I en intervju säger Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström att hon gärna flyger. Även om flyget är den största miljöboven som finns. Det minst gröna, om man vill. “Det viktiga är inte vad jag gör” konstaterar hon lakoniskt. Hon inser också att hon kommer få äta upp detta i debatter. Men hon har svaret klart till sina antagonister. “Fuck you, det är ett fegt sätt att angripa mig.” Nyss var hon på Kap Verde. Men det är lugnt, för det är inte Hannas fel att isen smälter. “Det här handlar inte om Hanna Lidströms liv” säger Hanna Lidström, “utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.”
Damn you, mäktiga och rika män!
Jag erkänner att jag häpnar. Jag trodde att Grön Ungdom var ett gäng beskäftiga plugghästar. Och så visar det sig att de är värsta nihilistiska rökruteklubben. För språkrörets fuck this planet-attityd men framför allt för att styrelse och medlemmar står bakom den. Det krävs en speciell samling unga människor för att enas om att flyga skiten ur det här löjliga klotet.
Det är svårt att föreställa sig en ordförande för Fältbiologerna som brukar asfaltera våtmarker på sin fritid. Det är svårt att tänka sig ordföranden i Djurens Rätt gå runt i en päls och smaska på en kycklingklubba.
Detta är inget fegt sätt att angripa Hanna Lidström. Det är ett förbluffat sätt att berömma henne. Många unga som engagerar sig politiskt hamnar i en rigid principfasthet. Detta håller sig Grön Ungdom långt borta ifrån. Jättelångt. Så långt att man måste flyga dit.