Så minns jag prins Henrik

Den rödkindade prins Henrik af Danmark har lämnat oss. Han var en högljudd men munter gamäng, mer dansk än många danskar, så fransk han var. Han var poet och konstnär och misshandlade sina barn med den principfasta glädjelöshet som bara ett äkta psyko klarar av. Sonen Fredrik vittnade om övergreppen på föräldrarnas silverbröllop: ”Pappa, man säger att den man älskar, agar man. Vi tvivlade aldrig på din kärlek.”

Tiden som han inte la på att misshandla sina barn, ägnade han gärna på bitterhet. Han var bitter över att inte bli kung när han gifte sig med drottningen. Han var bitter över att sonen, kronprins Frederik, stod över honom i rang, hur mycket stryk han än fick. Sa jag att han var poet? Och konstnär? ETT BULLRIGT SKRATT återkommer i många omdömen. HAHAHAHAHA!

Jag minns inte prins Henrik alls. Men när man läser om honom dagarna efter hans död, framträder en ganska tydlig bild av en reaktionär idiot med grandios självbild. (Poet? En definitionsfråga, I guess. Jyllands Posten konstaterar att han ”skriver dikter som imiterar dikter” och kallar det ”iögonfallande banalt”.)

Är det smaklöst av mig att skriva så här, om någon som nyss lämnat ett helt folk av rökande öldrickare i sorg? Eller är det kanske snarare smaklöst av svenska medier att oreflekterat beskriva Henrik som typ en härlig, ständigt ropande, konstnärlig livsnjutare?

Jenny Axelsson i Aftonbladet återger ett av sina egna möten med honom: ”Hans avslappnade stil var befriande och det fanns inget av den där distansen som man ofta märker när man träffar kungligheter”. Hon skriver, imponerat, om en prins som pratade med journalisterna (som han själv bjudit till sitt slott i Frankrike). Barnmisshandeln omnämns av henne som ”en gammaldags syn på uppfostran”.

Det är med hovjournalistik som med lumpen. De som vill ägna sig åt det, är undantagslöst de som är sämst lämpade för det.


Bonus: Hur andra skulle beskrivits av pressen efter sin död, om de bara varit kungliga:

En välkänd hbtq-profil. Alltid nyfiken på ungdomar och hela tiden fördomsfritt vidgande sina kulinariska ramar. (Jeffrey Dahmer)

Den stilige georgiske skomakarsonen som gjorde politisk kometkarriär. Ett spontant yrväder med buskig mustasch och pliriga ögon. (Stalin)

Han älskade människor, i synnerhet sin syster. Men han var också djurälskare nog att utse sin häst till det krävande jobbet som konsul. (Caligula)

 

Annonser