Inte så himla grön ungdom

I en intervju säger Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström att hon gärna flyger. Även om flyget är den största miljöboven som finns. Det minst gröna, om man vill. “Det viktiga är inte vad jag gör” konstaterar hon lakoniskt. Hon inser också att hon kommer få äta upp detta i debatter. Men hon har svaret klart till sina antagonister. “Fuck you, det är ett fegt sätt att angripa mig.” Nyss var hon på Kap Verde. Men det är lugnt, för det är inte Hannas fel att isen smälter. “Det här handlar inte om Hanna Lidströms liv” säger Hanna Lidström, “utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.”

Damn you, mäktiga och rika män!

Jag erkänner att jag häpnar. Jag trodde att Grön Ungdom var ett gäng beskäftiga plugghästar. Och så visar det sig att de är värsta nihilistiska rökruteklubben. För språkrörets fuck this planet-attityd men framför allt för att styrelse och medlemmar står bakom den. Det krävs en speciell samling unga människor för att enas om att flyga skiten ur det här löjliga klotet.

Det är svårt att föreställa sig en ordförande för Fältbiologerna som brukar asfaltera våtmarker på sin fritid. Det är svårt att tänka sig ordföranden i Djurens Rätt gå runt i en päls och smaska på en kycklingklubba.

Detta är inget fegt sätt att angripa Hanna Lidström. Det är ett förbluffat sätt att berömma henne. Många unga som engagerar sig politiskt hamnar i en rigid principfasthet. Detta håller sig Grön Ungdom långt borta ifrån. Jättelångt. Så långt att man måste flyga dit.

Tysta idioterna! Ta deras pengar!

Om debatten om yttrandefrihet, åsiktskorridor och censur hade varit principiell, hade Kakan Hermanson försvarats av exakt samma människor som Alexander Bard. Nu är det inte riktigt så, va?

Undantag finns, som Mattias Svensson, men på det stora hela är gängen på skolgården desamma som de brukar vara. Okej. Men till saken: Är det rätt att kräva att Bard – eller Katarina Janouch, eller Kakan, eller Kringlan för den delen – ska förlora sin försörjning? Ja, jag vet inte. Jag vet bara att frågan är ointressant och felställd.

I samtliga fall har det handlat om människor som på något sätt lånat ut sin person till en kommersiell aktör. Den enda frågan som är intressant är därför: Hur agerar den kommersiella aktören? Vad tycker TV4 om Bard? Vad tycker Audi om Kakan? Vad tycker Aftonbladet om Kringlan?

Det är uppdragsgivarna som måste agera rakryggat och principfast. Utifrån moral, ekonomiska bedömningar, eller vad de tycker är rimligt. Audi stod inte upp för Kakan. TV4 står upp för Bard. Det går bra att kalla Audi fega. Det går bra att hävda att TV4 genom att försvara Bard, försvarar allt idiotiskt som Bard gjort och sagt och det är inte lite.

Men det är fascinerande förmätet att ondgöra sig över att folk engagerar sig. Även om engagemanget består i att skapa namnlistor som kräver att någon ska sparkas. Speciellt om ondgörandet landar i något om hur hemskt samhället är på väg att bli med högafflar-och-facklor-mentalitet osv. För vad är alternativen? Förbjud namnlistor?

Att folk är idioter, i synnerhet i grupp, är ingen hemlighet. Men de här stormarna kring personer och deras försörjning, är ju bara koncentrat av vad varumärken måste förhålla sig till hela tiden: Vad vill vi förknippas med? Vilka människor lyssnar vi på? Vad tycker vi själva? Har man inte svar på de tre frågorna, har man problem. Hur många Kakan man än säger upp.

Om den aktuella debatten visar något alls, är det att yttrandefriheten finns och fungerar, i en åsiktskorridor som har formen av en handbollsplan och samma takhöjd. Alla får tycka vad de vill och säga det överallt.

Att detta inte passar in i allas berättelse, i synnerhet inte på twitter, i synnerhet inte ett valår, well, det är en helt annan sak. Och personligen tycker jag att alla de jävla gnällspikarna borde förlora alla sina uppdrag och alla sina intäkter, i evig tid, stjärnstopp.

Valår morghulis

Så har vi släpat våra rövar till 2018. Det är valår – och det är som att eoner av tid passerat sedan senast. Då var vi gulliga, oskuldsfulla konfirmander med en tro på kärleken. Nu är vi en satanisk sekt av inavlade nihilister i ett universum som är helt likgiltigt inför vårt öde som art.

Eller, med enklare bilder: Då var vi Jonas Gardells Facebook, nu är vi Hanif Balis Twitter.

Kommer ni ens ihåg hur det var? 2014 var nazism inte en ideologi bland andra. Nordiska motståndsrörelsen hade fortfarande inte haft en enda sommarpratare. Ingen pratade om kulsprutor på Öresundsbron. Det är lätt att bli nostalgisk.

Nåväl. För att valåret ska bli i alla fall lite mer uthärdligt vill jag be alla politiker om en sak: Prata om vad ni vill göra med det här landet. Gör bara det. När journalister frågar om hur regeringen ska se ut efter valet – svara inte på det. När någon undrar hur ni förhåller er till SD – svara att ni inte gör det alls.

Detta är det enda som kan rädda oss.

Beskriv hur Sverige skulle se ut om ni får egen majoritet i riksdagen. Renodla er politiska identitet (i den mån den finns). Vilka principer betyder något? Var utopister! Det är inte detsamma som att vara orealistisk – det är detsamma som att ta demokratin på allvar. Forma inga allianser eller pakter. Sök inte koalitioner. Berätta sagor och sjung sånger.

Journalisterna, sorry, klickonomerna, kommer aldrig att fråga er om det här. De kommer att fråga om just vilka som ska bilda regering efter valet. Deras onda tvillingar på ledarsidorna kommer skriva indignerade drapor om hur ni flyr ert ansvar och bla bla bla whatever. Men ni gör motsatsen då. Kom ihåg det. Ni tar ert jävla ansvar genom att inte med ett enda ord beröra hur Sverige ska styras efter valet.

Det är bara ni, kära politiker, som kan rädda kvar ett uns av värdighet i politiken. Så gör det. Låt det här bli året då ni pratar ideologi och drömmar. Det kommer att bli struligt efter valet, när en regering ska bildas. Det vet vi redan nu. Så låt vägen dit bli en snygg väg, den är ju det enda ni kan påverka. Vad vill ni?