En plats där inget händer, i en galleria utan butiker

Vill du veta hur perfekt ironi ser ut? Då rekommenderar jag avsnitt 190 av Ångestpodden. Avsnittet heter Falsk lycka genom konsumtion och det sponsras av internetbutiken Nelly.com, som ger lyssnarna 20% rabatt på all shopping om de använder koden ÅNGESTPODDEN20.

Jag funderar en del på det här med konsumtion.

I tidningen Market spår en e-handelsexpert att Black Friday blir ”en explosion”. Den sker dessutom på en marknad som redan vuxit oerhört mycket i år. I rubriken under står det om Ångestpodden-sponsorn Nelly.com, vars samarbete med Bianca Ingrosso sålde slut på en timma.

Influencers och Black Friday och Daniel Wellingtons menlösa klockor. Jag är inte gjord för den här världen.

Jag googlar runt. Snubblar över en c-uppsats från Luleå Tekniska Högskola, med titeln ”Konsumerar vi för att leva eller lever vi för att konsumera?” som bygger på intervjuer med unga mellan 18 och 25 år. Den visar hur konsumtionen är en stor del i deras liv.

Merparten konsumerar saker de upplever trendiga eftersom de i viss mån påverkas av andras åsikter och vad de ser andra personer konsumera. Intervjupersonerna upplever positiva känslor vid konsumtion till en början, för att sedan uppleva ångest över att de har spenderat pengar och således minimerat möjligheten för att konsumera ytterligare. Samtliga intervjupersoner ansåg att en bättre ekonomi hade möjliggjort för en önskad ökad konsumtion.

Ångesten de pratar om kommer inte från det där mörka hålet av tomhet i bröstet, det som inte försvinner trots att de har besökt både Elgiganten och Gina Tricot. Ångesten kommer av att konsumtion idag försvårar konsumtion imorgon. Hade de haft mer pengar hade de köpt mer saker.

Jag har aldrig sett ett bättre argument för låga ingångslöner för unga.

Vi vet i Sverige att konsumtion i den här omfattningen och med den här tillväxten inte är hållbar. Vi bara skiter i det. Sverige är som en influencer som är med på Earth Hour och släcker ljuset en timma och som resten av året pratar om vikten av att inte använda sugrör och plastpåsar. Och samtidigt flyger fem gånger i månaden. Den fjärde april hade vi i Sverige använt vår del av jordens resurser (om man tar alla resurser och delar dom på alla människor globalt) och övriga nio månader tar vi från södra halvklotets människor. Eller kanske snarare våra barn. Vi köper på avbetalning. Vi är Klarna.

Den kinesiska staden Yiwu och landsbygden runt staden producerar skräp och krimskrams för hela världen. Man har en marknad vars golvyta är som hela Södermalm i Stockholm. Där säljs saker till företag som sedan säljer dem. Tre fjärdedelar av allt julpynt i världen sägs komma härifrån.

Ingen älskar något som kommer från Yiwu för det går inte att älska något som inte har en själ. Eller kan man det? Kanske kan ett litet barn göra det.

En familj i en by utanför Yiwu investerar i en maskin som kan göra en sorts plastdiadem med plastdiamanter. Dottern i familjen gör diadem hela dagen, alla dagar. Diademen läggs i nätkassar som samlas upp av nån som säljer dom på marknaden som är stor som Södermalm. Nån i Finspång eller Sjöbo eller Akalla fyller fem år och får ett diadem med plastdiamanter på av nån. Veckan efter är det glömt.

Diademet reste tvåtusen mil på en båt.

Kan saker ha en själ? Nej det var fel av mig. Klantigt formulerat! Men saker kan besjälas och sättet det görs på är med tid. Antingen för att sakerna tar tid, nej, kräver tid, för att göras. Tyvärr gör det många av de sakerna superdyra! Men inte alla sådana saker. Gå till exempel på en second hand-affär eller loppmarknad och kolla på broderade dukar eller handdukar och lakan med monogram. Det kostar inget. Det kostar så lite att mitt hjärta brister. All denna tid; alla kvinnohänder som hållit i nålar och samtidigt babblat på om ditten och datten eller bara suttit tysta på en soffa och sytt ”RS” eller ”AP” på en kökshandduk till.

