Där igelkottar sjunger

Jag tänker på döden och det är inte så konstigt en sån här dag. Valborgsmässoafton firas traditionellt genom att människor som bär studentmössor utan att skämmas trots/tack vare att dom nu är femtio år gamla och docenter och whatnot, sjunger i kör.

Detta samt eldandet av igelkottar samt måttlöst drickande bland barn.

Det är jäkligt skeva prioriteringar. Det naturliga hade så klart varit att vända på alltsammans genom att elda upp dom femtioåriga docenterna i majbrasorna och istället titta på små, sjukt söta, körer av igelkottar med små gulliga studentmössor på sina små igelkotthuvuden.

Har du ens hört en igelkott sjunga? Jag tänker mig att det låter som en lite butter kolibri eller en Tom Waits-humla.

Docenterna får, liksom lektorerna, lantmätarna och öron näsa hals-läkarna, lite grand skylla sig själva, som bygger sina bon i dom där rishögarna. Visst, det är cyniskt. Och det klart man ska flytta på högen dagen innan man tänder på. Men ingen är perfekt.

Googla Darwin och kolla om han hade sin studentmössa på sig.

LIFE IS LIFE IS LIFE

Jag tänker på döden och på Dicrocoelium dendriticum. Det är en oerhört liten plattmask, vars liv och fortlevnad tjänar som ett slags avlastning för mitt medvetande, helt enkelt genom att agera benchmark.

Jo, det kanske är lite körigt och eländigt men det är fan inte som för Dicrocoelium dendriticum.

Så här är livet och har varit så länge jag kan minnas: Så mycket saker som ska hinnas med och ett evigt stressande, så mycket känsla av otillräcklighet och att inte klara av det, men också ibland så vackert att det är värt det.

Så här är livet för leverflundran, som är den oerhört lilla maskens svenska artistnamn:

Den kläcks inne inuti en snäcka som ätit upp ägget den låg i. Snäckan hittade ägget i en hög koskit, eftersom ägget lagts i kons lever och sedan följt med ut bakvägen. Snäckan stöter ut de färska maskarna i bollar av slem. Myror äter upp bollarna. De nyfödda leverflundrorna programmerar om myrornas hjärnor så att dom kan kontrollera myrorna och få dom att klättra högst upp på grässtrån, så att dom kan ätas av en ny ko.

Jag och leverflundran. Med Predikarens ord:

Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång. Vinden blåser åt söder, så slår den om mot norr, ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen. Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt. Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt. Ögat blir aldrig mätt på att se, örat får aldrig nog av att höra. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

Samtidigt i Sigtuna: Inget händer

Jag tänker på döden för det finns en runsten vid Farsta gård. På den kan man läsa att Tore och Sven läto resa stenen åt Vinjut, sin bror, Helgas son. Den restes i början av 1000-talet det vill säga i runda slängar 250 år innan Stockholm grundades. Det senare som en konsekvens av att Sigtuna bränts ner till grunden ett antal år innan. (Vad är det med ryssarna och att bränna städer längs kusten? Och detta var alltså innan dom ens blev ryssar.) Man byggde Stockholm som nåt slags fall-back. En plan B. Ett jävla reserv-Sigtuna.

Jag vet givetvis inte varför Vinjut, Helgas son, dog. Men då var Magelungen och Drevviken samma sjö, för landet hade inte höjts så mycket som idag. Helga badade i det vattnet. Hennes tårar över den förlorade sonen sjönk till botten, tunga av salt och umbäranden. Där ligger dom än idag, som pärlor, för den som ser dom. Fulla av en sorg så stor att den har en egen gravitation. Mörtarna som simmar förbi dras mot den, som hade dom pyttesmå viktvästar på sig.

Ja, i någon mån reste ju sig Sigtuna igen även efter branden. Där ligger staden idag, som ett Skansen där rika människor lajvar Markurellls i Wadköping. I varje hörn en grosshandlare.

Även Farsta gård köptes av grosshandlare. Dom paketerade det hela som Södertörns Villastad men det gick risigt med försäljningen. Två krig kom och gick och en oktoberdag 1960 invigdes Farsta Centrum.

