Tolv kilometer med buss

Den franska rivieran berättar en historia om sorglöshet och glamour. Här sköljer medelhavets vågor obekymrat in över stränderna, som vill dom sola sig i glansen. Havet som är vår tids Berlinmur, bara ännu dödligare för dom som försöker ta sig över den. Idag räddades fler än fyratusen nordafrikanska flyktingar när dom försökte ta sig över havet, på ett fyrtiotal rangliga båtar.

När det är sagt måste vi lyfta blicken in mot land igen, även om det gör ont. För det är där dom verkliga övergreppen sker. Det är ohyggligt att vara en av hundra personer i en allt för liten gummibåt på ett hav som vill dig illa. Men det jag nu ska berätta kommer att sätta även detta i perspektiv, vad gäller lidande och umbäranden.

Jag tar en paus här och sveper ett glas pastis. Det gör helt enkelt för jävla ont. Det är en vidrig värld vi lever i. En som tuggar på dig, spottar ut dig och sparkar iväg dig som om du inte vore mer än en äppelskrutt.

Okej.

Det pågår, i Cannes, en reklamfilmstävling. Det har alltså samlats en stor grupp narcissister med en snittlön på sjuttio tusen kronor i månaden, för att ge priser till den reklam som man tycker är bra. Att vara jurymedlem är vidrigt. Du ska alltså inte bara titta på jättemycket reklam och äta gratis mat och snacks, du förväntas dessutom ha en åsikt. Det är krav på en nästan abstrakt nivå.

Nu läser jag i Resumé att flera av jurymedlemmarna dessutom har fått bo nästan tolv kilometer från tävlingen – och tvingats åka buss. Buss! Ibland har bussarna varit försenade dessutom! Ja detta har ju såklart tagit tid från både sömn och juryarbete. ”Många av jurymedlemmarna är väldigt arga” säger en person som vill vara anonym.

Ja, det klart dom är arga. Dom har fått åka buss i nästan en halvtimma. Och ibland har bussen varit sen. Så då har dom förlorat tid som dom skulle använda för att titta på reklam. Det är svårt att ens hitta orden här.

Men låt mig bara säga till alla gnällspikar på flykt från nordafrika: Ja, kanske sjunker båten. Men du är i alla fall inte försenad när du och din svarta Yamamotoskjorta och din Leica i skinnrem ska titta på reklam.

Perspektiv, kära flyktingar. Perspektiv.

Annonser

Like a PRO

Att vara gammal är tydligen att ge upp i förtid. Jag tycker det låter jäkligt sorgligt. Att lägga allt fokus, all sin kvarvarande livsenergi, som skulle behövas till exempel för immunförsvaret eller ämnesomsättningen, på att motarbeta utvecklingen. Jag kommer att tänka på det här eftersom jag läser att PRO har samlat in 140 000 namnunderskrifter för att få fortsätta använda kontanter. Dom kräver det!

Det är som att man, när man passerat åttio, slutar leva och allt man har kvar är att hämnas på en värld man inte längre känner.

”Jag är stolt att leda en sådan folkrörelse” säger Christina Tallberg. Hon är ordförande för PRO. Och hon drog dom där underskrifterna, bokstavligt talat, på en vagn som gnisslade. Nån stackars jävla minister fick stå där som en idiot och ta emot underskrifterna.

Om man är en sådan som till varje pris vill behålla kontanter tänker jag att det tar fem sekunder minst, i något slags demensens töcken, att skriva sitt namn. Då har det tagit 700 000 sekunder, alltså ungefär åtta dygn, bara att skriva ner dom där signaturerna.

Många av dom där gamlingarna är samtidigt rädda för att bli rånade. Lite konstigt då, att kräva att man ska få gå till ett bankkontor eller ett postkontor och ta ut pensionen i prasslande sedlar. Som att vara en harpalt med ett gipsat bakben och kräva att få gnida in sig i blod för att sedan spankulera (eller halta) genom varghägnet.

