Jäst hos verkligheten

Tjena och låt mig börja med att be om ursäkt. Det här inlägget kommer att handla om reklam. Igen! För dom av er läsare som har ett liv, vänner, en hobby kanske – så är det därför totalt ointressant.

Hej du som fortfarande läser. Detta har hänt: Jästbolaget har fått en ny marknadschef som heter Anna Bjur. Hon gjorde om design och logga, typ rubbet. Och lanserade en ny kommunikationsplattform.

När det var klart – då skaffade hon sig fem stycken reklambyråer av olika slag. Totalt handlar det om tjugoen personer i olika arbetsgrupper som – efter att merparten av jobbet alltså är gjort – ska hjälpa kronjäst.

Jästbolaget säljer produkten jäst. Det är en svamp som jobbar med att få deg att växa. Den säljs som pulver eller som små kuber. Produktutvecklingen har hittills mynnat ut i jäst för söta degar och vanlig jäst för bröd. Nu har vi tjugoen konsulter som är on the case.

Dom sitter med skissblock i soffor. Dom gör keynotes och powerpoints. Dom köper in jäststatistik och jästanalyser som dom säljer vidare med påslag. Man bjuder in Anna Bjur på jästluncher och jästafterworks och man kanske sparkar dom igång allt med en jästkickoff, nu gissar jag bara.

Någon slipar på en jäststrategi för sociala medier. Gör en moodboard för hur jäst ska se ut (och kännas) på Snapchat. Nån tänker branded content och pitchar in podcasten Veckans jäst.

En praktikant som heter Olov, som inte var med bland dom ordinarie tjugoen, får i uppgift att tänka på hur man når ungdomarna. (Mest för att han ska hålla sig ur vägen, i ärlighetens namn.) Han kommer tillbaka med ett förslag som lyfter fram att jäst är just en svamp ”precis som penicillin, mögel och kantareller”. Det är, i princip allt han säger. Han pratar värmländska och är ganska blyg. Dom andra bara ”men, vafan, du har varit här i sex veckor och bara jobbat med jäst och det där är hela ditt förslag, att jäst är som mögel?”. Det blir dålig stämning. Olov säger att ungdomar kan relatera till penicillin för många har haft till exempel öroninflammation.

Inte för att någon frågar mig det, men jag brukar tänka att om någon skulle fråga mig ”vad den där bloggen egentligen handlar om” så skulle jag svara att den är en sorgesång över vår tid. Vi lever på kanten. Allting är så specialiserat och diversifierat att alieneringen är det naturliga tillståndet.

Livet blir tomt för att vi fyller det med saker som är tomma. Kök renoveras och linkedinprofiler uppdateras och folk skriver böcker om självhjälp. Det är kluvet. Jag vill skjuta samtiden i knäna och lämna den att förblöda. Men samtidigt, och kanske ännu hellre, bara hålla om den och säga att det ordnar sig.

Olov, du är okej.

Born to be wild

Den amerikanska motorcykeltillverkaren Harley Davidson har släppt en ny reklamfilm. Jag ser den och den handlar om en man i kostym som får panik och flyr vardagens alla krav och måsten för att leva lite äntligen. Äntligen!

Han drar från kontoret, liftar med en långtradarchaffis, eldar upp sin kostym, lirar biljard, dansar på stranden vid en brasa, under natthimlens fyrverkerier. Det är som en samtida Coca Cola-version av av David Hasselhofs Looking for Freedom vid Berlinmuren 1989.

Pensionssparande? I think not, mister. Här har du en som bränner ljuset i båda ändarna! It’s better to burn out than to fade away på en kickoff till på nån jävla herrgård. Wuuooooööööhh sa jag förresten att jag eldade upp kostymjäveln, va? Tvångströja är vad det borde heta! Jag är en indian, mig äger ingen.

Harley Davidson har samma problem som Svenska Dagbladet, nämligen att kunderna är så gamla att dom dör bort. Det gör att den nya filmen antingen är tänkt för dementa, lite hundraåringen som hoppade ut från flexible seating-kontoret och försvann – eller för yngre (i det här fallet folk i sextioårsåldern).

