En plågad tjänsteman och Tomas Bolmes forcerade röst

Det är långfredag. I kyrkan är det spartanskt, all dekoration är borta. Jag har själv tagit på mig en svart kostym och en vit skjorta. Jag har börjat läsa om Mästaren och Margarita. Eller, nej, jag lyssnar på den nu, i Tomas Bolmes uppläsning. En roman om en roman, om Pontius Pilatus. Och om den märklige professorn i svartkonst som kommer till Moskva och intresserat lyssnar på de två herrar ur den litterära aristokratin, som förnekar både gud och djävulen, under ett samtal vid Biskopsdammarna. Vilket för övrigt är en otroligt dålig idé. Jag måste vara tydlig här: Om en mystisk professor i svartkonst dyker upp och visar sig veta saker om dig som är omöjliga att veta, förneka då inte vare sig Gud eller djävulen. Ett tips i all välmening.

Jesus är människa och det är miraklet.

Och han är aldrig mer människa än när han ropar från korset i smärta och ångest och frågar varför Gud har övergivit honom. Han som ändå vet allt om vad som sker och varför. Men smärtan kan ändå bli så stor att den pendlar mot hopplösheten. Så i en situation där också en ateist hade ropat efter Gud, gör Gud själv det.

Han har redan sagt åt Johannes och Maria att de nu har varandra, de är son och mor i hans ställe. När långfredagens gudstjänst kommer till de sista orden han säger, ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” blåser prästen ut kristusljuset som annars alltid brinner. Den lilla gesten gör det konkret. Nu är Jesus död. Han kommer tillbaka men nu är han död. Jag sitter allvarlig i min svarta kostym.

På vägen hem tänker jag på Pontius Pilatus. Tankarna har Tomas Bolmes röst, lite forcerad av att spelas upp på 1,5 x inläsningshastigheten. I trosbekännelsen förekommer tre namn på människor: Jesus, Maria och Pontius Pilatus. Här finns inte Judas med, som förrådde Jesus. Inte Johannes som döpte Jesus.

På ett sätt ändå begripligt, det var Pilatus som dömde Jesus. Det är inte oviktigt. Som plågade honom, som det står i trosbekännelsen. Och som själv plågades.

I Matteusevangeliet tvättar Pilatus sina händer efter att ha försökt, men misslyckats, med att rädda Jesus från döden. Och säger till människorna, som kräver att Jesus avrättas, att hans blod är på era händer, detta är ert beslut. Även i Bulgakovs bok är Pilatus plågad och när rådet väljer att skona Barabbas istället för Jesus blir han rasande. Båda texterna visar en person som jag har obehagligt lätt att känna empati för. Tjänstemannen som vill göra rätt, men inte till vilket pris som helst. Och som helst vill att någon annan ska rädda honom så han slipper ansvaret: Jesus själv, judiska rådet, folket, någon, vem som helst. Det är inte vackert men det är sannerligen mänskligt.

På vägen hem fortsätter en forcerad Tomas Bolme berätta för mig om de där dagarna i Moskva när sommarhettan gjorde människorna galna.

Kvartalsrapport Q1 2022

Jag gick in i det här året med nån slags idé om att utsätta mig själv för brister av olika slag. Ett slags fasta men över hela året. (Nästan hela året, slutdatum är när jag fyller 50 den åttonde december.) Jag ville se hur jag påverkas. Någon kommenterade att det är en typisk killgrej, att göra projekt av allt och att ”se vad det gör med mig”. Hm kanske det. Men tjejer då? Följer influencers och tror på horoskop?

Fler än en har använt ordet femtioårskris. Jag tror inte det. Men är öppen för att jag har fel.

Så här såg reglerna ut: Inga kolhydrater (inget socker eller mjöl), ingen alkohol samt träning i någon form varje dag. Köpstopp (även second hand) och jag ska slänga/ge bort/sälja en sak varje dag.

Nu kan jag redovisa effekten av det första kvartalet samt hur väl jag levt efter mina regler.

HÄLSA

Jag har gått ner 12 kg ungefär, så ett kilo i veckan, vilket känns som en rimlig takt. Jag har gått från min tjockkropp till min inte-tjock-kropp. Borde kunna nå min smalkropp i slutet av Q2. Som livstidslång viktpendlare är jag rätt bra på att se gränserna.

Ja det var väl det, av positiva effekter. Känner mig absolut inte starkare eller ”friskare” pga av kolhydratsstoppet. Däremot har det varit otroligt enkelt att ställa om. Dagsfastar ganska ofta (dvs äter på kvällen bara) och är nästan aldrig hungrig. Tänker nästan inte på mat. Det är ganska skönt och ganska tråkigt.

Har sprungit mindre än jag tänkt men tar det medvetet lugnt och långsiktigt. Går desto mer. Snittar 19 000 steg om dagen så här långt.