Det andra sättet är att tingen är gjorda för länge sedan och har använts av människor innan dig. Det är reporna och missfärgningarna och svetten och slitaget som gör sakerna besjälade. Som gör dem vackra. Och här är en märklig sak. Du kan hitta Bruno Mathsons fåtölj Karin, med skinnklädsel, för nånstans mellan fem- och tiotusen på auktioner eller second hand. Men du kan också gå in till en möbelhandlare och köpa Karin-fåtöljen för trettiofemtusen kronor. Men då får du en mindre besjälad stol. Premien på, säg, tjugosjutusen kronor, som du betalar är ett slags skatt på vulgaritet. En skatt som, för övrigt, borde vara högre. Och apropå skatter så är det väl det enda som kan påverka något. Här är därför ett förslag som avslutning:

Höj momsen till 30% på allting som är nyproducerat (som inte är mat, läkemedel eller media i någon form). Sänk den till 5% på alla tjänster. Ta bort den helt på saker som är knutna till second hand-försäljning (t ex slagavgifter eller transporter av saker från auktionshus). Ta bort ROT-bidraget och ersätt det med ett bidrag som halverar priset på alla reparationer och all service.

Detta kommer göra livet tråkigare för ganska många. Ja, med lite tur blir livet så tråkigt att det leder till ett utbrett existentiellt grubblande över tillvarons mening.

I Talking Heads-låten Heaven sjunger David Byrne om hur himlen är en bar som alla vill komma in på. Och att den är ”a place where nothing ever happens”. En bar där inget händer. Kanske ligger den baren i en galleria utan butiker. Naturen har tagit över den, det kanske bor fåglar i den. Växter far runt och stökar. Vinner mark.

Du glömmer inte koden va?

ÅNGESTPODDEN 20 :)))))

Otrolig upptäckt av forskare!

Forskare har nu kommit på vilken den mest deprimerande yrkespersonen är. Och den är sannerligen så deprimerande att det liksom susar i öronen på mig. Jag kippar efter andan, och blir yr.

Jaha, tänker du, vem kan det vara? Kanske någon som jobbar med avlopp i någon form och har en ingenjörsexamen men tillbringar dagarna med att bokstavligen vada runt i skit? Nej nej, det är värre än så, även om ration mellan akademiska meriter och brist på värdighet är avgörande i bedömningen.

Kanske någon som doktorerat i teoretisk filosofi och hade drömmar men nu har ett långtidsvikariat som filosofilärare på en gymnasieskola i Örebro?

Äh, jag ska inte ta upp din tid. Den mest deprimerande yrkespersonen är i själva verket flera stycken, nämligen alla som har haft del i upptäckten av ”liv” i atmosfären ovanför Venus. Och alla som är entusiastiska över upptäckten.

”Livet” som man har hittat är en stinkande gas som annars brukar finnas där stora mängder pingvinavföring samlats.

Jag läser på Expressen att forskarna nu ”vågar hoppas på att kunna besvara en av mänsklighetens största frågor – är vi ensamma i universum?” Forskaren Clara Sousa Silva, vid MIT, svarar att ”De här frågorna tillhör inte ett exklusivt område för forskare, människor har ställt dem sedan de haft möjlighet att ställa dem. Vad som är speciellt i den här stunden, och vår roll som forskare i den, är att vi för första gången faktiskt är kapabla att besvara de här frågorna eftersom vi har verktygen”.

Verktygen att hitta bajsgas i molnen över Venus.

”Om det verkligen är liv (bajsgas, min anmärkning) så är det en otroligt stor upptäckt. Men det är inte bevisat än, säger astrobiologen Alexis Brandeker vid Stockholms universitet.”

Forskare säger att ingen yrkesperson någonsin kommer att bli mer deprimerande än så. ”Detta är den absoluta nollpunkten. Ett liv i akademien och så detta; bajs i rymden?

Recensioner av några grejer

REKLAM FÖR VEGANSKA, EKOLOGISKA MATKASSAR ÖVERALLT

Inget ont om veganska, ekologiska matkassar, hallå, verkligen inte. Men det är konstigt att det kommer typ fem nya samtidigt som gör reklam i tunnelbanan? Tagga ner lite, säger jag. Ta det lite lugnt. Man kan väl ta det lugnt även om man är vegan?

