The fast (hövding-kvinnan) and the furious (jag, en tönt)

Skanstullsbron söderut är en brant uppförsbacke. I motvind, inget mindre än en prövning. Jag cykelpendlar och har en bra och ganska snabb cykel men eftersom jag inte vill se ut som en aggressiv lycra-pendlare, är min klädstil Stefan Sundström möter Allman Brothers en regnig dag. Det är opraktiskt. Men jag får färre arga blickar.

Jag sliter, det är i mars, regnet går över i snö och jag blir omkörd i hög fart av en kvinna med extremt rak rygg, som pratar i mobilen. Jag hinner höra ”…men då sa jag att ett avtal är ett avtal…” innan hon är utom hörhåll.

Detta var 2018 och elcykelpremien hade nyss införts. Man fick rabatt av staten för att byta sin vanliga cykel mot en dödsmaskin. De började dyka upp överallt. Jag vet inte om det ledde till färre bilister men det ledde helt säkert till farligare cyklister.

I Självmordet skriver Émile Durkheim om olika typer av strukturella orsaker till självmord. Det anomiska självmordet springer ur en normlöshet där tydliga regler saknas. Vi kan kalla det cyklisternas värld.  Motsatsen är det fatalistiska självmordet, som kommer av att individen tvingas underkasta sig strikta regler, vi kan kalla det bilvärlden. Elcyklisten har en, nihilistisk, pedal i var och en av dessa.

Här är, för övrigt, de farligaste kategorierna i den redan farliga gruppen elcyklister:

1) Den drygt 60-årige mannen som använder sin elcykel som en träningscykel. Dom extra watten ger honom känslan av att vara 30 år igen och han cyklar alltid i full fart och är övertygad om att han ”har koll” när han kryssar mellan folk på en gågata eller utanför ett dagis för synskadade barn.

2) Kvinnan som cyklade om mig på Skanstullsbron. Har Hövding-hjälm och pratar oavbrutet i mobilen. Tittar aldrig åt sidorna. Ser ut som dom snygga Jehovas Vitttnen-kvinnorna utanför Åhléns City, som i sin tur ser u som att dom jobbar med event.

Ja, just det, den där skatterabatten, ja. Det är lite oklart vad den kom från. Det kan ha varit så enkelt som att ”el” och ”cykel” har så positiva konnotationer att när dom slogs ihop och bildade ett nytt ord, så var dom styrande liksom tvungna att kapitluera. Och stimulera. Någon undrade om det inte var ännu rimligare att subventionera cyklar, utan el, i så fall. Med motiveringen att dom är ”ännu mer miljövänliga”. Well, det flög ju inte precis.

”Framtiden är eldriven!” ropade yra tjänstemän. ”Stick och ät rotmos, farfar!” Stämningen var lika elektrisk som cyklarna.

Det konstigaste i sammanhanget är ändå att så alla elcyklar, från racerhojarna till flakcyklarna, heter något med ”ECO” och/eller ”GREEN”. När det man har gjort, är att ta en cykel och klämma dit ett batteri med giftig kobolt som något barn i en gruva i Kongo-Kinshasa har plockat upp ur marken.

Tillbaka till mars 2018. När jag är uppe för backen börjar jag trampa på som ett psyko för att komma ifatt kvinnan med mobilen. Mina Stefan Sundström-kläder (inklusive gummistövlar, jag skojar inte ens) motarbetar mig. Min puls skenar. Jag vet inte varför detta är viktigt ens? Jag är nästan ifatt henne, på Nynäsvägen, när hon viker av och svänger in mot Enskede. Jag hinner höra ”…sen dess har jag inte pratat med mamma…” innan hon är borta.

Det smakar järn i munnen och mina ben skakar innanför manchesterbrallorna.

Jag slutar trampa, rullar, stannar. Står still i vad som kan ha varit en minut eller en halvtimma. Om någon där och då hade sagt till mig: ”Du, till sommaren kommer sparkcylar också ha elmotor. Och konsulter kommer att rida dom som drakar, på trottoarer och i bussfiler.” Då hade jag inte kunnat processa den informationen ens.

