Alkemistens gourmetkorv

Jag tänker på korvgubben ibland. Och jag vet ärligt talat inte ens om det var en gubbe. I källarplanet i Farsta Centrum öppnade en korvrestaurang för ett drygt år sedan. Den var en av tre restauranger som öppnade samtidigt. De andra två finns kvar idag, men korvstället försvann ganska snabbt. Jag förstod det ganska snart, att det skulle bli så. Och det högg i till i hjärtat på mig. Jag gillar verkligen korv, så jag borde varit klippt och skuren för wurst-etablissemanget. Jag tjänar också så pass bra att deras, lite för höga, priser inte skulle vara ett hinder. And here we are, utan korvrestaurang.

Och sannerligen, om de inte fick mig att äta där, så hade de problem. De här problemen accentuerades, stillsamt och lågintensivt, genom tjugotalet tomma stolar och en disk vid vilket inget skedde.

Låg omsättning leder till ännu lägre omsättning. En vandring, i sakta mak, mot döden.

Jag fick panik av det där. För det var uppenbart någons dröm om en korvrestaurang som gick i spillror. Nån som hade gjort sin läxa, i alla fall delvis. För den som googlar ser snart att drömmen om en korvrestaurang är en dröm som många drömt. Storslagna satsningar har gjorts, för det borde ligga i tiden. Det borde verkligen det. Och många av dem är borta. Nästan alla.

Så korvgubben satt där och förhandlade med de slipade centrumägarna med en checkkredit på fickan, ett belånat hus och en dröm om en korvrestaurang. Jodå, de kunde nog komma överens. Och så gjordes allt byggande och fixande klart, så att man kunde öppna. Och hyran var hög, visst var den det, men det borde ju Farstabornas sug efter god korv vara också. Kalkyler hade gjorts. Vissa beräkningar, avseende allt från mos till rostad lök.

Det startas 70 000 företag varje år i Sverige och 30 000 av dem är aktiebolag. 7 000 företag går i konkurs ungefär. I den senaste tioårsperioden torde det finnas en viss överrepresentation av affärsidéer som inkluderar ”gourmetkorv” i båda de senare grupperna.

Jag hoppas innerligt att korvgubben har det bra idag och inte sitter klämd av skulder till banken eller maffian. Jag gör verkligen det. Det är så fruktansvärt sorgligt med någon som verkligen satsar på sin dröm och misslyckas. Jag får andnöd av svärtan i det.

Förr i tiden fanns alkemister som försökte omvandla mindre ädla metaller till guld. Man tvingades med tiden inse att det inte gick. Så, en förmiddag 1980, går Glenn Seaborg till partikelacceleratorn vid Berkeley-universitetet, för att testa en grej. Han skjuter kärnor från neon- och kolatomer in i vismutatomer. Han lyckas då skjuta bort protoner och neutroner från de vismutatomer som träffas – och vissa av dessa blir då till guldatomkärnor med 79 protoner. Kort sagt, han gör guld av vismut. Alkemi finns och funkar. Synd bara att experimentet kostar ungefär en halv miljon kronor och resulterar i mindre än en miljondels gram guld.

Drömmen om korvrestaurangen är som drömmen om alkemi. Idag vet vi att båda kan göras. Men det är omöjligt att få ekonomi i det.

Who dares wins

Som du noterat har SAS precis släppt (och tagit bort, och kanske släppt igen?) en reklamfilm som säger att danska wienerbröd egentligen är från Schweiz. Det är intressant hur den har tagits emot.

Det första som händer är att sverigevänner blir arga. Det beror på två saker. Dels för att någon säger att midsommarstången är tysk. Dels för att några som var deras vänner sviker dom. Detta är ju människor som är klimatskeptiker. De har ju gått ut och berättat hur mycket de älskar flyget, för att det är anti-Greta. Och så får dom detta som tack! Jäkligt otacksamt.

Det roliga som händer sedan är att Greta-vänstern kliver ut i ett massivt försvar av SAS och filmen. Då, i och för sig, med disclaimern att de ”egentligen inte tycker att man ska flyga så mycket”. Troll level: Perfekt!

De olika lägren har bytt sida. Och det är kul! Jaja, det var mest det. Och, vilket är intressant, det andra SAS, det brittiska specialförbandet Special Air Service, har som sitt motto ”Who Dares Wins”.

