Så minns jag prins Henrik

Den rödkindade prins Henrik af Danmark har lämnat oss. Han var en högljudd men munter gamäng, mer dansk än många danskar, så fransk han var. Han var poet och konstnär och misshandlade sina barn med den principfasta glädjelöshet som bara ett äkta psyko klarar av. Sonen Fredrik vittnade om övergreppen på föräldrarnas silverbröllop: ”Pappa, man säger att den man älskar, agar man. Vi tvivlade aldrig på din kärlek.”

Tiden som han inte la på att misshandla sina barn, ägnade han gärna på bitterhet. Han var bitter över att inte bli kung när han gifte sig med drottningen. Han var bitter över att sonen, kronprins Frederik, stod över honom i rang, hur mycket stryk han än fick. Sa jag att han var poet? Och konstnär? ETT BULLRIGT SKRATT återkommer i många omdömen. HAHAHAHAHA!

Jag minns inte prins Henrik alls. Men när man läser om honom dagarna efter hans död, framträder en ganska tydlig bild av en reaktionär idiot med grandios självbild. (Poet? En definitionsfråga, I guess. Jyllands Posten konstaterar att han ”skriver dikter som imiterar dikter” och kallar det ”iögonfallande banalt”.)

Är det smaklöst av mig att skriva så här, om någon som nyss lämnat ett helt folk av rökande öldrickare i sorg? Eller är det kanske snarare smaklöst av svenska medier att oreflekterat beskriva Henrik som typ en härlig, ständigt ropande, konstnärlig livsnjutare?

Jenny Axelsson i Aftonbladet återger ett av sina egna möten med honom: ”Hans avslappnade stil var befriande och det fanns inget av den där distansen som man ofta märker när man träffar kungligheter”. Hon skriver, imponerat, om en prins som pratade med journalisterna (som han själv bjudit till sitt slott i Frankrike). Barnmisshandeln omnämns av henne som ”en gammaldags syn på uppfostran”.

Det är med hovjournalistik som med lumpen. De som vill ägna sig åt det, är undantagslöst de som är sämst lämpade för det.


Bonus: Hur andra skulle beskrivits av pressen efter sin död, om de bara varit kungliga:

En välkänd hbtq-profil. Alltid nyfiken på ungdomar och hela tiden fördomsfritt vidgande sina kulinariska ramar. (Jeffrey Dahmer)

Den stilige georgiske skomakarsonen som gjorde politisk kometkarriär. Ett spontant yrväder med buskig mustasch och pliriga ögon. (Stalin)

Han älskade människor, i synnerhet sin syster. Men han var också djurälskare nog att utse sin häst till det krävande jobbet som konsul. (Caligula)

 

Annonser

Inte så himla grön ungdom

I en intervju säger Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström att hon gärna flyger. Även om flyget är den största miljöboven som finns. Det minst gröna, om man vill. “Det viktiga är inte vad jag gör” konstaterar hon lakoniskt. Hon inser också att hon kommer få äta upp detta i debatter. Men hon har svaret klart till sina antagonister. “Fuck you, det är ett fegt sätt att angripa mig.” Nyss var hon på Kap Verde. Men det är lugnt, för det är inte Hannas fel att isen smälter. “Det här handlar inte om Hanna Lidströms liv” säger Hanna Lidström, “utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.”

Damn you, mäktiga och rika män!

Jag erkänner att jag häpnar. Jag trodde att Grön Ungdom var ett gäng beskäftiga plugghästar. Och så visar det sig att de är värsta nihilistiska rökruteklubben. För språkrörets fuck this planet-attityd men framför allt för att styrelse och medlemmar står bakom den. Det krävs en speciell samling unga människor för att enas om att flyga skiten ur det här löjliga klotet.

Det är svårt att föreställa sig en ordförande för Fältbiologerna som brukar asfaltera våtmarker på sin fritid. Det är svårt att tänka sig ordföranden i Djurens Rätt gå runt i en päls och smaska på en kycklingklubba.