Jag tänker att Vinjut antagligen stupat i fjärran land, på något slags strapats. Farsta var inte stort nog åt honom. Han ville se grejer. Resa. Ta ett år efter gymnasiet och bara resa runt, med rycksäck, ta dagen som den kommer. Köpa en digeridoo i Australien och lira lite på den när solen går upp över ett mayatempel på andra sidan jorden, längre fram under resan.

När Helga, hans mor, fick dödsbudet hade det kanske gått flera månader sedan han dog. Alla som inte var inom synhåll var Schrödingers katt, förr i tiden. Samtidigt döda och levande till dess att något annat angavs.

På invigningen kom hundratusen människor till Farsta. Orkestrar spelade. Kanske sjöng Monica Zetterlund, hon bodde i alla fall bara ett stenkast därifrån. Kanske hördes tonerna hela vägen till Vinjuts sten.

Ice, Ice, baby

Jag tänker på döden och på inlandsisen. Den låg där du läser det här. Och den var skittjock. Flera kilometer. Sverige är ett bedrövligt land rent klimatmässigt idag men det har alltså varit värre.

Hur kommer det sig då att vi ens bor här? Bra fråga. Svaret är att vi bor här eftersom vi är ättlingar till dom dummaste människorna som befolkat Europa, någonsin.

Klipp till någonstans söder om Alperna för i runda slängar 15 000 år sedan. Typisk dialog:

– Rätt gött väder i dag eller?
– Ja en ska ju inte klaga, höhö.
– Annars?
– Nä vafan det vanliga, du vet, jagar och samlar.
– Ja jäklar.

Folk hade det bra. Arbetslösheten var låg, folk var snälla mot varandra på Twitter. Aids fanns inte, koldioxidutsläppen inget att snacka om och standup var kul. Till den där dagen då. När någon karismatisk snubbe med alfahanne-hållning och buspojkefrisyr sa orden som för evigt skulle definiera skandinaver:

– Äh, ska vi inte röra oss norrut?

Den instinktiva reaktionen hos dom andra i gänget var, såklart, att han skämtade. Men det gjorde han inte. Och efter en stunds tvekan hakade några på och började gå. Fler anslöt och tillslut var dom några hundra som traskade uppåt.

Jag skulle gett en del för att sett det gänget. Här fanns alltså dom minst begåvade individerna på hela kontinenten, samlade. Dom tittade på isen – och följde i dess spår när den smälte.

Åren gick, livet i Arkadien bleknade bort. Folk som hade druckit vin till maten började istället dricka importsprit från Tyskland på helgen. För 14 000 år sedan hade dom kommit fram till Sverige. Dom satt och gnällde över lapplisor i lunchrummet och betalade 60% marginalskatt.

Om det inte var för den där snubben hade du suttit i, säg, Milano och läst det här. Och ”Sverige” hade varit en vintersportort. Och du – och jag – hade haft väsentligt bättre genetiska förutsättningar att uträtta något av värde.

OMG WTF!??!

Jag tänker på döden och på odödlighet efter att ha läst den här artikeln om artificiell intelligens. Om femtio år är det inte alls otänkbart att vi faktiskt är odödliga allihop. Eller döda allihop.

Jepp, jag kommer att blanda in Gud i det här om en stund.

Men först: Tre saker som skiljer människan från djuren är förmågan att tolka symboler, att planera för framtiden och vetskapen om att vi ska dö.

Att tolka symboler har gett oss ett språk och har tagit oss hit. Fair enough. Att planera för framtiden är svårt när vi nu gör ett hopp i utvecklingen. Vi går lugnt framåt och utgår från att vi kommer fortsätta att göra det, eftersom det är så vi har lärt oss att det funkar. Det har gjort det i 15 000 år. Det går liksom inte planera för en framtid vi inte kan se fastän den är framför ögonen.

