Härmed introduceras ordet nymedlisar

”Nyrika” är ett etablerat begrepp som beskriver en grupp människor. Kanske är Jan-Emanuel det bästa exemplet? I begreppet nyrik ligger att man är vulgär och att man aldrig kommer att snappa upp koderna för att röra sig helt obehindrat i de miljöer man nu har tillgång till genom pengar. Det är ett nedsättande begepp och ganska bra för att det kan användas av människor både över och under Jan-Emanuel på skalan. Oavsett om skalan beskriver hushållsinkomst/förmögenhet eller borgerliga dygder. Det är också gött för dom som är nyrika för deras identitet bygger på en obryddhet kring vad andra tycker. Det som händer utanför Maseratin, stays outside of the Maserati, så att säga.

Men vi saknar verkligen ordet ”nymedlisar” som beskriver dom som är nya i medelklassen.

Det fattas ett sätt att beskriva Hammarby Sjöstad-medelklassen och Upplands Väsby-medelklassen, så att den inte blandas ihop med Bromma- eller Enskede-medelklassen. Det är trist.

Nymedlisarna är målgruppen för allt som är nytt i Sverige. Alla påhittade knäppskolor som den är gruppen skickar ungarna till, istället för att se till att de går på anrika gamla skolor som funnits i hundratals år. ”Engelska skolan”, vad är det ens? Alltså skolan i England är ju aga, dålig mat, pennalism och sexuella perversioner av olika slag?

Alla dumheter som ”appläkare”? Haha, vänta nu här. Hämta paket i en ”instabox”? Köpa vin på internet, du skämtar? Zalando? Detta är nymedlisarnas lukrativa marknad. Men skolorna är såklart tydligast. Smaka på orden ”Thorens Business School”.

Jaja så jag skickar väl ett brev till språkrådet eller nåt nu.

Låt mig välja min läkare!

I Dagens Nyheter kunde man nyss läsa om hur patienter valt bort läkare på grund av dessas etnicitet. Inte för att de pratar dålig svenska utan för att dom är mörkare i skinnet. Det är såklart superproblematiskt. Och rasistiskt. Det är det givetvis. Alltså, verkligen.

Men. Det är också… lite nice..?

Inte den nästan övertydliga rasismen såklart, den är ju heldålig! Verkligen. Klart det är kass med rasism. Hallå!

Men, liksom, generellt. Nice att kunna ha något att säga till om, i kontakten med sjukvården, så man inte bara får en random läkare slängd efter sig när man har ont i ett knä eller fått en släng av covidden. Att kunna komma med lite jävla krav. Detta är mina krav:

Jag vill ha en läkare som kan blanda drinkar och som har sett världen. En läkare som kan berätta mustiga skrönor som får mig att HÄPNA. Jag vill att han (sorry tjejdoktorer, det är en han) får mig att känna mig trygg i mig själv. Det skadar inte om hans kindben är markerade och hans haka som huggen ur marmor.

Min läkare ska ringa mig ibland och kolla läget. Och kunna göra enklare ärenden, utanför professionen, så att säga. Det kan handla om biltvätt eller sånt.

Jag vill ha en läkare som är spontan och lite stissig. Som går liksom knarkigt och kan dra på en jäkla örfil när man inte alls är beredd, så det sjunger i hela huvudet och man blir döv i kanske 10 timmar. Jag vill ha en läkare som inte räds nya metoder.

Min läkare ska vara impulsiv och lite farlig.

Det spelar ingen roll om jag fattar vad han säger, bara jag vet vad han känner. Vi kanske åker på en resa ihop? Kanske rånar en bank? Fan, vad som helst kan hända men MIN läkare!

Nåt sånt.

Semesterdagbok 15 juli

Åker genom Sommarsverige och det är bromsar som bits och Dollarstores parkering som dallrar i värmen. Det är hoppfulla skyltar som säger ”HANTVERK” eller ”ÄGG” vid vägkanten. Örter jag inte kan namnet på lufsar runt i dikena, meterhöga, och ser ut som att dom skulle vilja ha ett glas vin och en cig.

Vi köper mat på en restaurang på en badplats vid Östersjön och den är lagad av femtonåriga sommarjobbare som inte kan laga mat och inte vill göra det men som gör det. Lägger frysta hamburgare på stekhällen, häller frysta pommes frites i fritösen, plockar det deppigaste brödet som finns ur en påse. Brödet ser ut att ha TBC och om det legat i en i övrigt tom sovjetisk brödbutik hade det blivit kvar. ”Nej”, hade en gammal tant som kanske heter Duschinka eller Nadezshda sagt. ”Det brödet är för sorgligt för mig, även om jag har sett så mycket död i mitt liv och så mycket armod och sjukdom. Det brödet kan jag inte äta, det kan jag bara inte.”