Män är från mars, kvinnor är från april

Flashbackanvändaren redbullz startar 2012 tråden Är kvinnor bättre än män på något? med följande inlägg:  ”Kom i en diskussion med min flickvän om detta idag. Hon sa att killar är starkare fysiskt men tjejer är starkare psykiskt. Bullshit tycker jag. Tjejer är 10 gånger lättare att trycka ner och har mycket lägre självförtroende i allmänhet. Jag började provocera henne till en början. Men hur fel det än är att säga rakt ut så har alltid tanken funnits där i bakhuvudet: Män är bättre än kvinnor på allt. Detta är inget påhopp utan vill bara att någon övertalar mig eller bevisar att jag har fel.

Han har hittills fått 7000 svar, i en tråd med en kvarts miljon visningar.

Jag vet en sak som kvinnor är bättre på än män:

Att vara softa. Att chilla lite.

Ungefär 95% av våldsbrott begås av män. Siffran är samma globalt som i enskilda länder. Kvinnor verkar ha förmågan att avhålla sig från att spöa eller mörda folk till höger och vänster. Men dom är helt klart också bättre på att inte nödvändigtvis ge ut sin egen teori om Palmemordet i tryckt form.

För femton år sen sa dåvarande rektorn för Harward, Lawrence Summers, att män har ett större spann i sin intelligens. Det finns alltså fler idioter och fler genier bland männen. Samma tes, för övrigt, som som lanserades redan 1894 av den brittiske sexualforskaren Havelock Ellis. Tyvärr för oss killar stämmer det inte. Ett gäng plugghästar förstörde den tanken genom att jämföra PISA-provresultaten från 41 länder. (Hoppas förresten dom är nöjda på PISA nu, som både visar hur dålig den svenska skolan är och att killar inte är coola.)

John Gray skrev 1992 boken ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” och sålde femtio miljoner ex av den, samtliga till kompletta galningar. Det visade sig dock (surprise!) att det inte stämde att kvinnor är 100% känslor och män är 0% känslor. I en studie med 13 000 personer (publicerad i Journal of Personality and Social Psychology 2014) konstaterar professorerna Bobbi Carothers och Harry Reis lakoniskt, att ”män och kvinnor inte är helt olika personer”.

Det intressanta med studien är att Bobbi Carothers är kvinna. Och hon gör en extremt manlig sak: Hon undersöker något som är uppenbart. Som Catti Brandelius Profesora sjunger i låten ”Forskningsrapporterna”:

Nähä!? Nähä!? Vicken nyhet min herre, vicken nyhetsgrej!

Nähä!? Nähä!? Det kunde min morsa ha berättat för dig.

Delavstämning: Vi är alltså tydligen ganska mycket samma skrot och korn. Men samtidigt, uppenbarligen inte.

Kvinnor är bättre på att softa i många frågor. Kanske har dom även lite större koll på sina begränsningar. Det är såklart både negativt och positivt. Men det gör till exempel att könsfördelningen bland alla som sitter med pannan i veck framför Excel just nu, för att hitta sanningen om Sveriges corona-respons, nog inte är en ren 50/50-split. Utan kanske mer följer mönstret från Facebook-gruppen PALME-RUMMET

Det softa gör att kvinnor kan gilla hamburgare, precis som män. Men att de sällan startar en hamburgar-podcast eller åker runt i USA i åtta månader för att hitta den godaste hamburgaren. .

Ännu mer sällan blir dom som förre Microsoft-chefen, numera kocken, Nathan Myrvold, som i boken Modernist Cuisine: The art of Science and Cooking, ger receptet på The Ultimate Hamburger, en köttsemla som tar 30 timmar att laga till.

Okej, kvinnor är bättre på att softa. Vad är då motsatsen? Vad driver oss killar att göra dom saker vi gör? Kanske är det så enkelt som att vi fick börja plugga på universitet 400 år innan kvinnor fick. Det är lätt att tänka att det borde vara utjämnat, i synnerhet i modern tid, när kvinnor är så mycket bättre än män på just att plugga. Men jag tror det släpar efter. Och att vi män därför är extremt måna om att få berätta precis allting vi vet. Och allting som vi kanske inte vet, men har jäkligt många bra teorier om. För det är viktigt att ha rätt. Och ännu viktigare att reda ut saker. Och det är ju ganska självklart att andra (alltså kvinnor) borde vara glada för detta.

Själv är jag glad att jag är man. Då kan jag skriva såna här inlägg på min blogg och utgå från att läsare vill ta del av dom. Glad att jag får koka min tomatsås i tre timmar ”för då händer det grejer på enzym-nåvå” (har ingen aning om vad enzymer är) och att jag, när som helst, om någon frågar, kan berätta vad Räddaren i nöden egentligen handlar om.

