Olyckor och hästskit

Den mest lästa texten på Resumé just nu, är en debattartikel (sic!) skriven av en copywriter och varumärkesstrateg som heter Marcus Hanser. Den handlar om att det dåliga nu är bra. Du kan bakgrunden: En porrklubb gjorde ett knäppt klipp, av typen som visades i American funniest home videos för tjugo år sedan. Den delades och sågs av många.

Frågan som ställs i ingressen är denna: ”Vad säger det om reklambranschens framtid när den omtalade filmsnutten har fått närmaren en halv miljon visningar?” Det kanske är förmätet av mig, men jag tror mig veta svaret: Det säger noll komma noll komma kokosboll.

Ibland kommer dåliga saker utan kärlek att lyckas få folk att flabba. Är det ett barn som cyklar in i ett tält är det kul för en porrklubb. Det kan finnas tillfällen då någon som faller ur sin rullstol och drattar på arslet i hästskit, skulle ”vinna 100-wattaren på knockout” åt en importör av paintball-ammunition. Men ett paradigmskifte är det inte tal om. Eftersom reklam ganska ofta görs av tänkande och kännande människor, för varumärken som vill förknippas med andra saker än cykelolyckor och hästskit.

Mot slutet skriver Hanser att ”än så länge kan vi bekvämt distansera oss med etiska principer, kutym och branschstandard. Men i det långa loppet finns vi till för att maximera det ekonomiska resultatet för våra uppdragsgivare”.

Well, i det långa loppet är vi alla döda. Men det frånskriver oss inget ansvar här och nu. Att ”maximera det ekonomiska resultatet för våra uppdragsgivare” vore tvärtom det bekväma – om man tänker sig att det låter sig göras med olyckor och bajs istället för budget.

Men det går inte att dra några som helst generella slutsatser av porrklubbsklippet. Hur många delningar och visningar det än får. Så vi kan väl sluta upp att försöka med det. Och istället placera in både klippet och reaktionerna på det i ett sammanhang som är större än reklam.

Ska vi ha dåliga saker som referenser? Och justera kursen efter dem? Är det där vi är? Ultima Thule är bra för att dom sålde många skivor? Flintastek på en radhusgrill är bättre än Fäviken? Vad säger det om framtiden för fine dining att folk älskar flintastekar? Va? Paradigmskifte, schmaradigmskifte.

En kille cyklade in i ett tält! Vänligen ge upp alla ambitioner, allt som värt något, allt som är vackert!

Lär mig om nationalekonomi

OBS! Det här är inte så mycket ett blogginlägg, som en önskan om att någon förklarar för mig hur saker ligger till.

Riksbanken har sänkt räntan till noll, eller till och med mindre än noll, med hänvisning till att inflationen inte stiger. Inflation är att pengar minskar i värde. Köpkraften per hundralapp minskar. Det här är något som händer när konjunkturen är god. Folk tjänar mer pengar och priserna på varor och tjänster ökar.

Så är konjunkturen jättedålig nu? Nja. Inte precis. Jag tittar på Konjunkturbarometern hos Konjunkturinstitutet. Sammanfattning: Det är högkonjunktur utav bara helvete.

En annan definition av inflation är att mängden pengar i ett land ökar. Alltså, ju mer pengar som är i omlopp, desto mindre blir värdet per peng. Som när man behövde fyrtio tusen miljarder mark för att köpa en fralla i Tyskland på tjugotalet.

Inflationen mäts med konsumentprisindex, alltså ett slags snitt på prisnivån. Det kan verka rimligt, såklart, att prisnivån säger vad pengar är värda. Men den största utgiften för hushållen är boendekostnaden och den tas inte med när man skattar konsumentprisindex. Är du med? Det alla betalar mest för, är inte med när det ska räknas ut vad saker kostar. Det är som att prata om havet men bortse från vattnet.

Tittar man på prisutvecklingen på bostäder, och viktar detta mot priserna för bio, öl, nachochips och mjällschampo, skulle man kunna påstå att vi har haft en hög inflation sedan början av nittiotalet.

