Kvartalsrapport

Det är dags att summera första kvartalet 2019 men det kräver lite bakgrund. Här är ett minne, vi kan börja med det: Jag är 33 år och min dotter vill visa en grej med sin docka. Jag sätter mig ner på huk för att komma i ögonhöjd och när jag reser mig svimmar jag. Jag landar delvis på ansiktet, så när jag vaknar till har jag en påse frysta ärtor mot min begynnande fläskläpp.

Jag vet inte om det berodde på att jag jobbade med att göra presentationer åt en hel armé av mellanchefer just då och jobbade för många timmar om dagen med en miljard samtidiga tankar i huvudet. Men det är, i ljuset av dom tretton år som passerat, inte helt omöjligt.

Jag börjar här, för att visa hur min relation till arbete sett ut genom åren. Jag tenderar att göra det för mycket. Det kostar en del. Jag har försakat dom som jag bryr mig om, i perioder. Och jag mår inte så bra alltid. Men samtidigt, och det är här det blir svårt att förklara, samtidigt gillar jag det. Jag gillar att starta något projekt fast jag inte har tid. Att säga ja när någon frågar. Jag är inte, for the record, bipolär utan helt diagnosfri. Jag är enkel.

Ett minne till, helt nyss: Det är hösten 2018 och jag går igenom stadier av stress. Sitter framför datorn och ser ut som att jag jobbar men är tom, helt tom, från tangentbordsfingrarnas spetsar, in till hjärtklaffarna. Går in ett konferensrum för att jag känner hur jag är på väg att börja gråta så det snorar, utan något som helst skäl. Går ut i köket för att hämta kaffe och kommer tillbaka tio minuter senare med en fortfarande tom kopp och rynkad panna. Gör på en dag vad jag annars gör på fem minuter.

Jag lurar mig själv att tro att det kommer bli bra om jag är ledig över jul.

Jag är ledig över jul.

Det blir inte bra.

Jag blir sjukskriven några veckor, den första veckan sover jag 14 timmar om dagen. Men tillbaks till hösten igen.

Mina barn bor hos mig varannan vecka och dom veckorna höll jag mig i styr på alla vis. Okej jag lagade inte mat. Jag städade inte heller. Och tvättade ganska sällan. Jag hade exakt noll energi kvar när jag kom hem, mer än till att bara hänga med barnen. Men mat kan man köpa färdig och lite damm har ingen dött av.

Dom andra veckorna drack jag mycket vin. För mig var detta i sig ingen big deal. Jag var inte bakis, jag sov bra och jag jobbade (detta var innan arbetsförmågan försvunnit). Vinet var ett sätt att samla ihop mig på. Att slipa bort kanterna. Att ramla mjukt. Det var inget socialt i det, alls. Nästan allt jag drack, drack jag ensam. Det låter så deppigt, att dricka ensamt. Men det var det inte. Det var okej. Det var verkligen helt okej. Ibland gjorde det att jag faktiskt kunde dammsuga ett rum eller tvätta en maskin.

Jag har nu inte druckit en droppe sedan nyår.

Det kom sig naturligt när jag var sjukskriven, jag var ute och gick långa promenader, till typ Sundbyberg från Farsta. Jag behövde inte landa från någon stress, jag behövde bara andas vinterluft.

Jag är inte piggare nu, sover inte bättre och är inte klarare i huvudet eller så. Jag har inte ens rasat i vikt, det hade jag nog hoppats på. Jag har sparat femtonhundra i månaden på vin, men sannolikt slösat bort dom på konstig dyr läsk istället (här kan också förklaringen till uteblivet viktras finnas).

Det är alltså inte någon historia om frälsning. Bara om att ta sig vidare.