Trött på reklamtrötthet

Åh nej! Typiskt! Jag, som precis lärt mig att leva med min glutenintolerans-intolerans, har drabbats av reklamtrötthets-trötthet. Jag inser det när jag svarar på en enkät om reklamtrötthet som en journalist på Resumé skickar ut efter att det varit en branschmedial debatt om just reklamtrötthet, en debatt som sedan demonterades och desarmerades av Magnus Jakobsson som konstaterade att folk inte är trötta på reklam, de är trötta på skit, hur man än artbestämmer skiten.

Min trötthet kommer sig av att diskussionen så här långt är både fel och meningslös.

Den är fel, för att det mesta vi diskuterar är trubbigheten i retargeting och sociala medier. Det verkar som att människor överlag har köpt den grovt förenklade premissen, att det är bra att kostnadseffektivt nå människor vi tror att vi känner. Det är det inte, eftersom människor inte är instrumentella utan tenderar att vara just – människor. Eller, jo, det klart det är bra, det är kalas till och med. Men det räcker inte. Distribution är viktigt men inte allt.

Den är meningslös eftersom den, som ofta, primärt leder till att människor med nischade kompetenser berättar sin take på saken, i Resumé. Så här långt har bland andra en marknadschef på en contentbyrå, en vd på en branschorganisation och en vd/digitalspecialist-duo från en reklambyrå samt en före detta reklam-vd varit inne.

OBS! Detta är inte dåligt. Det är tvärtom toppen. Det skrivs kloka saker. Men det gör det inte mindre meningslöst.

För jag tror inte att det kommer att leda till någon förändring. På samma sätt som facebook är för mätta och trötta och rika för att bry sig när Resumé i ett briljant reportage visar hur de eldar på tröttheten. Haters gonna hate. Digitala marknadsförare gonna marknadsföra digitalt. Och nånstans finns det motkrafter. Det geniala som slår igenom, inte trots att det är reklam (eller content) utan på grund av det. För att det finns något drömskt och magiskt som kan bo i det. Men sällan gör det.

Det är nog, inser jag, vad jag önskar, nej kräver, av 20-talet. Att magin kommer tillbaka. Att true crime och andra av 10-talets fantasilösa dumheter sticker sin väg.

Slavoj Žižek har sagt att ”mänskligheten är okej men 99% av människorna är tråkiga idioter” och det är väl kanske en rimlig ratio även för reklamen. Den är okej, men 99% av de enskilda enheterna är… well, sisådär.

Nyden 2.0 for the netocrats och elmopeder

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”

Det händer något med språket, när klädindustrin ska förhålla sig till den digitala transformationen. Kanske för att det påminner klädindustrin om döden. Så obehaglig att förhålla sig till, döden. Allt är fåfängligheter, ingen kan fånga vinden, ingen kan stoppa floden, inget är nytt under solen.

In the long run we’re all dead.

Ganska nyss kunde vi läsa om hur Forever 21 begärdes i konkurs, efter att omsättningen minskat med 30% mellan 2016 och 2018. I McKinsey-rapporten The State of Fashion 2019 kan man läsa att vinnarna inom retail på global nivå är de allra lyxigaste och de allra billigaste. Den svenska butikskedjan MQ är inte dyr men heller inte den allra billigaste.

I The State of Fashion kan vi också läsa att 2019 “will be a year of awakening” och att de som lyckas har kommer att behöva ha “the courage to ‘self-disrupt’ their own identity and the sources of their old success in order to win new generations of customers”.

När MQ nu byter namn till Marqet gör de onekligen exakt just det. Kanske var till och med McKinsey-pdf:en ett argument från någon konsult i frågan. ”Ni måste våga!”

Språket, ja: ”Nu öppnar Marqet. En marknad för det nya arbetslivet, där gränsen mellan jobb och fritid blir allt mer diffus. Här blandas mode och inredning med elmopeder och hörlurar. Här finns sånt som annars bara finns på internet. Varumärken poppar upp och försvinner. Nytt. Second hand. Ekologiskt. Kläder att hyra. Skräddare. Släpp i begränsad upplaga. Arbetsplatser för frilansare. Förhoppningsvis väldigt gott kaffe. Billiga saker och hutlöst dyra saker.”

(Jag väljer att bortse från att de beskriver min idé om hur helvetet ser ut.) Det är något med det där språket. Något som känns igen. I rytmen och i exemplen (”elmodpeder och hörlurar” wuut). Att man nämner internet.