Men vänta nu, vi sa att inflation skapas när det pumpas ut mer pengar i ett land, väl? Fast inte heller det stämmer. Eftersom det som sker med den ökade belåningen för bostadsköp, är att de enskilda bankerna producerar massor av nya pengar. Ändå ser man ingen som drar till ICA med en skottkärra full av sedlar för att köpa makrill.

När det inte kostar något att låna pengar, lånar folk givetvis pengar. Och om det inte ger något att spara pengar, kommer ingen sund människa att spara pengar. Det riksbanken gör genom att hålla räntan på noll, är alltså dels att avsiktligt elda på priserna på bostäder och öka människors samlade skulder. Och dels att ta bort alla incitament för sparande.

Så, vad någon som är smartare än mig gärna får förklara, är detta: Styrs Riksbankens direktions agerande bara av att de själva har höga bostadslån?  I så fall är deras agerande begripligt men kanske inte helt perfekt ur en etisk synvinkel. Alternativet är ju annars att de är galna och destruktiva, vilket oroar mer.

Voltairekomplexet och samtiden

Nazister har fått okej att vara på plats i Almedalen. ”Det är helt okej”, säger ganska många. ”Annars är ju vi de intoleranta.” Så himla idealistiskt. Det är omöjligt att läsa de replikerna utan att tänka sig en målbrottsröst och en idealistisk elevrådsrepresentant, med trettonåringens samlade livsvisdom.

Det är inte så länge sedan som folk tyckte att det fanns en skillnad i nyanserna mellan en nazistisk åsikt och en, säg, folkpartistisk. Idag är det bara just åsikter, sida vid sida. Och lite nazism har väl aldrig dödat någon.

Om jag hade varit nazist hade jag blivit bekymrad – och provocerad. Varumärket som nyss var absolut ondska, har nu blivit typ EU-skeptiker. Jo, de har uniformer och de vill ha etnisk rensning. Men i djurrättsfrågor står de väldigt nära miljöpartiet.

Nu är jag inte nazist. Jag är heller inte anhängare av jihad och drömmen om ett islamistiskt kalifat. Jag tycker därför att det är så himla konstigt, att samtidigt som vi bjuder in nazister till bokmässor, politikerveckor, bibliotek, äldreboenden, skördefestivalet och poetry slam-galor – så pratas det om att göra det olagligt att ens prata positivt om IS eller att rekrytera medlemmar åt dem.

Här måste vi, i konsekvensens namn, bestämma oss för en linje.

Antingen är nazisterna något som vi bör hantera med den skepsis som kommer med sju miljoner mördade människor och ett förakt mot det öppna samhället. Och IS en grotesk dödskult och ett uppenbart hot mot samma öppna samhälle.

Eller så är nazisterna i vår tid inte så himla farliga. Och IS bara ett gäng entusiastiska men stökiga ideologiskt skolade ungdomar som inte äter bacon.

Det går inte att ha båda.

Hantverksspecial!

Programmering ska börja läras ut i skolan. Kul! Nu får ungarna lära sig koda. Så kan de sedan bli kodare. Som programmerar. Det handlar alltså om ett uppsving för hantverk. Alla kan ju inte bli akademiker eller konstnärer, gubevars, vissa måste kunna programmera chat-bottar också.

Lite otippat applåderas den här idén inte bara av flummiga bakåtsträvare och digeridoo-spelande dårfinkar. Utan av – alla. Företagsledare inom tech/IT skuttar av glädje. Skolpolitiker, oavsett politisk färg, dansar i långa conga-tåg genom kulvertarna under riksdagen.

Jag antar att resonemanget är ungefär: Allt är ju så himla datoriserat idag. Företagen skriker efter kodare. Låt oss börja med programmering i skolan. Låt alla bli lika bra på kodning i grundskolan och gymnasiet, som generationen innan blev grymma hackers av att lära sig använda ordbehandlaren på datorer av märket Compis.