Jag försöker komma på när jag senast svarade ”jag vet inte” på en fråga. Och inser att svaret blir ”jag vet inte”.

Dvs exakt nu, för en sekund sen. Slå den, tjejer.

 

Man vänjer sig

Det är svårt att fatta hur konstigt allt är just nu. Men allra konstigast är kanske hur vi alla bara accepterar allt. Det finns liksom ingenting som kan förvåna oss längre.

Jahapp, där står presidenten i USA och säger att vi kanske skulle testa att injicera desinfektionsmedel i lungorna och lysa med JÄTTESTARKA lampor inne i kroppen för att slå ut viruset. Det kanske kunde va nåt?

Tjenixen, ingen enda människa flyger längre eller ens reser nånstans. Men samtidigt flyger flygbolagen en miljard tomma plan för att behålla sina slottar på flygplatser. Cool, rimligt, helt okonstigt!

Toddeloo, det har blivit en folkrörelse att elda upp mobilmaster för 5G-nätet är visst orsaken till viruset. Såklart. Är det Bilderberggruppen eller Illuminati? Har dom gjort ett gig ihop? Kanske Soros? Det är lugnt.

Gigantiska gräshoppssvärmar i Etiopien sa du? Det regnar grodor över Marseille? Cthulhu vaknar ur sin dröm i R’lyeh på havets botten, kommer upp till ytan, kliver i land och börjar jobba som influencer. Gör samarbeten med Walmart och Katolska kyrkan.

Jag har alltid tyckt att folk som skriver böcker eller teveserier som är baserade på verkliga händelser är dom lataste människorna på jorden. Vilken sorglig författare man är om man inte ens orkar hitta på sin berättelse. Samtidigt verkar folk älska det. Alla true crime-poddar? Geez, kom på era egna mord!

Möjligen är de senaste åren – och 2020 i synnerhet – det som botar detta. När verkligheten är så här knäpp, kanske det krävs påhittighet och fantasi för att skriva trovärdiga historier? Det behöver inte vara lågmälda berättelser om vardagliga saker. Mästaren och Margarita, Naked Lunch och Jurtjyrkogården är alla mer återhållsamt trovärdiga än samtiden.

Jaha, oljan kostar en krona fatet nu. Cool. Normalt. Vanligt och rimligt. HÄR FINNS INGET ATT SE, CIRKULERA!

Dansk rebranding och norsk fantasilöshet

Häromdagen tog jag på mig att berätta lite om vad som gör Finland till en överlägsen nation i coronatider. Inte minst då, i bjärt kontrast till Sverige, som, har jag läst på Facebook, är sämst i världen. Det kom en del respons på den texten och många har velat få insyn även i Norges och Danmarks strategier. Faktum är att nordiska ministerrådet bad om en presentation i ett digitalt videomöte. Jag tackade nej till det och väljer att sammanfatta det kort här, istället.

Vi vet att båda länderna har stängt ner sina samhällen och förbjudit människor att vistas på gatorna. Gränserna är lika stängda som skolorna. Det intressanta blir därför varför man har valt den strategin och inte den coola, svenska.

I fallet Danmark handlar det primärt om rebranding. Man vill gå från att vara det sköna landet i Norden, till att bli en del av norra Tyskland. Skandinaviens Tiktok blir istället nordspetsen på det europeiska Linkedinmassivet. Det handlar om inrikespolitik. Man kunde inte bli skönare, det var ohållbart, det krävdes en rekyl. Nästa steg är att omvandla Christiania till bostadsrätter för folk i farten samt förbjuda rökning inomhus på högstadieskolor. Varför? Du, det tisslas och tasslas om danskarna, här och där. Men dom är inte dumma. Dom hör ju. Det kommer glåpord i Nordiska rådet och i EU. Man säger att dom ”bara dricker öl” och ”äter leverpastej”. Att dom ”snackar så konstigt”.

Obehagliga fördomar, men det biter ju, det gör det. I längden. Men inte längre. Danmark 2019 var en tjock kille som hette Preben och luktade konstigt. Danmark 2020 är en välutbildad kvinna med bra hållning som sparar alla kvitton.