Vi kan inte tänka exponentiellt. Inte ens som koncept. Vik ett papper 5 gånger och du får en bunt som är några millimeter tjock. Om du kunde vika det 50 gånger skulle den där bunten var hög nog att räcka upp till solen. Om vi försöker tänka exponentiell utveckling som sker i framtiden så är det helt uppenbart kört.

På de senaste 100 sekunderna togs det fler foton i världen än under hela 1900-talet. Det är så vi är vana att se utvecklingen. ”Oj jäklar vad det går undan” men det är ändå hanterbart. Mores lag är exponentiell men brukar visualiseras som som ett rakt streck i 45 graders vinkel. ”Jojo, datorerna blir ju snabbare” men så är det ju.

Och vad gäller vetskapen om döden så konstaterade jag redan i början att vi alla kommer dö eller bli odödliga. I det förra hjälper vetskapen oss inte precis. I det senare blir det som skiljer oss från djuren att vi faktiskt vet att vi inte kommer att dö.

Immanuel Kant är känd för det kategoriska imperativet, att du bara ska handla efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag. En cover på Jesus ord ur Matteusevangeliet om att allt vad vi vill att andra ska göra för oss, det ska vi också göra för dom. Jag tänker att betydelsen av det kommer förskjutas när vi är odödliga.

Kant beskriver också det hypotetiska imperativet som är att om man vill uppnå X så måste man göra Y. Krassare men här och nu helt relevant. Men inte om 50 år alltså.

Vart vill jag komma, egentligen? Det här är ju mer än lovligt flummigt. Äsch, egentligen bara konstatera att vi inte är så lämpade för odödlighet.

Kant är en av dom som har guidat oss under 200 år och han är död men snart är han död även som tankegods. Det finns miljoner andra som blir lika obsoleta. Ja egentligen allt vi tror oss veta.

Jag tror på Gud. Kanhända är en bättre beskrivning att jag hoppas på Gud. Det är en ganska enkel tröst att söka sig till, banal nästan, jag vet. Men nu är det som det är.

När människan är odödlig har vi onekligen tagit ett stort kliv mot en mer jämlik relation. Vad ska man ens med Gud till när marknaden för ett liv efter detta har imploderat? Dom som inte tror på Gud utan avfärdar mysteriet i det med en Christer Sturmark-fnysning, som avsäger sig hoppet om en nåd utanför detta, dom lär knappast bli mindre övertygade om att dom har rätt.

Jag tror att det är detta som skrämmer mig mest med artificiell intelligens: Att vi om femtio år inlett vår period av evigt liv och uppfinner saker vi är oförmögna att tänka oss, bara för att dela den världen med massa beskäftiga tråkmånsar som förstör allt.

Igen, det är Dante som visar varför det vore helvetet, bokstavligt talat, och inte himlen. I helvetes första krets finns människorna som föddes innan Jesus, som ville rätt men likväl inte kunde vara kristna. Deras straff var ett evigt liv som det på jorden. Snart får dom dela plats med alla dom som lever efter Gud.

Jaja. Läs den där artikeln nu, som jag länkade till i början. Diskutera sedan i smågrupper. Och jo, allt kommer på provet.

Citat

Dom bästa går till medicinen :(

Jag tänker på döden och på Jantelagen. Våren 2011 lade den moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson fram en motion om att lagstifta mot den. Jantelagen, alltså. Inte döden. Inte än*.

Tesen var att Jantelagen skulle omfattas av diskrimineringslagen.

På frågan om hur det ska gå till rent praktiskt svarar Finn att ”om en person söker en tjänst och får nej på grund av att den som bestämmer inte unnar personen jobbet så ska det gå att överklaga. Om det sedan går att bevisa att det är jantelagen som ligger bakom ska beslutet kunna upphävas.

Även om det verkar både logiskt uppenbart och juridiskt vattentätt, gick inte motionen igenom. Den rimliga slutsatsen är således att Finn framför allt är ett retoriskt geni. ”Så sent som i morse blev jag uppringd av en man som sa ’Finn Bengtsson, vem tror du att du är som lägger fram ett sådant här förslag?’ – det om något är väl bevis nog.” Detta är vad jag visar mina barn när dom frågar mig om Cicero.

