Cucumber City

Jag tänker på döden och Västerås. Sossarna har haft kongress. Jag var inte där men tänker ändå både sammanfatta och recensera den. Det gjordes i och för sig av SIFO redan två veckor innan kongressen. 25, 9 procent skulle rösta på sossarna om det vore val nu.

Sossarna är för mig som minnet av ett annat Sverige.

Palme, säg vad man vill, kunde med emfas och entusiasm prata om demokratisk socialism. Vad kan en sosse prata om med emfas och entusiasm idag? Något som går att tro på och är viktigt menar jag?

Man brinner för ett oförändrat ROT-avdrag och fortsatt vapenexport till diktaturer. Man brinner för jobbskatteavdrag och för privata skolor. Man brinner, lokalt, för att SL-kort ska kosta niohundra spänn.

Keynes? Höhö, more like Friedman, baby.

Frankfurtskolan? Haha, nä men taxfreen på Frankfurts flygplats kanske.

Oj Gud jag babblar, i vanlig ordning. Sorry. Så, var det en bra kongress? Och vad hände? Nej, det var inte en bra kongress. Och det här hände:

Stefan Löfven talade. Han presenterade Sveriges nya jobagenda (alltså LOL på det namnet, sorry) som bestod av att fler ska jobba i äldreomsorgen och att det ska satsas på bostäder och infrastruktur. Här jäklar ska det satsas! (Satsningen består i att man pratar om bostäder som ska byggas och sedan inte ser till att dom byggs. Det är, för en utomstående, lite oklart hur detta ska få ner arbetslösheten. Men nu är det ändå statsministern som pratar.)

Det krökades en del.

SSU-ordföranden skämtade sina roligaste skämt: Nej, miljöpartiets språkrör dissar inte kongressen för att det inte var veganmat, dom åker flygplan mellan Bromma och Arlanda istället! HAHAHAHA! Jäklar! (Detta är alltså socialdemokratins avantgarde. The Future. Den vassa spetsen.)

Sedan rundade finansministern av det hela genom att säga att rasism är dumt. Superdumt. Applåderna fylld rummet. Jäklar vad folk gillade att höra att rasism är dumt! Någon grät. Så fint var det.

Sen gick folk hem.

Västerås har Sveriges finaste stadskärna. Jäkligt fin. Men det finns inget där. Inga butiker, inga människor, ingenting. Dom är i köpladorna. Centrum är som ett löfte som aldrig blev. Jag antar att sossarna inte la sin kick-off just där av en slump.

Annonser

Du glädjerika sköna

Jag tänker på döden och på Sverige. Om en vecka firas nationaldagen. Jag lär fira i vanlig ordning lågmält, genom att i all enkelhet bränna en svensk flagga på balkongen. Det är inte någon stor gest, det är bara en tradition.

Jag gör det för att jag är sverigefientlig. Jag hatar det här självgoda landet. Och jag kan inte flytta (tack för tipset, annars) för jag hatar länder som konstruktion. Alla länder är chauvinistiska, annars vore dom inte länder. Alla har en egen pretentiös idé om något. Alla menar att dom är bättre än andra, annars satte ingen upp en gräns.

Ett land är konspiration, konstruerad för att neka andra tillträde.
En stat är ett sätt att kunna säga nej.

Ett superenkelt test på om du är en tänkande människa: Är du stolt över att vara svensk? Svarar du ja är du inte det. Svarade du nej finns det hopp. Hur kan man vara stolt över ett land, oavsett vilket? Hur kan man yvas över att andra inte är välkomna? Man kan inte samtidigt vara nationalist och människa, man får lov att välja.

Jag skulle fira sjätte juni om vi öppnade våra gränser för alla. Inte för många utan för alla. Då skulle jag klä mig i fuckin Orsa-dräkt och spela nyckelharpa tills axeln gick ur led. Då skulle jag svepa in mig i en blågul flagga och sjunga nationalsången tills rösten sprack. Men bara då.

Till dess, well: Skända flaggan.

Kuken.

Livet från Koolhaas axlar

Jag tänker på döden och på böcker. Det finns skitmånga böcker men det kan alltid skrivas fler. Verkar folk tycka! Kanhända nådde vi peak bok precis, jag vet inte. Men Frida Boisen har hursomhelst skrivit boken #digitalsucce –Så lyckas du med sociala medier.

Riktigt intressant!

Vem vill inte lyckas med sociala medier? Hon engagerar eventbyrån/branschtidningen Resumé för att göra reklam för boken. Och så bjuder hon på tre tips. Inte vilka tips som helst utan på sina tre bästa tips för digital succé. Så, här är dom: Frida Boisens tre bästa tips för att göra digital succé. (Andra tips var också bra men detta är alltså prispallen.)

  • Sikta rätt!
  • Berör!
  • Involvera!