Om det förra är sant, så kan det funka. Det har väl att göra med gode män och förvaltare och så, jag kan inte juridiken. Men visst. Men skulle det senare vara fallet – ärligt talat. Exakt vem lurar dom då? Eller går snacket på Ericsson eller Nordea så? Vid kaffemaskinen?

– Nä du vet jag ruttnar på den här skiten, va. Snart är det jag som drar.
– Vad menar du?
– Du hörde mig. Jag tänker sätta mig på min Harley och bara köra.
– Vart? Jag fattar inte. Ska du på semester?
– Ha! Du, livet pågår där ute, om du inte visste det. Earth to produktchefen, nu skiter jag i det här.
– Jag fattar fortfarande inte. Ska du vara tjänstledig? Har du snackat med HR?

I vanliga fall knyter jag så att säga ihop ett sånt här inlägg på något begåvat sätt. Jag klarade inte det den här gången, så jag låter The Hoff göra det åt mig med några rader ur just Looking for freedom.

I’ve been looking for freedom
I’ve been looking so long
I’ve been looking for freedom
Still the search goes on
I’ve been looking for freedom
since I left my home town
I’ve been looking for freedom
Still it can’t be found

Som essensen ur manliga mellanchefers key emotional brand benefit.

Kristi brud och råkosten

Jag sitter på tåget mot Uppsala som ska gå vilken minut som helst. Platsen mitt emot mig är tom och inte mig emot. Alltså, det är inte som att jag har nån social fobi eller så, haha, närå jag är en härlig kille med hjärtat på rätta stället. Jag bara gillar, kanske inte, typ, människor så mycket. Men nu ska det här inte handla om mig.

Samma sekund som tåget skakar igång kommer hon instörtande i vagnen, med flackande blick, och kastar sig ner i sätet mitt emot mig. Det första jag tänker är att hennes blick inte ser ut att möta någon annans blick. Den glider förbi, som om den halkade liksom.

Så ställer hon upp en smällfull salladsskål på bordet samtidigt som hon stoppar i hörselpluggarna i öronen och ringer, vad det visar sig, sin pojkvän. Hon börjar äta och samtidigt prata. Hon äter på något märkligt sätt genom att slafsa och slurpa och liksom idissla i sig salladen, som till stor del består av rivna morötter.

En halvhöga-stövlar-med-kilklack-och-vattenflaska-i-ryggsäckens-nätfack kind of girl. Som pratar på. Om Youth– och Kids-grupper och någon som hade ett issue med hennes leadership, som faktiskt måste förstå att det ställs krav. Hon hade varit i kyrkan och hon tyckte inte att noobs och prospects hade lyssnat så bra.

Jag inser att hon är engagerad i en frikyrka som låter som ett pyramidspel av typen Kirby städmaskiner. Eller bara som Comviqs telesäljare gone wild.

Hon pladdrar på med pojkvännen men min hjärna försöker förmå min kropp att stänga av vitala system. Jag hör fragment. Hon skrattar, och det låter som när en mås försöker härma en åsna som imiterar en mås. Hon tuggar och det låter som någon som vadar i ett kärr. ”Nicke och Sanna höll varan i handen på gudstjänsten idag” säger hon och skrattar med munnen full av sallad, innan hon konstaterar att hon plankade på tricken för att ha råd med kollekten.

Det är något med just handhållandet som får det att brista i mig. När det ondskefulla och elitistiska liksom slår sig ner och tar en helt otippad fika med en löjlig barnslighet utan någon som helst charm.

När tåget stannar i Uppsala böjer jag mig fram och ler mot henne. ”Din själ är förlorad och du kommer hamna i helvetet, du vet det innerst inne va?”. Hon fipplar ut ena öronpluggen och frågar ett förvånat ”va?”.

Jag bara frågade var du köpt din sallad, den verkade så saftig.”
Hon svarar inte utan bara ler åt en punkt strax bredvid mig, samtidigt som hon stoppar i pluggen i örat igen.

Farsta by night

Ta min hand är du snäll. Natten är för all del dagens mor men det är ingen okomplicerad relation, det är ett som är säkert. Asfalten glänser som julskyltning och vi är, sägs det, på gränsen av vår kapacitet. Som om någon visste något om vare sig gränser eller vår kapacitet.