Finn Bengtsson är utöver riksdagsledamot Medicine doktor i kirurgi och docent i experimentell hjärnforskning samt professor i farmakologi. Lite trist, när dom skarpaste hjärnorna väljer bort humanioran. När, om någonsin, ska vi få en substantiell idédebatt i det här landet?


*Den motionen läggs antagligen snart men av Folkpartiet, nu grundligt förankrade under 4% och med samma politiska relevans som en mört, som rastlöst simmar runt i en tjärn i Medelpad. ”Ja, det stämmer. Nu är det alltså bara folk som gillar att dö som inte röstar på oss.”

Ta det här landet jag vill inte ha det ändå

Jag tänker på döden och på, som det heter, det säkerhetspolitiska läget. Jan Björklund växte upp i Skene utanför Borås. Det är inte världens roligaste plats. När han föddes var Vladimir Putin tio år och gick i Skola 193 på Baskovgatan i Leningrad. Han var en bråkstake. Jan däremot gjorde sitt bästa och visade flit och nit. Elevrådsordförande i både grundskolan och på Marks Gymnasieskola. 1982 börjar Jan Björklund sin militära karriär på I15 i Borås. Då har Putin jobbat i nästan sju år på KGB.

Hur länge klarar sig Sverige om Ryssland angriper oss militärt? Hur kan man bli utbildningsminister utan akademiska meriter? Hur många skolor fanns det egentligen på 60-talet i Leningrad?

Björklunds tid som utbildningsminister var en paradox. Han agerade reaktionärt och tvärsäkert. Inga mössor på inomhus, det hade han lärt sig på regementet. Han var motståndare till flumskolan vilken skulle åtgärdas med örfilar, betyg från första klass och griffeltavlor istället för whiteboards.

Han längtade kort sagt till samma 50-tal som varken han eller Sverigedemokraterna vuxit upp i men ändå idealiserade som utvecklingens absoluta peak.

Superknäppt, jag vet! En utbildningsminister ska ju inte gissa och tycka, det är ju antitesen till vetenskap. En utbildningsminister ska ju, även om man tycker att det var bättre förr, fokusera på att göra utbildningsväsendet så bra det kan bli.

Samtidigt som du läser det här står Vladimir Putin böjd över ett bord. Det ligger en karta över Sverige på bordet. Vladimir tänker anfalla Sverige. Det är därför Jan Björklund, som nu är inne i en militär fas, major och allt, tillika inte längre minister och med rätt mycket tid över, det är därför som han kräver mer pengar till det svenska försvaret. Hur mycket behöver du Jan? Han behöver massor! Mycket mer än vad någon annan är beredd att slanta upp. Han älskar verkligen pengar till försvaret, Jan! Och i Moskva har Putin pannan i rynkor. ”Jag skulle tagit det där landet redan, om det inte var för Jan och hans förbaskade pengar till försvaret”.

En underofficer frågar Vladimir varför han ska anfalla Sverige. ”Det skulle ju bara stöka till saker geopolitiskt och Ryssland har ju inga historiska anspråk på någon svensk mark?” Vladimir tittar upp och hans ansikte är blankt. Det finns ju faktiskt inga skäl alls. Men precis som att man kan tro att betyg leder till ökad kunskap kan man tro att man borde anfalla och annektera ett annat land. For the sake of it.

Så, just nu kan vi försvara landet i fem dagar. Jan vill att vi ska kunna försvara landet i åtta dagar. Det kostar 60 miljarder om året. Kommer vi ner på tre dagar så är Putin här. Det är det han väntar på. Han kan inte ta fem dagar men är vi nere på tre så kommer han.

Det finns en grupp som vi kan kalla för ”försvarsbloggare” och dom känns igen på att dom har hjälmar på sig, som militärer. Fast mer som mössor om man ska va petig och gjorda av folie. Det finns en annan, större grupp, som heter ”svenskarna” och i en undersökning vill 54% av dom ha mer pengar till försvaret.