En ganska banal berättelse om hur livet, för mig, och för dig som läser det här, och för alla du ser på tunnelbanan, och för alla säljare som ringer dig, är en strid. Bokstavligt talat. Man måste ta på sig den skottsäkra västen och fan vara beredd på allt. Man måste kämpa för att bara göra det man förväntas göra. Vara vuxen och Gud vet allt. Du borde ha en medalj för att du går till mataffären, vi borde skriva sånger om internmöten och tidrapportering och kallprat vid kaffemaskinerna.

Men – och finns det en sensmoral så kommer den nu – man gör det man ska. Man går upp och kommer i tid. Jag vet inte ens varför men jag tror att det är så här: Tusen saker händer varje dag som var och en är ett litet mirakel. Ett löv som var dött och föll växer ut igen. Någon du möter ler. Jag kramar mina barn som är vuxna men dom luktar på något vis ändå som barn. Solen ruskar liv i världen. Allt startar igen.

Det kanske låter löjligt, men världen är vacker och jag är lycklig av att bara vara här.

 

Annonser

Svensk högers rädsla för Greta

Om man gör en global Google trends-sökning på ”Greta Thunberg” visar kurvan inget alls förrän i slutet av augusti förra året då en knappt märkbar puff syns. Sedan dröjer det till december (när hon var hos FN och pratade) innan en första hög topp. Det är alltså tre månader sedan.

Idag är hon någon som inspirerar miljontals andra unga människor över hela världen. Inte till att bara klädsamt knyta näven i fickan eller skriva på snapchat utan faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera; att visa att dom är förbannade på oss som skiter i en grad hit eller dit, eftersom vi är döda när resultatet av det märks*.

På fredagen demonstrerade unga människor på 2 000 platser i 125 länder i alla världsdelar. Den naturliga frågan i sammanhanget blir därför givetvis: Hur hanterar svensk höger detta?

Svaret är: På lite olika sätt. Alla med ett förminskande av henne som gemensam nämnare.

Många genom att säga ”höhöhö hon e ett baaarn vad vet hon om något”? Men allt hon gör är att kräva ansvar. Att hon har bättre koll på miljöfrågor än alla som gnäller över henne –det är helt ointressant. För allt hon gör är att kräva ansvar. Den enda kunskap som krävs för det är denna: IPCC-rapporten från i höstas säger att vi har 12 år på oss att halvera CO2-utsläppen för att klara 1,5 graders-målet. Men istället ökar utsläppen kraftigt. Och vi gör inget åt det.

Andra genom att oroa sig (haha tjena) över att hon är ”en bricka i ett spel”. Vilket är ganska roligt med tanke på att hon är minst lika mycket poster girl för personlig agens som för miljörörelsen. Och har integritet på en nivå jag inte sett innan.

Vad handlar då indignationen om? Triggervarning: Svaren är självklara och banala! Att det är en flicka, såklart. Det vill säga en som är demografiskt längst från dom som traditionellt sett har makt. Det kan man inte ta på allvar. Och hon får sin makt genom att ha integritet och göra sin sak, utan att bry sig om vilka vägar andra tar. Vilket gör invändningarna ganska roliga: ”Hon borde utbilda sig till typ biolog och forska, då kan hon göra nytta på riktigt.” Som att FN, World Economic Forum och en global rörelse inte är att göra nytta på riktigt.

Men mest av allt handlar indignationen om att hon inte är diffus, alls. Hade hennes krav på vuxenvärlden (tydligast symboliserad av dom som menar att det är viktigare att ha ännu en svenskalektion än att vara med i något som lär definiera en generation) varit vaga, skiftande eller orimliga kunde hon ha avfärdats. Nu är dom inte det, så nu kan hon inte det. Och då är vi tillbaka vid ”hon är ett barn” som ett slags argument i sig.

Visst kan man säga att ”vi har skolplikt”. Men snälla. När bossen ni ska besegra är en gravallvarlig tonårstjej med aspergers och flätor, då är inte lösningen att ni ska vara dom som framstår som stela plugghästar?