Norge då? Alltså, utöver det reflexmässiga lillebrorskomplexet som får dom att göra tvärtemot Sverige. Ja, där kan vi konstatera att det oavsett detaljer är extremt fantasilöst. Norge är ländernas motsvarighet till Centerpartiet, dom har helt utan ansträngning blivit extremt rika – men är också väldigt tråkiga (och Norge har inte ens ett ungdomsförbund fullt av stoners som vill legalisera syskonsex).

Förbjud folk att åka till fjällen – snark, försåtsminera Vigelandsparken – gäsp. Norge kunde köpt en karibisk ö (tex Jamaica eller Kuba) och flyttat landet dit. Dom kunde ha gett alla invånare jetpacks, såna där ryggsäcks-raketer, och sagt ”nu drar vi till Karibien, för att vi kan”. Men inte.

Island?  Har svårt att se det som ett riktigt land men dom har gått sin egen väg. Där testar man hela befolkningen (nästan 70 00 personer!) varje hel timma. Dom får också i sig mycket naturligt omega 3 i maten och kranvattnet luktar svavel.

Så ser det ut just nu.

Att somna i duschen men gå vidare

Kan man förändras i grunden? Kan man bli en annan person? Hur lång tid tar det i så fall? Det är frågor som kunde varit hypotetiska – men som vi vet svaret på. Det tar knappt två veckor.

I slutet av februari slungade Peter Wolodarski fyrahundra bemedlade stockholmare ur den bildade medelklassen, rakt in i den Europeiska coronasmittans epicentrum. En sväng om Alperna, vidare mot norra Italien. Två veckor senare skrev samme Wolodarski att vi borde stänga ner Sverige, med Danmark (och för all del Kina, där man svetsade igen folks dörrar) som förebild

Från att ha varit Neros och Marie Antoinettes kärleksbarn, berusad av den woke-eufori som utgjorde det rättrådiga armeringsjärnet i 2010-talet. Till att bli en unge som Grumpy Cat och Rodrigo Duterte har delad vårdnad om. På två veckor.

Hans kollega Björn Wiman skrev, om DN-tåget att det är ”en glädjefylld motståndshandling mot den sortens nihilism som säger att vi kan gå vidare som vanligt, när allt i själva verket måste förändras”. I retrospektiv är det där tåget snarare ett perfekt exempel på ett slags nihilism, av den sort som finns i alla 80-åringar som obekymrat går runt i matbutikerna och frotterar sig med andra, idag

Det är lätt att skriva detta med facit i hand. Men det är heller inte det som är grejen, right? Det är ju Wolodarskis totala 180-graders sväng. Kan det vara så enkelt att det handlar om skuld? Jag tror det.

En gång i min ungdom – och detta är inget jag är stolt över – somnade jag i duschen. Sittandes, halvliggande, på golvet. Uppenbarligen över golvbrunnen. Vatten flöt ut i hela den anslutande tvättstugan och var på väg ut i resten av källaren. Det blev till en del i den mysiga folklore som en familj spinner kring sig själv. En berättelse om absolut dumhet.

Jag hanterade det genom att skämmas och gå vidare.

Om jag hade hanterat det som Wolodarski, hade jag istället lagt all min energi på att skriva långa brev till olika myndigheter, för att kräva vidare golvbrunnar som standard och att inga duschgolv i svenska 80-talshus fick vara släta nog att somna på. Det ska vara räfflor eller knoppar. Jag hade besökt lokala politiker och cyklat oanmäld till Borås Tidning med min cykel. På pakethållaren, en sån där gammal drickaback som folk har LP-skivor i, fast med pärmar i.

Peter, det är lugnt. Det var klantigt men det gick ju bra ändå. Vattnet nådde inte bodegan och vävrummet. Gå vidare nu.

 

Fakta om Finland

Det råder knappast några tvivel om att vi har skött den här corona-grejen dåligt i Sverige. Vi borde till att börja med varit bättre rustade. I Finland har man resurser lagrade i berget, det har inte vi. Finland har två miljoner respiratorer och fler munskydd än det finns människor på jorden.

Det sägs att det finns ett till Finland, lika stort som det Finland du känner, som är gömt i olika typer av hålrum. I berg, jordkällare, gamla gruvor och till och med grävlingsgryt. De har mediciner och vodka och en säregen melankoli. Där finns dieselolja, rågmjöl, korvar, maskingevär, ris, sällskapsspel och kanske flundror. Under ett torg i Uleåborg finns 130 000 vinylskivor med den sorgligaste tango du kan tänka dig.

