Rapport från kriget

Lise Tamm tillträder snart som chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Hon tycker att Rinkeby är jämförbart med en krigszon. Det är ett halvår sedan jag var i Rinkeby senast men då tänkte jag snarare miljonprogram än jag tänkte Aleppo eller Mosul. Att kliva av blå linjen är inte som att hoppa ur båten på Omaha beach.

“Men det är ju bara ett ord” säger folk från Hanne Kjöller till Lars Sjunnesson och himlar med ögonen. “Så löjligt att haka upp sig på ett ord när man borde prata om de problem som finns där.”

Jag bor själv i Farsta, ett av de 54 områden, tillsammans med bland andra Täby och Majorna, som Per Gudmundson utropade till en no go-zon i en legendarisk artikel i Svenska Dagbladet. Hit vågar ingen åka. Här vänder ambulansen.

Idag är detta etablerade “sanningar” hos rasisterna.

Man kan inte kalla områden krigszoner och no go-zoner om de inte är det och sedan gnälla över frånvaron av en nyanserad diskussion om problemen. Det går inte att först hävda att 54 områden kontrolleras av kriminella gäng och sedan säga att man inte ska anmärka på ord, när man kritiserar det, för att man till exempel, du vet, bor här.

Det är alltså inte “vänstern” som har en fucked up relation till ord och som omöjliggör en saklig diskussion om områden med problem. Det är de som använder de här svepande etiketterna som förstör.

Det är ju faktiskt helt sjukt att det ska behöva påpekas.

Annonser

Nej, det finns inget ”manligt nätverk” som stoppar kvinnliga komiker

Jag blev ombedd av gänget på Timbro att recensera Grotescos senaste program på SVT. Och visst. Jag är inte den som är den. Därför:

SVT:s satirgrupp Grotesco tog sig an de patriarkala strukturerna och möttes av etablissemangets jubel. Men deras version är en falsk bild av verkligheten. Och det är inte första gången det sker.

Vänsterkomikerna i Grotesco-kollektivet är på allas läppar för stunden. Tråkigt, då deras satir är ohederlig.Efter intellektuella magplask avseende såväl flyktingkris som föräldraengagemang i skolan, tog man sig så an feminism. Som Ivar Arpi förtjänstfullt beskrivit, är genusvetenskap för högskolorna idag, vad maoismen och stalinismen var för samma högskolor för femtio år sedan.

Och att SVT styrs av samma doktriner behöver ingen tveka över. (Nuförtiden är det kvinnor på såväl sporten som ekonominyheterna.) Att satir ska vara meritokratisk, snarare än ideologisk, är en hädisk tanke inom public services skyddade verkstad.

Avsnittet i fråga, nummer tre i ordningen, handlade om en sammansvärjning av män inom komikerskrået. Dessa hade något slags ordenssällskap, i vilket man tilltalade varandra med löjliga titlar och bar lösnäsor. Dessa män, slarvigt och överdrivet kalkerade, arbetade aktivt med att hålla kvinnor borta från komiken.

Det förväntade gänget av vänster-kulturfolk har hyllat avsnittet. ”Plågsamt bra” har använts om avsnittet. Ja, plågsamt i alla fall. För så här ser ju verkligheten inte ut! Tvärtom är humor ett av de områden där kvinnor är på väg att skaffa sig en dominerande position. Eller har Grotesco missat Babben Larsson, Nancy & Carina, Emma Knyckare, Liv Strömqvist, Josefin Johansson, Marika Carlsson, Petrina Solange och hon i Galenskaparna?

Det är anmärkningsvärt att Grotesco sprider teorier om en ”hemlig konspiration” (alltså sådant som Moa Berglöf, i och för sig inte komiker, men kvinna, har beskyllt Hanif Bali för att göra). Naturligtvis finns inget manligt ordenssällskap, som styr humorsverige. Nej, de enda lösnäsorna, i överförd bemärkelse, de sitter på näsorna på Grotesco-kollektivet. Och de är inte roliga.

Vad fan får jag för pengarna?

Tack vara Leif Östling kanske skatter kan bli en valfråga. Det vore fint. Synd att partierna är helt dumma i huvudet bara, och att inget rimligt kan komma från dem.

Vad är skatt? Några saker. Intäkter till statskassan såklart. Och ett sätt att omfördela medel. Vi återkommer till det. Skatt borde dessutom ha en till viktig uppgift, nämligen att förklara för medborgarna vad som är viktigt. Och då menar jag inte vad skatten går till, som sjukvård eller konstinstallationer i Göteborg. Utan vad skatten kommer ifrån.

Det finns två sorters kapital, vi kan lite förenklat kalla dem aktivt och passivt kapital. Det aktiva kapitalet är kopplat till meningsfulla och värdeskapande storheter som lön för arbete och vinster på företagande. Det passiva är kopplat till rigida strukturer, som bostäder, bundet kapital och arv. Det aktiva kapitalet skapar värde för samhället, det passiva för individen.