BETYG 5/10


REGN

Sicken skit va? Vatten från himlen. Som att bli pissad på! Det känns extremt omodernt. Dock verkar bönder gilla det. Vi borde kunna hålla Stockholm regnfritt. Låt det regna i provinserna.

BETYG 2/10


BÖNDER

”vI eLskAR rEgn dEt äR bRA föR nAtuReN”

Fuck you

BETYG: 1/10


”ÄKTA NAPOLITANSK PIZZA”

Svenne-geni som kom på denna svenska uppfinning, som ingen i Napoli skulle känna igen. Att servera svartbrända små pizzor för 189 kronor, samtidigt som man adlar sig själv till en konstnär som råkar arbeta med gluten och inte akrylfärg. Detta är det enskilt bästa scammet i Stockholm just nu.

BETYG 10/10 (business) 2/10 (upplevelse och prisvärdhet)


ÅBROS SVAR PÅ EMINEMS VIRALA KLIPP

(Läs mer här eller nej gör inte det.) Så 2008 la nån ut ett klipp där Eminem dricker Åbro och kallar det EY BRO. Samma vecka slog Åbros marknadschef huvudet i en öltank och har legat medvetslös sedan dess. Förra veckan vaknade chefen och det hade gått tolv år men det gjorde inget utan nu var det läge att SVARA på det klippet.

BETYG 3/10


RESUMÉS VAL ATT PUBLICERA ÅBROS PRESSRELEASE

BETYG 1/10


KILLEN SOM GICK PÅ SVEAVÄGEN IDAG OCH SÅG UT EXAKT SOM BUBBLES I THE WIRE

Alltså Bubles i säsong 1 när han var Bubbles på riktigt.

BETYG 8/10


NATURVIN

Vin som inte är så gott utan smakar lite konstigt och har ironiska etiketter. Det är som vinets suröl. Det är ingen slump att det brukar serveras på ställen som har ”äkta napolitansk pizza” om vi säger så.

BETYG 4/10


KINA

Sicket land. Först himmelska fridens torg sen Oatly och Tiktok. Dock att maten är god, så bra ide att woka och fritera saker och servera som buffé.

BETYG: 1/10 (landet) 9/10 (buffén)


TELENORS NYA GRAFISKA PROFIL

Proffsigt hanterat av gänget på Nord ID och Telenor. Profilen förmedlar Telenors nya riktning, på ett bra sätt, tycker jag. Det känns som ett progressivt och optimistiskt företag, med klarhet och finess. Och ett typsnitt som adderar mänsklighet och intelligens.

BETYG 8/10

En skinande symbol av lyx

Jag spenderar en del tid på loppmarknader, i secondhand-butiker och hos antikhandlare. Häromveckan köpte jag en grej på Myrorna i Ropsten. Det var en sån lampa som Aladdin har i Disneyfilmen, en som ser ut som en olivoljekanna på en persisk restaurang med onödigt stora portioner.

Jag ville inte ha den för att den var fin, jag köpte den för att den kostade 20 kronor och för att jag tänkte ”tänk om det bor en ande i den”.

Har du hört något så dumt?

Väl hemma ställde jag undan den. Skämdes kanske lite för att jag hade köpt den. Men så igår kväll tänkte jag vafan, jag måste ju i alla fall putsa den, om det var skälet till att jag köpte den så får jag faktiskt lov att göra det. Putsa, se när inget händer, känna mig som den idiot jag är, slänga i metallåtervinningen, gå vidare i livet, så såg planen ut.

Vad som händer är helt sjukt. Lampan vibrerar till, som en tevespelskontroll. Ut genom pipen kommer en ande, med en extremt typisk ande-look. Han säger att han inte har tre önskningar att ge bort men att han kan göra mig otroligt rik om jag vill.

Jag svarar att jag nog gärna vill det. Men jag undrar ändå hur rik.

Som sagt, otroligt rik, alltså inte Jeff Bezos, men helt klart rikare än typ nån som är VD på ett genomsnittligt börsbolag i Sverige.

– Hm… men jag blir liksom ekonomiskt oberoende?

Ja! Eller du kanske inte kan köpa fotbollslag och formel 1-stall när du vill men du behöver aldrig bekymra dig om något.

