av sig för att bli mest menlös.

Jag tror att systemet måste implodera– för att det ska kunnna bli bättre på lite längre sikt, säg tio år. Det går inte att fixa till längre. Går inte att renovera.

Jag kan såklart gå till valurnan 2018 och rösta på Centern för friheten och en rimlig invandringspolitik, eller på Vänsterpartiet för att de är det enda partiet som inte vill privatisera brandkåren.

Men jag gör det inte och jag tycker inte du ska göra det heller. Jag tror att det bästa som kan hända är att systemet faller ihop 2018. Att vi får en kris som är så stor att dom stora partierna skakas, på riktigt, inte för att dom själva har tappat sju procent ytterligare, men för att deras hela ekosystem har kollapsat.

Svenska politiker är bara människor. Dom har också fått demokratin av sina föräldrar. Dom har heller inte kämpat för den. Dom har lån på lägenheten och hämtar ungar på dagis och är konflikträdda och firar midsommar. Politiken blir ett jobb. Är ett jobb. Tjänsteman i förvaltningen. Administratörer och logistiker. Kappor ska vändas, ark sorteras.

Så handlar den episka ideologiska slutstriden om hur många procent RUT-avdraget ska vara på. Fem procent högre så går Sverige sönder, säger några. Fem procent lägre så kan ingen starta företag längre och pesten kommer säger andra.

Och OBS! Detta är trots allt Sverige. Det är inte som att ett sammanbrott för den generiska politiken kommer märkas av, av dom där mittenväljarna (vilket kanske är den stora ironin).

Teveprogrammen fortsätter gå. ICA ligger på samma hörna som innan. Ett imploderat system av mätta ämbetsmän gör inte att valet 2022 (när jag tänker rösta igen!) sker i postapokalypsens tid. Jag kommer inte att gå till vallokalen i skuggan av Globens ruiner, det kommer inte finnas folk som ser ut som Techno Viking, som bor i tunnelbanans öde tunnlar.

(Möjligen bör inlägget avslutas med hastaggen #famouslastwords)

Annonser

Gud är död, 30% rabatt på barnjackor

I det gamla rom kallades black friday för dies ater (svart dag) eller dies nefastus (olycksam dag). På den tiden var det mindre fokus på Webbhallens rea. En svart dag ägnades istället åt att minnas tillfällen då den romerska armén åkt på förödmjukande nederlag. Lite som om vi skulle sätta av en dag för att minnas Poltava.

Somliga, typ artonhundratalsfilsofer, menar att gud är konstruerad av människan, eftersom vi inte kan härda ut med insikten om att detta är allt vi får. Vi är kött, på en löjlig liten planet, i ett totalt stumt och likgiltigt universum.

Gud är död!, som Nietzche brukade tagga i tusch, på bankomater runt om i 1880-talets Europa.

I det läget kan människan välja att acceptera, att en gudlös värld, också är en värld där inga absoluta värden finns. Inget är konstant och allt kan omprövas. Frälsningen finns varken som hopp eller tankefigur. Allt som finns är lidande och förnedring. Eller så kan hon skapa substitut: Kanske är Gud död, men Elgiganten finns kvar. Absoluta världen må vara frånvarande, men är det inte dags att riva ut köket snart

Vi valde det senare och idag firar vi det med 30% rabatt på allt.

Eftersom shopping och konsumtion är gudssubstitut, kommer black friday att vinna i ställning under åren som kommer och bli årets viktigaste och största högtid.

Här har vi ju en helgdag som inte snärjer in sig i omvägar och pseudohändelser. Den är gjord för konsumtion och shopping. Den är julen utan tomtar. Den är midsommar utan stänger, påsken utan Jesu lidande.

Själv tänker jag ägna kvällen åt att minnas Poltava. Visste du att ryskan har ett talesätt som lyder ”Slagen som en svensk vid Poltava”. Det används för att beskriva någon som är helt paralyserad av maktlöshet. Lite som någon som idag åker till Kungens Kurva för att köpa en jättestor TV och får veta att den är slutsåld.

 

Nimis Nemesis

För att ge ett rimligt svar på frågan vad konst egentligen är, bör man ha i alla fall en magisterexamen i konstvetenskap. Man bör dessutom aldrig ha skapat någon konst själv. Jag klarar inte första kravet, men väl det andra. Så låt mig prata lite om konst.

Idag eldade en ännu okänd konstnär upp Lars Vilks drivvedsbygge Nimis i Skåne.

Vilks verk var gediget och habilt. Det var corny och visuellt och pampigt genom sin själva storlek. Och jag gillade grejen att anektera ett stycke vacker mark vid havet och behandla den som sin egen. Samtidigt, lite banalt, väl? Mer ett turistmål? Jag ger det betyget 6 av 10 på konstskalan.

Uppeldandet av det är ganska mycket bättre. Ungefär 9 av 10 på konstskalan tror jag. Det kanske till och med är så (jag ber att få upprepa avsaknaden av studier i konstvetenskap) att det är först nu som Nimis blev ett konstverk.

