Jag agerar konstruktiv medborgare och kund

Brev till Storstockholms Lokaltrafik, SL, angående förslag på förbättring.

Hej SL. Varje gång jag hör ”tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av” lämnas jag med en känsla av något oavslutat. Jag har därför ett förslag på ett nytt meddelande, enligt nedan.

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Tänk på det, men fastna inte i den tanken. För avståndet är som alla avstånd, bara tomma molekyler som skiljer dig från dina vänner. Mörk materia och mörk energi. Avståndet är vad som placerat oss på den här planeten, med en oändlighet i varje riktning. Tänk på avståndet, för all del, tänk på tomheten, tänk på hur vi alla är löften som aldrig infriades, om bedrifter ingen känner. Tänk på värmen i en raggig blomsterbukett, med tufsiga korta vitsippor, som ett barn har kramat sin hand i en timma eller så innan du får den. Tänk på lukten av den första snön och på hur det känns att gå barfota i daggen en morgon i juli. Tänk på alla gånger du kunde valt något annat men inte vågade. På alla hemliga förälskelser och alla kvävda impulser. Tänk på hur detta, att vara människa, så ofta handlar om att bara ta sig igenom dagen. Att hitta strategier för att mota ångesten och klara av att placera vänster fot framför höger, och sedan vänster igen. Be om sinnesro att acceptera det du inte kan påverka, mod att förändra det du kan, och förnuft att inse skillnaden. Be om någon att prata med, be om misstag som inte gör alltför ont, om märken som inte syns på håll. Be om bra läkkött, om kuvöser och kanske en öl. Stanna till i rörelsen, mellan vagn och platform, och fundera på var du är i livet. Var kunde du varit? Vilka har du sårat för att komma dit du är? Tänk att du kanske har tiotusen dagar kvar. Tänk om du glömde kaffebryggaren på? Tänk om det är din dag idag. Tänk om inget är så farligt ändå.”

Jag har provläst och om man vill ha lite feeling i det så tar det kanske 2 min 20 sek. Det blir lite opraktiskt, det blir det. Jag fattar det, jag är inte dum Men allt kanske inte behöver kunna mätas med linjal, okej?

Vänliga hälsningar, Fredric Thunholm

Annonser

Yo neurotiska reklamen, sluta va så neurotisk

Jag har arbetat med reklam i 20 år. Jag har alltså arbetat som säljare i 20 år. Ingen har så dåligt självförtroende som reklamen. Ingen har så gott självförtroende som reklamen. Jag står på en tunnelbaneperrong någonstans i Stockholm och Guldägget gör reklam för sin tävling, på stortavlorna över spåret, genom att visa bilder och fråga om det är reklam eller konst. Det är mer än gott självförtroende, det är hybris. Vi är säljare som skäms för att sälja. Så vi rationaliserar och vi tar i så vi skiter ner oss. Vi jämför oss helt fräckt med Leonardo da Vinci och Christer Strömholm.

”Detta är konst”, säger vi. ”Och detta är reklam.” Som vore det besläktat på något sätt, bara för att båda använder bilder. Som fanns där ett slags själslig connection. Mest deprimerande är den bakomliggande analysen, så banal som den framstår: Om människor inte gillar reklam så låt oss visa hur fin den kan vara. Då blir ju vi som konst, va?

Reklam och konst är som toppig giftspindling och trattkantarell. Till det yttre kan de vara så lika att det är svårt att skilja dem åt. Men en av dem förstör dina njurar och den andra är supermumsig på en toast.

Estetiken kan vara densamma. Etiken kan det inte. Det är så att säga grundpremissen.

Så här dåligt självförtroende har reklamen: Förra sommaren gjorde Sveriges Annonsörer en reklamkampanj med budskapet ”Reklam inte bara störande”. Där ber reklamen om ursäkt för att den finns samt säger att ”den betalar för teveprogrammen du ser, så att du slipper”.

Tänk om man skulle göra reklam för något annat än reklamen, med den approachen. ”Produkt X – inte bara värdelös.” ”Visst hatar många Y, men inte bara.”

Reklamen säger samtidigt ”detta är (nästan) konst” och ”vi är inte bara sämst”. Jag är säljare och det är okej. Men reklamen är snarare neurotiker än säljare. Den ber om sympati men skulle behöva terapi. Den skulle behöva sluta jämföra sig med annat, sluta vara så jävla ängslig och bekräftelsetörstande. Sluta upp med att hela tiden känna att den behöver motivera sin existens. Tror en säljare att hen är konstnär? Troligtvis inte. Säljaren skiter i konsten. Gör raketen, dansar med en näve i luften och klingar i en klocka så det skallrar i kontorslandskapet.