– Okej, detta låter skitbra. Jag vill helt klar…

– … det är ett litet villkor bara

Fan, det är alltid ett villkor. Kan inget vara utan villkor nån gång?

och det är att du också måste uppskatta – nej älska! – och själv använda, det språk som rika människor i Sverige verkar gilla så jäkla mycket. Det språk som lyxiga återförsäljare av dyra saker och mäklare som säljer dyra bostäder använder. Du måste stava kashmir ”cashmere”. Du måste tycka att det låter coolt när en mäklare skriver ”unikt tillfälle att förvärva en anrik fastighet anno…” osv.

Efter att jag kastat lampan och anden i metallåtervinningen gick jag och resonerade med mig själv. Hade jag varit dum som inte gick med på det enda villkoret? Men nej, jag hade faktiskt inte kunnat leva med mig själv.

Jag hade då varit tvungen att gilla Nymans Ur när de på sin hemsida skriver ”169 År av Passion, Exceptionell Service & Erfarenhet” med versaler för en hel livstid i en enda kort rubrik.

Eller när uppdraget som företagets VD beskrivs som följer: ”…men vad betyder det egentligen att vara VD på Nymans Ur? Förutom de uppenbara administrativa arbeten och möten. Nymans Ur representerar en symbol av kvalitet och högre levande, måste man inte som VD för företaget vara den skinande symbolen av just detta.

Högre levande? Skinande symbol av något? Handlar detta om transcendens eller bara kognitiva begränsningar?

Sparbankens fastighetsmäklares ”…ett hem i hög internationell toppklass!”, vad betyder ens det ens om en tvårummare i utkanten av Östermalm? Här är det kanske bara bristande rutin. Sparbanken är väl bara en massa sossar i dåligt skurna kostymer väl?

I en rimlig värld skulle otroligt rika människor kräva att mötas av otroligt begåvade formuleringar. ”Ge mig någon som fått Bookerpriset, inte nån som gått mäklarprogrammet på Högskolan i Gävle” hade varit stridsropet som ekat från Djursholm.

Men nu lever vi inte i en rimlig värld utan i den här världen.

Ja ja. Det är som det är.

Regn över instagram

Sommaren tog slut och när jag skriver det här firar hösten sin seger med ett riktigt pissigt regn. Lönnfeta regndroppar faller utan grace och gör allting fult. Jag gillar hösten men den fyller mig också med melankoli.

Därför handlar den här texten om det finaste eller kanske konstigaste som finns. Alla vanlisar där ute som marknadsför sina instagraminlägg. Inget triggar min melankoli som detta. Det är som en tjock humla som landar i mitt öra och sjunger den mest gripande fado för mig, om hur havet stormar och inte ger någon fisk, eller hur de fattiga människorna i Lissabons uslaste stadsdelar ändå hittar glädjen i vardagen, kanske genom romantik, kanske i brännvinet.

Det är som att läsa om en urmysig, raggig blandrasjycke som bara har tre ben, och som blivit kompis med en luffare i typ LA och så har luffaren byggt nån grej med ett hjul från en kundvagn, så jycken har fått ett hjul där höger bakben inte är, och nu är det tidig morgon och dom går tillsammans längs Pico Avenue, genom Santa Monica, på väg mot havet, och staden är tyst, det enda man hör är gnisslet från det där hjulet och dom två är dom bästa kompisarna i hela världen.

Det är som att somna samtidigt som man lyssnar på nån pod som handlar om något jättefint och gripande och podden är amerikansk så allt är välproducerat och alla som pratar har otroliga radioröster och det kanske handlar om nåt köpcentrum som först blomstrade, sedan var på dekis och sen helt öde, och växter och grodor tog över det och idag är det en plats lokalborna odlar grönsaker och alla har gått på typ Berkeley.

Det är svårt att förklara känslorna jag får inför vanlisar med betalda inlägg. Det går kanske inte ens, i alla fall inte om man inte ska låta dömande eller von oben. Jag fattar det. Och det finns såklart en historia om varje person, det finns en bakgrund till varje post. Så den 60-årige smala mannen med grått hår som postar bilder från sitt liv som male model för 409 följare har en berättelse. Kvinnan som skriver på engelska till sina selfies för 579 följare och sen får kommentarer på svenska om hur snygg hon är har en berättelse. De har olika mål och vill väl bara synas. Influencers har gett dem språket och det kostar inte mycket att pusha en post eller två. Dom lever helt enkelt säkert superbra liv och det är inget mer med den saken.

