LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA SOM INTE ÄR ALLERGIKER

Jag tänker på döden men ännu mer på livet. Dom är ett bra par.

Jag vet inte hur det är med dig men för egen del blir jag för varje år som går mer fascinerad av, och tacksam inför, våren. Jag är oerhört glad över det. För medan en del av mig bara blir mer cynisk för varje år, vilket jag inte beklagar på något vis, det är ofta praktiskt, så blir en annan del bara mer och mer storögd och det är ännu bättre.

Jag antar att cynismen är det som kommer av att helt enkelt leva. Med samlandet av erfarenheter, vilket låter som om det var något eftersträvansvärt eller så men att samla klarar fan en ekorre av.

Den barnsliga fascinationen kan jag inte ens spekulera om ursprunget till och har ärligt talat inga planer på det heller. Jag vårdar den genom att inte, aldrig på några villkor, ifrågasätta den.

Och det blir så påtagligt på våren.

Du befinner dig i ett lågintensivt mirakel som genom sin pålitliga upprepning har blivit, well, typ banalt. Det här är en påminnelse om att det är det banalas motsats. Det är sublimt. Och detta är vad som händer:

Flyttfåglarna kommer tillbaka. Sädesärlor och tranor som varit på bättre platser än den här har plötsligt förlåtit oss eller blivit nostalgiska eller bara fått omdömet grumlat så dom återvänder. Varje år.

Växterna som varit döda lever.

Kölden fasas ut och skickas på dörren och jagas iväg. Tussilago och vitsippor sticker iväg, växlar till maskrosor och tjärblomster och därefter klöver.

Isarna smälter och like it or not men du är två tredjedelar vatten.

MORGNARNA MED KRISTINA

Jag tänker på döden men inte vilken sketen död som helst utan filosofers död. När Simone de Beauvoir dog hade Jean-Paul Sartre legat i graven och väntat på henne i ganska precis sex år. Han verkar ju ha varit en douche men hon fick alltså sista ordet. Hon begravdes vid hans sida men på hennes finger satt Nelson Algrens ring. Jag tänker att den satt på långfingret men kanske inte. Kärleken fuckar upp folk, no doubt.

Tillräckligt mycket för att förlåta.

Simone de Beauvoir dog i sviterna av en lunginflammation och det hade även René Descartes gjort drygt trehundra år tidigare. Den senare i Stockholm av alla ställen, dit han bjudits av drottning Kristina för att undervisa henne i filosofi varje morgon klockan fem. Troligtvis en helt vanlig grej för filosofer på den tiden. René var ekonomiskt oberoende, dessutom, så man förstår om han förfördes av det romantiska i att spendera morgnarna med drottningen av Sverige. Hade han bara varit lite mer påläst så hade han haft vinterkläder i packningen.

Jag tänker alltså är jag. Jag fryser alltså dör jag.

Immanuel Kant dog i Kaliningrad men visste inte om det. Erövrat med våld, förvisso, men nog är det något oerhört poetiskt över Kaliningrad? En ö som inte är omgiven av vatten. Ett led i en bisats, något som saknar sitt land.

Jag pladdrar. Förlåt.

INGEN FARA

Jag tänker på döden och på gener och några grejer till. För hundra år sedan gick en kvinna ut i ett kärr och kom aldrig tillbaka. Hon hade barn, hon hade ett hem, en man, ett liv, en plats men det hjälpte inte. Ibland hjälper inget. Omöjligt att ta in, såklart, men också helt rimligt.

Det pratades inte om henne. När det ändå pratades om henne sa man att hon hade problem med nerverna. Sedan bytte man ämne.

Delar av mina gener kommer från Neanderthalare för 40 000 år sedan och delar av dom kommer från kvinnan man inte talar om. Vi är summan av andras gärningar och får helt enkelt göra det bästa av saken.

Alla historier som inte berättats, finns där inne. Varje flackande blick, axelryckning och skratt.

Där är farmor, som inte åt av grisen som slaktades till jul, som de andra åt av, eftersom den varit hennes husdjur och kompis och istället traskade till Konsum och köpte anonyma kotletter till sig själv. Där är morfar som kunde göra rönnpipor. Där är oäktingarna och rynkorna och alla som legat på en äng en sommarnatt och tittat på stjärnorna.

Det här, mina barn, är vad ni får och det ska inte underskattas:

Mina nerver är helt okej.

Jag stod i mitten av min levnads bana och det var skitväder

Jag tänker på döden för att den är vädersponsor idag. När regnet smattrar mot rutan låter det som en sjukt uttråkad Vergilius som knackar förstrött och undrar om jag ska med på den guidade turen. Jag avböjer.