Att inte dricka alkohol är fruktansvärt tråkigt. Om mina ambitioner spricker så kommer det att vara här, så mycket kan jag säga. Jag saknar att vara full, jag saknar smaken av vin och smaken av Magners cider på fat. Jag mår inte bättre på något vis utan alkohol, bara sämre.

KONSUMTION

Inför året var jag på något slags mingel och berättade då om mina planer, när någon pratade om nyårslöften. När jag sa att jag inte ska köpa något frågade någon ”inte ens el?”. Men jo, jag köper el. Och tandkräm, toapapper, mat och så vidare. Men inget annat. Eftersom jag handlat ganska mycket keramik på olika auktionssajter så har det varit en omställning – men det har gått bra.

Att göra mig av med en sak om dagen – har inte funkat. Jag ligger efter men har i alla fall förberett för att lägga ut saker till försäljning och samlat ihop en hel del saker att göra mig av med på olika sätt så det kommer att bli bättre.

SUMMERING OCH SLUTSATSER

Plus:

  • Det har gått enklare överlag än jag trott
  • Jag har gått ner i vikt
  • Jag har inget sug efter godis och är typ aldrig hungrig

Minus:

  • Livet är väldigt mycket tråkigare utan alkohol.

Prognos:

Jag befarar att jag är tjurskallig nog att fortsätta med det här glädjelösa livet.

😔

Allt bra är dåligt!

Varje år skadas hundra personer så svårt av fyrverkerier, att de behöver sjukvård. Svenska kennelklubben skriver att mer än hundratusen hundar är rädda för oljudet som följer i fyrverkeriernas spår. Även andra husdjur, liksom vilda djur blir rädda. Både skadade människor och rädda djur är dåligt och dumt, såklart. Förr släppte fyrverkerierna dessutom bly, som användes för att få fram den blå färgen, men idag är det förbjudet.

Förändringar i lagstiftningen har tillkommit som förbjuder smällare (bra!) och fyrverkerier med pinne, alltså raketer (dåligt!). Det har också dykt upp otroliga alternativ, med synkroniserade drönare och ljusshower. Snart kommer säkert det visuella intrycket av ett fyrverkeri kunna ersättas helt. Det bästa vore väl om man kollade på det i VR-glasögon och inte skålade i bubbel på tolvslaget utan i kranvatten. Kallt friskt vatten, det finns väl inget godare? Vet du att Stockholm har Sveriges, kanske världens, godaste vatten?

En gång hittades en guldfisk i en övergiven lägenhet i Bankeryd i Småland. Kronofogden, som upptäckt fisken, kontaktade djurskyddet på länsstyrelsen. En djurskyddshandläggare åkte ut som såg att fisken var i dåligt skick och ringde länsveterinären. Man beslutade att fisken inte kunde omplaceras och beslutade om avlivning. Fisken avlivades med ett slag mot huvudet. Man ska inte påstå att vi hanterar djurs liv lättvindigt i det här landet. Och om det är så här vi hanterar en anonym guldfisk, är det rimligt att människans bästa vän (liksom katter och andra djur) har en status som angränsar till människans.  

Jag älskar fyrverkerier. Det är nästan det bästa jag vet. Att på nyårsafton stå på balkongen och se hur det sprakar över hela himlen; att se explosioner på håll och vänta in ljudet. Hur luften fylls av rök och det luktar krut och brända mineraler; barium, strontium, zink. Hur pengar bokstavligt talat går upp i rök på några minuter. Du kan inte spara ett fyrverkeri, du kan inte filma det (såklart kan du det men det är helt meningslöst), det måste upplevas med hela kroppen och det tar slut rätt snabbt. Hela poängen är att det är vackert och förgängligt. Destruktivt.

Jag gillar drönar-och-ljus-shower också men de saknar den viktigaste grejen i fyrverkeriet: Autonomin och individualismen. Att kunna göra det själv. Jag brukar aldrig köpa fyrverkerier utan kolla på andras, för jag är snål och bekväm. Men jag kan gå till ÖoB och byta några hundralappar mot krut om jag vill. Jag behöver inte vara miljardär och/eller ingenjör. Jag kan få himlen att brinna några minuter. Jag är alkemist.

Allt som någon tycker om är också, samtidigt, dåligt. Dåligt för den som gillar det, dåligt för andra. Sprit, cigaretter, droger, bilkörning, bitcoins, religion, semesterresor, en grillad kotlett, pinot noir, kanelbullar, black Friday, smör, bröd, hårdrock och sex.

Det svåra för oss fyrverkeriälskare är att vårt case är så svagt, så opedagogiskt. Är det inte viktigare för mig att hundarna mår bra än att jag får lukta på krut på balkongen fem minuter efter tolvslaget? Va? Det är en så liten uppoffring. Det bästa vore väl ändå att förbjuda skiten helt?