Vilks verk var en hemmasnickrad variant av graffitimålningen Fascinate i Bromsten, som k-märktes häromåret. Något till en början subversivt, som bara genom det långsamma tillförandet av tid, först passerar ett stadie av acceptans – för att sedan helt förborgerligas. På samma sätt som Fascinate ber om att bli övermålad, nästan kräver det, bad Nimis om att eldas upp.

Jag vill att konst som gör anspråk på att vara något slags protest, ska slås ner av mer radikala protester. Varför skulle den annars produceras ens? Det är ganska fint att händer en kväll i november på en öde strand i Skåne.

Gratis reklam!

Jag blev kontaktad av man som arbetar med att hyra ut små mopedbilar, utrustade med våffeljärn för belgiska våfflor. Våfflorna langas ut genom en lucka i fordonets bakre ända. Ett slags nischade foodtrucks i miniatyrformat.

Han behövde hjälp att marknadsföra konceptet. Men han var inte handfallen, tvärtom. Han hade redan en strategi, nu behövde han bara hjälp att utföra den. ”Jag vill att vi presenterar det som en ny grej inom marknadsföring. Sedan skriver du en debattartikel på Dagens Media och förklarar varför detta är viktigt och bra. Det blir native – och framför allt gratis.

Jag samlade ihop mina invändningar och kritiska frågor. Det visade sig vara exakt noll av varje. Så jag skred till verket. Ni får en preview här:

Marknadsavdelningar som väljer bort waffling skjuter sig själva i foten

Sällan har suget efter relevans varit större än idag. I den här snabbrörliga och föränderliga marknadsföringsvärlden vi lever i, pratas det om content och programmatiska köp. Gott så!

Men den dagen man tror, att det innebär att man kan utesluta waffling ur mediemixen, då har man förenklat bort sin reason to be. Newsflash! Vi finns inte för vår egen skull, kära marknadsförare! Det är kunderna som är våra uppdragsivare. Visa mig den slutkonsument som föredrar en holistisk influencer strategi, framför en läcker belgisk våffla, gräddad till frasig perfektion, serverad med grädde och sylt, ur en pytteliten bil som får åka i max 30 km/h.

Varumärken idag måste ha en omnichannel-strategi med ett always on-tänk. Kunderna slår inte av och på benägenheten att värdera erbjudanden. Detta är inget nytt, det har man pratat om inom socialpsykologin sedan 50-talet.

I paradigmskiftet som sker i realtid, smälter mumsiga belgiska kolhydratsbomber ihop med digitala kanaler. Det är en konvergens, men den händer här och nu. Frågan du som marknadschef måste ställa dig själv och din chef blir därför ”ska jag vara med på wafflingtåget, när det fortfarande går att köpa biljetter, eller ska jag fortsätta att vara fixerad vid gårdagens KPI:er?”.

Jag vet vad mitt svar på den frågan är!

Hans-Göran Wallersten, chefsstrateg på Belgian Waffling Group

 

 

It’s the rasism, stupid

Det sorgligaste med vår tid, är att så många människor är rasister. Dom ogillar, eller hatar, människor för att dom inte ser ut som en långtidssjukskriven svennebanan i Skövde, utan har mörkare skinn. That’s it. Detta är hela grunden, hela rationalen, hela innehållet.

Så man ger dom med mörkare skinn skulden för allt som går fel. I sitt eget liv och i samhället och i vardagen. Man kallar dom saker och man tror att dom är roten till allt som är dåligt. Flyttar dom in på gatan börjar man låsa cykeln när den står på altanen.

Man pratar om dom som ”såna där” eller mer ogenerat ”svartingar” eller liknande, och utbyter menande blickar och söker outtalade bekräftelser.

Detta är fundamentet. På det kan man bygga Trump eller Farage eller Åkesson. Utifrån den här enkla och outsägligt sorgliga grundpremissen kan man kalla alla som står till vänster om aktiva nazister för naiva och godhetsivrare och vad man nu vill.

Det enda sättet att garantera att du inte är politiskt korrekt 2016 är att du står med en hakkorsbindel vid en judisk förskola med en fackla i handen. Och till och med då lär det skrivas flashbacktrådar om att det faktiskt heter nationalsocialist.

I den här enkla idén om att folk vars skinn är mörkare, är bedrägliga och våldsamma och tjuvaktiga, finns roten till allt du ser omkring dig. Alla ”sverigevänner”, vars grej inte är att gilla Sverige utan bara tycka att invandrare är skit, och alla politiska skribenter som använder deras språk.

Allt springer ur den här enkla och fascinerande korkade uppfattningen: Folk med mörkare skinn är sämre än vi.

Allt.

Du kan prata flyktingar och asylsökande och religion och kulturella skillnader hur länge du vill. Men vad du pratar om är detta: Folk med mörkare skinn vill vi inte ha fler av i det här landet. Det går att diskutera ekonomiska effekter av migrationen men det du pratar om är detta: Folk med mörkare skinn har inte här att göra.

Det är sorgligt men också värt att påpeka eftersom det helt enkelt glöms bort.

Vi måste inte lyssna mer på ”vanligt folk”. Vi har lyssnat länge redan. Dom säger att folk med mörkare skinn är problemet, varför ska vi lyssna mer på det?