Solnedgången som får solen att se ut som en klick jordgubbssorbet som smälter på ett solarium. Vinden som är för svag för att svalka och ett plötsligt regn. Kör nästan ut i diket på den smala grusvägen för att släppa fram mötande bil. Någon vinkar tack bakom ratten. Jag känner mig sedd.

Rövar, rövar, överallt rövar. Det är kravet i Sommarsverige: Är du tjej/kvinnna så visa röven. Exponera din röv så att ingen missar den. Låt sommaren bli rövens årstid. Är du istället kille/man så se till att gå i bar överkropp oavsett om du badar eller är på en restaurang eller kyrka eller bensinmack. Din slappa, håriga kropp ska visas för världen. ”Här är jag” säger den, ”med chipspattar, billiga tatueringar och t-shirtbränna”. ”Jag är här och jag duger.” Och från stranden svarar tusen rövar att ja, du duger verkligen. I juli är alla kroppsaktivister och det är bara härligt. Har du en röv eller en överkropp att visa så gör det.

Loppisar i folks trädgårdar där hemskheter står på parad. Second hand-affärer där hyllorna fylls av skräp. En god räksmörgås, kaffe ur termos, meta abborre på en badplats.

Fler rövar, fler överkroppar. Hela fält med vitklöver och rödklöver, andra fält med raps. Lukter: Bränt fläskkött från grillen, svett, hav, hallon, människa, blöt sand, insjö, avgaser, hetta, glass, tång, kaffe.

Trängsel på Systembolaget. Extrapriser på ICA. 100 kronor på en Harry Boy. Springer en del. Dricker ganska mycket. Sover med fläkten på.

Därför känner jag avsky

Tidningen Fokus grundades av Johan Hakelius på 90-talet och idag är blåvita legendaren Torbjörn Nilsson chefredaktör. Man skriver om olika högergrejer som affärer, Jan Malmsjö och sommarpratare. Man är också lite edgy och har en försiktigt jvvf-positiv hållning.

I en text skriver en av krönikörerna, Anna Björklund, att hon hatar Annie Lööf. Det är verkligen förskräckligt. Ja, alltså, jag bryr mig inte om vad hon tycker om Annie. Men att skriva det i en krönika. Det känns som ett svek.

Eller, svek är väl fel ord. Men det är ju tråkigt om någon annan satt inne på en bättre hattext så känns det oschysst att det tåget har gått nu. Om nån hatar en annan människa så blir den personen nu tvungen att kliva ett steg längre ut på den retoriska spången. Coolt för tidningen Fokus, i och för sig, med sin enfant terrible-aura, som kommer bli ännu fräckare. Men blir det inte lite töntigt för oss andra?

”Jag vill döda X”, ”jag hoppas Y får cancer”, ”jag önskar att Z kör ihjäl sig”. Alla ganska coola första rader i en krönika i en tweeddoftande högertidning. Men kanske också lite… jag vet inte, fattigt, för alla oss som inte klär oss som Ian Wachtmeister?

En motvillig text om generation tråkmåns

En väldigt olustig sak hände mig. Jag fick ett mejl, klockan 23:41 igår. Tonen var direkt hotfull. Rubriken var ”Du måste skriva du också” och avsändaren en Johanna Lindberg, ansvarig för disciplinfrågor på Skribentförbundet. Jag visste inte ens att det fanns ett sådant. Här följer mejlet i sin helhet:

”Vi har noterat att du inte skrivit någon text om hur tråkiga generation z är som inte dricker. Detta är trist eftersom alla andra i förbundet har gjort det. Det verkar som att du är lite fin i kanten. Vi är verkligen för alla skribenters fria vilja, rent principiellt. Alla får – oftast – skriva eller inte skriva om det dom vill. Men när en dörr är så här vidöppen vill vi att alla sparkar in den. Vi uppmanar därför verkligen till både hörsamhet och lojalitet. Vem tror du att du är egentligen? Skriv den jävla texten. Annars kommer vi ta till okonventionella metoder. Det är så onödigt, hela den här grejen. Skriv den förbannade texten så kan vi alla gå vidare.