”Hej haren! Det där är dumt!”

Men haren bara ”det är många gamlingar som inte begriper hur man hanterar ett bankomatkort”. Men alltså detta är människor som tar ett tiotal narkotikaklassade mediciner varje dag, utan att överdosera. Dom hanterar knark – plättlätt! Men en plastbit med fyra siffror som man kan handla med, nej, där går faktiskt gränsen.

Jag ringer min lokala PRO-förening och tipsar dom om att skolagan är förbjuden och det vore på sin plats att införa den igen. Dom blir först förvånade över att det är så. Sedan väcks kamplusten. Detta ska vi ändra på. Detta ska vi skaffa en miljon signaturer för. Vi ska lägga dom på en höskrinda och vi ska äta rovor och torv, som vi gjorde förr. Christina Tallberg säger till Aftonbladet att hon är stolt att leda en sådan här folkrörelse. Naturligtvis ska ungar som behöver det få en hurring.

Korpen och jag

Min balkong är ett självförsörjande system. Jag har nu bara växter som kommit dit på eget bevåg. Fröna har väl blåst dit kan jag tro. I en stor kruka växer nån slags lövträd, fem stammar långt över metern höga. I en mindre kruka kommer en praktfull solrosliknande växt upp genom en undervegetation av en buskig, vitblommig och mycket snygg historia.

Allt detta gröna har kommit där det fanns växter sedan tidigare, som dött i övervintringen. Träden kom för, tror jag, tre år sedan. Dom har med tiden fått ny, jättestor, kruka. Krukan med gott och blandat innehöll nån slags växt som förgyllde förra sommaren med lavendelfärgade blommor men som nu stod där som en mumie innan jag rev bort den.

Life finds a way.

Det är en väldigt grön balkong. Och egentligen är det konstigt att växter bara dyker upp. Men för att det händer så accepterar jag det. Och det slår mig att jag nog skulle tycka att det mesta som skulle hända på den där balkongen vore helt rimligt, bara för att det händer.

Jag kanske kommer ut en dag och så har det regnat i en tom kruka och sen är det fisk i den. Små små rödingar av en mystisk art. Jag hade tänkt ”okej kul nu är det minirödingar i den krukan”. Eller så står det en korp på balkongen en dag och säger hej till mig när jag ska slå mig ner och ta mig ett glas vin. Den står där och glor och jag säger hej tillbaka.

Jag var ute och sprang häromdagen och såg då två korpar på nära håll. Dom är stora som ankor dom där jäkla fåglarna. Man tänker att det ska vara som feta kråkor men det är en helt annan grej, tro mig.

Nu är en av dom där korparna på min balkong och vi snackar om livet. Korpen är otroligt vis och säger såna där saker som kanske korpar säger i typ eddan. Det tycks mig som att jag har fått mig en mentor. Ibland sitter den på räcket. Ibland i kronan på nåt av träden i stora krukan. En gång såg jag att den åt upp en av mini-rödingarna men jag tänkte att det gör väl inget, dom är så många. Jag sa inget men jag vet att den vet att jag vet.

Sån är vår relation, min och korpens. Vi ger och tar.

Korpen får mig att se mig själv i ett annat ljus. Sanningar ifrågasätts och det känns som att den ser rakt igenom mig. Vi funderar på att starta bolag ihop, nu. Korpens klokskap och vishet i kombination med min svada och färdigheter inom till exempel powerpoints. En dag är vi i Västerås, i folkets hus. Nästa dag kör vi ett gig i Örebro, på rotary.

Dom frågar oss, i lokalpressen, hur vi träffades, ett sånt udda par, som nu inspirerar tusentals människor i hela landet. ”På min balkong” säger jag. Och sen drar jag storyn om växterna och rödingarna och allt annat. ”Otroligt!” utbrister journalisten.

Jag svarar att det kan verka osannolikt. Men för mig är det helt naturligt.