Så att vi kan fortsätta försvara i fem dagar och kan drömma om åtta dagar och slipper det ryska anfallskriget som obönhörligen kommer vid tre dagar.

Nu stannar Jan till. Han börjar räkna. Han ler. Jo, försvaret behöver fortfarande pengar men nu jäklar har Jan fått en idé. Tar man en miljard så motsvarar det 46 minuters försvar av fosterlandet. Det går att klara sig utan. Miljarden ska istället användas för att bygga en replika av Skene som det såg ut på 50-talet. När putin var en glimt i sin fars öga och när lärarna fick klippa till den som hade uppe sin mobil på lektionen.

Ryska underrättelsetjänsten meddelar detta till Putin nästan samtidigt som det händer. Putin får något lite skevt i blicken. Han vacklar. Inte kan han anfalla någon med sådana drömmar.

NÄR ENS BUSINESS ÄR THE STERBHUS SHIZNITZ

Jag tänker på döden för att folk dör och resultatet av det blir ett så kallat dödsbo, en juridisk person, precis som du och till exempel Svenska Mc Donalds AB. Det finns företag som specialiserar sig på att köpa dödsbon, eller snarare kvarlåtenskapen i dom. Jag tänker mig, rätt eller fel, att det är slipade och ganska krassa gubbar i sextioårsåldern som röker i bilen, som utgör dom här företagen.

En gubbe som heter Axel eller ibland Rolf kommer in, tar en kaffe och inspekterar sakerna. Hör på berättelser om den döde, kalkylerar samtidigt i huvudet. Många gånger är lyssnandet en samaritgärning i sig, tänker jag. Nickar och tar en långsam slurp ur koppen, blickar ut över sakerna. Ler inkännande och konstaterar samtidigt att byrån och akvarellen i hallen är värda besväret bara dom, resten är vinst.

Det är enkelt att tycka att det är något lite sjavigt över det. Jag tycker inte det. Det är lite som att donera sina organ. Det blir inte alltid så att ens hjärta hamnar i en ung människa som får ett liv på det viset, det kan lika gärna sluta med att ens kropp grävs ner i en mosse för att nån ska se vilka insekter som byggt bo i den efter sex veckor.

Kretsloppet är inte alltid så snyggt.

Axel/Rolf-gänget utgör en viktig del i det yviga ekosystem som är begagnat-Sverige. Dom ser till att saker kommer ut på marknaden. Sedan kan folk kalla det antikviteter om dom vill, eller second hand. Dom kan till och med kalla det vintage, även om det är fullständigt alldagliga saker. Och leva sina liv, återskapandes en nostalgi som tillhör generationen innan dom. Allt detta är okej. Till och med Elsa Billgren är okej. Nej, såklart inte, det sista var ett slags retorisk grej för att state my case men någonstans går gränsen för anständighet.

Men. I princip är det bara bra. Varje sak som inte köps ny är bra. En sak som jag inte förstår helt är varför man ens röker i bilen. Rätt desperat då eller om man inte kan stanna och kliva ur? Men så är jag inte i sterbhusbranschen heller. Jag går in i matsalen, plockar fram flaskan med körsbärsbrännvin från Ungern som jag köpte i somras. Häller upp lite i ett glas. Axel och/eller Rolf, det här är till er.

BUSINESS PLAN: NANGIALA.COM (ARBETSNAMN, 2005)

Jag tänker på döden och det kan jag ju inte vara ensam om eller? Jag har en affärsidé som jag säkert tänkt på i tio år nu. Pitchen mot potentiella investerare är ungefär den här: En dag ska du dö. Och det kommer inte att bli snyggt.

Innan du köper grisen i säcken och ropar åt mig att för Guds skull bara ta dina pengar, vill jag utveckla det en smula. *harklar mig* Kära vita medelklassläsare, du anstränger dig. Du markerar och manifesterar kulturellt, socialt och monetärt kapital på fler sätt än jag skulle kunna rabbla upp här. Men den yttersta manifestationen har du ingen koll på.