*Deppig disclaimer: Jag är personligen dessvärre inte så mycket en Greta-skalle som jag är en Roy Scranton-fanboy. Jag tror att det är kört för mänskligheten. Att vi redan befinner oss i undergången och att det, med Predikarens ord, är fåfänglighet och ett jagande efter vind, att försöka stoppa den. Vi borde istället försöka dö i värdiga former. Umgås med människor vi älskar, läsa böcker, samla på vackra saker. Jag tror inte en sekund på alternativ cancervård men skulle hellre somna in på Vidarkliniken än på nya Karolinska.

Jag vill se allt brinna. Och ha platt skatt. Jag röstar på Vänsterpartiet.

Jag var länge ganska säker på att jag inte skulle rösta men jag ändrar mig, eftersom det uteblivna röstandet mest av allt vore en manifestation av att jag inte har något att förlora på någonting.

Min position är solid och säker, jag riskerar inget. Jag är en vit, heterosexuell, man med ordnad ekonomi och alla beslut som fattas av nån politiker är bara krusningar på ytan för mig. Skatten går upp eller ner och jag märker det inte. Rasismen blir än mer normaliserad och institutionaliserad och jag märker det inte. Regnbågsflaggor plockas ner från biblioteket men jag är inte där för jag lånar e-böcker. Havsnivån stiger och det bekommer mig inte. Jag märker inget.

Skälet till att inte rösta är ideologiskt. Jag vill inte vara med och sanktionera det här systemet av partiuppfostrade figurer utan egen förmåga att tänka någonting originellt. Jag vill se det brinna. Jag vill se det kollapsa under sin egen tyngd, av tjocka magar, blöta fisar, tankar av asbest, petitioner av grå betong och en trötthet större än gud.

Jag vill se strukturer gå sönder. Jag vill se skogsbränder. Knäppt det där med skogsbränder; jag kommer ihåg när halva Tyrestas urskog brann upp för massa år sen, hur biologerna var uppspelta. ”Cool!” Jag fattade inte, de borde väl vare deppiga? Men det är massor av spännande, ovanliga och bra saker som händer i sviterna efter elden, tydligen. Nu fattar jag det. Och vill det. Elda upp höger, vänster, GAL och TAN. Bränn kanslier och twitter.

Ganska gymnasial hållning, va? Haha.

Nåväl, det är som det är med den saken. Jag ska rösta likaförbannat. Och rösten ska göra två saker:

Dels ska den landa så långt från SD som möjligt, eftersom folk som är mindre vita än jag kommer få det värre, ju större inflytande de får. Liksom kvinnor och folk som inte är straight. Människor med krångliga namn och konstig läggning, som saknar lyxen att inte märka något.

Dels ska den förändra skattesystemet. Det senare är ju ett problem så jag får lov att vara pragmatisk och få en av två saker.

Här kommer en massa kursiv text. Den är överkurs, det kan du hoppa över.

Om du ändå läser:  I en rimlig värld är skatten på aktivt kapital låg och skatten på passivt kapital hög. Kan jag inte få båda, så får jag ta ett av dem. Aktivt kapital är lön och annat som är typ som lön, till exempel bidrag och vinster i småföretag. Passivt kapital är pengar som är bundna, som förmögenheter, fastigheter och arv.

Det aktiva kapitalet får en platt skatt på 25%. Samtidigt bör grundavdraget vara skithögt, typ 200 000 kronor, och samma för alla. Den som tjänar 180 000/år får då ut hela summan. Den som tjänar 400 000 får ut 375 000 (200 000 + 200 000 x 0,75). Nån plugghäst som fattar matte får reda ut procentsatser men du hajar principen.