Håll min hand så kan vi gå ut i mörkret och prata om saker vi tycker om och som tröstar, under husen som byggdes när hus fortfarande byggdes. Här var en gång ödemark som sedan blev det här. Som blev förorten som drömde egna drömmar. Inget hände av sig självt, allting var vilja. Kamrerer och ingenjörer. Parklekar och kyrkor av tegel och hus av puts och fotbollsplanerna.

Vi kan gå i dalgången från centrum ner till sjön, jag har gått där tusen gånger, jag kan blunda och gå, det är lugnt, så jag gör det, jag blundar och går. Vi kan lägga oss på bryggan och titta upp mot himlen, fast det är kallt och lite blött. Under oss är Drevviken och över oss är allting annat.

Stjärnorna är så långt bort. Om dom kunde se oss, hade det i alla fall tagit tusen år för ljuset från bränderna att nå dom. Dom kan döma oss men då är det redan för sent i alla fall. Nya baracker fick byggas, tält restes och fälldes. Röken från bränderna steg och sträckte sig, som all rök, mot någonting större, i ett slags valhänt ursäkt, innan den föll med regnet ner mot jorden igen. Gravitationen har inte förlorat en match än.

Hur kan man leva om den man älskar slutar finnas? Jag vet inte men jag antar att svaret är att det kan man inte. Man går på samma mark men inte. Gör samma vardagliga sysslor men inte. I Trollhättan som i Syrien som på alla platser. Åker bussen men inte. Där och bara där är gränsen för kapaciteten.

Kom, så går vi hem. Vid kanten av vägen är det helt svart men jag vet att det finns rödklöver där ute, fortfarande, som trotsar frostnätterna. Din hand väger inget i min.

Mmmm din fysik baby

Vilket grundämne är du? Fundera på saken och kom tillbaks sen. (Diskutera gärna med en kompis.) Det är med detta som med det mesta här i livet. Somliga vill va lite indie och unik snöflinga. Andra är typiska väte-, syre- eller kol-personer.

Själv är jag vismut. En metall som är urdålig på att vara metall. Den är rent ut sagt bedrövlig på att leda elektricitet och faktiskt ännu sämre på att leda värme. Sämst av alla metaller faktiskt. (Okej kvicksilver är sämre men jag räknar inte ens det som metall.)

I ren form, i naturen, oxiderar den och blir då typ regnbågsfärgad på ytan. Den är lite som en QX-läsande version av bly. Fast spröd. Den har inga riktigt häftiga användningsområden och den är inte dyr nog för att va cool av det skälet.

Men här kommer bonusen: Om man verkligen ger sig fan på det, kan man transmutera vismut till guld. Glenn Seaborg (jäkligt vismut namn för övrigt) gjorde detta 1980. Alkemi finns och fungerar alltså.

Dock kräver transmutationen vansinniga mängder energi, för att bara framställa pyttelite guld. Så ur ett ekonomiskt perspektiv är det ungefär lika lönsamt som att köpa öl för att komma åt panten.

Det är kort sagt det perfekta grundämnet. Kanske, när jag tänker efter, är det orimligt att jag ser mig som vismut. Jag är antagligen helium. Sjukt vanligt, näst vanligaste ämnet i universum. Och det enda användningsområdet som är värt att nämna är att man pratar som en smurf om man andats in det.

Men nu var det ju dig vi skulle prata om. Vad är du?

Jag minns min barndoms luffare

När jag var ung och Magnus Ladulås precis hade kväst Folkungaättens maktanspråk, såg politiken lite annorlunda ut. Ja, hela samhället. Ingen hade kommit på tanken att kalla Moderaterna för Nya Moderaterna och Bevara Sverige Svenskt hade inte blivit Sverigedemokraterna. Det var kärva men ärliga tider. Vad kostade en Piggelin? Kanske en krona? Haha ja jäklar.

Om rågen inte växte som den skulle, ja då hade folk ingen mat. Luffare och drängar var lika vanliga då som sociala medier-experter och karriärcoacher är idag. Det fanns ingen el, så ni kan tro att när det blev mörkt ute, ja då blev det verkligen mörkt! Ljuset från en gård kunde skönjas vida omkring.