Jag googlade – ingen träff på Skribentförbundet.

När jag frågar runt får jag inga svar, bara allvarliga miner och vissa onämnbara antydningar. Viskningar om saker som någon hört. Tystnad. Ett SMS från okänd avsändare säger åt mig att ”sluta ställa frågor”.

Motvilligt ger jag mig, jag inser att det lättaste är att skriva den där texten. Här är den:

Hallå eller! Va e grejen med alla dom här generation z-ungarna som inte dricker eller knarkar eller ligger? E dom helt goooa eller? Fan när jag var ung, du vet, vi börja la drecka när vi va elva? Vi levde livet å de va de. Ingen hade bilbälte å hade du kommit med en cykelhjälm hade la till å me glasögonormarna gett dej spö, änna.

”Generation z” snarare generation zzzzzzzzz om ni hajar?!

Nä va ska de bliii av dom här plugghästarna fyfan. Man borde la bara ta å kidnappa dom allihop å tvinga i dom sprit så dom får leeeva lite. Helvete! Vi blanda tjack å e på skoldansen i femman å ni sitter på era tatuerade rövar å har ångest över klimatet.

Leeev liiteee!! Fan! Leev!!!1!213rkfweg<

Eftersom jag blev så illa till mods av ”Skribentförbundets” hot, mejlar jag för att se att texten är okej, så att vi verkligen kan gå vidare.

Jag får svar minuten efter.

”Tack! Detta var bra. Mer nyanserat och med färre enkla poäng än de flesta andras texter. Men det är kul att se att det går att skriva även helt allvarligt i en fråga som denna. Ha nu en riktigt fin sommar!

Marknadshyror vore det bästa för Stockholm men folk bara gnäller

Det finns en bostadsmarknad. Det är så det ser ut. Ett hem är en vara, ungefär som korv, strumpor eller såna fodral man lägger sitt flugspö i när man ska ta med det på flyget. Det är en marknad, men inte en perfekt sådan.

Den som vill köpa en bostad i Stockholmstrakten idag, behöver ha en okej lön men framför allt en miljon eller två att stoppa in. Detta är märkligt och onödigt, eftersom systemet inte behöver det och inte hjälps av det. Systemet är konstruerat för att kollapsa om priserna skulle falla.

Alltså kommer det inte att ske. Eftersom vi då, ganska snart, skulle hamna i ett Mad Max-samhälle där folk skjuter varandra med armborst. Det vore alltså ofarligt att låna ut 100% av priset till folk som kan betala. Eftersom priserna inte kommer att falla och räntorna inte kommer att stiga.

Är detta historielöst? Nej, historien är slut nu. Den fungerar att titta på och kanske lära sig olika kuriosa-grejer av. Men den spelar ingen roll längre för den som vill förstå framtiden. Du tror mig inte? Berätta i så fall för mig om vi har hög- eller lågkonjunktur nu?

Minusräntor är lika konstigt som minusgrader. Alltså inte konstigt alls.  

Att bostadsmarknaden ser ut som den gör, beror på att sossar och borgare sålde ut allmännyttan. På så vis kom massor av pengar in i systemet. Detta hade varit okej, om man sagt att man ville göra det för att se till att dom som dragit vinstlotten få tag i en hyresrätt nu också skulle få vinstlotten sälj den och tjäna en miljon eller två. Nu sa man istället att det var för att främja valfrihet, vilket både är en lögn och korkat. Det var ju inte som att det saknades bostadsrätter för den som ville köpa en. Valfriheten fanns där.

Om det hade varit valfrihet som var grejen, då hade man väl istället genomfört en reform som gjorde det enklare för människor som ville äga sin bostad att få ett lån?

Men det fanns, och finns, en märklig fixering vid att ta saker från det offentliga och sälja det till underpris. Det må vara skolor, sjukhus, bostäder, allt möjligt. Det ska säljas, och det ska säljas till så lågt pris att det blir en signal i sig. Man nöjer sig inte med att förändra systemet, man vill också förnedra det.

Man säger: Detta var viktigt för en del av er (i själva verket en stor majoritet av väljarna,) men vet ni, vi pissar på det. Vi eldar upp det.

För de här politikerna är det rationellt, för det är så man förändrar saker med hjälp av politik. Eller, snarare, med hjälp av politiker. Man genomför så stora förändringar, så snabbt, i så stor omfattning, att det inte går att vända tillbaka.