Jag tror så här: Ska Sverige kunna vara relevanta, så kan vi inte tillåta en enda jävel i det här landet att programmera något. I synnerhet inte i skolan. Iställer borde vi satsa maximal energi på att stimulera kreativitet i skolan. I alla ämnen – alltid. Vi borde ha stupid hackathons varje fredag. Vi borde lära barnen att, som jeansreklamen sa en gång, zag when the world zigs.

Programmering är en tjänst som produceras manuellt. Och det görs givetvis mycket billigare i länder som Indien, Kina och Bangladesh än i Sverige. Visst kan vi, med stora statliga subventioner, starta kodfabriker bredvid alla call center i det som Kjell A Nordström kallar för skräpytorna i Sverige. Men att tycka att det är en framtidssatsning? Tja, kanske kändes Kockum och Eriksberg också future proof när det begav sig, jag vet inte.

Jag tror att värden skapas när helt nya saker kommer fram. Om den som kan koda ska uppfinna, är risken stor att den uppfinner något som är en följd av kunskapen att koda. Det blir något linjärt, något förutsägbart. Den som inte kan koda, men kan drömma, bör ha större chanser att verkligen spränga ramar och tvinga fram något nytt. Med hjälp av kodare på andra sidan jorden.

Then again: Coolt om Sverige blir hantverksnationen nummer ett. Mästerkodarnas hemland. Det manuella knackandets imperium. Welcome to Sweden, home of nostalgiska steampunklajvare, som skriver sin sirliga kod på tangentbord av körsbärsträ.

Reklamen är död, länge leve reklamen

En ny undersökning slog i dagarna ner som en bomb bland Sveriges reklam- och medievärld. Undersökningen fastslår att reklam inte fungerar. Alls. Det vill säga, hur mycket företagen än vill påverka oss, så går det helt enkelt inte.

Man kan tänka sig att den här kunskapen leder till en av två konsekvenser: Reklam försvinner helt. Eftersom den inte förmår åstadkomma något, vill företagen heller inte betala för den. Det verkar vara det mest rimliga.

Eller så blir resultatet att reklamen släpps fri. Allt får marknadsföras överallt. Cigaretter och landminor, hasch och brännvin. Eftersom inget funkar, kan alla få försöka.

Personligen hoppas jag (av försörjningstekniska skäl) på det senare.

Undersökningen jag pratar om är gjord av Tänk på döden-institutet och den bygger på effektmätningar av all reklam som gjorts i Sverige de senaste 18 månaderna. Det är alltså inte fråga om stickprover.

Den enda bransch som gjort reklam i perioden är online-casinon och bettingfirmor. Under 2016 investerade dessa bolag (totalt 11 790 st) tillsammans 71 miljarder kronor på reklam i Sverige. Dvs hela den sk ”reklamkakan” som IRM mäter.

Slutsatsen är enkel: Om de här pengarna hade gett en effekt som gått att mäta, hade du inte ens läst det här. Du hade suttit vid ett virtuellt pokerbord. Eller varit inne på din bank i mobilen och flyttat barnbidraget till en megajackpot på Malta.

Du hade inte gått till jobbet, du hade inte matat katten. Det hade ingen annan gjort heller. Faktum är att katten inte ens velat ha mat. Den hade bara velat spela på liveodds.

Det konstateras i undersökningen att effekten av reklamen är på ”sub-homeopatiska nivåer”.

Tråkigt för reklambranschen och företag som fram tills nu har levt på annonsörer. Kul för betting/casino-företagen, som nu kan sluta producera reklammaterial och istället lägga energin och pengarna på att kanske klä in hela Valetta i ett tjockt lager av guld. Eller kanske köpa all mark i hela Afrika.

Se där, två yrken för obsoleta reklamare: Guldspecialist och mark-mäklare. Alla är vinnare i den nya ekonomin.

 

Världens smartaste

Första september 1976 möts Olof Palme och Torbjörn Fälldin i en TV-sänd debatt, i ett fullsatt Scandinavium. Palme är snabb och snärtig. Fälldin är varken eller. Palme spöar sin motståndare gul och blå. Fälldin hummar och brummar. När sändningen är slut släpper Palme mikrofonen i golvet och drar på räkfrossa med Sten-Åke Cederhök eller hur man nu firar knockout-segrar i Göteborg 1976.