Ändå vill jag bara ta alla vanlisar med betalda instagraminlägg och krama dom och säga att det ordnar sig (men hallå! det är säkert redan bra!) och göra nån god höstmat åt dom. Kanske en riktigt mustig gryta, ja, en så som puttrat i en timma på spisen, och varför inte med lite goda svampar i också. Så kan vi äta den och prata om kul saker och bli kompisar allihopa.

Det är väl det här jävla regnets fel, antar jag.

Alla nya namn är sämre

Förutsägbart gubbigt kanske, men jag kommer inte på ett enda exempel på ett lyckat namnbyte. Det blir alltid sämre, tråkigare eller bara löjligare. Det fanns, till exempel, en rå kraft i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund som inte finns i Vision. Svett från tusen strykfria skjortor och ett nikotingult jävlaranamma offrades för ett valhänt ingenting. Om jag varit arbetsgivare hade jag bävat inför kommunaltjänstemannaförbundet inför en förhandling. När delegationen från Vision istället dyker upp, däremot, vet jag att jag redan har vunnit.

Jag tänker inte ens gå in på Belarus eller Myanmar utan bara konstatera att Persien låter lika fantastiskt som Iran låter tråkigt. Freddy Mercury är Vansbro och Finspång – Farrokh Bulsara är Samarkand och Marrakech. Yahoo känns inte så hett nuförtiden, va? De kanske skulle ha fortsatt att heta Jerry and David’s Guide to the World Wide Web istället.

Aftonbladets viktklubb var perfekt. Du tycker om Aftonbladet och snacks? Du får inte nog av varken Karin Pettersson eller ljust bröd? Inga problem, kompis! Du visste vart du skulle gå. Nu heter det Wellobe. Det låter som en antroposofiskt popgrupp som uppträder på ett event med motivationscoacher. Eller som ett naturläkemedel mot förstoppning. Hallå vi är några sossetjockisar här ute som inte vet vem som vill ha oss längre. Friskis? Viktväktarna? Långvården?

Att jag ens kommer att tänka på detta med namnbyten är för att jag såg en insändare där någon ville att Örnsberg skulle byta namn till Vinterviken. Sannolikt sporrad av när Vreten bytte namn till Solna Strand. En ganska perfekt analogi till det inledande exemplet, för övrigt. Vreten är Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Solna Strand är definitivt Vision.

Den här sidan av bostadsrättifieringen av människors medvetanden pratas det (tack och lov!) inte så mycket om. Det är som om en småborgerlig parasit lägger ägg i hjärnan på folk som är 34 år och har barn som heter Castor och Vilde. När äggen kläcks börjar larverna kalasa på dom delar av hjärnan som styr vår förmåga att skärpa oss och uppföra oss som folk istället för kompletta dårar.

Nåväl. Jag tänker att det finns en bra metod att samtidigt tillåta och begränsa namnbyten på saker och ting, framför allt stadsdelar och områden. Det går bra att byta om du skrapar ihop hundra underskrifter från folk som vill byta. Med villkoret att jag får döpa om något hos dom. Det kan vara till exempel husdjur, partners, barn eller föräldrar.

Du kanske tror att värdet på din lägenhet stiger om den ligger i Lyxiga Paradiset istället för i Axelsberg. Men tror du det så mycket att du är okej med att din morsa då kommer heta Röv? Eller att du måste ropa Bukkake när du ropar på din söta lurviga jycke?

Gaaah nu kom jag att tänka på att ruccola hette senapskål en gång.

Mår skit nu.

Varför kan inte män vara mer som min granne?

Jag har en granne, eller jag tror att det är en granne, han känns som en. Men han kan lika gärna bo i Sköndal, Hökarängen eller kanske Älvsjö. Det enda jag vet är detta: Han springer. Grannen, jag tänker kalla honom så, springer ofta längs gatan jag bor på. Han ser ut att vara över sjuttio, kanske med ganska god marginal. Han springer fort, för sin ålder. Och det ser enkelt ut. Han har ett sånt där kort löpsteg som är så mjukt att han liksom rinner över asfalten. Han har på sig vad som ser ut att vara brevbärarkläder från 80-talet. Kortärmad skjorta med knappar, ganska korta shorts.