Jäkligt skarpt. Jag själv siktar väldigt ofta fel, det är lätt hänt. Och så kommer Frida och vänder upp och ner på allt det. Från och med nu så är det alltså rätt jag ska sikta.

Berör – och här blir jag nästan sur på mig själv – det klart man ska beröra (tur att inte jag skrev boken). ”För att bli viral och nå igenom bruset måste du beröra på riktigt. Allt börjar med att du bottnar i äkta värderingar. Vad står du eller ni för? Hitta de virala känslorna utifrån detta. För att lyfta extra här: ta hjälp från ett sociala medier-strategiproffs, det lönar sig. För att bli viral måste er grej vara briljant, postad på rätt sätt, vid rätt tid, till rätt målgrupp, med rätt språk i rätt kanal. Halvdant duger inte.”

Klart man vill bli viral och nå igenom bruset!

Klart man ska ta hjälp från ett sociala medier-strategiproffs!

Klart det alltid lönar sig!

Klart man vill vara briljant!

Klart att halvdant inte duger!

Involverandet handlade om att man skulle engagera andra däggdjur i teamet, kanske till exempel grävlingar, under en gemensam digital plattform och älska mätbar employer branding och bygga kunskap.

Ungefär. Jag måste erkänna att jag helt kommer ihåg. Och jag tror att min hjärna precis smälte.

Now, jag är inte intellektuell, jag är ljusår ifrån det. Men plötsligt känner jag mig som Sartres och Houellebecqs kärleksbarn, som dekonstruerat postmodernismen med vänsterhanden och blir buren genom livet på Rem Koolhaas axlar.

Det är som vore jag den skarpaste hjärnan i universum.

Som vore jag fucking laser.

För det tackar jag dig, Frida Boisen, författar till boken boken #digitalsucce –Så lyckas du med sociala medier.

Etiska riktlinjer

Jag tänker på döden och på rum med gubbar. Gubbe vid gubbe vid gubbe. Det skrockas ju en del, i dom där rummen, det gör det. Och det luktar lite risigt. Är gubbarna rika, kanske du undrar, dom där gubbarna du tänker på, är det rik-gubbar eller? Japp! Dom är rika hela bunten. Vad gör dom då i dom där rummen? Ah, kul att du frågar.


– Tjeeena FIFA-gubbar!
– Va? Vilka e ni?
– Vi är Telia-gubbarna!
– Vad är det? Vad vill ni?
– Vi e Telia-gubbarna! Från Sverige! Vi kommer med biznizhatten på!
– Kul hatt! Välkomna in! Får det lov att vara något? Ett drontägg? En njure från en fattig?
– Näärå tackar som frågar, fast kanske lite enhörningsblod ändå?

*hämtar enhörningsblod, dumpar gifttunna i ungdomens källa på vägen*

– SÅ TELIA-GUBBAR NI VILLE PRATA BIZNIZ?
– Jajjemän.

*öppnar väska stor som ett badkar den e full med diamanter*

– Vi vill sponsra er FIFA-gubbar!
– Kul!
– Ni är proffs på o TA mutor – vi är proffs på o GE mutor!
– Det här är en kul dag!
– Vi har samma kultur och värdegrund!
– Ja!
– Fotboll är VÄRLDENS FINASTE SAK!
– Och mutor!

*skriver pressrelease – TELIA-GUBBARNA SPONSRAR FIFA-GUBBARNA*

– Jag är så glad nu!
– FOTBOLL FOTBOLL FOTBOLL!

*orkester börjar spela Seven nation army, trumslagarna spelar med revbenen från den sista snöleoparden*


Spännande grej att se:
Blir det Kazakstan eller Azerbajdzjan som får VM 2026?

Att misslyckas med att skapa ett geni

Jag tänker på döden och på Zlatan. David Lagercrantz hade chansen. Han hade den och han tog den inte. Han kunde göra Zlatan till precis vem som helst och så gjorde han honom till en outsider med attityd. Lite förutsägbart, va?

Om jag hade skrivit boken hade Zlatan blivit en excentriskt läkare från Saltsjöbaden, på 1980-talet.

”Jag kom in i undersökningsrummet och såg att ingen var där. Jag hade missat tiden. Jag var inte ens i undersökningsrummet, jag var på en rävfarm. Pep Guardiola var där, och farsan. Den dagen etsade sig fast i minnet. Jag lovade mig själv, där och då, att alltid ha kontroll. Jag skulle på kongress i Åbo, jag skulle köpa en soffa, jag skulle anställa. Senare for jag till överläkare Höglund. Han var en man utan karaktär i en kropp utan ryggrad. Mina brogues var av kaninskinn. ‘Hallå, Zlatan här!’ ropade jag. Vi spelade krocket i salongen. Jag hade det bra i Barcelona men jag var inte mig själv. Jag köpte mig en parabol som fick in teve från andra platser. Väl tillbaka var farsan försvunnen men Pep stod kvar, orörlig. Jag la min hand på honom och sa att det fixar sig, lilleman, det fixar sig. Jag skrev ut stesolid och sobril och tankade Mercan. ”Min bror”, hörde jag mig själv säga, ”min bror”.