Nu vet vi i och för sig hur det slutade, det där med Nya Moderaterna. Det var en tioårig parentes. Nu är dom tillbaka i gammalt gott slag och det äldre gardet sitter och ler i bakgrunden, likt sovjeter. Efter den schlingmannska omvägen i mjäkig terräng, är man nu back en route, så att säga. I en BMW.

Jag vet inte varför men bilderna från moderaternas kickoff får mig att tänka på Mars Attacks och scenen där aliens ropar ”we come in peace” och skrattar, samtidigt som dom skjuter med sina laservapen åt alla håll. No offence! (Och moderater har inte laservapen.)

Bevara Sverige Svenskt bytte namn till Sverigedemokraterna och satte en kostym på en mumlande svenne från Sveriges töntigaste landskap och det var vad som krävdes. Man kom in i riksdagen och blev ett etablerat parti. Men gräsrötterna var lika frustrerade som ledarsidorna på Expressen, SvD och GP var nöjda. Så på presskonferensen, nyligen, där man helt sonika avspisade riksdagen som plattform och började prata aktivism istället, föll många bitar på plats.

Moderaterna gör nu reklam som säger att Sverige är på väg åt fel hål. Efter att ha haft makten i åtta raka år och styrt via budgeten det nionde, så är allt på väg åt helvete sekunden efter. Allt tack vare en eventuell sänkning av RUT-bidraget från femtio till trettio procent. Så tunn är civilisationens fernissa, barn. I femtio procent RUT bor ett samhälle där folk är snygga och hederliga och inte behöver låsa sin cykel. I trettio procent RUT bor kaos och undergång och ond bråd död.

Just snyggt!

Trots att inget formellt namnbyte har ägt rum så har Bevara Sverige Svenskt och deras nyuppväckta aktivism börjat ge resultat. Hittills har ett tiotal tilltänkta flyktingboenden eldats upp. Och vi är, kan man säga, tillbaka där vi började. Det är jävligt mörkt. Och just därför kan ljuset från en brinnande barack skönjas vida omkring.

Hans Rosling i all ära but the aint no Magnus Ladulås.

”Fyll i totalbeloppet först och slå koden sen”

Okej hjälp mig här för det är en sak jag inte fattar: Dricks. Världens sämsta uppfinning möjligtvis? Det kanske var så, på 1600-talet i USA, att folk inte fick någon lön – alls. Allt dom fick var dom enstaka silverdaler som ibland kastades efter dom av rika människor? Men nuförtiden har väl människor betalt? Eller så är jag bara naiv.

Själva ordet dricks kommer, liksom franskans pourboire och tyskans Trinkgeld från en fläskig härskarstekniksgrej som folk körde med förr i tiden: När man som gäst smort kråset och det satt rester av vaktel och anklever (ja, i princip hela grundsortimentet hos frysmatskedjan Picard) kvar i skägget. När andedräkten osade vitlök, Châteuneuf-du-Pape och konjak, ansiktet var rödbrusigt och blicken flackade. Då kallade man in servitören, skvimpade i en slurk vin i ett glas, gav det till servitören, varpå den hunsade stackaren fick utbrista i en skål till ens ära.

Det konstigaste med dricks är såklart den totala godtyckligheten i det. Folk som gör genuint jobbiga saker, typ byter däck på bilen eller opererar bort en tumör från bukspottkörteln eller säljer ett par snygga solglasögon – dom ser verkligen inte dricks som en självklarhet. Folk som däremot bär lagad mat från kök till bord, dom ska ha det. Det är ju annars ett jobb som man kunde gjort själv, utan större bekymmer. Snudd på att det vore lite trevligt, rent av.

Att praxis är tio procent är också märkligt. Alltså kostar det femtio kronor att få en flaska vin fraktad till bordet om flaskan kostar 500 kronor, men det kostar 500 kronor att få samma jobb gjort om flaskan kostar 5 000 kronor. Det är inte så att du uppgraderas och får en expert på flasktransporter i det senare fallet. Flaskan rullas inte in av en leende kerub. Det är samma dryga 30-åring som pratar om terroir i båda fallen.