Detta är inget fegt sätt att angripa Hanna Lidström. Det är ett förbluffat sätt att berömma henne. Många unga som engagerar sig politiskt hamnar i en rigid principfasthet. Detta håller sig Grön Ungdom långt borta ifrån. Jättelångt. Så långt att man måste flyga dit.

Tysta idioterna! Ta deras pengar!

Om debatten om yttrandefrihet, åsiktskorridor och censur hade varit principiell, hade Kakan Hermanson försvarats av exakt samma människor som Alexander Bard. Nu är det inte riktigt så, va?

Undantag finns, som Mattias Svensson, men på det stora hela är gängen på skolgården desamma som de brukar vara. Okej. Men till saken: Är det rätt att kräva att Bard – eller Katarina Janouch, eller Kakan, eller Kringlan för den delen – ska förlora sin försörjning? Ja, jag vet inte. Jag vet bara att frågan är ointressant och felställd.

I samtliga fall har det handlat om människor som på något sätt lånat ut sin person till en kommersiell aktör. Den enda frågan som är intressant är därför: Hur agerar den kommersiella aktören? Vad tycker TV4 om Bard? Vad tycker Audi om Kakan? Vad tycker Aftonbladet om Kringlan?

Det är uppdragsgivarna som måste agera rakryggat och principfast. Utifrån moral, ekonomiska bedömningar, eller vad de tycker är rimligt. Audi stod inte upp för Kakan. TV4 står upp för Bard. Det går bra att kalla Audi fega. Det går bra att hävda att TV4 genom att försvara Bard, försvarar allt idiotiskt som Bard gjort och sagt och det är inte lite.

Men det är fascinerande förmätet att ondgöra sig över att folk engagerar sig. Även om engagemanget består i att skapa namnlistor som kräver att någon ska sparkas. Speciellt om ondgörandet landar i något om hur hemskt samhället är på väg att bli med högafflar-och-facklor-mentalitet osv. För vad är alternativen? Förbjud namnlistor?

Att folk är idioter, i synnerhet i grupp, är ingen hemlighet. Men de här stormarna kring personer och deras försörjning, är ju bara koncentrat av vad varumärken måste förhålla sig till hela tiden: Vad vill vi förknippas med? Vilka människor lyssnar vi på? Vad tycker vi själva? Har man inte svar på de tre frågorna, har man problem. Hur många Kakan man än säger upp.

Om den aktuella debatten visar något alls, är det att yttrandefriheten finns och fungerar, i en åsiktskorridor som har formen av en handbollsplan och samma takhöjd. Alla får tycka vad de vill och säga det överallt.

Att detta inte passar in i allas berättelse, i synnerhet inte på twitter, i synnerhet inte ett valår, well, det är en helt annan sak. Och personligen tycker jag att alla de jävla gnällspikarna borde förlora alla sina uppdrag och alla sina intäkter, i evig tid, stjärnstopp.

Valår morghulis

Så har vi släpat våra rövar till 2018. Det är valår – och det är som att eoner av tid passerat sedan senast. Då var vi gulliga, oskuldsfulla konfirmander med en tro på kärleken. Nu är vi en satanisk sekt av inavlade nihilister i ett universum som är helt likgiltigt inför vårt öde som art.

Eller, med enklare bilder: Då var vi Jonas Gardells Facebook, nu är vi Hanif Balis Twitter.

Kommer ni ens ihåg hur det var? 2014 var nazism inte en ideologi bland andra. Nordiska motståndsrörelsen hade fortfarande inte haft en enda sommarpratare. Ingen pratade om kulsprutor på Öresundsbron. Det är lätt att bli nostalgisk.

Nåväl. För att valåret ska bli i alla fall lite mer uthärdligt vill jag be alla politiker om en sak: Prata om vad ni vill göra med det här landet. Gör bara det. När journalister frågar om hur regeringen ska se ut efter valet – svara inte på det. När någon undrar hur ni förhåller er till SD – svara att ni inte gör det alls.