Just ja. Det låter ganska mycket som Nyden. Det var ett märke som H&M skulle starta och kanske startade, som skulle vara ett svar på precis den här transformationen. Amazon-eran eller vad man vill kalla den. ”Bakom märket står Oscar Olsson, som har varit chef för H&Ms Innovation Lab där hans team forskat kring sociologi, marknad och filosofi för att förutse modets framtid och hur människor kommer att shoppa under de kommande åren. Nyden är en produkt av deras resultat./…/ Nyden följer inte trender eller säsonger. Designsamarbeten med olika stjärnor väntas, och först ut är tatueraren Doctor Woo. Nyden kommer att säljas på nätet och vid pop up-events. Det nya märket hoppas att nå ut till kunder som de kallar the Netocrat”.

Så pratar ingen som har en tight plan. Så pratar någon som förbereder sig på döden.

Man kan ha en McKinsey-rapport under armen eller ”forskning kring sociologi och filosofi” i bakfickan. Men framför allt är man desperat. Time to self-disrupt! Oron över att inte kunna vara vital, i kombination med att pengarna är slut, gör att man lämnar gammalmodigheter som affärsstrategier och varumärke på en gammal mjölkpal.

Istället börjar man fila på den där säregna prosan, den där som kanske kan locka investerare och/eller kunder. Den som är så full av vemod att den borde sjungas in på en countryplatta.

Det sägs att om man fryser ihjälp reagerar kroppen med att få det att kännas som att du är varm. Man hittar människor som dött av köld, med sina varma kläder bredvid sig. De har tagit av sig dem.

Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden. Ingen råder över dagen för sin död, ingen slipper undan i striden.”

Heja Staffanstorp! Hoppas ni lyckas!

Jag vet inget om Staffanstorp mer än detta: Det ligger i Skåne nånstans och de har nyss spelat in en film om kommunen. Filmen togs emot med förskräckelse av alla löjliga sossar och blödande DN-människor, såklart. Filmen är full av ”iskall självgodhet” ropade nån på Sydsvenskan och Per Svensson kallade den ”Heimat-film”.

Jag älskar den!

Eller, förlåt. Jag älskar vad dom vill göra. Om man ser till idé och hantverk så är det en bedrövlig film. Ett sjavigt litet pekoral fullt av dialekt och med en estetik och skådespelarinsatser som känns som porr, minus själva porren då.

Men det dom vill är hedervärt: Dom vill ha en kommun full av människor som har fått nog. Börjar du gråta när du ser en sillamacka på Malmöfestivalen? Knyter du handen i fickan när Liv Strömkvist är på TV? Välkommen hem! Boomer som aldrig kommer säga ”chokladboll”? Packa kartongerna!

Incels från när och fjärran, komsi komsi. Du som vet att Soros styr SVT – här är det ingen som garvar åt dig! Drömmer du om ett gated community men tycker att ”gated” låter som ”gayted” och därför känns lite för bögigt? Lägg ett bokmärke på Staffanstorp på Hemnet.

Hatar du cyklister? Jobbar du svart? Wakka-wakka!

Blir du galen av ”vintermust”? Står du inte ut i ett land där ingen sjunger nationalsången vid skoldagens start och slut? Minns du Zingo med chokladsmak? Varför måste fruntimmer få vara präster? Vet du att varannan unge i Malmö heter Mohammed? Fattar du inte att Sverige är en diktatur? Wake up sheeple!

Vart var vi? Ja, just det.

Staffanstorps reklamfilm är, trots skavanker, awesome! Hoppas att den gör stor succé och är reklam som faktiskt funkar! Då sker det nämligen det ovanliga: ALLA VINNER! Kommunen får invånare. Folket som flyttar dit får bygga sitt vita pilsnerfilmsparadis. Vi i den snobbiga och föraktfulla eliten är också nöjda.

Det har inte hänt innan. Det kommer inte hända igen. Det är nu fönstret är öppet.

Vad är grejen?

Jag är inte den vassaste kniven i lådan, haha okeeej, jag är den förste att erkänna det, ta det lugnt kompis! Vissa saker bara passerar över mitt huvud – swooosch! Jag ba ”vad var det?” och folk ba ”äh, glöm det!”. Okej.

Okeeeeej.

Jag har ägnat mitt yrkesliv åt en bransch som jag tror är besläktad med den som jag kommer att citera några rader om. Men jag vet inte helt, för jag fattar inte.

Jag vill inte hänga ut någon så jag byter namn på företag och personer. Det är från en ”artikel” i Resumé. (Citationstecknen är där, för att det inte är journalistik utan ett pressmeddelande som publiceras. Och det är verkligen lugnt, jag har inga problem med det! Jag har själv drivit små konsultverksamheter. Man gör vad man måste, fair enough.)