Den första kretsen i Helvetet är för dom som råkade födas innan Jesus och därför svårligen kunde kristnas. Dom som gjorde sitt bästa men helt enkelt kom från fel tid. Straffet dom döms till är ett evigt liv som det på jorden.

Komedi, sägs det, handlar om timing.

QUIRINIUS ÄR INTE STÅTHÅLLARE I SYRIEN LÄNGRE

Jag tänker på döden för att det snart är påsk. Man kan köpa storyn eller inte men den är hursomhelst rätt välkänd. En upprorsmakare avrättas genom att spikas upp på ett kors men ger svar på tal när han sedan efter tre dagar återuppstår från dom döda.

Vad som händer sedan är inte lika känt nämligen detta: Jesus hänger runt med lärjungarna i sex veckor innan han sticker till himlen. Hälsar på kompisar. Grillar på stranden.

Förstå den känslan. Fucks given? Exakt noll komma noll komma kokosboll.

Gud: Du kan komma upp nu. Point proven. Vi vann.

Jesus: Du, jag har tänkt lite på det där. Jag stannar några veckor till.

Gud: Skärp dig.

Jesus: Jag är det mobbade barnet i youtube-klippet som får nog och slår tillbaka. Låt mig stanna lite i den känslan.

Gud: Du är större än så.

Jesus: Nej, vet du – det är jag faktiskt inte. Gud, ibland är du så sjukt självupptagen. Jag har mitt eget liv, okej. Jag vill gå runt här, bland dom romerska nollorna och bara ”i ditt ansikte” och jag tänker göra det.

Gud (irriterat): För sista gången, nu är du…

Jesus: …oops sorry det är helt kass mottagning här jag hör dig skitdåligt, typ varannat ord, jag dyker upp om en månad eller två.

Bibeln är full av galenskaper och tristess – och så lämnar man den här konversationen utanför? Den som visar att Jesus först och främst var människa. Även i det eviga.

Åker e4 och glor på en ruin

Jag tänker på döden när jag åker bil. Framför allt på E4 längs Vättern. Inte så mycket för att jag framför en dödsmaskin i 140 km/h i mörkret samtidigt som jag twittrar och tittar på Veep. Utan pga Brahehus.

Stället började byggas 1637 och skulle bli änkesäte åt Ber Brahes maka Kristina Katarina Stenbock. Ironiskt nog dog hon innan det var klart. Så det blev ett gästhus istället. Med utsikt över Vättern och Visingsö vilket låter ganska fett och säkert skulle kunna bli till mäklarprosa med viss verkshöjd. Tyvärr brann Brahehus upp 1708 så även en variation på temat ”tillfälle för den händige” skulle krävas. Idag är det en stenruin.

Jag är dåligt påläst på 1700-talets Gränna. Men någonstans, i något slags administrativ församling, togs beslutet att stället skulle lämnas som det var. Kanske invände någon och sa att det är idiotiskt. ”Det kommer ju bara att stå där som ett slags monument över det rurala Sveriges totala oförmåga att ställa saker till rätta. Man kommer att skratta åt oss och säga att i provinserna, där låter man skamfläckar stå, likt stumma furor i en skog ingen går i, och dystert blicka ut över vattnet.” Vid det laget blev det lite dålig stämning på mötet. Folk skruvade på sig. Några hade såna där Gustav III-peruker på sig och det var sjukt varmt.

Trehundra år senare är männen från mötet borta. Generationer följer på generationer och inget är nytt under solen. Resterna av ett hus som var ett misslyckande redan när det stod klart och som sedan brann upp, reser sig, stolt, mot natthimlen. Trehundra år är längre än någon lever och det är en tidsrymd som får en ruin att sluta skämmas. Den glor trotsigt på mig och alla som passerar.

Jag glor tillbaka. Och gasar ännu lite mer för att komma därifrån

Lever life och är inte med i tävlingen

Jag tänker på döden när jag är på Konsum. En gång hade dom en jättestor hälleflundra där som man skulle gissa vad den vägde. Den låg som ett ledset påslakan fullt av drömmar som aldrig blev, i något slags jävla eka. Så kan det också gå. Ena dagen simmar man vid ett vrak utanför Norge. Nästa dag ligger man i en eka och det kommer diakoner och webutvecklare och gissar vad man väger. Jag minns att jag skrev 86 kg på en lapp som jag sedan knölade ihop och slängde i min varukorg. Nån måtta får det vara.