I en nedlagd gammal zinkgruva i Östebotten bor sju stycken orakel, som kan plockas fram i situationer som denna. De kan få riktigt kluriga frågor och alla kan besvara dom med så vackra ord att himlen rister. Deras röster låter som sagor.

Det finns en oansenlig stuga, som du kan skymta om du åker väg 23 mellan Kotala och Haapamäki. Inuti är den tom, sånär som på en hiss. Denna leder ner till ett underjordiskt komplex, i vilket varje finskt hushåll har sin egen nödbastu. Två miljoner små bastur, med lövruskor som byts ut var sjätte vecka, såväl i goda tider som orostider.

Finns det öl under jorden i Finland? Ja, du. Det klart det finns. I magasin, stora som insjöar, finns både bayersk öl och lager. Ölkorv därtill, och den traditionella torkade, saltade mörten såklart. I en grotta står Voi-skoters och digestivekex, sida vid sida, som bröder.

I Finland finns ingen ”Anders Tegnell”. Där är det varje enskild medborgare som fattar beslut. Och besluten man fattar är bra. Det är sådana beslut som mejslats fram genom tusen år av kärv klokskap och ett språk där bokstäverna oftast uppträder i par. Det är beslut som genljuder av piroger och missbruk, av sorg och krig. Sånt som vi svenskar aldrig kommer förstå.

I Finland stängde man därför inte bara skolorna i januari, man brände upp byggnaderna också. Inte med lätthet, naturligtvis inte. Finland har världens bästa skola, den eldar man inte upp lättvindigt.

Helsingfors stängdes ned, redan i november 2019.

Över en myr i ostligaste Birkaland ligger en dimma som sakta skingras när solen värmer. I skogen runt den sägs det att lommen låter extra sorglig. Under myren, sextio meter ned, finns en skridskobana. En figur kommer i full fart över isen och tvärnitar så att snön yr. Det är Sanna Marin, Finlands statsminister. Hon är bara 19 år. Till beatet från Bomfunk MCs ”Freestyler” sjunger hon ”Kaikki on mahdollista Suomessa”. Allt är möjligt i Finland.

 

 

 

In the long run we’re all dead

Det är svårt att inte tänka på döden nu. Vad skiljer människan från andra djur? Att vi vet att vi ska dö. Att vi kan planera saker. Att vi har en fantasi och empati som gör att vi kan föreställa oss platser vi inte varit på och känslor vi inte själva känt.

Under februari och mars har 282 människor dött av Corona i Sverige. Samtidigt har 15 000 har dött av andra orsaker. Eller om man vill, 98% av dom som dog i februari och mars, gjorde det inte av Corona.

Vi vet att vi ska dö. Vi kan planera saker. Vi har fantasi och empati. Men ändå inte.

Kommer ni ihåg när några ungdomar (och FNs klimatpanel) påpekade att klimatet kommer att kollapsa, om vi inte radikalt ändrade hur vi lever, och hur vuxna svarade på lite olika sätt. Vissa med ett ”ni är korkade det är omöjligt” och andra med ett ”mmm eller hur det är hemskt, vännen, jag veeet, men det kommer bli jättesvårt och ta himla lång tid”.

Det enda alla över 30 år var eniga om var att det inte gick att minska flygandet, inte gick att sluta köpa kläder som vi inte använde, inte gick att konsumera mindre. ”Vi har inte råd att begränsa tillväxten”. Här är vi nu. Det visade sig vara otroligt enkelt att stänga ner precis allting. Vi hade tydligen råd.

Är det för att dom som fattar besluten är dom som har störst dödsångest? Jag tror det. Jag tror att det är precis så enkelt. Samma människor som ropade om att en höjd flygskatt skulle betyda undergången, stänger nu ner allt.

Många har skrivit om detta redan, det är inget originellt. Men – vi vet gör ju hela tiden avväganden. Vi mäter människoliv i pengar, det är inte konstigt. Vi gör inte våra vägar så att det blir omöjligt att krocka, för det blir för dyrt. Vi skulle kunna ha en dubbelt så stor vårdsektor men vi har inte det, för det blir för dyrt. Vi tillåter att människor dör av psykisk ohälsa för det skulle bli för dyrt annars. Vi är okej med en viss nivå av brottslighet, för det skulle bli för dyrt att stoppa den. Väldigt obehagligt, detta. Men samtidigt mer cyniskt att inte prata om det, väl?