Idag har vi hög skatt på aktivt kapital. Det minskar inte bara drivkrafterna för att skaffa sig en utbildning eller att starta ett företag. Det ökar också belöningen för den som har resurser att skatteplanera. Vi har samtidigt låga eller inga skatter på passivt kapital. Vilket över tid befäster och fördjupar klyftor mellan kapitalägare och andra.

Så här borde det vara istället: 25% platt skatt på lön, oavsett lönens storlek. Dessutom bör de första 150 000 kronorna per år vara skattefria (detta gör att det finns en progressivitet kvar i systemet). Samma skatt, 25%, på vinstuttag, oavsett storlek på detta.

Bostäder ska givetvis beskattas, liksom förmögenheter och arv. Jag överlåter åt någon plugghäst att mejsla ut adekvata procentsatser på de två första posterna. För arv bör skatten rimligen vara 100%. Då kommer vi i ett läge där en faktisk omfördelning av medel sker, nämligen att alla tjuvstarter förbjuds. Plötsligt har alla faktiskt samma förutsättningar, på riktigt. Den dödes tillgångar tillfaller alltså staten. Dessa går till en fond, från vilken det varje år betalas ut ett startbidrag till alla som fyller arton.

Jaa, naturligtvis finns det detaljer att putsa på. Liksom ytterligare finlir; som att höja skatten på saker som är destruktiva för miljön, typ bensin och flyg, med 100% eller så. Och att momsbefria alla verksamheter som utför reparationer och service. Och straffskatta folk som slänger ut fungerande vitvaror för de tröttnat på dem.

Men det är en start.

Låt dem sy jeans de jävlarna

När Karolinska institutets vicerektor Martin Ingvar blev påkommen på med att sälja IT-system till, eh… Karolinska institutet, och tjäna miljoner på det – tog han en timeout. Senare avgick han, med orden ”Som statstjänsteman har man vissa regler att följa. När det är flera tusen regler misslyckas man ibland med att följa alla.

Det är inte världens skarpaste försvar. Det är det sannerligen inte. Eller, det hade funkat om det varit en luffare eller sjörövare. Men inte för någon i den positionen. Det gör att hans gärning med fog kan ifrågasättas retroaktivt. Inte bara gärningen, men hela hans person. Någon med en hög position inom akademien, som inte fattar att det är fel att tjäna miljoner på att sälja saker till sig själv. Som ser det som något på nivån med regler för friskvårdsbidrag eller var cykeln ska parkeras.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det var den där timeouten som han tog. Och som misslyckade personer med maktpositioner överallt tar, hela tiden. Landshövdingar som supit, Aftonbladetskribenter som ”betett sig tölpaktigt”, SD-politiker som… tja, den listan är ganska lång i sig själv. Mona Sahlin gjorde det redan 1995.

Det är alltså betald semester vi pratar om. För människor som skitit i det blå skåpet. Och i många fall skitit även utanför det. Typ målat på väggarna med avföring. Vad har de här människorna för arbetsgivare? Jag förstår att man i vissa fall kan välja att lyfta bort någon från en plats, för att själv signalera handlingskraft som chef. Ha ryggen fri osv. ”Nä han har tagit en timeout nu så vi har verkligen agerat kraftfullt.”

Men finns det verkligen inget som personerna, som uppbär lön, kan göra?

Att Virtanen inte ska skriva ledarkrönikor är en sak, men kan han inte ens tömma papperskorgarna på kontoret? Alla kommunala politiker och tjänstemän som timeoutar, finns det verkligen inte några löv att kratta eller gamlingar att ta med på en utflykt? Nog kunde Martin Ingvar hjälpt till med internposten på KI?

Det är så många som har timeout vid varje givet tillfälle, att det skulle kunna bli en arbetsplats i sig. Kanske kan de sy jeans och göra nummerplåtar? Det skulle bli en ganska stor arbetsplats dessutom. Ge den ett coolt namn. Timeout Industries kanske. Låt dem bygga sköna kontor runt om i landet. Martin Ingvar kan ordna IT-systemet.

Värdighet ut, hästskit in

Det är inte ens ett år till valet. Eller om man vänder på det: Det är nästan ett jävla år till valet. Det kommer att bli en prövning. Få saker gör nämligen människor så dumma som att engagera sig politiskt. Alla dessa ideologiska fotsoldater har ju dessutom tillgång till plattformar som låter dem sprida sina dumheter obehindrat.

Här är det mest typiska exemplet: En person skriver något på Twitter; för ett resonemang som löper genom flera tweets. En av tweetsen i kedjan kan ryckas ut, skärmdumpas eller retweetas, och för någon som ser den i andra, eller tredje, hand, kan den tolkas som galenskap. Jag skriver ”kan ryckas ut”. För det sker inte av sig självt. Det sker genom att någon som antingen är extremt illvillig eller fruktansvärt dum gör det.