Se och lär, Guldägget och Sveriges annonsörer.

Disclaimer: Min favoritreklam, alla kategorier, är Four Days in LA, Versaces kampanj för höstkollektionen år 2000. Den består av bilder tagna av fotografen Steven Meisel och motiven är rika, olyckliga människor. Den är nästan chockerande, för den är så osympatisk och sorglig. Som en medveten parodi på det exkluderande i lyx. Det är också ett av mina favoritkonstverk. Bilderna har ställts ut på gallerier, utan Versaceloggan. Men det blir bättre konst med loggan. Kampanjen är så att säga undantaget som bekräftar regeln.

Några rader om akademiens nedläggning

Det är inte ofta det händer att kungen kontaktar mig men idag hände det. Ja, via bulvaner och omvägar, givetvis. Men hovmarskalken hade via pressekreteraren låtit meddela att min närvaro, liksom min diskretion i ärendet, var önskad, på Drottningholm.

”Eh, ja… hm trevligt, tack för att du kunde ta dig tid att, eh… ja det var alltså om de senaste dagarnas, ja, eh, event. Förbaskat trist och… ja, jag är inte den som… eh, hursomhelst. Vad ska vi göra?”

Kungen såg på mig. Såg på mig med de där pliriga gubbögonen som man måste vara gjord av is för att inte älska. Jag hade av något skäl tänkt mig honom kortare, men han var nästan jämnlång med mig. Det var tyst i en sekund.

”Akademien, alltså. Det har ju… det föreligger, kunde man, så att säga… ja du har väl följt med?”

Jag erkände att jag mest följt det på distans men att jag läst Horaces debattartikel på Nyheter 24. Och att jag förstått att det var en smula anfäktat.

”Så, eh, vad gör vi?”

Jag höll på att fråga varför just jag var utvald men svarade istället på, den till fråga utklädda, vädjan. ”Vi gör så här.” Jag såg en glimt av lättnad i de där ögonen.

”Vi lägger ner den.”

Jag märkte att den meningen inte föll i god jord och heller inte var så självförklarande som jag trott. ”Så här, vad gör man egentligen? Dela ut Nobelpriset? Det borde inte vara så svårt att hitta en mer kompetent grupp som löser det om vi säger så? Några som inte kastar det på trubadurer eller obskyra poeter från utdöda språk, utan istället bara ger skiten till Margaret Atwood eller Philip Roth already? Utse två bokhandlare och en biblotekarie.”

”Hm, eh, jo… det kan, ja eh.”

”Så håller man på med ordboken. Den där ordboken. Man har kommit till ”vret” nu va? Det räcker så. Nog! Vi bara stoppar den här utdragna farsen. Om folk undrar något får dom skriva till Språket på P1. Vad har det där åbäket kostat?”

”Nu… den är mycket viktig. Det… jo, ja. Viktigt.”

”Dom säger så på kultursidorna ja, när de ska skriva vad akademien gör. Att den är viktig. Den är inte det. Syre är viktigt. Och nästan allt är viktigare än ordboken. Bröd? Viktigare. Chang Frick? Viktigare. En bra hållning? Munhygien? Rösti? Trängselskatt? Halvdagar? Mönster? Rotselleri? Viktigare.”

”Ja, så kan man ju förstås… det, ja… så.”

”Återstår bara kärnverksamheten: Vänskapskorruption och hunsande, via bidrag, stipendier, honorar samt lägenheter i Gamla stan. Även här kan vi hitta ett bättre system. Det måste givetvis vara lika nyckfullt och förnedrande för alla inblandade. Men det där känner jag folk som kan göra en app som fixar.”

Kungen såg lättad ut. Knappt hade orden sjunkit in förrän han plockade fram två burkar 3,5% och gav mig den ena. Jag lovade att inte säga något om detta. Men ett tips är att hålla ögonen öppna för pressmeddelanden i morgon.

Så minns jag prins Henrik

Den rödkindade prins Henrik af Danmark har lämnat oss. Han var en högljudd men munter gamäng, mer dansk än många danskar, så fransk han var. Han var poet och konstnär och misshandlade sina barn med den principfasta glädjelöshet som bara ett äkta psyko klarar av. Sonen Fredrik vittnade om övergreppen på föräldrarnas silverbröllop: ”Pappa, man säger att den man älskar, agar man. Vi tvivlade aldrig på din kärlek.”

