Skribenten, konstnären och kreatören Kristofer Andersson skrev om reklamare i Aftonbladet nyss. ”Dom är dåliga” är sammanfattningen. Jag vet inte hur gammal Kristofer Andersson är men gissar att han är några år äldre än mig, så kanske mellan femtiofem och sextio. Han skriver om olika saker på Aftonbladet, och har gjort det jättelänge. Jag ser inte riktigt en röd tråd i det. Men jag känner igen en oro i att inte riktigt hänga med i samtiden. Att vilja vara avantgarde eller vad det heter nu för tiden. Lite vid sidan av. Nere med kidsen.
Det är oklart varför han skriver om Guldägget och reklamare. Jag antar att han, precis som jag, passerar Resumé i nyhetsflödet, en vanlig dag. Och eftersom en text måste lämnas ibland så får man gräva där man står. Eller sitter. Sitter och surfar i Schibstedhuset. Han kan inget om reklam och det blir trist, just eftersom han inte kan något. Det blir extra deppigt eftersom den som inte kan något om reklam, precis nu, i den här tiden, den kan heller inget om samtiden. Trist! Men sant.
Men nog bättre att han gör det än börjar recensera krogar.
Ett diffust men ganska stort hat mot människor i reklambranschen, verkar finnas, som går så hårt åt honom att han förlorar sin förmåga att skriva. Att beskriva Nytorget som ”en bonnhåla för utflyttade kalmariter” är så outsägligt trött. En spaning lika vass som att en del av dom som cykelpendlar till sina jobb i stan har på sig kläder av lycra.
Jag känner för Kristofer, för vi är så mycket samma person, även om han nog som sagt är lite äldre. Vi tänker att vi nog ”hänger med” och så vidare. Vi tror nog båda två att vi har ”vassa pennor” haha. Den enda Flashbacktråden som finns om honom, har fyra inlägg. Detta om en person som ”provocerat” i landets största mediekanal sedan 1994. Jag känner så mycket för Kristofer att jag bara vill krama honom. Jag gråter när jag skriver det här.
Men han är äkta, det får man ge honom. Och självständig, stark och smart. I en artikel från januari i år, poserar han i ”funktionskläder från japanska And Wander och skalkläder från North Face Purple Label”. Som han hittat och älskar, helt utan påverkan av reklam. Det är oerhört. Han älskar dem inte för varumärkena utan för att det är dugliga och praktiska plagg. Vilken kille!
Det enda som kan göra det deppigare är om någon berättar för honom att tidningen han skriver för är beroende av reklam. Och reklamare. Men det vill jag inte medverka till så vi håller käften allihop, okej.