Man bränner skogen och man spränger berget i bitar. Om det leder till något bättre är sekundärt. Det viktiga är förstörelsen. Det viktiga är att ingen kan gå i samma skog igen eller klättra upp på just det där berget.

Fortfarande finns det hyresrätter, även om de är sällsynta, inte minst i Stockholm. När diskussionen om marknadshyror kom upp nyss, var den deprimerande förutsägbar. Samma gäng av högersossar med för långa kavajärmar och borgare med seglarskor på fötterna som ritualslaktat det gemensamma som idé, tyckte att det var kalas. Här fanns en ny sorts skog att bränna. Det ska vara dyrt att vara fattig.

Från andra hållet kom ilskan och klagoropen. Det var ännu sorgligare att se. För protesterna visade exakt hur stor den där förändringen av samhället är.

Jag tycker att marknadshyror vore toppen, för att de skulle göra det möjligt för fler att bo i hyresrätt – med hyror som, om inte sänks, så i alla fall stiger långsammare än idag. Och som kanske kompletteras med förmåner för att locka hyresgäster. Kanske en bilpool? Kanske en swimmingpool?

Diskussionen har förts utifrån premissen att det är självklart med ett underskott av hyresrätter. Det är väldigt dumt. Men det är ännu mer fantasilöst. Det är rent av hjärtskärande. Människor går runt i askan efter skogen, i smulorna efter berget, och gnäller. Det är gnäll, hör ni det. Gnäll, gnäll, gnäll!

På Verbal förlag rear dom ut Aaron Basianis Helautomatisk lyxkommunism och det gör dom helt rätt i. Ingen vill läsa om en annan värld, alla är upptagna med att gnälla på den här.

Så här svårt är det för samhället att bygga en miljon finfina hyresrätter i Stockholm: Inte svårt alls. Det är så enkelt att jag inte ens hittar en bra metafor, för inget annat är lika enkelt. Marken finns, stat och kommun kan lösa byggandet (via byggföretag). Förbjud överklaganden för nybyggnation från ogina grannar och miljökverulanter. Under tre års tid får ingen protestera. Bygg i stan, bygg utanför. Bygg på Gärdet, bygg i Hagsätra.

Sedan, när det finns fler hyresrätter än människor som behöver bostad, då inför vi marknadshyror. Vad har vi fått då? En fungerande bostadsmarknad. Där priserna på ägda bostäder stiger långsammare och där den som inte vill köpa kan hyra. Till priser de tycker är rimliga.

Men allt är som sagt gnäll och förstörelse. Allt som sker, det sker i en värld som inte kan förändras, samtidigt som den förändras snabbare än någonsin. Jag kan inte rösta höger, jag kan inte rösta vänster. Dom säger att vi har en ”regeringskris” nu och det hade varit lugnt om det var så. Men vi har snarare en demokratikris, väl? Eller är det så här det ska vara?

Själv gnäller jag en del också, inser jag när jag läser igenom den här posten. Och jag vill också elda upp skogar och spränga berg; bara andra skogar och andra berg. Och då inte primärt för förstörelsen i sig, men för att bygga bostäder. Trots att det bodde läderbaggar och vitryggig hackspett där nyss. Trots att grannarna klagade.

Vi måste förbjuda debatter

I alla saker som folk är oense om, finns det lika många nyanser som i ett derby mellan Westham och Millwall. Det vill säga inga alls. Det är trist, kan tyckas. Men det riktigt knäppa är att det likaförbannat ska debatteras om allt hela tiden. Vad är syftet med alla dessa debatter? Det rimliga hade varit att korta programtiden i en debatt till 20 sekunder.

Programledaren: ”Ni tycker båda att den andra är en idiot, va?” Debattörerna: ”Jo, så är det.” Programledaren: Tack för det, imorgon kommer Ivar Arpi och Göran Greider hit för att…”

Jag är inte dummare än att jag vet svaret. Debatterna är content som ska generera interaktioner i det klickonomisk-industriella komplexet. Debatten i teve ska bli kommentarer på radio och artiklar i tidningar, som i sin tur ska delas på twitter varpå nästa lager av debattekonomi tar vid.

Debatterna är gödsel som i teorin skulle kunna få demokratin att frodas men det kastas ut för mycket gödsel, så det som skulle växa kvävs och vi går istället runt och vadar i hönsskit.