Tiden som han inte la på att misshandla sina barn, ägnade han gärna på bitterhet. Han var bitter över att inte bli kung när han gifte sig med drottningen. Han var bitter över att sonen, kronprins Frederik, stod över honom i rang, hur mycket stryk han än fick. Sa jag att han var poet? Och konstnär? ETT BULLRIGT SKRATT återkommer i många omdömen. HAHAHAHAHA!

Jag minns inte prins Henrik alls. Men när man läser om honom dagarna efter hans död, framträder en ganska tydlig bild av en reaktionär idiot med grandios självbild. (Poet? En definitionsfråga, I guess. Jyllands Posten konstaterar att han ”skriver dikter som imiterar dikter” och kallar det ”iögonfallande banalt”.)

Är det smaklöst av mig att skriva så här, om någon som nyss lämnat ett helt folk av rökande öldrickare i sorg? Eller är det kanske snarare smaklöst av svenska medier att oreflekterat beskriva Henrik som typ en härlig, ständigt ropande, konstnärlig livsnjutare?

Jenny Axelsson i Aftonbladet återger ett av sina egna möten med honom: ”Hans avslappnade stil var befriande och det fanns inget av den där distansen som man ofta märker när man träffar kungligheter”. Hon skriver, imponerat, om en prins som pratade med journalisterna (som han själv bjudit till sitt slott i Frankrike). Barnmisshandeln omnämns av henne som ”en gammaldags syn på uppfostran”.

Det är med hovjournalistik som med lumpen. De som vill ägna sig åt det, är undantagslöst de som är sämst lämpade för det.

Bonus: Hur andra skulle beskrivits av pressen efter sin död, om de bara varit kungliga:

En välkänd hbtq-profil. Alltid nyfiken på ungdomar och hela tiden fördomsfritt vidgande sina kulinariska ramar. (Jeffrey Dahmer)

Den stilige georgiske skomakarsonen som gjorde politisk kometkarriär. Ett spontant yrväder med buskig mustasch och pliriga ögon. (Stalin)

Han älskade människor, i synnerhet sin syster. Men han var också djurälskare nog att utse sin häst till det krävande jobbet som konsul. (Caligula)

 

Inte så himla grön ungdom

I en intervju säger Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström att hon gärna flyger. Även om flyget är den största miljöboven som finns. Det minst gröna, om man vill. “Det viktiga är inte vad jag gör” konstaterar hon lakoniskt. Hon inser också att hon kommer få äta upp detta i debatter. Men hon har svaret klart till sina antagonister. “Fuck you, det är ett fegt sätt att angripa mig.” Nyss var hon på Kap Verde. Men det är lugnt, för det är inte Hannas fel att isen smälter. “Det här handlar inte om Hanna Lidströms liv” säger Hanna Lidström, “utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.”

Damn you, mäktiga och rika män!

Jag erkänner att jag häpnar. Jag trodde att Grön Ungdom var ett gäng beskäftiga plugghästar. Och så visar det sig att de är värsta nihilistiska rökruteklubben. För språkrörets fuck this planet-attityd men framför allt för att styrelse och medlemmar står bakom den. Det krävs en speciell samling unga människor för att enas om att flyga skiten ur det här löjliga klotet.

Det är svårt att föreställa sig en ordförande för Fältbiologerna som brukar asfaltera våtmarker på sin fritid. Det är svårt att tänka sig ordföranden i Djurens Rätt gå runt i en päls och smaska på en kycklingklubba.

Detta är inget fegt sätt att angripa Hanna Lidström. Det är ett förbluffat sätt att berömma henne. Många unga som engagerar sig politiskt hamnar i en rigid principfasthet. Detta håller sig Grön Ungdom långt borta ifrån. Jättelångt. Så långt att man måste flyga dit.

Tysta idioterna! Ta deras pengar!

Om debatten om yttrandefrihet, åsiktskorridor och censur hade varit principiell, hade Kakan Hermanson försvarats av exakt samma människor som Alexander Bard. Nu är det inte riktigt så, va?

Undantag finns, som Mattias Svensson, men på det stora hela är gängen på skolgården desamma som de brukar vara. Okej. Men till saken: Är det rätt att kräva att Bard – eller Katarina Janouch, eller Kakan, eller Kringlan för den delen – ska förlora sin försörjning? Ja, jag vet inte. Jag vet bara att frågan är ointressant och felställd.