Dagen efter är det helt uppenbart att vinnaren är – Fälldin. Strykpåsen! Folk tyckte helt enkelt synd om karln. De ville inte ha den snygga smarta, de ville ha den sävlige. Mondänt intellekt vs. piprökande lantis. Typiskt svenskt att kröna förloraren till vinnare? Nja, jag tror inte det.

Det kan vara så att vi precis har sett början på den smartaste reklamkampanjen någonsin, baserat på ungefär resonemanget ovan. Pepsi gör en film, som är provocerande usel i varenda detalj. Verkligen, varenda detalj. Från taket på skyskrapan, på vilket någon spelar cello på i inledningen ner till minsta lilla gest. Varenda armband på statisterna är noga utvalt för att vara sämst. Kendall Jenners blonda peruk. Fotografen med slöja. Manuset, naturligtvis. Och att misslyckas med produktplacering i sin egen reklamfilm, är direkt anmärkningsvärt.

Naturligtvis mördades filmen. Den strimlades och hackades. Alla var eniga om att det var den värsta artefakt som människan framställt under sina tvåhundratusen år på planeten. Och Pepsi backade och bad om ursäkt. Och de hånades. Och kölhalades.

Pepsi är Fälldin.

Snart kommer den här perfekta stormen i ett Pepsi-glas ha passerat. Kvar är en hel värld som tycker synd om Pepsi. Kanske var det en smaklös reklamfilm, men vi var fan för taskiga mot dem. Jag dricker Pepsi max när jag skriver det här. I butiken höll jag i Cola zero-flaskan, men ändrade mig. Nu funderar jag på att börja röka pipa. Och kanske köpa mig en gård i Norrland.

(Alternativet till den här geniala strategin är, såklart, att Pepsi menade allvar med sin film. Men det är inte ett alternativ som jag förmår att processa ens.)

Professionella nätverk och jag

Jag är sällan på Linkedin. Det är något med det beräknande i hela upplägget som gör mig extremt illa till mods. Vad är man ens för weirdo om man är en person på riktigt och en annan i sitt ”professionella nätverk”? (No offence!)

Jag kan förstå det, om det man arbetar med är ofattbart avancerat. Eller om man gör något totalt okomplicerat. Alltså om man till exempel är specialiserad på en sorts nischad kirurgi eller forskar inom något perifert ämne. Då finns det rimligen en sådan diskrepans mellan vad en arbetsgivare bör veta om en och hur man är när man tar en öl och släpper en fis, att det kan motivera en professionell profil. Eller om man gör något så otroligt enkelt att det måste särskiljas av motsatta skäl. ”Ja, jag packar kassar åt folk på ICA Esplanad. Men det är inte hela berättelsen om mig.”

Men herregud. Dom gånger jag går in ser jag bara folk som är precis i mitten mellan de två. Det är säljchefer och konsulter och revisorer. Produktägare, projektledare och systemvetare. Det vill säga bara folk som borde vara ganska exakt samma personer på jobbet som utanför detsamma. Eller har jag missat något?

Och om man nu brinner så mycket/lite för sitt jobb/liv att man vill differentiera sin framtoning, är det inte lite konstigt hur så många väljer att framstå? Att medvetet bli till en ointressant streber med dålig fantasi, liksom. Eller så verkar man faktiskt smartare av att dela TED talks eller inspirerande citat från entreprenörer och då har jag fel.

Fair enough!

Allt jag ser är ensamheten i det. Det är en sång i moll. Jag förstår att just detta gör mig till en lite olustig cyniker. Folk gör så gott de kan. Vissa vill bjussa på typ Seven smart keys to increase work efficiency och menar uppriktigt väl.

Jag antar att det är nu du ska gå in och hitta mig på Linkedin och endorsa mig för mina skills inom sociopath och loser.