Människans nära relation till husdjuren i kombination med att vi inte kan förklara saker för dem, gör det lätt att se min hållning som direkt ondskefull. Jag begriper att ett djur med en husse eller matte har ett annat värde för dessa än en slumpmässig gris eller ko. För den enskilde djurägaren är det subjektiva värdet ett som motsvarar en människa. En familjemedlem.

Det är, trots det, något som principiellt är lite, lite, lite konstigt med att det är helt socialt accepterat att döda djur (eller äta djur som andra dödat åt oss) alla dagar i veckan – men inte alls accepterat att skrämma dem en halvtimma om året?

Jaja, gott nytt år på er, hur som helst!

Gud, Bengt Lindroos och Ylva Eggehorn

Jo men absolut, det kan vara som Goethe menade, att arkitektur är frusen musik. Mittemot Farsta brandstation, i hörnet av Gubbängsfältet ligger ett tempel av tegel. Lägg örat mot väggen så hör du att den musik som frusit här är lägereldspsalmer. Gör det, på riktigt, lägg örat mot den skrovliga ytan. Arkitekten Bengt Lindroos ritade Söderledskyrkan 1955. Är det vinter känns teglet vassare än om det är sommar, jag vet, jag har provat.

Du hör: Du vet väl om att du är värdefull /Att du är viktig här och nu / Att du är älskad för din egen skull / För ingen annan är som du.

Barfotaböner, utan ironi. Sånger om ett hopp som aldrig tar slut.

Tegel görs av lera som bränns i tusen grader. Så här blir lera till: Magma ur jordens inre tränger upp och stelnar till ett berg. Med tiden nöts berget ner. Det tar väl några miljarder år. De minsta partiklarna av det vittrade berget, så små att vi kan kalla dom för bergmjöl, följer med en flod till en sjö. I det stillastående vattnet segnar dom ner på botten.

Sedan passerar många miljoner år och sjön försvinner, som sjöar gör om man ger dom tillräckligt mycket tid. Det svindlar lite, då vi tenderar att se på sjöar som ganska beständiga. På det sättet är människan precis som abborren. 

Du hör: Det finns ett hopp som aldrig ska gå över / Trots alla ärr av bitterhet och sorg / Ett hopp som ej de mäktiga behöver / Men barnen hemma på sitt eget torg.

Men du kan inte stå där som en idiot med örat mot väggen för länge. Någon kanske ser dig. Gå in i kyrkorummet i stället. Där är tegel ändå upp i himlen. Tegel så högt upp att en del av himlen kommer in i rummet.

Goethe, ja. Inget ont om honom, absolut inte, inget ont om poeter överlag. Men all poesi som behövs, är när man på högmässan på söndagen läser upp namnen på dom som har dött och dom som har döpts. I övrigt är det bara ord i böcker.

En svindel inför möjligheterna i ett liv, en suck över platsen där möjligheterna tar slut och evigheten börjar. Bokslutet, skräddaren som sytt kostymen. Det blir nästan för mycket.

”Axel Benjamin Johansson, vid en ålder av 91 år.”

Årstider. Rakryggade furors ensamhet. Eken som blev till bänkar i rader i kyrkorummet, under teglet. En dag slår den första vitsippan ut och en dag lämnar lupinerna över till rallarrosorna och en dag sitter rönnbären plötsligt på kala grenar, frusna, för där ute, på andra sidan teglet, läggs bara ett år invid året innan, helt osentimentalt.

Gud hör: Herre hör vår bön, herre hör vår bön / svara oss när vi ropar.  

Glasmosaiken i södra väggen är tolv meter lång och tre meter hög och har alla färger som finns. I alla fall alla som räknas. Alla viktiga färger. Innan kyrkklockorna börjar ringa hör man vibrationerna i hela huset från maskineriet som sätts i gång. Som en humlas surrande men tungt som tre ton järn från klockorna.

Jag hör:  Du är på väg, en dag blir natten vit /En dag och stjärnor växer ur hans famn / Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn / Du ser den inte nu, men färdas dit

Jag går hem men kommer tillbaka.

En viktig text om Sverige

Hej på er, jag är en text från Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Förresten, jag kan också vara från Expressens Premium-del. Jag är ett långt reportage som berättar i maklig takt om landet utanför Stockholm. Det riktiga Sverige, med mustiga människor. En långsamt målad fresk, där alla får komma till tals.

Redan innan resan börjar har jag mejlkontakt med en gammal barndomsvän. Vi gick i grannklasser. Idag är han kommunpolitiker i den lilla kommunen och han är först skeptisk till att bli intervjuad. Vi bestämmer oss för att i alla fall träffas.