Detta är det enda som kan rädda oss.

Beskriv hur Sverige skulle se ut om ni får egen majoritet i riksdagen. Renodla er politiska identitet (i den mån den finns). Vilka principer betyder något? Var utopister! Det är inte detsamma som att vara orealistisk – det är detsamma som att ta demokratin på allvar. Forma inga allianser eller pakter. Sök inte koalitioner. Berätta sagor och sjung sånger.

Journalisterna, sorry, klickonomerna, kommer aldrig att fråga er om det här. De kommer att fråga om just vilka som ska bilda regering efter valet. Deras onda tvillingar på ledarsidorna kommer skriva indignerade drapor om hur ni flyr ert ansvar och bla bla bla whatever. Men ni gör motsatsen då. Kom ihåg det. Ni tar ert jävla ansvar genom att inte med ett enda ord beröra hur Sverige ska styras efter valet.

Det är bara ni, kära politiker, som kan rädda kvar ett uns av värdighet i politiken. Så gör det. Låt det här bli året då ni pratar ideologi och drömmar. Det kommer att bli struligt efter valet, när en regering ska bildas. Det vet vi redan nu. Så låt vägen dit bli en snygg väg, den är ju det enda ni kan påverka. Vad vill ni?

Rapport från kriget

Lise Tamm tillträder snart som chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Hon tycker att Rinkeby är jämförbart med en krigszon. Det är ett halvår sedan jag var i Rinkeby senast men då tänkte jag snarare miljonprogram än jag tänkte Aleppo eller Mosul. Att kliva av blå linjen är inte som att hoppa ur båten på Omaha beach.

“Men det är ju bara ett ord” säger folk från Hanne Kjöller till Lars Sjunnesson och himlar med ögonen. “Så löjligt att haka upp sig på ett ord när man borde prata om de problem som finns där.”

Jag bor själv i Farsta, ett av de 54 områden, tillsammans med bland andra Täby och Majorna, som Per Gudmundson utropade till en no go-zon i en legendarisk artikel i Svenska Dagbladet. Hit vågar ingen åka. Här vänder ambulansen.

Idag är detta etablerade “sanningar” hos rasisterna.

Man kan inte kalla områden krigszoner och no go-zoner om de inte är det och sedan gnälla över frånvaron av en nyanserad diskussion om problemen. Det går inte att först hävda att 54 områden kontrolleras av kriminella gäng och sedan säga att man inte ska anmärka på ord, när man kritiserar det, för att man till exempel, du vet, bor här.

Det är alltså inte “vänstern” som har en fucked up relation till ord och som omöjliggör en saklig diskussion om områden med problem. Det är de som använder de här svepande etiketterna som förstör.

Det är ju faktiskt helt sjukt att det ska behöva påpekas.

Nej, det finns inget ”manligt nätverk” som stoppar kvinnliga komiker

Jag blev ombedd av gänget på Timbro att recensera Grotescos senaste program på SVT. Och visst. Jag är inte den som är den. Därför:

SVT:s satirgrupp Grotesco tog sig an de patriarkala strukturerna och möttes av etablissemangets jubel. Men deras version är en falsk bild av verkligheten. Och det är inte första gången det sker.

Vänsterkomikerna i Grotesco-kollektivet är på allas läppar för stunden. Tråkigt, då deras satir är ohederlig.Efter intellektuella magplask avseende såväl flyktingkris som föräldraengagemang i skolan, tog man sig så an feminism. Som Ivar Arpi förtjänstfullt beskrivit, är genusvetenskap för högskolorna idag, vad maoismen och stalinismen var för samma högskolor för femtio år sedan.

Och att SVT styrs av samma doktriner behöver ingen tveka över. (Nuförtiden är det kvinnor på såväl sporten som ekonominyheterna.) Att satir ska vara meritokratisk, snarare än ideologisk, är en hädisk tanke inom public services skyddade verkstad.

