Två saker som slog mig när det uppmärksammades att Hamid Zafar är/var övertygad antisemit och böghatare, är dessa: Det gick väldigt fort att riva ner hela hans liv. Det gick väldigt fort och var väldigt publikt. Men det gick också knappt en dag innan olika människor började påtala detta. Och säga saker som att det var otäckt att alla reagerade på samma sätt. Som att det var ett flockbeteende, ett drev. Men säg mig då vem som skulle gått ut resolut och snabbt och försvarat honom?
Ja, eller, Hamid själv gjorde det i DN. ”Den som är fri från synd är välkommen att kasta första stenen” sa han då. Och, givetvis, eftersom väldigt många faktiskt är och var fria från just antisemitiska och homofoba synder, så kom stenarna farande omgående.
Återigen: Vem skulle, precis när skiten från olika forum kommit ut, och ingen visste om mer var på väg, gått ut och försvarat honom. Sagt ”ja detta är ju dumt såklart, det här med antisemitismen och böghatet, men vi bedömer att Hamid är en toppenkille i det dagliga så vi tutar på som vanligt.”
Fallet påminner om Paolo Roberto.
Paolo och Hamid hade båda, på olika sätt, byggt sig plattformar som riktiga män. Alfahannar med reaktionära värderingar. Paolo ägnade sig åt ”skojbråk” med 16-åringar och matlagning o skämta om pattar, så en lite skitigare och folkligare approach. Hamid var Paolo för folkpartistiska kanslister.
Hamid citerade Jesus om stenkastningen, vilket Joel Haldorf skriver bra om i Expressen. Han pratar om ”billig nåd”, som delas ut lättvindigt och utan ånger. Som Paolo, som var så uppe i sin egen krishantering att han verkade förvånad över att det kunde gå två dagar utan att saker blev som vanligt igen. Han hade trots allt berättat om hålet i hjärtat eller vad det nu var.
Jag tänker prova att hålla två saker i huvudet samtidigt och de är varandras motsatser. Jag tycker att cancel-kultur och deplattformering är problematiskt. Jag förstår cancel-kultur och deplattformering och tycker att det är rimligt.
Först, frågan som definierar allting: Vad tycker du om parkeringsvakter?
Samhället är hyperpolariserat idag och nästan allting hänger ihop. Många till vänster myser när högermänniskor som Paolo och Hamid får stryk. Många till höger lägger allt fokus på att hitta motsvarande fall hos vänstern. (Här går gränsen mellan KD/SD/M och övriga.)
Den som gillar Paolo och/eller Hamid (både före och efter deras respektive fall) ogillar parkeringsvakter. Jag vågar påstå att detta stämmer till nästan hundra procent. Det är nog enklare att hitta en svart svan och en vit springare på samma stadsbuss, än att hitta en Paolo- eller Hamid-skalle som tycker att lapplisor gör ett viktigt jobb som säkrar framkomlighet och ser till att stoppa fusket.
De var alltså i samma ”lag”. Och jag är i andra ”laget”. Full disclosure här, som ni märker.
Att säga upp kontrakt och anställningar och uppdrag när något sker som man tycker är långt över moraliska gränser (faktiskt oavsett åsikt i parkeringsvaktsfrågan) är rimligt, eftersom nästan allting människor gör handlar om att minimera risker. Det är därför svårt, nästan omöjligt, att klandra den som gör det. Lika mänskligt som det är att fela eller vara ett arsle, lika mänskligt är det att vara feg.
Det är också självklart är det att den som fuckat upp måste få fler chanser. Men det är så banalt som åsikt att det blir vulgärt, om det inte åtföljs av tydliga rekommendationer: Hur lång tid ska gå? Vad innebär det att få en till chans? Vad krävs för avbön? Jag tänker att man bör redovisa det för att vara trovärdig.
Om du har läst hit, vill jag tacka dig. Du har precis läst världens längsta intro.
För att jag ens började fundera på detta, berodde på en opinionstext på tidningen Resumé. Den är skriven av Elias Nilsson, som arbetar på konsultbyrån Äventyret, som arbetar med design och digitalisering. Elias skriver:
Tack vare internet så har Paolo kvar sin lojala publik trots att han inte längre får vara programledare på TV4. Tack vare internet så kan han kränga sina grejer trots att ICA aldrig skulle ta in dem igen. I internetvärlden finns inga gatekeepers som håller Paolo borta, och helt plötsligt räcker det med att det finns tillräckligt många som vill ha hans olivolja för att den ska säljas. Så – låt oss fortsätta cancellera folk. Det känns ju bra, men det är lite skitsamma för människor som Paolo Roberto. Ingen kan ta ifrån någon makten att stänga ute en person från sin plattform, men vet ni – det spelar inte längre någon roll.
Och jag tror att det spelar roll. Jag tror att man säljer mer om man har hyllplats på ICA, Hemköp och Coop, än om man säljer från sin egen webbshopp. Även om man har 163 000 följare på Instagram. Jag tror att Elias analys är inkorrekt. Det är en sak att knyta näven när man ser någon lappa en bil. Det är en annan att, när man handlar på ICA, inte köpa tomatsåsen då, utan komma ihåg att köpa den vid datorn när man kommer hem. (Ett resonemang som Mats Georgson för, i en bra (men låst) artikel i samma tidning, alltså Resumé.)
Resumé marknadsförde artikeln på Facebook, eftersom ämnet engagerar.
Det är den mest lästa artikeln på Resumé just nu.