Nej, fel, det är inte antingen eller, det är både och. Man måste vara både illvillig och extremt dum. Illvillig på det där beskäftiga, fuskande plugghäst-viset. Och dum, eftersom det kommer fram vad man gjort. Framför allt måste man vara villig att avsäga sig all värdighet. Man mockar hästskit med händerna, för att man hoppas att det ska skada någon annan.

Detta kommer nu eskalera i tio månader till.

Släng in i detta alla hjärndöda flinande Pepe-grodor samt en socialdemokrati som gör annonser där de ibland försöker google-översätta Jeremy Corbyn och ibland helt enkelt använder Sverigedemokratiska annonser med beväpnade gränsvakter, och bara sätter sin logotyp under dem. Samt ett antal partier som hänger på fyraprocentsspärren och lär kasta ut desperata utspel om taggtråd runt Gotland och momsbefriad mjöd.

Jag har ett förslag: Förbjud partipolitik. Låt kverulanterna gå tillbaka till att skriva insändare istället. De som nu lägger ner sin själ i att försöka skada andra, genom att bildligt talat mocka hästskit med händerna – låt dem mocka faktisk hästskit med händerna. Det finns säkert stall i landet som skulle älska att få liberala kommunpolitiker, ungmoderater och södermalmsvänster som plockar upp skiten. Någon värdighet att ta hänsyn till fins ju som sagt inte.

Vi kan legalisera eländet igen om tio år eller så.

Till dess kan vi låta kungen bestämma.

Att rakryggat säga sanningen

Jag har alltid haft svårt för principfasta människor. Det är något obehagligt med en moralisk stringens som är repfri och vattentät men inte det minsta töjbar. Det är väl därför jag ogillar Hanif Bali.

Hanif får beröm av folk som har Pepe-grodor som profilbilder och skäll av folk som tycker att Henrik Arnstad är woke. Jag bryr mig inte. Men den där principfastheten skaver.

Vi leker med en tanke: Jag är 20 år och lever i ett land där det är krig. Jag flyr. Jag vet att om jag skickas tillbaka så kommer regimen att döda mig. Jag flyr. Inte bara till grannlandet, även om jag vet att Mattias Karlsson skulle föredra det. Jag flyr till ett land som jag hört bra saker om, landet heter Sverige.

(Jag är nämligen skithög nog att vilja leva. Inte bara inte dö.)

När jag kommer till Sverige frågar man mig om min ålder. Då säger jag 17. Det är en lögn. Det är en lögn som jag använder eftersom jag vet att alternativet är döden. Men likaförbannat en lögn.

Om Hanif hade kommit som 20-åring hade han resolut och redigt sagt ”jag är 20 år” när han fått frågan. Och detta gör mig så provocerad: Hanifs dödsföraktande moraliska integritet. Att välja sanningen före livet.

När Hanif blir ombedd att lämna landet efter avslagen ansökan, tar han sig själv till Arlanda. Jag tror till och med att han köper sin biljett själv.

Döden är inte så svår som lögnen.

Det är nog detta som Pepe-folket gillar: En pliktetik som befinner sig mellan Kant och isländska sagor. Jag blir skraj av den. Å andra sidan avfärdar jag folk som säger att de ”har integritet” som sociopater.

The blame is on me.

Vattenlandet

Ingen annanstans på jordklotet har skorpan tryckts in som den har under Östersjön. Nyss, i ett geologiskt perspektiv är det verkligen bara ett ögonblick sedan, låg centrum av inlandsisen här. Tretusen meter tjock. Den pressade ner jordytan en kilometer ner i marken.

Det som varit höglänta hällar och buskiga slätter, blev sjöbotten. Att det var på ett sätt nyss, spelade ingen roll, för nu var det på ett annat sätt. Detta är en skapelseberättelse om man vill. En stum och ohygglig is låg orörlig och tung och kompromisslös och tryckte fram konturerna av det som är Norden. Du gamla, du fria, och så vidare.

Vad händer med människor som vuxit upp i ett landskap format av is? Hur resonerar de och vad står i deras bouppteckning? Spåren finns överallt, i blickarna och i lunchmatsedlarna och i teveprogrammen. Visst har tiden gått men inte tillräckligt.

Vad är det för land det här ens?

Lite mer om vatten: För lite mer än 4 300 år sedan kom syndafloden och utrotade allt levande i hela världen, som inte var ombord på arken. Det är en barbarisk gammaltestamentlig gud som förnärmad och harmsen gör upp räkningen, kräver offer, en pojke med humlor i en glasburk.

Noa, som byggde arken, hade tre söner; Sem, Ham och Jafet. Den senare fick i sin tur sju söner och en av dessa var Magog. Genom gammaltestamentliga profetior från Hesikel, via Adam av Bremen på tusentalet, slogs det fast att Magogs son Gog, var den förste kungen av Sverige.

Alltså: Vi är här för att vattnet har härjat och åbäkat sig. Från isen som gröpte ur havet till vattnet som med mandat från gud regnade fyrtio dagar och fyrtio nätter. Din förfader klev av arken när den äntligen stötte mot land, det kan ha varit på berget Kordiene i Mesopotamien men det kan också ha varit på Gotland.