Jag tänker att det bästa vore att skapa en myndighet till, som får utveckla en standardprislista och kontrollera att den efterlevs. Där kan alla sedan läsa vad saker, som man redan betalat, ska kosta ytterligare. Och den är dessutom inte begränsad till restauranger och taxi. Jag tänker mig ungefär:

Bära en flaska vin till bordet: 100 kr
Stambyte: 30 kr/hantverkare
Ansvara för trettio tre-till-femåringar: 500 kr/dag (lämnas vid hämtning)
Låna en bok: 20 kr
Tandläkarbesök: 150 kr till tandläkaren, 150 kr till tandsköterskan och 50 spänn till den 55-åriga kvinna som alltid sitter i kassan
Veckohandla på Coop: 50 kr till den glada pratkvarnen i charken

Listan skulle bli väldigt lång såklart. Jag tänker mig att alla skulle ha en app där man kan kolla upp all. Alternativet vore att gå tillbaks till skicket att tvinga alla som gör något åt en att skåla till ens ära. Och vem skulle vilja åka med den busschauffören?

Samlagslycka är ett anagram av samtyckeslag

Jag tänker på döden ibland. Jag tror att det är bra. Allt är bara fåfängligheter och jagandet efter vind anyway, amirite? Men den där dagen hade jag annat att tänka på. Jag minns den fortfarande. Den var en torsdag i oktober och det gick ut samtidiga dekret från hovet och svärjedemokraterna.

Från slottet trumpetades ut att Carl Philip väntade barn med Sofia. Det var verkligen vackert som en saga. Man hade inte tagit några pressbilder så man skickade helt sonika ut pressbilderna från dopet av prins Niklas, nyligen, där familjen hade tagit på sig sina vackraste kläder och alla såg med sina blidaste ögon på fotografen.

Johan T Lindwall sågs vid tillfället för uttrumpetandet med, har ögonvittnen berättat, ett konstant stånd, som fick byxorna i den kostym han köpt på halva priset-rean på Rose & Born att forma en nyfiken, bultande, strut. Byxstruten skulle bli gudfar, ropade någon. En annan sa att han sett grodor regna från himlen. Himlen färgades rosaröd den kvällen. Havet var blod.

Svärjedemokraterna berättade att dom tänkte vidta vissa åtgärder. Dom var fyra personer som pratade i kör, på fornnordiskt vis. Presskonferensen sändes enligt traditionen i SVT och tolkades på teckenspråk. Platsen: E-types vikingarestaurang i gamla stan. Stämningen: Elektrisk.

Vad ska barnet heta? Va? Berätta berätta!” Invånarna i landet var besatta av den frågan. Det spekulerades och det gissades. Men så klev barnets far, Chris O’Neill, upp från den pyttelilla stol han satt på och talade. ”Är det en son, ska han heta Speer, efter drottningens far. Är det en dotter ska hon heta Chilliwanga efter mitt kraftdjur, snöleoparden.

Den första åtgärden som skulle vidtas, var att få till en folkomröstning om huruvida Rickard Jomshof är ”ett riktigt namn”. Det är svårt, eftersom det inte finns några lagar som säger att ett visst antal namnunderskrifter tvingar fram en folkomröstning, som i till exempel Preussen och Transvaal. Men man har tänkt att satsa fyrtiotusen miljarder ur partikassan för att driva opinion i frågan.

Jimmie Åkesson ska resa oavbrutet från denna stund och fram till valet 2018 och hela tiden vara i rörelse. Han är svärjedemokraternas haj och slutar han simma så är det kört. Han ska promenera genom landet och agitera. Någon svor att det var som om hans röst hade fått en annan resonans; ett djup som inte funnits innan. ”Det klart det inte är ett riktigt namn”, brummade han fram, ”det låter ju nästan som Jönshof eller kanske Töntpuff, men det är inte jag som ska bestämma, det är folket, det svenska folket, vikingarna.”