Avsnittet i fråga, nummer tre i ordningen, handlade om en sammansvärjning av män inom komikerskrået. Dessa hade något slags ordenssällskap, i vilket man tilltalade varandra med löjliga titlar och bar lösnäsor. Dessa män, slarvigt och överdrivet kalkerade, arbetade aktivt med att hålla kvinnor borta från komiken.

Det förväntade gänget av vänster-kulturfolk har hyllat avsnittet. ”Plågsamt bra” har använts om avsnittet. Ja, plågsamt i alla fall. För så här ser ju verkligheten inte ut! Tvärtom är humor ett av de områden där kvinnor är på väg att skaffa sig en dominerande position. Eller har Grotesco missat Babben Larsson, Nancy & Carina, Emma Knyckare, Liv Strömqvist, Josefin Johansson, Marika Carlsson, Petrina Solange och hon i Galenskaparna?

Det är anmärkningsvärt att Grotesco sprider teorier om en ”hemlig konspiration” (alltså sådant som Moa Berglöf, i och för sig inte komiker, men kvinna, har beskyllt Hanif Bali för att göra). Naturligtvis finns inget manligt ordenssällskap, som styr humorsverige. Nej, de enda lösnäsorna, i överförd bemärkelse, de sitter på näsorna på Grotesco-kollektivet. Och de är inte roliga.

Vad fan får jag för pengarna?

Tack vara Leif Östling kanske skatter kan bli en valfråga. Det vore fint. Synd att partierna är helt dumma i huvudet bara, och att inget rimligt kan komma från dem.

Vad är skatt? Några saker. Intäkter till statskassan såklart. Och ett sätt att omfördela medel. Vi återkommer till det. Skatt borde dessutom ha en till viktig uppgift, nämligen att förklara för medborgarna vad som är viktigt. Och då menar jag inte vad skatten går till, som sjukvård eller konstinstallationer i Göteborg. Utan vad skatten kommer ifrån.

Det finns två sorters kapital, vi kan lite förenklat kalla dem aktivt och passivt kapital. Det aktiva kapitalet är kopplat till meningsfulla och värdeskapande storheter som lön för arbete och vinster på företagande. Det passiva är kopplat till rigida strukturer, som bostäder, bundet kapital och arv. Det aktiva kapitalet skapar värde för samhället, det passiva för individen.

Idag har vi hög skatt på aktivt kapital. Det minskar inte bara drivkrafterna för att skaffa sig en utbildning eller att starta ett företag. Det ökar också belöningen för den som har resurser att skatteplanera. Vi har samtidigt låga eller inga skatter på passivt kapital. Vilket över tid befäster och fördjupar klyftor mellan kapitalägare och andra.

Så här borde det vara istället: 25% platt skatt på lön, oavsett lönens storlek. Dessutom bör de första 150 000 kronorna per år vara skattefria (detta gör att det finns en progressivitet kvar i systemet). Samma skatt, 25%, på vinstuttag, oavsett storlek på detta.

Bostäder ska givetvis beskattas, liksom förmögenheter och arv. Jag överlåter åt någon plugghäst att mejsla ut adekvata procentsatser på de två första posterna. För arv bör skatten rimligen vara 100%. Då kommer vi i ett läge där en faktisk omfördelning av medel sker, nämligen att alla tjuvstarter förbjuds. Plötsligt har alla faktiskt samma förutsättningar, på riktigt. Den dödes tillgångar tillfaller alltså staten. Dessa går till en fond, från vilken det varje år betalas ut ett startbidrag till alla som fyller arton.

Jaa, naturligtvis finns det detaljer att putsa på. Liksom ytterligare finlir; som att höja skatten på saker som är destruktiva för miljön, typ bensin och flyg, med 100% eller så. Och att momsbefria alla verksamheter som utför reparationer och service. Och straffskatta folk som slänger ut fungerande vitvaror för de tröttnat på dem.

Men det är en start.