Alltså: På väg från ett möte, när du klivit ur taxin, halkar du till med dina blankslitna Trickers-brogues (som du är för snål för att sula om) på ett – ja, varför inte – bananskal. Du parerar ett cykelbud med en sista reflex innan du slår i huvudet i Uber-mercan och avlider sedan i ambulansen på väg till akuten. Den sista tanken du tänker handlar om någon rolig länk på Twitter.

Jäkligt trist! Och det blir inte bättre.

Efter en ceremoni i nått jävla kapell i Sjöstan (du ville såklart till den där Sigurd Lewerentz-kyrkan i Björkhagen) där man spelade Hallelujah i Jeff Buckley-versionen (du ville ha originalet) bränner man resterna av dig (du ville bli jordfäst, du visste inte riktigt varför, men det kändes, tja, genuint liksom) och kör dig till Skogskyrkogården (men inte till kvarteret du ville till).

Sedan reser dom en sten i pensionärsrosa granit och skriver ditt namn i Copper Plate, som vore din grav en kristen dammsugarförsäljares visitkort.

Affärsidén är alltså att låta människor planera för sin död så dom slipper skämmas från andra sidan. På en snygg hemsida med intuitivt gränssnitt. Säkra upp alla detaljer, välja stensort och typsnitt till stenen, beskriva alla praktikaliteter. Så att alla andra vet vad som ska ske när det är dags.

Vill du se antitesen till det här kan du se vad Fonus gör på nätet. Det är så fult och ovärdigt. Ingen ska behöva leva ett Apple-liv och sedan få en Microsoft-begravning.

Nu går det bra att ge mig era pengar.

CHEYER OCH DERAS BÄSTA KOMPISAR

Jag tänker på döden och diamanter. Jag sitter på cykeln från Västberga där jag varit och hämtat en lampa som jag köpt. Nätauktionsfirman har sitt uthämtningsställe där. Ordet diamant kommer från grekiskans adamas, som betyder oövervinnerlig. En överdrift.Jag var full när jag köpte lampan men nu är det som det är.

Jag cyklar mellan Östbergas hyreshus. Det ligger oerhörda mängder grus kvar på cykelbanan, det är som hade man kört dit grus från andra delar av stan och lassat av där. Jag korsar Huddingevägen och landar i postnummer 122 41 och är tekniskt sett i Enskede och det är villor och radhus som ligger och glor misstänksamt upp mot hyreshusen. Som genom ett trollslag är gruset borta. Vägarna är torra och rena.

Lampan jag har köpt är en bordslampa med mässingsfot och en skärm i vitt glas. Jag behöver den inte men är ändå glad ändå.

En diamant är bara kol som har pressats samman tillräckligt hårt. En diamant kan vara värd en miljard. Densitet är värd något; mycket. Men inte i förorten. Här är densiteten hotfull och eländig. Tätheten är inte bra och dess cykelvägar sopas inte förrän allra sist av alla vägar i hela världen. Vad ska jag ens med ännu en lampa till?

Jag cyklar längs Tystbergavägen och husen ligger som kolbitar. Friedrich Mohs lanserade år 1812 sin hårdhetsskala för mineraler. Diamanten är ensam på tio poäng, den är hård som fan. Så hård att du har lärt dig att diamanter är det hårdaste som finns. Att det inte stämmer är ärligt talat en randanmärkning. Den är verkligen hård. Men knappast oövervinnerlig.

Lampan får stå i ett av fönstren i vardagsrummet. Min heminredning strävar mot idealet ”pensionerad homosexuell man som är färgblind och har ont om pengar”. Inget är nytt här, allt har varit någon annanstans redan. Här är grejen med diamanter: Dom förbränns och blir till koldioxid, redan vid sjuhundra grader. En cigarettändare från 7-Eleven gör jobbet.

På Älvsåkersgränd i Östberga löper vissa av lamellhusens loftgångar längs fasader av eternit. När alla diamanter brunnit upp kommer eterniten att finnas kvar. Jag sätter i en glödlampa och tänder lampan. Den funkar inte.