Jag tänker på honom när jag läser Stig Fredriksons essä om löpning på Expressen kultur. Tänker på honom som Stigs motsats. Som motsats till många, i övrigt sunda, mäns relation till just löpning. För övrigt osäkrar jag alltid min revolver när en text är märkt ”essä” eftersom den så tydligt har andra anspråk än en vanlig sketen text. Du får starta på minus om du serverar mig en essä, det säger jag bara. I alla fall i Expressen.

Just det. Löpning. Män.

Oklart om Haruki Murakami kvalar in som ”i övrigt sund” men han skrev som du nog vet sin självbiografi (får man ändå säga va?) med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami och Fredrikson gör misstaget att tro att det finns något i löpningen utöver det som min granne visar. Att det finns något, jag vet inte… transcendent? Att monotonin är något utöver monotoni. Det är svindlande banalt. Mänskligt – och manligt. Men likväl banalt.

Jag springer regelbundet själv. I perioder ganska mycket. Jag vet vad jag pratar om. Du får tro mig där.

I en äldre text, också på Expressen kultur, skriver Dan Hallemar om löpning och det är en jättefin text. (Den har, nota bene, inte märkningen essä.) Han skriver:

”Men jag återvänder hela tiden till städer för att springa. Varje stad jag besöker springer jag i. Alltid i gryningen. Allt utgår från min kropp och löpstegen mot marken. Med dem äter jag staden. En av de vanligaste bilderna i mitt huvud är de gula figurerna i Pac-Man.”

Möjligen är grannen likadan. Det är 40 år sedan Pac-Man kom. Han kanske jobbade på posten då. Möjligen tänker brevbärare på sina rutter på samma sätt. Att de äter staden. Att de jagas av spöken.

Hallemars text är redogörelser. Observationer. Han skriver om det jag pratar om när jag pratar om löpning. Men jag hoppas att jag inte pratar så mycket om löpning.

Stig Fredrikson har sprungit sedan 1980. Han har ett system:

”… för att komma i gång med löpning regelbundet uppfann jag ett knep. Jag bestämde mig för att varje kilometer jag springer, motsvarar ett årtal i världshistorien. /…/ varje nyårsdag börjar jag på år 0. De första månaderna är rätt tråkiga, för då finns inte så många säkert belagda händelser varje år. Men halvvägs, alltså vid midsommartid ungefär, då brukar jag vara framme vid år 1000, och därefter blir det mera givande att slå upp vad som hände det året, alltså den kilometern.”

Det är ett bra system. Jag tycker inte att det är ett så bra system att det motiverar en essä, kanske. Men fair enough. Femtusen för Stig att fakturera och efter skatt blir det ändå kvar till ett par riktigt bra löparskor.

Jag har inte kollat vad grannen har för dojor.

Det är oklart vad som felas vårt kön. Varför vi ska bli filosofer när vi tränar för Lidingöloppet. Varför vi blir ultraortodoxa när vi ska vispa ihop en pasta carbonara. Varför en grill blir något metafysiskt. De allra enklaste och mest basala sakerna ska tvunget ges ett raster av något perplext djupsinne.

Fy fan.

Jag sticker ut och springer, tror jag bestämt.

 

Bilder från Sommarsverige

Jag har åkt längre än ett varv runt jorden på E4:an och nu fortsätter jag på den resan, som Voyager med sin guldskiva, ut i rymden. I alla diken: Blomsterprakt som måste vara förnedrande för alla utbildade trädgårdsmästare.

Hotellet i Lund har bilder på kändisar som varit på hotellet, på två tavlor i entrén. Ulla Skoog, Patrik Isaksson, Lena Hjelm-Wallén, Titiyo och många fler. Korten ser ut att vara tagna med en kompaktkamera. De har blekts lite och kontrasteras av namnen som sitter bredvid, på graverad mässing. Om femtio år, och om femtusen år, är fotona bara blanka papper med anade konturer av något men namnen lika tydliga som nu. Framtida människor kommer att undra över detta.

Döda djur jag sett längs vägen: Rävunge, fåglar av olika slag, grävlingar, hare/kanin, råtta. Levande djur jag har sett när jag varit ute och sprungit: Häger, rådjur, tranor, måsar, harar, hundar, katt.

Vem var denne ”Patrik Isaksson” och varför dyrkades han som en halvgud?