Att leva vs. att lajva

Jag tänker på döden och på min karriär. Eller nu ljuger jag men kanske borde jag, det är väl sånt man gör.

Skälet till att jag skriver det här är att jag precis var inne på linkedin. Och no offence nu för guds skull men det är som att befinna sig inne i en mardröm där alla är mellanchefer; samtliga män spelar innebandy med gänget på jobbet och gillar att ta en öl, alla kvinnor har yogamatta i väskan och ogillar jante. Alla har sjukt tighta planer och ägnar sig åt nätverkande och what not.

Linkedin hade funkat fint om det varit en plats där folk lägger sina CV så att andra kan se dem och man kunde tipsat varandra om lediga jobb och bra sökande. Alltså vilken supergrej! Enkelt.

Men linkedin nöjde sig alltså inte sig med det. Linkedin ville även vara ett socialt media. Så folk skriver statusuppdateringar och lägger upp TED-länkar och saker som typ Top five ways to brand digital power trends you can’t miss for agile strategies for the future.

Det som sker är att folk blir så tråkiga att min kropp börjar stänga ner livsnödvändiga funktioner i ett hopp om att helt enkelt få dö. Det är rätt beige ändå eller? Om vi tror att det är att visa framfötterna och hålla många bollar i luften, detta att helt enkelt försöka framstå som mindre personliga?

Häri ligger omöjligheten. Ett socialt media kan inte vara socialt om folk inte är privata.

Eller så är det så här det är helt enkelt: Folk är superproffsiga! Dom minglar och fixar och går på afterwork på nån bar där dom snackar om projekthanteringsappar och dricker drinkar som Microsoft har sponsrat och det är inga konstigheter.

*fyllo i publiken reser sig upp*

– Alltså nu får du hålla tyst och bara skärpa dig. Du är cynisk och omogen och det är frågan om vilket som är värst. Låt folk göra som dom vill så kan du hålla dig på Facebook din pajas.

*drops mic*

Maten är i fokus

Jag tänker på döden och på drömmar. Vad drömmer du om? Jag drömmer om att starta en restaurang. Mest av ekonomiska skäl om jag ska vara ärlig, maten är sekundär, men alla man snackar med säger ju att det är i restaurangbranschen som stålarna finns.

Men så klart, jag är inte naiv. Jag förstår att det krävs hårt arbete och inte minst lite känsla för att träffa rätt. Stockholm är trendsättande och konkurrensen mördande.

När dom första hamburgerrestaurangerna i Stockholm startade för några år sedan, till exempel, var det många som skrattade åt det. Idag har trenden spridit sig till både Brooklyn (en del av New York som är som Hornstull) och Camden (en del av London som är som Tolv Sthlm, den där gallerian under Tele2 Arena som gör reklam på tunnelbanan).

Vem skrattar nu liksom.

Jag vill därför presentera mitt food concept. Fokus ligger på originalitet men det kommer också att vara kommersiellt safe. Du som läser det här blir som ett slags fokusgrupp och kan gärna komma med feedback.

Namn:
Korv och lik + Snowflake

Bakgrund:
[ur pressmappen] Jag är en skön kille som gör mat jag själv saknar i Stockholm. Jag brinner för lokala råvaror och hantverksproducenter. Till Korv och lik + Snowflake ska man kunna gå och ta en råbiff och ett glas must och det är inget konstigt med det. Du får ha kepsen på. Du kan vara kanske serb eller till exempel vädur, det är lugnt. Menyn kommer följa årstiderna. Eller månen.

Meny:
Haha, nej. Någon ”meny” i klassisk bemärkelse kommer vi knappast ha. Däremot kommer vi ha en lista med ord som man får välja mellan som kocken sedan tolkar. Första periodens ord: Svall, kommuniké, temporär, limbo, livegen

Exempel på rätter:
[limbo]

Mört
Mört från mälaren kokad i sitt eget blod och sedan halstrad. Serveras med friterade björkblad från Tegnérlunden och lakrits som vi köpt av snattare.

Kål
Gerilla gardening-spetskål odlad på pin tji.

Duvor i Stockholm
Korv på duva från Medborgarplatsen, konfiterad inomhusduva från T-centralen med infusion av skägg samt grillat lår av duva från Bredäng.

Drycker:
Uteslutande biodynamiska terroir-viner från vinkreatörer som vi har en lång och intim relation med. Inte nödvändigtvis som att vi har legat med dom men i några av fallen är det så.

Location:
Vi kör igång i ett garage i Hallonbergen. Inte i en intilliggande lokal, utan i själva garaget. Det blir jäkligt rufft och utan massa utanpåverk, här är det maten som är grejen. Ingen tråkig jävla fine dining. En praktiskt sak är du bokar bord genom att ringa Carpark.

Typ så.