I samtliga fall har det handlat om människor som på något sätt lånat ut sin person till en kommersiell aktör. Den enda frågan som är intressant är därför: Hur agerar den kommersiella aktören? Vad tycker TV4 om Bard? Vad tycker Audi om Kakan? Vad tycker Aftonbladet om Kringlan?

Det är uppdragsgivarna som måste agera rakryggat och principfast. Utifrån moral, ekonomiska bedömningar, eller vad de tycker är rimligt. Audi stod inte upp för Kakan. TV4 står upp för Bard. Det går bra att kalla Audi fega. Det går bra att hävda att TV4 genom att försvara Bard, försvarar allt idiotiskt som Bard gjort och sagt och det är inte lite.

Men det är fascinerande förmätet att ondgöra sig över att folk engagerar sig. Även om engagemanget består i att skapa namnlistor som kräver att någon ska sparkas. Speciellt om ondgörandet landar i något om hur hemskt samhället är på väg att bli med högafflar-och-facklor-mentalitet osv. För vad är alternativen? Förbjud namnlistor?

Att folk är idioter, i synnerhet i grupp, är ingen hemlighet. Men de här stormarna kring personer och deras försörjning, är ju bara koncentrat av vad varumärken måste förhålla sig till hela tiden: Vad vill vi förknippas med? Vilka människor lyssnar vi på? Vad tycker vi själva? Har man inte svar på de tre frågorna, har man problem. Hur många Kakan man än säger upp.

Om den aktuella debatten visar något alls, är det att yttrandefriheten finns och fungerar, i en åsiktskorridor som har formen av en handbollsplan och samma takhöjd. Alla får tycka vad de vill och säga det överallt.

Att detta inte passar in i allas berättelse, i synnerhet inte på twitter, i synnerhet inte ett valår, well, det är en helt annan sak. Och personligen tycker jag att alla de jävla gnällspikarna borde förlora alla sina uppdrag och alla sina intäkter, i evig tid, stjärnstopp.

Valår morghulis

Så har vi släpat våra rövar till 2018. Det är valår – och det är som att eoner av tid passerat sedan senast. Då var vi gulliga, oskuldsfulla konfirmander med en tro på kärleken. Nu är vi en satanisk sekt av inavlade nihilister i ett universum som är helt likgiltigt inför vårt öde som art.

Eller, med enklare bilder: Då var vi Jonas Gardells Facebook, nu är vi Hanif Balis Twitter.

Kommer ni ens ihåg hur det var? 2014 var nazism inte en ideologi bland andra. Nordiska motståndsrörelsen hade fortfarande inte haft en enda sommarpratare. Ingen pratade om kulsprutor på Öresundsbron. Det är lätt att bli nostalgisk.

Nåväl. För att valåret ska bli i alla fall lite mer uthärdligt vill jag be alla politiker om en sak: Prata om vad ni vill göra med det här landet. Gör bara det. När journalister frågar om hur regeringen ska se ut efter valet – svara inte på det. När någon undrar hur ni förhåller er till SD – svara att ni inte gör det alls.

Detta är det enda som kan rädda oss.

Beskriv hur Sverige skulle se ut om ni får egen majoritet i riksdagen. Renodla er politiska identitet (i den mån den finns). Vilka principer betyder något? Var utopister! Det är inte detsamma som att vara orealistisk – det är detsamma som att ta demokratin på allvar. Forma inga allianser eller pakter. Sök inte koalitioner. Berätta sagor och sjung sånger.

Journalisterna, sorry, klickonomerna, kommer aldrig att fråga er om det här. De kommer att fråga om just vilka som ska bilda regering efter valet. Deras onda tvillingar på ledarsidorna kommer skriva indignerade drapor om hur ni flyr ert ansvar och bla bla bla whatever. Men ni gör motsatsen då. Kom ihåg det. Ni tar ert jävla ansvar genom att inte med ett enda ord beröra hur Sverige ska styras efter valet.

Det är bara ni, kära politiker, som kan rädda kvar ett uns av värdighet i politiken. Så gör det. Låt det här bli året då ni pratar ideologi och drömmar. Det kommer att bli struligt efter valet, när en regering ska bildas. Det vet vi redan nu. Så låt vägen dit bli en snygg väg, den är ju det enda ni kan påverka. Vad vill ni?