Pizzeria Al-Fresco hette tidigare Stjärnsunda Pizza och ännu tidigare, när jag och Pål gick i gymnasiet här, Pizzeria Roma. När jag kommer in sitter Pål redan vid ett bord. Något sker i mig när jag ser honom, som är sig lik, och samtidigt känner doften, som är densamma som på Pizzeria Roma. Den glutenmättade doften av fett och oregano är en madeleinekaka. Vi satt här och pratade om att vi ville bort från det här. Han med en Calzone, jag med en Roma Galaxy Lyx utan lök. Ölen kostade 19 kronor då. Jag kom bort från det här men Pål blev kvar. Men inte för att han blev lämnad eller saknade initiativförmåga.

– Nej, jag ville aldrig bort. Så var det, säger Pål. Efter en tafflig pandemi-tvekan först och sedan en hjärtlig kram, sitter vi ner vid samma gamla bord. Inredningen är kvar, det var bara skylten som byttes under åren som gått. Vi har fått in varsin öl. Nu kostar den 55 kronor. Pål säger åt Rahim, som driver Pizzeria Al-Fresco, att skynda sig med pizzan.

– Du vet jag blir så grinig om jag inte får mat när jag är hungrig, haha! Det är tydligt att de känner varandra och att de har sin jargong.

– Jag ville vara en sån som ville bort men jag ville aldrig bort. Det här är min plats på jorden. Det tog mig tjugofem år att fatta att det är okej att vara nöjd med det man har. Och det är väl ditt fel, haha. Det är väl journalister i Stockholm som driver den här linjen.

Jag är den sortens text som låter den här typen av banalt prat flyta på ganska länge. Jag bygger en stämning och en Berättelse. En du sällan läser i riksmedierna. Det blir en walk down memory lane kan man säga. Jag tar, om du vill, ett stycke Sverige och sätter det på bordet, Så betraktar jag det från olika håll. Ändrar ljussättningen. Röker pipa kanske. Går ut en sväng och kommer tillbaka. Går runt det där bordet. Tittar på mitt stycke Sverige och är konfunderad. Känner så mycket kärlek att hjärtat nästan sprängs. Men också ilska. Förakt, rent av. Och sedan skam. Tänk att en kompis från förr är rasist nu och med i SD. Tänk att han ändå är hygglig och kompis med Rahim. Det blir ett finstämt filosofiskt resonemang om klass, förväntningar, drömmar och besvikelser.

Jag är en text som ackompanjeras med bilderna som en duktig fotograf har tagit med en sån där Martin Parr-feeling, tänk Lars Tunbjörk men med ett hjärta av guld. Det här är motiven:

  • Pål och Rahim när dom slänger käft på pizzerian.
  • Lena, Påls sex år äldre fru, som var vikarie åt oss i nian. Hon står framför en bokhylla full av böcker och säger något om att läsningen gör skillnaderna och avstånden mindre mellan oss. Hon bodde i Stockholm i fyra år men trivdes aldrig.
  • Två hyreshus på Falkvägen. Dom ser ut att vara i bra skick men ska rivas ändå. Det kostar för mycket att ha dom stående, säger kommunalrådet Oskar Hedlund (S).
  • Järnvägsgatan (som ingen någonsin kallat för något annat än gågatan) i centrum. Nedlagda butiker, tomma lokaler, en thaimassage, en sushirestaurang, en till pizzeria.
  • Oppositionsrådet i partiet Sjukvård Västernorrland inne på sitt kontor i kommunhuset. Han slukar, ser det ut som, på bilden, en mazarin i en tugga. Han har glest skägg och brinner för sin hemort.

Den här texten böljar fram över sidorna. På något vis är språket samtidigt avskalat och belamrat med adjektiv. Det är en berättarglädje som inte låter sig kvävas av puritanska redaktörer. Ämnet är för viktigt för att beskäras. Är det inte beskärandet av text som lett fram till den platsen vi står på här och nu idag? Polariseringen. När den här texten frågar sin morfar Jari om vargjakt kommer ett kväst muttrande till svar.

Dom ska bygga en padelhall bredvid ICA kvantums parkering. Strandbergs lokaler har blivit en moské, en samlingsplats för den muslimska delen av befolkningen, som kom i flyktingvågen 2015. Vi knackar på. Den här texten är en sån text som knackar på. Som pratar och fikar. Strandbergs var en stor arbetsgivare fram till konkursen 2009.

En bekant som hört att jag är i byn hör av sig. Han vill visa mig en grej. Han plockar upp mig i sin slitna suv och vi åker till Fågelgärdet, en knapp kilometer från Pizzeria Al-Freso. På Falkvägen står två hyreshus, ett av dom växte han upp i. Nu är båda tomma. De ska rivas. Den här texten fortsätter.