Skatten på passivt kapital stiger (eller återinförs, snarare) så den märks. Arvsskatten återinförs och bör vara på 100%. Det kan tyckas utopiskt men innebär ju bara att alla på riktigt får ganska jämlika chanser. Flyktingbarnet med ensam, alkoholiserad morsa har inte gjort något för att hamna där. Barnet till den rika affärsmannen har inte heller gjort något för att hamna där. Båda har fötts, that’s it. Intäkterna (eller exproprieringarna om du vill, haha) hamnar i en fond som folk får en del av när de fyller 18.

Och eftersom Vänsterpartiet står längst från SD och dessutom vill reformera (alltså höja) skatterna i ena ändan och inget parti vill reformera dem i andra ändan (alltså 25% platt skatt och inget löjligt hattande med kronor här och där) så vinner de min röst.

PS! Om något parti föreslår att avskaffa Systembolagets monopol röstar jag såklart på dem. Det vore en effekt av politiken som till och med detta vita, medelålders Trötty Mc Tröttfejs skulle märka.

PPS! Det är bara 27 ”jag” i den här texten men det känns som fler, va?

Håll två tankar i huvudet. Och håll tyst.

Det går inte en dag utan att det kommer rapporter om hur rasistiskt SD är. Den ena grövre saken än den andra. Helt sjuka saker. Förtroendevalda som berömmer Nordiska motståndsrörelsen. Journalister gräver fram historier om hur SD-folk kallar araber för ”jordens avskum” och ETC berättar om hur höga SD-politiker ingår i ett hemligt, nazistisk näteverk. Upprörda människor delar detta på nätet och klipper ihop filmer som visar hur rasistiskt SD är.

Det är verkligen förskräckligt. Och med ”det” menar jag journalisternas grävande och människors delande. (Disclaimer: Även sakerna i sig är förskräckliga.)

Ganska nyss var SD-åsikter något som följde med ett socialt stigma. Vilket är helt rimligt. Då kunde man bekämpa SD genom att trycka upp exakt hur rasistiska SD är, i folks ansikten. Idag är åsikterna legio i alla de delar av Sverige, som GPs ledarsida säger att vi måste lyssna på. Jag lyssnar på dem, i några (stora) facebookgrupper. Det är verkligen arslen vi pratar om. Arslen med medvind.

När övriga partier började ”ta debatten” och medierna började sluta kalla SD ett rasistiskt parti och istället prata om dom som ”migrationskritiska” eller vad man nu hittade på för ord. Det var då vi som inte är rasister förlorade.

Det var den normaliseringen som fick stigmat att försvinna. Nu är det ersatt av en trotsig stolthet. Att vara den som hatar muslimer mest i Lenhovda kommer med en del prestige, vad det verkar. Att vara bästa böghataren i Bräcke blir en del av ens Facebook-liv.

Effekten av alla duktiga (läs det gärna pejorativt här) journalister och alla engagerade antirasister som lyfter upp hur otroligt rasistiska SD-politiker är, blir att man bekräftar SD-väljarnas val.

Den officiella versionen är den normaliserade och putsade. SD som utesluter knäppgökar, osv. Men det viktiga för deras väljare är att de får bekräftat att det informella avtalet fortfarande gäller: Att man röstar på ett parti vars företrädare faktiskt vill bränna moskéer. Vad man än säger i offentligheten.

Så håll gärna två tankar i huvudet samtidigt kära läsare. 1) SD är rasister och det är superdåligt. 2) Alla vet detta. Att påminna om det (eller ”gräva”) är som att avslöja att påven är katolik. Den enda effekten är att de som älskar en riktigt jävla katolsk påve, blir lite mer bekräftade.

 

Där den elöverkänslige Waldorf-ungen blir mobbare

För en tid sedan kom Skolverket med en rapport som visar att elever från friskolornas gymnasieskolor har högre betyg än eleverna från kommunala gymnasier, men klarar högskolestudierna sämre än de kommunala eleverna. Att friskolorna ger bättre betyg än vad resultaten på de nationella proven skulle peka på.

Visst är det märkligt.