Kanske var det så förr – på järnåldern, medeltiden, 1800-talet eller för tio år sedan – att frågor inte var så komplexa. Man jagade oxar, brände häxor och det var inget att tjafsa om. Men idag finns verkligen inga enkla frågor. Och ändå behandlas allt från transdebatten, via Mellanöstern till migration och covid-19 som att det var just en fotbollsmatch.

Det kanske är vulgärt att fråga vilket lag nån håller på av Israel och Palestina, men det vore också helt rimligt, eftersom det är så djup som frågan är i debatten. Är du för eller emot Ekis? Allt eller inget är invandringens fel eller förtjänst.

Kanske är knepet så enkelt som att förbjuda ordet debatt, eftersom det har slutat att betyda vad det någon gång betydde. Det svåra blir att hitta ett annat ord för det eftersom ”samtal” har kapats av Navid Modiri-figurer som vill snacka med förintelseförnekare. Men kanske är diskussion ett bra ord. Good enough i alla fall. Vi kör på det!

Jag tänker att man diskvalificerar alla som har deltagit i något som helst slags debatt under de senaste fem åren (höll på att skriva tio, men det skulle inte bli någon skillnad) från att synas i media i situationer där de interagerar med någon annan. Istället bjuder vi in folk som kanske, vad vet jag, kan någonting. Som är intellektuellt hederliga. Som inte primärt vill locka tittare till sina sociala kanaler. Ja, vi testar det. Inga gamla debattfejs som debatterar, bara nya, för allmänheten okända figurer som diskuterar.

Moodboard: Filosofiska rummet/Harry Schein/Frankfurter Allgemeine/Cigaretter

Alla de gamla hjältarna från content-ekonomin då? Vad gör vi med dom? Jag tänker mig ett slags realityserie, där vi kör ut alla debattkändisar på en ö och förser dom med vapen, amfetamin och ingen mat. Eller nästan som en realityserie, fast vi kör bara ut dom och filmar inget.

Jaja, en tanke eller två bara.

Politiker måste kunna få göra karriär

Nyss var det nån ung centerpartist som twittrade något dumt som en massa Britt-Maries i olika åldrar svarade på. Det är som det ska. Unga politiker ska trolla och slänga ut massa dumheter åt alla håll och kanter. Sedan växer dom upp och blir gamla politiker och då ska dom prata om det alla andra politiker pratar om, just nu invandringen och vikten av att ge friskolekoncerner möjlighet att sätta kommuner i konkurs, för valfrihetens skull. Men allt detta är bara förberedelser för livet efter politiken.

Vad händer sedan då?

Tja, några som är lite old school kanske börjar på någon PR-byrå som ”senior advisor” eller nåt liknande, vilket gör att dom kan vallas runt i olika sammanhang och visas upp. Lite som den största pumpan på en skördemarknad eller en prisvinnande, ovanligt ståtlig rödbrokig fjällko. Byråns kunder får ta lite selfies med expolitikerna och kan sedan berätta om detta för sina vänner på golfrundor och swingerskvällar. För politikern är detta inget jobb i ordets egentliga bemärkelse utan mer som ett slags mer välbetalt landshövdingeri.

Andra blir just landshövdingar. Det är inget jobb i ordets egentliga bemärkelse utan mer som ett slags mycket sämre betalt senior advisor-spektakel.

Men såklart. Dom flesta av våra nuvarande politiker siktar såklart på styrelseposter i olika skol- och vårdkoncerner. Detta är där pengarna finns. Har kan man göra ännu mindre och få ännu mer betalt än på PR-byråerna. Man fungerar ungefär på samma sätt, men här kanske lite mer som en maskot, av den sorten amerikanska idrottslag har. Nån som åker ut på isen eller springer ut på basebollplanen innan match och viftar med armarna och drattar på arslet. Och där inne sitter, i båda fallen, en riktig människa som svettas i kostymen.

PR-byråerna gör klokt i att fortsätta med det de gör. De lever i symbios med expolitikerna och fungerar som ett slags ambulerande cirkussällskap, där det alltid behövs nya artister. Dessutom får dom betalt för det dom investerar i.

Men för skol- och vårdkoncernerna är detta inte sant. Dom betalar pengar för något som dom redan har köpt. Dom behöver inte alls anställa några med ”bra kontakter” eller så. Dom kan anställa frustande syndikalister om dom vill, det skulle inte påverka något. Dom skulle kunna strunta i anställningar helt och istället lägga pengarna på projekt dom brinner för. Klä globen i guld kanske. Avici Arena är väl bra men Barbara Bergströms Business Ball är ett mycket bättre namn.