Det finns hopp, det finns nyföretagande, det finns jävlaranamma. SD-Pål räknar med att styra kommunen efter valet 2022. Vi är alla människor och det är synd att vi har så svårt att förstå varandra.

Jag är en text som blir som fiktion trots att den gör sitt yttersta för att berätta om något, äkta och utan vinklar. En cyniker hade menat att mitt jobb är att kompensera för bristen på nyheter och daglig rapportering från sydstatsflagge-Sverige. Att den här sortens slött freskmålande kanske framför allt görs för att kunna delas och för att få rika stockholmare att känna något. Att Pål är en statist. Osoft av cynikern i så fall!

– Jag fattar inte vad vi ska med en padelhall här, helt ärligt, säger Camilla Sjöberg, som jobbar i charken på ICA kvantum. Men, fortsätter hon, det är kul att man satsar.

När jag frågar henne vem hon kommer rösta på i valet, säger hon Pål Axelsson. Hon säger inte SD.

– Nej jag röstar  inte på partiet, jag röstar på Pål. Han är på vår sida, känner jag. Oss‚ vi som bor här.

Texten avslutas med ett hoppfullt citat från någon vi har mött innan i texten. Under den, en byline med foto.

H&M borde ta vara på möjligheten att tredubbla sömmerskornas löner

Honda Motorcycles hade på 70-talet ”Yamaha Wo tsubusu!” som sin ledstjärna. Det betyder ungefär ”Vi ska krossa, mosa och slakta Yamaha”. Ganska tydligt. Inte så mycket fokus på hållbarhet och CSR-arbete. Men med ett väldigt tydligt ”why”.

Svenska H&M är en av världens tre största butikskedjor inom mode. Här är siffrorna för 2019: Etta med viss marginal är spanska Inditex, med bland annat Zara, på 28,9 miljader dollar. H&M tampas om andraplatsen med japanska Fast Retailing, med Uniqlo, båda på 21,5 miljarder dollar.

Om du köper en t-shirt från H&M för 49,90 kronor går ungefär 50 öre (1%) till den som syr plagget. Om den personen skulle få tre gånger så mycket pengar, skulle alltså plagget behöva kosta en krona mer (50 öre x 3 = 1,50 kr).

Men, behöver personen alla de pengarna? Ja, det verkar så. En dubbling av lönen (från 900 kr/mån till 1 800 kr/mån) krävs för att den anställde ska ha råd med sjukvård, kläder, boende, näringsrik mat och skolgång för barnen. En tredubbling, till 2 700 kr/mån skulle ge arbetaren och familjen lite marginaler och alternativ. Jo, förresten, om du tycker att siffrorna är höga, är det bra att veta att man arbetar 20% mer i t ex Bangladesh. Det är 48 timmar i veckan, inte 40.

När någon (till exempel Nordea, 2017) påpekar detta för H&M, är standardsvaret ungefär så här: Det är en förenklad bild. Det stämmer inte att ökade priser i butik leder till höjda löner hos leverantörer. Det vore helt fel om varumärken (beställare) skulle sätta löner hos andra företag (leverantörer), det ska ske i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Målet med vårt arbete är att alla textilarbetare ska ha rättvisa levnadslöner, inte bara de som arbetar hos de leverantörer som H&M köper från.

Vad man säger är, att man inte har någon som helst makt att förändra någonting, eller viljan att göra det. Det vore ju som sagt fel om den som beställer något har synpunkter på villkoren hos leverantörerna.

Men naturligtvis har man makten. Naturligtvis kan man ge arbetarna skäliga löner. Men man vill inte. För att vara tydlig: Jag köper inte alls idén om att enskilda syfabriksägare har större makt än världens tre största klädåterförsäljare. För H&M är inte ensamma i att inte ge skäligt betalt till dem som syr plaggen. Inditex och Fast Retailing gör precis samma sak.

Det är dumt, av några skäl. Dels för att våra kläder görs av livegna kvinnor, på slaveriets gräns. Vilket är trist. Dels för att den av de tre aktörerna som först åtgärdar detta och kommunicerar det, också kommer att förändra branschen för de andra två. Och fördelen med att vara först är ju att man kontrollerar saker, istället för att agera reaktivt på saker utanför ens kontroll.

Det pratas ibland om disruptive companies (går inte översätta men du vet vad det betyder) som genom en ny affärsmodell förändrar villkoren på en mogen marknad. Uber för taxi, Spotify för musiklyssnande. Bara den utan bagaget av ett ingrott sätt att göra affärer på, kan ta tillvara på tillfället när det dyker upp. Men just den här marknaden är den motsatta. Här är det bara de stora, traditionella bolagen, som har möjligheten att göra det. För det är de som sitter på all makt – den de själva förnekar att de har.

