Vill du veta hur perfekt ironi ser ut? Då rekommenderar jag avsnitt 190 av Ångestpodden. Avsnittet heter Falsk lycka genom konsumtion och det sponsras av internetbutiken Nelly.com, som ger lyssnarna 20% rabatt på all shopping om de använder koden ÅNGESTPODDEN20.
Jag funderar en del på det här med konsumtion.
I tidningen Market spår en e-handelsexpert att Black Friday blir ”en explosion”. Den sker dessutom på en marknad som redan vuxit oerhört mycket i år. I rubriken under står det om Ångestpodden-sponsorn Nelly.com, vars samarbete med Bianca Ingrosso sålde slut på en timma.
Influencers och Black Friday och Daniel Wellingtons menlösa klockor. Jag är inte gjord för den här världen.
Jag googlar runt. Snubblar över en c-uppsats från Luleå Tekniska Högskola, med titeln ”Konsumerar vi för att leva eller lever vi för att konsumera?” som bygger på intervjuer med unga mellan 18 och 25 år. Den visar hur konsumtionen är en stor del i deras liv.
”Merparten konsumerar saker de upplever trendiga eftersom de i viss mån påverkas av andras åsikter och vad de ser andra personer konsumera. Intervjupersonerna upplever positiva känslor vid konsumtion till en början, för att sedan uppleva ångest över att de har spenderat pengar och således minimerat möjligheten för att konsumera ytterligare. Samtliga intervjupersoner ansåg att en bättre ekonomi hade möjliggjort för en önskad ökad konsumtion.”
Ångesten de pratar om kommer inte från det där mörka hålet av tomhet i bröstet, det som inte försvinner trots att de har besökt både Elgiganten och Gina Tricot. Ångesten kommer av att konsumtion idag försvårar konsumtion imorgon. Hade de haft mer pengar hade de köpt mer saker.
Jag har aldrig sett ett bättre argument för låga ingångslöner för unga.
Vi vet i Sverige att konsumtion i den här omfattningen och med den här tillväxten inte är hållbar. Vi bara skiter i det. Sverige är som en influencer som är med på Earth Hour och släcker ljuset en timma och som resten av året pratar om vikten av att inte använda sugrör och plastpåsar. Och samtidigt flyger fem gånger i månaden. Den fjärde april hade vi i Sverige använt vår del av jordens resurser (om man tar alla resurser och delar dom på alla människor globalt) och övriga nio månader tar vi från södra halvklotets människor. Eller kanske snarare våra barn. Vi köper på avbetalning. Vi är Klarna.
Den kinesiska staden Yiwu och landsbygden runt staden producerar skräp och krimskrams för hela världen. Man har en marknad vars golvyta är som hela Södermalm i Stockholm. Där säljs saker till företag som sedan säljer dem. Tre fjärdedelar av allt julpynt i världen sägs komma härifrån.
Ingen älskar något som kommer från Yiwu för det går inte att älska något som inte har en själ. Eller kan man det? Kanske kan ett litet barn göra det.
En familj i en by utanför Yiwu investerar i en maskin som kan göra en sorts plastdiadem med plastdiamanter. Dottern i familjen gör diadem hela dagen, alla dagar. Diademen läggs i nätkassar som samlas upp av nån som säljer dom på marknaden som är stor som Södermalm. Nån i Finspång eller Sjöbo eller Akalla fyller fem år och får ett diadem med plastdiamanter på av nån. Veckan efter är det glömt.
Diademet reste tvåtusen mil på en båt.
Kan saker ha en själ? Nej det var fel av mig. Klantigt formulerat! Men saker kan besjälas och sättet det görs på är med tid. Antingen för att sakerna tar tid, nej, kräver tid, för att göras. Tyvärr gör det många av de sakerna superdyra! Men inte alla sådana saker. Gå till exempel på en second hand-affär eller loppmarknad och kolla på broderade dukar eller handdukar och lakan med monogram. Det kostar inget. Det kostar så lite att mitt hjärta brister. All denna tid; alla kvinnohänder som hållit i nålar och samtidigt babblat på om ditten och datten eller bara suttit tysta på en soffa och sytt ”RS” eller ”AP” på en kökshandduk till.
Det andra sättet är att tingen är gjorda för länge sedan och har använts av människor innan dig. Det är reporna och missfärgningarna och svetten och slitaget som gör sakerna besjälade. Som gör dem vackra. Och här är en märklig sak. Du kan hitta Bruno Mathsons fåtölj Karin, med skinnklädsel, för nånstans mellan fem- och tiotusen på auktioner eller second hand. Men du kan också gå in till en möbelhandlare och köpa Karin-fåtöljen för trettiofemtusen kronor. Men då får du en mindre besjälad stol. Premien på, säg, tjugosjutusen kronor, som du betalar är ett slags skatt på vulgaritet. En skatt som, för övrigt, borde vara högre. Och apropå skatter så är det väl det enda som kan påverka något. Här är därför ett förslag som avslutning:
Höj momsen till 30% på allting som är nyproducerat (som inte är mat, läkemedel eller media i någon form). Sänk den till 5% på alla tjänster. Ta bort den helt på saker som är knutna till second hand-försäljning (t ex slagavgifter eller transporter av saker från auktionshus). Ta bort ROT-bidraget och ersätt det med ett bidrag som halverar priset på alla reparationer och all service.
Detta kommer göra livet tråkigare för ganska många. Ja, med lite tur blir livet så tråkigt att det leder till ett utbrett existentiellt grubblande över tillvarons mening.
I Talking Heads-låten Heaven sjunger David Byrne om hur himlen är en bar som alla vill komma in på. Och att den är ”a place where nothing ever happens”. En bar där inget händer. Kanske ligger den baren i en galleria utan butiker. Naturen har tagit över den, det kanske bor fåglar i den. Växter far runt och stökar. Vinner mark.
Du glömmer inte koden va?
ÅNGESTPODDEN 20 :)))))