Men vi säger inget om detta högt va? Vi låter inte ”väldfärdsentreprenörerna” få veta hur värdelösa deras minioner är. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag var den som gjorde ”politiker” till ett yrke helt utan karriärvägar.

Agerar rådgivare i en brännande fråga

Jag blev uppringd av en sverigedemokrat igår. Han lät stressad på rösten. Han undrade vad jag tyckte att SD skulle göra med Jörgen Fågelklou. Jag svarade att dom borde tvinga honom att byta namn. ”Aha… för att komma ur skandalen? Eller, alltså som Tomas Quick eller Stig Bergling.” Nej, såklart inte. Bara byta bort Sveriges löjligaste efternamn. Han sa att för all del höll med, men att det fanns mer prekära delar i ärendet. När jag frågade vilka de var, fick jag en harang om hur Jörgen ju tydligen kan spåras till några konton där han skrivit en del grejer. Rösten lät nästan irriterad nu, som om jag inte hade hört något om detta.

”Jag vet såklart vad som har hänt”, sa jag. ”Men jag ser inte hur det är ett problem.” Rösten sa att det var en jäkla soppa och att det kunde ställa till det i samarbetet med M och KD. Och att det kanske till och med skulle kunna stöta bort SD-väljare som kommit från dom partierna.

”Ni ska”, avbröt jag honom, ”göra absolut ingenting. Vem skulle ni göra det för? Mainstreammedia? Bilderberggruppen? Frankfurtskolan? Soros blåser i sin pipa och ni dansar som barn? Skäms! Globalisterna säger åt er att hoppa och ni frågar hur högt?”

Det var tyst i luren. Jag tyckte mig höra viskanden i bakgrunden.

”Jörgen är inte ett problem, han är ett vallokomotiv. Han är kopplingen till er historia. Skäms ni över er historia? Redan namnbytet från BSS var cuckigt. Ni håller på att bli era motståndare. VAKNA! Ni borde ta tillfället i akt och äga tjejerna i M och KD istället. Gör honom till vice partiledare eller nåt.”

Jag hade slagit an en ton som gillades. En försiktig optimism hördes i rösten som nu var fastare igen. ”Ja… ja jävlar. Det är ju sant. Vad ska dom göra åt det, haha? Det kommer ju inte hända nåt.”

”Exakt”, forsatte jag.  ”Och så slipper ni låtsas längre. Det är inte som att något som Klon har sagt kommer att stöta bort en enda väljare heller.”

”Fan, du har rätt”, frustade personen i luren nu. ”Nu ska jag äta mig en sillamacka och ta mig en skummande öl till den.”

Han lade på. Jag stod kvar med en obehaglig känsla av att ha gett dom tio procent till i nästa val. Jag har inte ens fått en faktureringsadress.

Ett personligt varumärke byggt på äkta old school mossighet

Jag hörde något slags debatt när jag åkte bil häromdagen. Det var Ivar Arpi och psykologen Anna Bennich som debatterade polyamori. Jag minns inte alls detaljerna, bara att Arpi var så reaktionär att det lät som att han spelade en förstärkt version av sig själv. Nästan buskis?

Helt orelaterat: Om jag hade varit en skribent, krönikör, eller tyckare, i offentligheten, och precis, efter en turbulent tid hos min förra arbetsgivare, hade börjat frilansa. Vad hade jag gjort då?

Startat en sida, kanske på Substack. Där hade folk kunnat prenumerera på mig. Så jag måste driva trafik dit. Och jag är helt färsk som frilansare, remember. Så jag måste synas och höras. Ska jag in och veva i transdebatten? Nä, det är fan för jobbigt, till och med för mig. Migrationen? Alla pratar om det nu, svårt att sticka ut. Skolan? Orka. Åååååh om det bara fanns ett ämne som var lite kittlande, men samtidigt helt ofarligt att ge sig in i som debattör. Ååååh om det kunde gå att provocera genom att vara mossig, på det där gammaldags sättet? Mossig som man var mossig på 80-talet.

Och hade jag hittat det ämnet, då hade jag gjort mitt bästa för att hamna i en radiodebatt med någon som kan mer än mig. För det enda viktiga är att jag är där och säger något riktigt gammeldags mossigt.

Förlåt, tillbaka till Arpi igen. Jag tror att hans förstärkta version av sig själv siktar på att slå in sig in någonstans mellan Roland Poirier Martinsson och Edward Blom. Och jag gillar det!