Fler djur, fler fåglar. När vi äter falafellunch i en park i Malmö måste vi hela tiden försvara lunchen mot änder, skator, tärnor, måsar och fan vet.

Springer på barndomens elljusspår igen.

Åker till Solviken och tar en glass. Det är kallt men fint.

Alla som övningskör, kör för fort. Ganska mycket för fort.

Är namnen i något slags hierarki? Lena Hjelm-Wallén står högre upp på ena tavlan än Robert Wells och Olof Buchard. Hon måste varit viktigare? Varför är det två tavlor? Var Arne Weisse och hans män andliga ledare medan Ulla Skoog skötte det världsliga?

Malmö, Lund, Höganäs, Mölle, Arild, Helsingborg, Falkenberg, Varberg, Borås, Herrljunga, Skara, Vara, Lidköping, Linköping, Norrköping.

Dåliga loppisar.

En svag regnbåge över Halland.

Ett helt fält med rödklöver utanför Lund.

Klädstilen ”övre medelklass i småstäder” som verkar vara mer eller mindre konstant över tid. Se där, en bilhandlare.

Dottern köper tre väskor på second hand.

Kullahalvön är det vackraste vi har i det här landet va?

 

 

 

 

Ray cats, Stalin och första halvåret 2020

Vad är en långsiktig plan? Och är det bra med sådana? Kan man planera för tiotusen år framåt? Jag vet att jag har svårt att planera nästa dag. Well well. Vi kan börja så här:

När Stalin äntligen hade rensat ut Trotskij och hans gäng mot slutet av förra 20-talet, gällde det att få fart på ekonomin. Lösningen var femårsplaner. Det gick superbra. I alla fall delvis.

De markägande bönderna var inte precis eld och lågor inför tanken på att deras jordbruk skulle slås ihop med närliggande gårdar. Och att de skulle sluta vara markägande och bara vara bönder. Hellre än det, slaktade de sina djur och eldade sina marker. Följden blev att hela jordbruket pretty much fuckades upp för lång tid och att massor av människor svalt ihjäl.

Produktionen av gjutjärn nästan fördubblades, dock. Liksom utvinnandet av kol. Svårt att äta, visst. Men fett ändå.

Jag har semester nu efter ett osannolikt första halvår av 2020. En mediebyrå är en konsultverksamhet av den sort som planerar ett år i taget. Både för oss själva och för kunderna. Det kan låta som ett snävt perspektiv, som inte ger rum för en egentlig strategi. Jag menar, om man bryter ner strategi till de fundamentala frågorna var är vi?, vart vill vi? och hur kommer vi dit? – då hinner man inte nödvändigtvis dit på ett år. En vision siktar ofta tre år framåt och det är väl fair enough.

I år, under corona, har vi lyckats bättre än någonsin med att vinna nya uppdrag. Och vi har, eller jag har i alla fall, haft roligare än någonsin på jobbet.Trots att vi bara har kunnat planera från vecka till vecka. Eller tror jag, för att vi har gjort precis det. Det verkar som att det bästa sättet att optimera energinivån (och mycket är beroende av just energi) är att faktiskt strunta i det där semi-långsiktiga ettårsperspektivet. Och istället kasta sig över saker som kommer upp.

Jag tror också att budgetarbete är waste of time för vår verksamhet (och många andras) eftersom det bara funkar som svar på frågan ”hur mycket pengar bör vi dra in?” och inte i sig kopplas till hur det faktiskt ska gå till. Nu undrar du om det innebär att tidrapporteringen också är meningslös? Ja, det innebär precis det.

(Jag hoppas att min chef inte läser detta.)

Nåväl, det bästa exemplet på långsiktig planering, handlar ändå om hur vi ska ta hand om kärnavfall, som ju kommer vara dödligt i hundratusentals år framåt. Vi gräver ner det i deponier, visst. Men hur ska vi vara säkra på att inte människor i framtiden råkar gräva upp avfallet? Det kan verka enkelt. Det är ju bara att sätta upp skyltar.

Men här kommer tidsperspektivet in. För även om man ”bara” ska planera för tiotusen år framåt, så vet vi inte hur språket ens låter då. Visst, det finns några som kan läsa Beowulf i original och förstå den. Men det är inte precis common knowledge.