En bra grej till slut: Dom som är unga idag ser världen annorlunda. Dom är helt enkelt mindre rasistiska. Det är härligt. Man ser det i hur förstagångsväljare röstar. Jag hör det när jag pratar med mina och andras barn.

Nästa generation är bättre än oss på allt. Fucking allt.

Politikens Pepe

I en låt med den österbottniska poporkestern Vasas flora och fauna hittar man raden ”Man har knappast levt om man inte har en prick i nåt register när man dör”. I fotbollslaget Real Madrid hittar du mittbacken Pepe. Vad har det med Audi och Kakan Hermanson att göra? Typ allt.

Först några ord om den moderate lokalpolitikern Delmon Haffo, som skapades i ett laboratorium genom att man doppade en 4chan-gymnasist i trollsås. Syftet var att göra internetmoderater coola, men eftersom det inte går, så blev det en otroligt solkig och deprimerande alt-right-figur av det istället.

Audis försök att göra… jag vet inte ens, något, genom att betala Kakan, var lika omöjligt. Har du ett bilmärke för femtiofyraåriga dubbelparkerare i Gant-kläder som tror att global uppvärmning är en myt, är det en dålig idé att använda deras totala motsats.

Pepe är antagligen en habil fotbollsspelare. Jag vet inte. Allt jag vet om Pepe är detta: Han är en lismande jävla skithög. Han sparkar ner folk till höger och vänster. Och överdriver och filmar så att det blir direkt parodiskt, när han får chansen. Typ någon passerar honom och snuddar knappt märkbart vid hans arm och han reagerar som om han blivit skjuten med k-pist och samtidigt fått en slägga i magen. För en betraktare framstår han som direkt förståndshandikappad.

Delmon Haffo spelar politik exakt som Pepe spelar fotboll. Fast inte precis i politikens Real Madrid. (Även om både marängerna i Real och Delmons äggpolare på twitter har ganska tydliga band till fascismen.)

Jag skiter väl i både Audi och Kakan. Men det som hände mellan dom är en del i samma berättelse som internetmoderaterna. En berättelse där spelad indignation inte leder till kroppsbestraffningar och landsförvisning, som det borde. För alla är Pepe, alla vill vara en förståndshandikappad mittback. Det är idealet. Det är där vi är.

Och att någon, som Kakan, har en prick i nåt register, blir ett skäl att överreagera, snarare än att tänka ”jaha någon som sagt superdumma saker på internet och sen gått vidare, då kan vi människor ändå vara flerdimensionella”.

Metaforiskt sitter vi i en Audi på väg mot en framtid utan själ, utan smuts, defekter, misstag eller erfarenheter. Jag hoppas innerligt att vi krockar och dör.

Här slutar allmän väg.

Tröstpris till västkusten!

Förra året tjänade Stampens styrelseordförande Peter Hjörne 10,3 miljoner kronor. Han fick dom för att han är sämst i universum på att driva provinstidningar. Ett slags tröstpris. Jag personligen tycker att det är rimligt. Han är så dålig helt enkelt.

Rika norska forskare vid universitetet i Stavanger har kommit fram till att han faktiskt är sämst av alla livsformer på jorden. Dom byggde en gigantisk superdator som hette TrollFjord2000 och körde sedan simuleringar i den. Först lät dom Christer Petterson driva Stampen, under konstant tillförsel av vodka och baileys. Det gick dåligt men inte så dåligt som för Peter.

Sedan lät dom en ormbunke göra det. Den skötte sig riktigt bra. Visst förekom tveksamma satsningar på sportsidorna men den anställde till exempel inte Martin Alsander och den köpte inte Centertidningarna.

En grävling med asociala tendenser döpte helgbilagan till Photo Magic by Anders Andarve men den signade även en tung sponsordeal med västkustens finest, Aqua Limone.

Näst på tur var en burk majs som ramlat innanför hyllan på Willys vid Kvilletorget för flera år sen. Under majsens regi togs en sorglig kavalkad av riktigt dåliga beslut. Dock insåg majsburken, till skillnad från Peter Hjörne, någonstans runt 2010, att det vore bra att sälja tryckeriet V-TAB. Till, faktiskt, vilket jävla pris som helst (det är inte jag som svär, jag citerar majsen).

Andra som fick testa att driva provinstidningar i den sofistikerade norska superdatorns simuleringar var Tommy Lee, en älg, Förskolan Räkan i Masthugget, potatis, en lurig kille med en cig i mungipan, Svenne och Lotta, loafers, gryningspyromanen och en tjej med lugg.

Alla var bättre än Peter Hjörne. Mycket bättre. Dom norska dataforskarna kallade honom till och med Peter Hjärna och då ironiskt och pejorativt. Det tycker jag är dålig stil. Man behöver inte gå till rena elakheter, ens om det handlar om någon som är så himla dålig.

Förresten är Norge ett löjligt land, hade dom inte haft den där jäkla oljan så hade dom bara varit som ett Gotland med saltvatten. Får och en löjlig dialekt.

Ja ja, hursomhelst. Peter är värd pengarna, det var bara det jag ville säga.