 

Kanyes sommarkåk

Naturligtvis ska det där tullhuset rivas. För läsare i provinserna: Det ligger ett hus på Blasieholmen, direkt efter bron från där Nationalmuseum ligger. Det är ett okej hus, men inte märkvärdigt. Ganska menlöst. Det är ett husens Massimo Dutti. Arkitekturens motsvarighet till à la carte på en tvärgata till Drottninggatan. Om det varit utgivet på vinyl hade det varit b-sidan på en singel som inte blev en hit.

Det är ingen som gillar det där huset. Det är som sagt ett hus, inget mer än så. Det betyder inget för någon. Och ändå är femtontusen människor med i en facebookgrupp som vill bevara det. Dom vill bevara det för att dom hatar förändring. Det ska byggas ett stort härligt guldhus istället, en gyllene kub, som om Kanye hade byggt en sommarstuga mitt i stan. Men folk hatar gyllene kuber.

Dom femtontusen medlemmarna i den där facebookgruppen vill inte se någonting nytt, någonstans. Dom begråter waterfront och dom ondgör sig över globen (ett hus som är som en boll?). Dom vill till Birger Jarls dagar. Dom vill bygga upp Klarakvarteren igen.

Och det roliga är att inga landmärken skulle funnits om tidigare generationer varit som dom. Stadshuset med tre stora jävla kronor? Precis vid vattnet? Knappast. Hötorgsskraporna? Kulturhuset? You mad bro. Slottet? Ha! Skojar du eller, så stort behöver det inte vara. Slussen? En fyrklöver i betong? Aldrig i livet.

Alla referenspunkter som dom här intrycksresistenta åttiokronorsvinerna till människor älskar, är resultatet av att deras fränder i tidigare generationer inte fick som dom ville.

Jag gillar guldkuber. Och jag gillar en stad som lever och byter fokus och som vågar riva gamla saker för att bygga nya saker. Det kommer bli lite fel ibland (till exempel hade det varit fetare med en guldpelare än en guldkub) men sånt är livet. Ibland river man något man ångrar. Ibland byggs något fantastiskt.

Den här spelade kärleken till saker vars enda värde är ålder kan ni bara kasta i skogen. Ni är fejk. Allt ni vill är ingen utveckling händer. Så även om det kan verka som en liten fånig sak att riva ett tullhus för att Kanye ska få en strandtomt, så är den principiellt viktig. Därför måste huset bort.

Ja kanske behöver vi inte ens bygga nåt nytt. Vi kan ju, för att prata med Strindberg, riva för att få ljus och luft, är inte det tillräckligt?


Fotnot: Mitt överjag var extremt skeptisk till formuleringen ”åttiokronorsvinerna till människor” som ju är hård som en frusen köttbit. Den fick bara vara kvar eftersom jag istället strök en längre sektion som handlade om att alla som inte gillar guldkuber är sverigedemokrater. 

 

Var inte rädd

För inte så länge sedan hade Aftonbladet en serie artiklar om svenska kyrkan i utlandet, samtidigt som Ekot granskade församlingars utlandsresor.

Kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar, vilket naturligtvis är helt knäppt i ett helt sekulariserat land där människor inte tror på gud. Man har även 22 000 anställda. Några av dom, liksom i dom flesta lika stora organisationer, dristar jag mig att gissa, grisar och/eller idioter.

Granskningarna avslöjade en del rena vidrigheter, som övergrepp, förskingring, slöseri och vansinnigt utnyttjande av maktpositioner. I andra fall blev det lite löjligt. I en artikel med den subtila inledningen ”Toppcheferna inom Svenska kyrkan i utlandet festar jorden runt med gåslever, dyra middagar, vin och starksprit” exemplifieras det skabrösa levernet med en medarbetare som, med två andra personer, har ätit och druckit på en irländsk pub i New York för 1200 kronor det vill säga 400 kronor per skalle.