Hursomhelst, citatet:

Kommunikationsbyrån Flippo grundades för fem år sedan och bestod tills i somras av en byrådel samt Flippo Jazz Hands, ett ai-baserat strategi- och analysbolag. I juni valde man dock att positionera om den förstnämnda verksamheten till Flippo Buggaloo, en byrå som skulle radera ägarskapet mellan kunderna och dem.

– Det är en position som vi vill tydligare ta ett grepp om där vi kommer att jobba mer skräddarsytt mot kunderna och fördela resurserna så att Flippo Buggaloo bidrar med rätt kompetens, där vi bygger gemensamma team med kunden beroende på projektets/kundens behov, berättade Camilla Höglund, vd på Flippo Buggaloo, i samband med att förändringen annonserades.

Jag är så dum att jag inte fattar vad ett ai-baserat strategi- och analysbolag gör. Alltså rent praktiskt, vad gör man? Man kommer till jobbet, knäpper på datamaskinen och… vad? Det är baserat på ai? Hela bolaget? Ai gör strategi?

Jag är medveten om att jag ofta har en släpig stil när jag skriver här, att jag kan vara en skithög som ironiserar. Jag vill därför vara tydlig med att det inte är fallet här. Jag bara fattar inte.

Nåväl, dom positionerade om firman till att ”radera ägarskapet mellan kunderna och [dem]” och det är en position ”som [de] vill ta ett tydligare grepp om”. Jag fattar inget av det heller. Jag kanske till och med fattar mindre. Att radera ägarskapet (oklart ägandeskapet av vad) låter som en urdålig ide! Och låt mig come clean här. Jag är inte så jävla dum. Jag är helt okej. Men även med det sagt fattar jag inget.

Men det är okej, givetvis. Allt är i sin ordning.

Det är bara ännu en vanlig onsdag.

Norrköping och jag

Några kilometer från Norrköpings central, eller, om man vill, en dryg kvart med tvåans spårvagn, ligger stadsdelen Ljura. Byggd på femtiotalet, med låga flerfamiljshus i tegel och puts, är den som en bit av alla städer i Sverige. Den bara råkar ligga just här, i Norrköping. Den som promenerar längs Ljuragatan ser inget anmärkningsvärt alls. Tvärtom. Samtidigt ligger, just här, fördelat på ett tiotal anonyma lokaler, Archive for the Unexplained.

AFU, som det förkortas, är världens största arkiv för UFO-relaterade saker. Här finns till exempel femtonhundra hyllmeter med böcker och annat som rör “phenomenal data & UFO-related folklore”. Bakom fasaderna i det mest normala, ligger alltså det mest onormala. Nödtorftigt avskärmat med tunna femtiotalsväggar.

Detta är jag, i ett möte: En man med skägg och glasögon. Han följer med i diskussioner och flikar in saker som låter smarta. Inget anmärkningsvärt, det är helt normalt. Dricker kaffe och har problem med att koppla upp datorn till skärmen eller projektorn eller vad det nu är. Öppnar en powerpoint och berättar om något. Samtidigt ligger, just här, fördelat på ett tiotal anonyma lokaler inuti mitt huvud, Archive for the Useless. 

Det är världens största arkiv för rena dumheter. Här finns en miljard hyllmeter med saker som distraherar mig. Så jag förklarar hur något ligger till och tänker samtidigt på hur knäppt det är att man faktiskt kan förvandla saker till guld, om ”saker” är grundämnet Vismut, och man använder ohyggliga mängder energi för att göra själva förvandlingen, så mycket att kostnaden för det det vida överskrider den pyttelilla mängden guld det ger. ”Hur påverkar det här mediestrategin?” frågar någon och jag svarar något som låter rimligt och plötsligt funderar jag på finska ortsnamn och på att det finns grodor som övervintrar nedfrusna och sedan tinar upp och skuttar iväg. Sjukt!

Baserat på dom här två exemplen vill jag hävda att det är precis så här allting funkar. Man tror att något är på ett visst sätt för det ser ut att vara så. Man tror på kontroll och systematik och att både bostadsområden från femtiotalet och människor i möten är vad de utger sig för att vara. Men i själva verket är allting kaotiskt om man bara skrapar aldrig så lite på ytan.

Kan du skicka presentationen, så jag kan dra den internt?

Jag svarar att jag absolut kan göra det. Jag säger nån charmig och myndig sak, som rundar av mötet med detta proffs. Samtidigt som jag gör en plan på hur jag ska övertala länsstyrelsen i Jönköpings lön att rusta upp och återställa Brahe Hus fästning till originalskick. Det är ju sjukt att den står där som ett trist skelett och glor ut över Vättern. Förresten ska jag besöka AFU, det borde du också göra.