Det är ungefär som att stänga in en nihilistisk narkoman med blodbrist, i ett litet rum, tillsammans med ett hekto heroin och en apa som spelar cymbal, och sedan upptäcka att personen dött av en överdos.

Det är ungefär som att ha en stuga i skogen, den varmaste sommaren någonsin, en stuga av trä, så torrt att det liksom knäpper och fnätter i det. Taket? Halm. Du har den stugan, så betsar du den med dieselolja, sedan kastar du nyckeln till stugan, tillsammans med en ask tändstickor, till Gryningspyromanen. Säger åt honom att hålla koll på stället och när du kommer tillbaka efter helgen är stugan nedbränd.

Så märkligt! Lika märkligt som att trä på fyraårige Keaton en t-shirt med texten ”jag har sju intressen, sex och öl” och sedan lämna honom på det genuskreativa dagiset i Midsommarkransen, tillsammans med en en jävla attityd och några Eddie Meduza-skivor, och sedan notera en vagt ogillande blick från personalen.

Det är inte bara eleverna i svenska skolor som mäts på sina betyg. Även skolorna mäts på elevernas betyg. Om en skola har, eller snarare ger, höga betyg, blir skolan i sig en garant för höga betyg. Detta är kalasbra, om de höga betygen beror på att eleverna lär sig mer på de skolorna. Det är inte riktigt lika bra om det beror på att de är friskolor som säljer utbildning och tjänar på att ge eleverna höga betyg. För att de då kommer i god dager och får många sökande. Vilket onekligen verkar vara läget. Och kanske inte är så himla förvånande.

Dock är en sak rolig och det är kommentarerna från friskolorna.

Rektorn för plusgymnasiet i Kalmar, Michael Grenstadius, erkänner problemet, och menar att man jobbar för att minska skillnaden mellan satta betyg och resultat på nationella prov. ”Vi har uppmärksamma detta och ser allvarligt på det.” Alltså, inte att hans lärare sätter för höga hittepå-betyg. Nej, det är istället så att just deras elever blir nervösa vid proven, och presterar sämre där än sina kunskaper. ”Vår analys är att våra elever inte lyckas visa vad de kan på proven – det skall vi jobba med.”

Biträdande verksamhetschef för samtliga Jensen gymnasier, Sofia Taflin, tror att just deras elever har extra svårt för prov. ”Vi har pedagoger som är bra på att individanpassa undervisningen. Men det har man inget för på ett standardiserat prov.”

Det låter som att det inte handlar så mycket om populära skolor, för ungar som går på ridskola och har föräldrar som förnyar sina linkedin-profiler regelbundet. Det låter mer som något slags specialskolor för osannolikt känsliga barn med psykiska funktionsvariationer. Det skulle kunna komma in en synskadad, elöverkänslig unge som stammar, på någon av de skolorna. Ditflyttad från en Waldorf-skola. En unge som måste gå med en käpp och som alltid har en sån där nackkrage på sig. Som inte tål solljus, alls. Och den ungen skulle mobba skiten ur alla de andra eleverna.

Betyg för Arkiteklinjen? Check!

Rustad för livet? Hahahaha not so much.

Släpp de ockulta marknadskrafterna fria

Abdul Al-Hazred är namnet på den jemenitiske poet som år 731 nedtecknade den ohyggliga och förbjudna boken Necronomicon, efter att ha irrat runt i öknen i tio år. Boken är central i det mytiska universum som författaren H P Lovecrafts skapade. Al-Hazred dog genom att bli levande uppäten, av osynliga väsen, på en marknad i Damaskus. Och när vi ändå pratar om araber, låt oss backa bandet till 2010.

Kommer du ihåg sverigedemokraternas reklamfilm inför valet det året? Den visade en hord av kvinnor i burka, med barnvagnar, som springer ner en stackars strävsam, etniskt svensk, pensionär med rullator. En berättarröst säger att all politik handlar om prioriteringar och du som röstar väljer mellan att dra i pensionsbromsen eller i invandringsbromsen. Kvinnorna var som en lavin, som en flodvåg av bidragsslukande biomassa. Pensionären var skröplig men stolt.