Jag tror inte att det här nästan-slaveriet kommer att vara hållbart so många år till. Jag tror inte att det är kommersiellt gångbart i ett perspektiv om kanske femton år. Därför borde H&M höja ersättningen för sömnaden av den där t-shirten från femtio öre till en och femtio. Inte för att vara schyssta mot Aashni och Gulab på nån fabrik i Bangladesh. Men för att vara schyssta mot sina aktieägare på lång sikt.

”Snällhet” har inget med saken att göra. Det handlar om att ”Inditex to Fast Retailing Wo tsubusu”. Att ska krossa, mosa och slakta Inditex och Fast Retailing. Det borde gå att samlas kring.

Keep on bynking in the free world

Jag är ganska nyfiken av mig, ibland även på saker som jag egentligen inte bryr mig om, alls. Så när jag läste rubriken Rocker avbryter sin notering på First North på Affärsvärldens hemsida kunde jag inte hejda mig själv. Dels för att det verkligen är ett fånigt namn, Rocker. Och dels: Varför avbryter man en planerad börsintroduktion? (Men också: First North? Det låter som om en styrketränande högernationalist i bar överkropp och någon med ett medelstort onlyfans-konto skulle enas om ett namn på en eventbyrå?)

Rocker startade sin verksamhet 2017 under det snäppet mindre fåniga namnet Bynk. 2019 kunde man, apropå rubriker, läsa denna på Resumé: Kalle Moraeus spoofar Smoooth Dogg – Schulmans byrå bakom Bynks ”Smutt”.

Det är mycket att ta in här.

Kalle Moreaeus är en kerubformad speleman som din pappa gillar. Schulman är Kalle, den minst kända med sitt efternamn, som är delägare i en reklambyrå. Smooth var ett reklamkoncept som Klarna körde. Smutt är… jag vet inte. Jag försöker hitta reklamen men den finns inte. Smuttreklamen är som Trotskij på det där fotot och Rocker är i den liknelsen Stalin.  De har eliminerat reklamen från internet. Det är som att den aldrig fanns.

(Jag vill vara tydlig med att det bara är i den liknelsen som Rocker är som Stalin. Bolaget är till exempel inte från Georgien och har inte godtyckligt mördat miljoner människor och deporterat ännu fler till Gulag.)

Jag förstår inte kapitalismen.

Förstår. Inte.

Så, då var det ute. Jag sade det.

När jag läser moderna högertänkare som Koistinen och Sanandaji, är det som att marknaden och kapitalismen är ofelbar. Och den är ofelbar för att den är så otroligt logisk. Den är också ofelbar för att den inte är sossig, såklart. Men när man är så logisk, och har en sådan laserprecision, kan man inte vara sossig. Då klär man sig i tweed och bor i en stuga i skogen. Man läser Tidskriften Heimdal, Fokus och Aron Flams tweets. Känslor har ingen plats där. Sorry tjejer.

Den där Bynkfilmen av Kalle med Kalle ledde till något slags rekord i anmälningar. Reklamen var tydligen vilseledande och inte måttfull. Det var en reklamkampanj som var så skadlig för annonsören att man inte bara gick full Stalin på den utan även bytte namn på företaget. Kanske förklarar det namnet Rocker. Att det togs fram under en extrem tidspress. Och att vad som helst som inte förknippades med Kalle Moraeus fick duga.

Jag kollar hemsidan och förstår inte riktigt vad Rocker gör. Det är detta jag menar när jag säger att jag inte förstår kapitalismen. Vem investerar i ett bolag som är så diffust? Varför finns det? Jag hoppar till när John Galt kliver ut ur Ayn Rands romansidor och väser: Det finns för att drivna entreprenörer ska kunna disrupta med fintech och bli unicorns.

Och visst. Det står på hemsidan vad dom gör: ”Trygga betalningar mellan privatpersoner”. Hoppas ingen berättar för dom om Swish.

Åren 2019 och 2020 omsatte Rocker totalt 192 miljoner gjorde ett resultat på minus 250 miljoner. Jag var lite löjlig när jag sa att jag inte fattar kapitalismen. Jag fattar såklart att företag med ambitionen att växa snabbt finansieras av en ständig påfyllning av investerares pengar och inte av sin egen vinst, som en annan trött plugghäst med ena hoven i limfabriken.

I sin analys av Rockers prospekt inför börsintroduktionen skriver Affärsvärlden rubriken Rocker – rock bottom. Ingressen lyder: ”Finansbolaget Rocker har misslyckats med tidigare satsningar och söker nytt kapital på börsen att bränna för att bli ”neobank”. Låt det inte bli ditt. Maken till desperat IPO har vi inte sett på länge.”

En insikt sveper över mitt fejs som en kall ilning: Tänk om jag fattar kapitalismen, tänk om jag bara inte fattar Rocker. Tänk om – även om det svindlar – tänk om det är Rocker som inte fattar kapitalismen.