Det har dött 10 miljoner människor i hela världen under februari och mars. 51 000 av dem har dött av corona, övriga 99,5% har dött av andra orsaker.

Jag vill se mig som optimist. Men jag har svårt att tro att framtida generationer kommer att förlåta oss för hur vi hanterade detta. Och med ”detta” menar jag – allt.

Vi gick från Marie Antoinette till Rodrigo Duterte på tre månader?

Gränslöshetens gräns

1992 gav Francis Fukuyama ut boken The end of history and the last man. Han menade, att när Sovjet imploderade stannade historien, efter att ha drivits på av konkurrensen mellan olika samhällssystem. Nu skulle allt bli liberala demokratier av det där snygga slaget, utan debatt, med välkammade administratörer. I backspegeln är det lätt att konstatera att det inte riktigt blev så

Han var inte alls först med att använda end of history som begrepp. Redan 1861 formulerade sig Antoine Cournot så, eftersom det ”civila samhällets perfektion” innebar slutet för den historiska dynamiken.

LOL

End of history är ett grepp som antagligen säljer böcker. Och som är djärvt, på samma sätt som undergångssekter som sätter ett datum för jordens undergång. När det inte stämmer får man finna sig i en gliring eller två.

Och stämmer gör det inte, för historien fortsätter, den gör ju hela tiden det. Men ibland glufsar några kinesiska foodies i sig en myrkotte eller fladdermus för mycket – och historien stannar upp.

Allting stannar upp. Vi faller, i slow motion. Vi faller och det är uppenbart att vi kommer att slå oss men vi vet, i fallet, inte precis hur ont vi kommer att få.

Fem år efter Fukuyamas bok, blev internet en grej. Eller, med Joe MacMillans ord, ”the thing that gets you to the thing”. Tio år senare, Facebook. Ytterligare tio år senare, influencers. Här står vi nu. Förlåt, här faller vi nu. Och Instagramkändisarna faller med oss.

Jag är extremt kluven till fenomenet influencers. På pluskontot: En generation unga människor, med en förkrossande majoritet kvinnor, blir sina egna publicister. Den energin som finns, hade i min generation slösats på avskyvärda postpunk-demos eller fula fanzines. Nu blev den istället – pengar! En till bra sak: Den relation som följare har till influencers. Den är kanske inte fruktbar eller ömsesidig eller genuin. Men den finns. Liksom demokratiseringen i att kanske kunna få en lajk på en kommentar, från den som har kontot.

Baksidorna? Well, inte narcissismen i alla fall. Den är dels konstant (och får bara en ovanligt bra kanal här) och dels navet i hela grejen. Nej, snarare att gränsen mellan person och varumärke är diffus. Eller mellan person och persona. Eller, gränsen mellan redaktionen och annonssäljarna.

När den redaktionella produkten man har är bilden av sig själv som på samma gång en autentisk person och en köpt reklamplats – och intäkten kommer från att folk köper den bilden. Då krävs det en viss lyhördhet över tid för att komma undan med det. Det är svårt att hylla produkt X som man får betalt för att hylla och sedan hylla produkt Y som är en konkurrent till X.

I en artikel hos Resumé undersöker Julia Lundin och Yasmine Winberg hur det går för influencers i det där fallet vi befinner oss i. Svaret är: Dåligt. Konsumtion är inte överst på agendan. Saker som nyss var status (skidresor och lyxkonsumtion) skulle idag få dig att framstå som totalt galen. Och det bor ett slags poesi i den plötsliga frustrationen över att inte kunna resa eller bli älskad.

Gränslösheten måste begränsas och det är svårt.

Min otroligt banala spaning här, efter universums längsta startsträcka, är att gränser kommer få en högkonjunktur. På alla sätt.

Gränsen politiker/experter har funnits länge i Sverige men har haft en extremt bra sista månad, varumärkesmässigt. Tegnell gör sin grej, Löfven sin. Nationsgränser har också, tyvärr, fått ett uppsving.  Gränsen mellan jobb och arbete löses upp som en brustablett framför Teams och Zoom just nu men gör oss å andra sidan galna. Snart kommer vi sätta extremt tydliga gränser för vad som är jobb och inte

Vem vet, kanske kommer till och med jag att sätta något slags gräns för hur svajiga och omotiverat långa inlägg jag publicerar.