TV4 vägrade sända filmen. Jan Scherman hänvisade som ansvarig utgivare till både demokratiparagrafen i radio- tv-lagen och förbudet mot hets mot folkgrupp i yttrandefrihetsgrundlagen.

I ett mejl till partifolket skriver Jimmie Åkesson om filmen att den” illustrerar vad vi menar att valet (borde) handla om – konflikten mellan välfärd och mångkultur. Precis som vi säger i filmen, handlar all politik om prioriteringar – vi kan inte ge allt till alla och då väljer vi svensk välfärd framför massinvandring.”

Då är vi tillbaka i 2018 igen. Och Åkessons retorik används, nästan ordagrant, av justitieminister Morgan Johansson, när han skryter om att unga i Skåne fått gratis kollektivtrafik – tack vare att sossarna dragit i invandringsbromsen.

Mitt Europa bygger inga murar osv.

Jag hoppas att socialdemokratin, vad fan den ens är för något idag, gör exakt samma karriär som Abdul Al-Hazred. Att den först spenderar tio år i Roba El Khaliyeh-öknen, omgiven av tjutande demoner. Och sedan förtärs, av osynliga monster, om inte på en marknad i Damaskus, så kanske Kiviks marknad.

Eller bostadsmarknaden.

Östermalms eget Guantanamo

DN skriver i en rubrik att ”I co-living kollektivet K9 på Östermalm i Stockholm bor 52 vuxna”. Därefter följer en artikel som provocerar mig så till den grad att jag kommer på mig själv med att leta efter en gaffel att hugga i min mjälte. Tack och lov sitter jag inte i köket så jag hittar ingen gaffel. Men jag blir skrämd av min reaktion och jag undrar varför jag reagerar som jag gör.

Kanske är det för att femtiotvå vuxna människor i ett co-living community lajvar alternativt boende och till exempel hyr poddar om fem kvadrat för 6 500 kr i månaden. Kanske är det mitt fördomsfulla antagande att alla femtiotvå kan ringa sin farsa och lösa ett eget boende vilken dag som helst i veckan.

Och visst, exakt den där sortens anglifierade jag-jobbar-på-google-lingo är ju något för Haag-tribunalen att ta tag i. Jag vill bara ta folk som pratar så och släpa ut dem i skogen, ställa dem framför ett träd, och ropa åt dem att visa trädet lite jävla RESPEKT.

Men – så hittar jag exakt vad det är som provocerar.

En av de boende säger att ”i hippiekollektiven var man beroende av varandra för lägre hyra och att laga mat ihop. Man ville vara del av en grupp för att man inte hade en egen identitet. Här är alla individualister men väljer att vara del av en grupp för att det ger mer än bara självförverkligande, en känsla av gemenskap”.

Och det är inte det att personen saknar koll, men ändå sågar grupper av människor, som alla med stor säkerhet hade mer vitala personligheter än subjektet i fråga. Nej, det är det sista ledet. Det om att gemenskap är något utöver självförverkligande.

I Maslows behovstrappa är gemenskap på trappsteg tre av fem och självförverkligandet högst upp. Men för boende co-living kollektiveti K9 på Östermalm i Stockholm är självförverkligandet något banalt och självklart. Det är som att andas, ungefär.

Detta är människor som förhåller sig till jantelagen, som gryningspyromanen förhåller sig till brandskydd.

De bor ihop för att de är så otroliga, unika personligheter. För att samhället utanför inte kan hantera hur sköna de är. De kallar det co-living kollektiv, men det är mer som ett fängelse. Ett fängelse för samvetsfångar. Ett Guantanamo för digital natives som gillar networking och städhjälp.

Skjut mig.