I artikeln kan man bland annat läsa: ”Blancolån står fortfarande för merparten av Rockers intäkter. Bolaget har däremot inga lån i egna böcker utan vidareförmedlar en stor del av ansökningarna till partnern Nordiska. Rocker är dock skyldigt att ersätta Nordiska för samtliga kreditförluster som uppstår.”

Nu kliver John Galt för andra gången på kort tid ut från Och världen skälvde men med ett nytt uttryck i sitt stiliga ansikte (”som inte visade några spår av smärta eller rädsla eller skuld”, med Dagnys Taggarts ord). Han väser inte utan frågar: Men vadå? Dom lånar ut andras pengar? Varför har dom ingen genialisk ingenjör som kommer på något unikt?

När noteringen nu avbryts skriver man ”Noteringen dras tillbaka eftersom styrelsen beslutat att en privat och säkrad runda är det bästa för bolaget i nuläget. Det ger oss förutsättningar för fullt fokus på fortsatt tillväxt”. Jag tänker att fortsatt tillväxt är ett konstigt ordval eftersom omsättningen minskade med 10% mellan 2019 och 2020.

Men vad vet jag och John Galt om kapitalismen eller entreprenörskap?

Rör inte Dogge, han är bättre än alla er

På tidningen ETCs hemsida får man veta varför Dogge var med på ”Svenska Bok- och Mediemässan”, som arrangerades i helgen av ett gäng ytttrandefrihetskämpar av typen Jan Sjunnesson, Katerina Janouch och Runar Søgaard. Jag vet inte varför han var med, eftersom jag inte prenumererar på ETC, men jag är säker på att han hade goda skäl. Och hade han inte goda skäl så är det ändå okej. Jag kan nämligen inte förmå mig själv att tycka illa om Dogge, det går bara inte.

Jag bryr mig heller inte om ”yttrandefrihet” på sättet det används som tillhygge och debatten om den är löjlig. Hallå, vi har yttrandefrihet. Den är inte hotad. Säg vad du vill, på vilken bokmässa du vill, i huvudstaden eller i provinserna, den största risken är att inget händer. Nästan alla debatter är löjliga, kolla bara på gangsterrappen eller på Moderna Museet och Lars Vilks eller Dogge och den här knasiga bokmässan.

Bla bla bla. Snickeli-snackeli-snack.

Varje kväll går Dogge upp på den högsta punkten i Alby och tackar Gud. Tänk på det era urtråkiga debattörer och tyckare. Ta med den informationen i era ekvationer. Han klättrar upp på nån höjd och tittar ut över Albysjön och tackar Gud för en dag till. Det går väl en stig upp dit och det är nog inte så brant. Men det är en liten pilgrimsvandring från radhuset i Norsborg, varje kväll. Det är fint. Och om han sedan står med Dan Park och snackar om Bilderberggruppen så är det ändå lugnt, för han tar på sig sina skor och kläder efter väder, och han går upp på den högsta punkten och han tackar Gud. Tror du Gud bryr sig om bokmässor?

Dogge är för bra för oss, vi förtjänar inte Dogge i det här landet. En person som är konsekvent och saknar baktankar? Vi klarar inte av att processa det. Alla har baktankar, alla agerar utifrån prestige. Alla utom han. Det gör honom också orädd, vilket ju även det skrämmer folk.

Ibland faller han ner i den fälla som är vanlighet och ger sig in i debatter av olika slag. Det händer inte ofta, tack och lov, men det är ändå synd. För han är mycket bättre som aktör än som debattör.

Andra i genren kanske har varit upptagna med äkthet som något slags begrepp att förhålla sig till, som det ligger värderingar i, som man förväntas bry sig om, men Dogge är för upptagen med att vara äkta för att hinna bry sig.

”Cykel på köpet” är integrerad med konstnären Dogge på ett sätt som Robyns Red Bull-content bara kan drömma om. Det finns inget konstlat i den. Det finns inget behov av att vara ”smart” i motiveringen till transaktionen. Cashen dom tas.

På samma sätt är medverkan vid vilket evenemang som helst helt okonstlat. Han kanske pratar med Nordfront men till skillnad från diverse hemska poddare försöker han inte göra karriär på samtal av det slaget. Han bara är där. Antagligen för att han tycker det är kul att vara med när det händer grejer. Kanske bjussar någon på en fika, vad vet jag. Kanske omvänder han någon Ultima Thule-fan, kanske inte. Vad vet jag? Jo jag vet att ni är hemska, som försöker använda Dogge som nån slags projektionsyta för vad ni tycker, oavsett vad ni tycker.

Han går upp på högsta punkten i Alby varje kväll och tackar gud.

Du? Du går fan inte ens till tandläkaren vartannat år.