Några veckor innan hade Natascha Abensberg und Traun börjat dagen med en fix idé om att istället för en hatt bära en röd boll av presentsnöre, vid sidan av huvudet. Hon var med på det där officiella fotografiet från Niklas-dopet i gamla stan. Den bisarra huvudbonaden var hennes sätt att sympatisera med alla fattiga i världen. Den var som den spetälskes böld och som Jesus törnekrona. Eller well, om romarna fäst den liksom runt höger öra istället för på hjässan. Hennes vänner avrådde henne. ”Det är för provocerande”. Men Natascha vore inte Natascha om hon inte gick sin egen väg.

Nästa manifestation från Svärjedemokraternas sida, var att annonsera i arabiska tidningar. Syftet med annonserna skulle vara att locka hit de sexigaste och coolaste invandrarna men att låta töntarna stanna kvar. Några rubriker som visades upp av Paula Bieler var ”E du cool o har Rolex o swag och skit, kom till fräcka Sverige. Men e du tönt så fuck you.” samt ”Snygga cheyer komsi komsi men feta killar som gillar IS stanna kvar kvar kvar.”

Dom okiofoba PK-medierna rapporterade som vanligt att svärjedemokraterna egentligen har en rasistisk agenda och fuck knows alla lögner. Kungen tillfrågades vad han tyckte om dagen och han konstaterade knipslugt och pillemariskt att det varit en härlig dag. ”Såväl tillskottet av en ytterligare apanagepost i vår öppna storfamilj som frågan om namnet Jomshof ligger mig mycket varmt om hjärtat”.

Om kvällen lade sig dimman som ett förlåtande sorgeflor över ängarna. Insekterna var döda. Skogen hade slutat härbärgera mysterier och myter och var bara rekvisita.

När jag blundar ser jag mörka siluetter av fyra ryttare.
Dom heter Nettan, Pillan, Lotten och Fiffi och är på väg till Chris på rosé.

Ge fredspriset till mannen med den stora hatten already

Jag tänker på döden och på hattar. Nu tänker du säkert ”åh, typiskt, ni modebloggare tänker så jäkla mycket på döden och hattar, det är bara kreativ ångest och huvudbonader i eran värld”. Men jag tänker faktiskt mest på rövhattar. Och på den största hatten man kan ta på sig. Jag vet nämligen vilken hatt det är och vem som tar på sig den. Det är rädda demokratin-hatten och det är Anders Ericson som tar på sig den. Den sitter (och nu är det modebloggaren som talar igen) jävligt illa.

Anders är VD för en klubb som heter Sveriges Annonsörer. Klubben har möten ibland i en trädkoja i Tegnérlunden. För att få klättra upp när Anders slänger ner repstegen måste man säga det hemliga lösenordet: Pyongyang. Sen är det bara att klättra upp. Lite trångt är det i kojan såklart, för att Anders rädda demokratin-hatt tar upp det mesta av av utrymmet. Trångt men kul!

Anders menar att reklam är demokrati. Det är till och med så, att ju mer reklam ett samhälle har, desto mer demokratiskt är det. Att rädda reklamen är att rädda demokratin. Och om någon skulle vilja inskränka företags rätt att nå människor med reklam, om än aldrig så lite – då blir vi Nordkorea.

Va?”, kanske du tänker nu. ”Inte fasen kan det bli som Nordkorea, världens ondaste och ruttnaste superkommunistdiktatur om vi skulle säga nej till fler utomhustavlor?”. Svaret från Sveriges Annonsörer är ett lakoniskt ”jodå”. När Nordkoreas allierade Apple lanserade möjligheten att slippa reklam i iOS 9 satt mannen med den stora hatten i trädkojan och bara skakade. I flera dagar. ”Kom ner och ät nu Anders” ropade hans kompisar och kanske hans mamma. ”Du kan inte sitta där uppe och skaka längre.

2006 beslutade man i São Paolo att förbjuda utomhusreklam. Ja det var ju såklart lika med undergången! I en brasiliansk trädkoja samlades klubben Brasiliens Annonsörer och lyssnade på den sorgligaste brasilianska musiken som gick att hitta. Den var så sorglig och männen (jepp bara män) i kojan grät så många tårar att golvet blev poröst av saltvattnet och dom föll ner på marken.