Jag blir i det fallet mer besviken som aftonbladetläsare än som medlem i kyrkan. Man målar upp bilden av ett gäng som kan lära Mötley Crew att partaja, som svingar sig från backanal till backanal, samtidigt som dom halsar Chateau Margaux och kastar vaktelägg på bönderna. Men fram i ljuset drar man en svennebanantrio som varit på typ O’learys och ätit fish and chips.

(Det är sannolikt ingen slump att råvaran gåslever och inte, säg, potatis lyfts fram. Den förra åts av fyra personer på en exklusiv fransk bistro i London, tillsammans med en halv flaska rött per kuvert, övrig mat samt dessertvin – för 750 kr per person. Inte heller direkt sinnebilden av groteskt frosseri. Snarare imponerande (även 2011) att lösa det i London.)

Nåväl.

Att jag ens tar upp detta, och lite väl sent dessutom, beror på att det skavt ett tag. Du förstår, jag gillar verkligen svenska kyrkan, alla brister och jävelskap till trots.

Jag gillar dom glesbefolkade högmässorna under gråhöstens artonde söndag efter trefaldighet. Jag gillar det valhänta och lite fumliga och lågmälda.

Jag uppskattar oändligt mycket allt det sociala arbete som sker i diakonin. I söderledskyrkan har man till exempel Humlan, för barn och ungdomar med missbrukande föräldrar. På hemsidan listar dom (i versaler) fyra punkter, för att marknadsföra sig, som i all enkelhet är geniala.

• INGET ÄR FÖR SVÅRT ATT PRATA OM
• VI FÅR GOTT FIKA
• VI LEKER, MÅLAR OCH SKAPAR ALLT EFTER ÅLDRAR
• NÄR VI BERÄTTAR BLIR VI MINDRE ENSAMMA

Den där kombinationen av gott fika och mindre ensamma när vi berättar är innerlig på ett sätt som få andra saker är idag. Kom cyniker med dina invändningar. Ställ dom i hörnet där borta bredvid andra saker jag inte bryr mig det minsta om.

Jag gilla den dåliga grafiska formen och den usla typografin i församlingarna. Jag gillar sjuttiotalspsalmerna i e-moll som låter bäst när dom sjungs vid öppen eld på något läger.

Jag gillar töntigheten och löftet om nåd, utan någon annan motprestation än att vara människa och att göra så gott man kan, fast det är svårt, nästan omöjligt ibland. Här sjungs inte mycket gospel och när det sker, är det lite, lite i otakt.

Varför jag ens berättar det här?
Kanske för att berättandet gör oss mindre ensamma.

Jogi Löw-internet

Eftersom jag är pervers och masochistisk (möjligen även nihilistisk, jag skiter ärligt i vilket, det spelar ingen roll, inget spelar nån roll, inget) avaktiverar jag adblock en stund och surfar lite sådär som folk födda innan 1970 surfar.

Asså. Wow.

Det är som att varje sida jag besöker är delar av Jogi Löws könsdelar och arsle och nu sitter jag här och luktar på fingrarna. Dom luktar… spel. Tydligen är spelbolagen dom enda annonsörerna. Det är ingen nyhet i sig men det har hänt så mycket bara det senaste halvåret.

Frank Andersson har ett spelbolag nu och är med i sina egna reklamfilmer, där han spelar en person med en hjärnskada, som förefaller vara rik som ett troll. Jag antar att det är det man blir när man jobbar med spel.

Under den tiden som mina fingrar kliar på Löw-tangentbordet, innan jag i panik återvänder till verkligheten, hinner jag se reklam för tio spelbolag till. Alla gör film (sorry ungdomar, jag menar rörligt). Alla köper takeovers och crossovers och popups och explode-o-pops. Det låter som om svenska hockeyligan är på primalskriksterapi och den enda idén är just detta, att vara så högljudd och bombastisk som möjligt.