Så, då får man jobba med symboler, kanske. Dödskalle med benknotor under? Emojis som visar någon som reagerar med avsky? Eller göra små serieberättelser med streckgubbar som visar att man lever först – kommer i kontakt med giftet – och sedan dör? Det senare kan funka. Om man läser från rätt håll. Annars blir budskapet, om du är så dålig att du nästan är död, drick detta och bli frisk. Ja du fattar. Det är inte så enkelt som det låter.

Det bästa förslaget jag har hört talats om är det som togs fram av den franske författaren Françoise Bastide och den italienske semiotikern Paolo Fabbri.

Första steget handlar om att genetiskt modifiera katter, så att deras päls ändrar färg om de utsätts för strålning. Alltså, om man ser en katt som har, låt oss säga, rosa päls – då vet man att den utsatts för strålning och att man själv gör bäst i att dra sig långt bort från platsen där man ser katten.

Men vem ska veta det om tiotusen år?

Det andra steget är det geniala: Ge katterna ett namn, till exempel Ray Cats (eller Strålningskatter på svenska). Skapa sedan medvetet legender, folklore och myter som handlar om katterna. Sånger som sjungs, berättelser, hemsidor, poesi, konst. Rubbet. Som alla handlar om att man ska hålla sig jäkligt långt borta från Ray Cats.

Bra plan, no doubt. Och fånig nog att funka om tiotusen år.

 

 

Att ha fel med tjugoåttatusen tecken

Det är med en hisnande känsla av kognitiv dissonans som jag läser någon på DN skriva positivt om cyklande och cyklister. Skrev jag precis hisnande? Jag menade svindlande. Det är som att höra Jockiboi rappa om pattar och tjack i Filosofiska rummet. Förlåt, jag överreagerar. Kanske är min syn på DN och cykling präglat av Erik Helmersons mångåriga arbete med repriserade kåserier om Den Galne Cyklisten™ som vill döda honom. Kåseriernas samtida motsvarighet till ståuppkomikens skämt om mat på flygplan.

Sorry, tillbaks till ämnet.

Claes Britton är skribenten som har fått två evighetslånga artiklar (totalt 28 000 tecken) på DN Kultur till sitt förfogande. I ingressen beskriver man det som ”granskningen av en praktfull skandal: Guldbron”. Brittons tes är att Stockholm är otroligt omodernt när det gäller infrastruktur. Här har han helt rätt. Vi planerar fortfarande staden utifrån bilism – korrekt det också. Dom coola städerna i världen garvar åt oss och kallar oss öknamn bakom vår rygg för att vi är såna biltöntar och inte hoppar på cykeltåget. Ja, även detta är sant. Jag som cykelpendlar varje dag, där snillena drar det största cykelstråket från söderort, rakt igenom en gågata (Götgatan), kan intyga att Stockholms inställning till cyklister pendlar mellan hat och rena oförskämdheter.

Britton har alltså rätt på alla sätt utom i det viktigaste, nämligen premissen för de två artiklarna: att guldbron är något slags symbol för detta. Så låt oss börja med att kolla upp en grej: Vad är guldbron? Det är en 140 meter lång och 45 meter bred bro från Söder till Gamla stan. Den är supersnygg, för den blänker som av guld. Den ersätter ett obsolet system av grå betong, som tidigare upptog den här attraktiva marken.

I en stad med oändliga mil av gator gjorda för bilister fastnar Brittons blick på 140 meter av dessa. Som att det var problemet. Bron är 6 300 kvadratmeter av de 48 miljoner kvadratmeter som utgör Stockholms innerstad. Det finns en praktfull skandal och den har med prioriteringarna av trafikslag att göra. Men den har inget alls med guldbron att göra. Bron är markyta i en stad. That’s it. Och den staden älskar bilar.

Men vi kan i framtiden förbjuda biltrafik och upplåta brons yta till kollektivtrafik, cyklister och fotgängare.

Det är nästan som att Britton, som skriver uppskattande om folk som kallar bron ”en full person som gör entré på ett barnkalas”, helt enkelt inte gillar Guldbron. För hur den ser ut. Och att det inte handlar alls om bilar vs. cyklister. Kvar står en man och hötter med nävarna mot himlen.

I två långa artiklar på DN Kultur. Som inte leder någonstans; känslan påminner om den, när man som bilburen turist för tjugo år sedan hade oturen att hamna i den vindlande betonglabyrint som var gamla Slussen.