I en undersökning 2011 frågade man stadens elva miljoner invånare vad dom tyckte om att bo i Nordkorea. 70% gillade det. Dom tyckte det var en förändring till det bättre. Det visade sig att en annan stad hade kommit fram och den staden var inte Pyongyang utan en annan, ny, vackrare version av São Paolo. Där referenspunkterna förut varit reklam, var dom nu istället arkitektur.

Sensmoralen? Att redan efter fem år i en nordkoreansk diktatur, är invånarna så hjärntvättade att dom har tappat alla begrepp om verkligheten.

Tänk på det nästa gång du irriterat stänger ner en länk för att det kommer reklam innan det du egentligen vill se. Vill du verkligen bo i ett land där det är svält och inga affärer och du sätts i arbetsläger om du visslar på en glad sång och där man avrättar försvarsministrar med luftvärnskanon?

Va? Vill du verkligen det?”, frågar Anders med en retorisk pisksnärt, innan han rättar till sin rädda-demokrati-hatt och fortsätter promenera gatan fram. Det ser kul ut för hatten täcker hela överkroppen.

Han ser ut som en huvudfoting.

Modespecial!

Jag tänker på döden. Det är sånt vi modeintresserade människor gör. Kanske för att få perspektiv, kanske för att vi inte förtjänar bättre. Det finns såklart något destruktivt och nihilistiskt i mode, i postmodernismens fashion statement att Gud inte finns. Eller för att prata med Ann Demeulemeester: Svart är inte sorgligt. Jag blir deprimerad av färger. Dom är så… tomma. Hur tänker du dig en poet? I en citrongul kavaj? Antagligen inte.

Ja, det här är alltså numera en modeblogg. Jag kommer fortsättningsvis bara skriva om kläder. Om dom där Helmut Lang-jeansen jag köpte 1998 och la i en tidskapsel som kommer öppnas automatiskt efter exakt 20 år. Om den lilla staden Varazze, i Ligurien, där man enligt lokala förordningar får slå män med järnrör om dom går i svarta brogues utan strumpor. Om unga snygga killar med instagramkonton, killar som känner igen ett Bottega Veneta-skärp, till och med när J.Crew-skjortan hänger utanför, och som skriver cashmir tröja när dom menar kashmirtröja

Det är kul, eftersom det såklart finns en del cash i modebloggarbranschen. Och även en hel del inspirerande kollegor. Jag är ju själv från provinserna även om det snart är preskriberat och på Metro Mode Man är det en inflyttad 23-årig kille från Mariestad som visar var fashionskåpet ska stå. Nyss berättade han om sin helg i Svenska Dagbladet. Det var en jävla drömhelg, så mycket kan jag säga. Han var på Djurgården och brunchade och sen brunchade han igen i Vasastan och jag vet inte allt. Drömhelg, som sagt. I hans värld var det mer en shoulder shrug, typ ”äh, vadå, det här är life liksom och jag lever det, so sue me”. Fasen! Va? Va ger ni mej för den?

På Metro Mode finns även sektionen Metro Mode Creative. Jag ber om ursäkt om du blev blind nu pga hur det namnet strålar men det är som det är med den saken. (För övrigt känns braille sjukt fashion, amirite?)

Creative-avdelningen görs i samarbete med Max Planck-institiutet för informatik i Saarbrücken. Vad dom senare har gjort är att dom helt enkelt utvecklat en AI som klonar Sandra Beijer. Här finns därför en Sandra Beijer som heter Flora, en som heter Sara, en som heter Linn och en som också heter Sandra. Alla har ett identiskt bildspråk, både vad gäller motiv, färger/filter, beskärning och vinklar. Och alla har ett identiskt språk. Det är fascinerande och vackert.

Och apropå den där helgen som modekillen från Mariestad hade? Här är det, svär på min mamma, inte bara helgerna som är sådär perfekta. Här är varje sketen sekund så bra. En tisdag när det regnar blir till poetry för målgruppen. Det här är det perfekta livet i dom perfekta miljöerna med dom bästa människorna.

Men, undrar du. Är det egentligen mode? Jag låter Joji Yamamoto svara på den frågan: Jag tycker det perfekta är fult. Nånstans i saker som människan gör, vill jag se ärr, misslyckanden, oordning, nånting förvridet.

Nähä, okej, då var det väl inte mode då.