Eller – och misstanken skär som en pisksnärt i själen – är det kanske kreativitet som är nyckelordet. Här begränsas ingen av vare sig jantelagen eller god smak. Jag har ingen aning om vem som gör all den här reklamen, men det känns som en gammaldags sorts reklamare, som nu får det dom inte fick i sin ungdom, nämligen ”gå bananas” och/eller ”tänja gränser”.

Här görs det film som det aldrig gjorts film förr! Budgetarna är stora som Maltas statsbudget och dom som köper reklamen verkar kanske inte nödvändigtvis vara marknadschefer.

Det är kändisar och specialeffekter. Det är frejdigt i sin fläskiga enfald. Det är, inser jag, obsolet. Så här ser reklamen ut när den måste gå ner i kostymförrådet och hämta gamla kläder, sedan sminka sig som en ledsen clown. När den inte ens tror själv på det den gör. Så detta är frihet liksom. Det var hit ni tänjde gränserna.

Men det spelar ingen roll! Detta är det goa! Det spelar ingen roll alls. För uppenbarligen älskar alla att spela. Så mycket att vad än spelsajterna gör, och hur många nya aktörer som dyker upp, så går det inte att döda spelandet.

Jag aktiverar adblock igen. Jag tvättar mina händer. Jag får en konstig lust att testa roulette.

Rysk.

STHLM Unicornz

Jag älskar teknikvärlden. I love the tech world. Ja ni ser ju, jag är så tech-loving att jag simmar lika smidigt i engelska vatten som i svenska. Faktum är att det är bara en enda stream av water för mig, en enda golden future shower som sköljer över min nakna bringa.

När folk twittrar från streamade E3-konferenser eller Apples säljkickoffer så känner jag med dom. These are my peeps, tänker jag. We are the tech-lovers. Jag var på ett growth hackathon med fokus på CSR/realtids-gaming och social UX häromdagen när jag nåddes av nyheten att två riktiga tech-giganter hade ingått partnerskap: Microsoft köper Linkedin. Google Wave och Ello kokade och jag blev ombedd av en GitHub-peer att göra en analys för en Twitch-native-grej på Slacks Snap story.

”Okej” sa jag. Så här blev det:


Microsoft just added Linkedin to their professional network

Ja, så som rubriken uttrycker det skulle man lite ”skämtsamt” kunna uttrycka det som nyss offentliggjorts! Att Microsoft alltså köper Linkedin för otroliga 220 miljarder kronor.

Som teknikälskare och ”tech-geek” är jag otroligt exalterad över köpet. Linkedin är som bekant ett nätverk där folk som annars är normala människor låter som att dom sitter fast i ett evighetslångt elevrådsmöte. Att dom nu köps av ett företag som sedan 1989 ägnat all sin energi åt att göra ett mjukvarupaket sämre och mindre intuitivt, lovar gott inför framtiden.

Med Microsofts dedication när det gäller att göra världens sämsta mjukvara, och Linkedins commitment att suga själen ur människors hjärtan, finns en solid grund att stå på. Tillsammans har dom här två företagen möjligheter att skapa synergieffekter utöver det vanliga. Ett rimligt nästa steg, om jag dristar mig att spana i kristallkulan/the tech chrystal ball, är att man nu startar en franchise-kedja med så kallade självmordskliniker i Schweiz.

Jag tror att lammet precis bröt det sjunde inseglet. Jag tror att Cthulhu i detta ögonblick vaknar ur sina drömmar i R’lyeh.

Nej, ungdomar, nu ska jag iväg på lite VC-speeddejting för att funda nästa runda för min app SUMA™. Det står för Stick Up My Ass och är en app + hardware där man får en snygg pinne som man stoppar upp i röven och sen håller den koll på tarmen. (Du kanske såg kickstarter-filmen för Tarm Watch? I så fall, tänk samma funktionalitet på pinnen i röven, men SUMA har även en social dimension, så att din röv kan prata med andras rövar.)