Medelklassens indiskreta brist på charm

Medelklassen är den drivande kraften i all politisk förändring i Sverige under de senaste 30 åren. Synd bara medelklassen är outhärdlig. Det finns säkert undantag men jag tar mig friheten att generalisera här. En boomer i en Facebookgrupp skrev nyss om en person, som beskrivs som ”zigenare/rom” (roligt att personen är woke enough att i alla fall ta med rom i beskrivningen) och varnar alla i området för att en sådan är UTE OCH GÅR på gatorna NÄRA TRÄDGÅRDARNA och TITTAR PÅ HUSEN. Otroligt olustigt. Varning grannar!

Människor från samma område tillbringade vintern med att åka slalom mellan sörjande människor på Skogskyrkogården på sportlovet.

Och båda sakerna är exempel på samma sak. Det som på engelska heter entitlement men som svenskan inte har något bra ord för. Människor som är så fulla av sig själva att de inte kan relatera till världen i övrigt. Det är inte så mycket en fråga om bristande empati eller ens fantasi, som det är en djupt rotad känsla av att vara berättigad i allt man tycker, tänker och gör. Att med självklarhet ha rätt och förtjänas att tas på allvar.

Slalomåkarna, eller om det var pulka dom åkte, på Skogskyrkogården svarade att det ju är ”härligt att kyrkogården kan vara en plats för liv och inte bara död”. Jag jobbar faktiskt som inköpare/utredare/arkitekt/konsult så jag TROR att jag vet hur såna här grejer funkar OKEJ. Och ungarna ÄLSKAR pulka och det är covidd så jag kommer inte till ÅRE så ska jag vara hemma och förtvina?

Då undrar du kanske: Är det bra för dom här personerna, med den här karaktären, med städhjälp, foodorabud och samma-dag-leveranser från nätapoteken? Nej det är inte bra. Det är superdåligt. För varje sådan sak blir dom värre.

Jag vet inte exakt hur Roms sista dagar såg ut men jag kan tänka mig att det var den antika versionen av exakt detta: Massa självtillräckliga människor som förväntade sig att världen skulle göra som de ville. Som spionerade på folk som var mörkare i skinnet och som pratade skit om sina slavar.

Kanske är detta våra sista dagar. Kanske är det i så fall helt okej.

En poet är bättre än 253 kommunikatörer

Har du varit i Tranemo? Nej, det har du inte. Inte jag heller. Det är väl kanske ett av problemen med Tranemo. Att så få har varit där. Men jag vet några saker om Tranemo kommun. De är till exempel en av få svenska kommuner som inte har någon högskola. Man har heller ingen elitidrott. Klimatet är som i grannkommunen Svenljunga. Näringslivet är inget Gislaved, en annan grannkommun, glor lystet efter. Det finns få problem med gängrelaterad kriminalitet i Tranemo.

Tjänstemännen i kommunhuset är väl som folk är, tänker jag. Fast med lite roligare dialekt. Det är en av tillgångarna i Tranemo. Man har en jäkligt kul dialekt. När vinden blåser från sydväst genom Tranemo passerar den Systembolaget och sedan mellan Team Sportia och Sparbanken innan den får rutorna i Salong Eivor att skaka till. Kanske blåser en servett ner från Orkidé Thais uteservering.

På Fridas Hotell & Bistro nere vid sjön kanske någon klämmer en öl. Glor misstänksamt på biblioteket mittemot. När en dag har gått kommer nästa direkt efter. Varje dag i Tranemo följs av en till dag. Det är obönhörligt. Sjön fylls på med vatten från Jälmån, Månstadån och Toddebäcken men den blir ändå aldrig full. Släkter kommer och går.

Man har även en kommunpoet.

Det är framsynt och som belägg för detta vill jag anföra den här bloggposten. Jag är ganska kräsen och skriver nästan aldrig om småkommuner på gränsen mellan Västergötland och Småland. Nu gör jag det; nu skriver jag om Tranemo. Om myterna som traderas, om Bollamannen och hans vidriga hästar. Om Erik i Hjärlphult och vad som skedde den där natten. Om hon som skulle gå från Stackebo till Larsabo men aldrig kom fram. Otäcka berättelser allesammans. Jag skriver om Ferima Fashion AB och om Servicehuset Gudarpsgården. Allt detta är kommunpoetens förtjänst.

Jämför uppmärksamheten som Tranemo genom denne poet har fått med vad den större provinskommunen Göteborg fått, med hjälp av sina 253 heltidsanställda kommunikatörer.

Till skillnad från Göteborg – och för all del Svenljunga också – framstår dessutom som en rätt skön kommun. Kultur är viktigt här. På riktigt. Man har en kommunpoet. Och han är värd vartenda öre.

Har din kommun en kommunpoet? Inte? Nå okej, men sitt då ner i båten och håll tyst, gubbe lille.