Hej på er, jag är en text från Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Förresten, jag kan också vara från Expressens Premium-del. Jag är ett långt reportage som berättar i maklig takt om landet utanför Stockholm. Det riktiga Sverige, med mustiga människor. En långsamt målad fresk, där alla får komma till tals.
Redan innan resan börjar har jag mejlkontakt med en gammal barndomsvän. Vi gick i grannklasser. Idag är han kommunpolitiker i den lilla kommunen och han är först skeptisk till att bli intervjuad. Vi bestämmer oss för att i alla fall träffas.
Pizzeria Al-Fresco hette tidigare Stjärnsunda Pizza och ännu tidigare, när jag och Pål gick i gymnasiet här, Pizzeria Roma. När jag kommer in sitter Pål redan vid ett bord. Något sker i mig när jag ser honom, som är sig lik, och samtidigt känner doften, som är densamma som på Pizzeria Roma. Den glutenmättade doften av fett och oregano är en madeleinekaka. Vi satt här och pratade om att vi ville bort från det här. Han med en Calzone, jag med en Roma Galaxy Lyx utan lök. Ölen kostade 19 kronor då. Jag kom bort från det här men Pål blev kvar. Men inte för att han blev lämnad eller saknade initiativförmåga.
– Nej, jag ville aldrig bort. Så var det, säger Pål. Efter en tafflig pandemi-tvekan först och sedan en hjärtlig kram, sitter vi ner vid samma gamla bord. Inredningen är kvar, det var bara skylten som byttes under åren som gått. Vi har fått in varsin öl. Nu kostar den 55 kronor. Pål säger åt Rahim, som driver Pizzeria Al-Fresco, att skynda sig med pizzan.
– Du vet jag blir så grinig om jag inte får mat när jag är hungrig, haha! Det är tydligt att de känner varandra och att de har sin jargong.
– Jag ville vara en sån som ville bort men jag ville aldrig bort. Det här är min plats på jorden. Det tog mig tjugofem år att fatta att det är okej att vara nöjd med det man har. Och det är väl ditt fel, haha. Det är väl journalister i Stockholm som driver den här linjen.
Jag är den sortens text som låter den här typen av banalt prat flyta på ganska länge. Jag bygger en stämning och en Berättelse. En du sällan läser i riksmedierna. Det blir en walk down memory lane kan man säga. Jag tar, om du vill, ett stycke Sverige och sätter det på bordet, Så betraktar jag det från olika håll. Ändrar ljussättningen. Röker pipa kanske. Går ut en sväng och kommer tillbaka. Går runt det där bordet. Tittar på mitt stycke Sverige och är konfunderad. Känner så mycket kärlek att hjärtat nästan sprängs. Men också ilska. Förakt, rent av. Och sedan skam. Tänk att en kompis från förr är rasist nu och med i SD. Tänk att han ändå är hygglig och kompis med Rahim. Det blir ett finstämt filosofiskt resonemang om klass, förväntningar, drömmar och besvikelser.
Jag är en text som ackompanjeras med bilderna som en duktig fotograf har tagit med en sån där Martin Parr-feeling, tänk Lars Tunbjörk men med ett hjärta av guld. Det här är motiven:
- Pål och Rahim när dom slänger käft på pizzerian.
- Lena, Påls sex år äldre fru, som var vikarie åt oss i nian. Hon står framför en bokhylla full av böcker och säger något om att läsningen gör skillnaderna och avstånden mindre mellan oss. Hon bodde i Stockholm i fyra år men trivdes aldrig.
- Två hyreshus på Falkvägen. Dom ser ut att vara i bra skick men ska rivas ändå. Det kostar för mycket att ha dom stående, säger kommunalrådet Oskar Hedlund (S).
- Järnvägsgatan (som ingen någonsin kallat för något annat än gågatan) i centrum. Nedlagda butiker, tomma lokaler, en thaimassage, en sushirestaurang, en till pizzeria.
- Oppositionsrådet i partiet Sjukvård Västernorrland inne på sitt kontor i kommunhuset. Han slukar, ser det ut som, på bilden, en mazarin i en tugga. Han har glest skägg och brinner för sin hemort.
Den här texten böljar fram över sidorna. På något vis är språket samtidigt avskalat och belamrat med adjektiv. Det är en berättarglädje som inte låter sig kvävas av puritanska redaktörer. Ämnet är för viktigt för att beskäras. Är det inte beskärandet av text som lett fram till den platsen vi står på här och nu idag? Polariseringen. När den här texten frågar sin morfar Jari om vargjakt kommer ett kväst muttrande till svar.
Dom ska bygga en padelhall bredvid ICA kvantums parkering. Strandbergs lokaler har blivit en moské, en samlingsplats för den muslimska delen av befolkningen, som kom i flyktingvågen 2015. Vi knackar på. Den här texten är en sån text som knackar på. Som pratar och fikar. Strandbergs var en stor arbetsgivare fram till konkursen 2009.
En bekant som hört att jag är i byn hör av sig. Han vill visa mig en grej. Han plockar upp mig i sin slitna suv och vi åker till Fågelgärdet, en knapp kilometer från Pizzeria Al-Freso. På Falkvägen står två hyreshus, ett av dom växte han upp i. Nu är båda tomma. De ska rivas. Den här texten fortsätter.
Det finns hopp, det finns nyföretagande, det finns jävlaranamma. SD-Pål räknar med att styra kommunen efter valet 2022. Vi är alla människor och det är synd att vi har så svårt att förstå varandra.
Jag är en text som blir som fiktion trots att den gör sitt yttersta för att berätta om något, äkta och utan vinklar. En cyniker hade menat att mitt jobb är att kompensera för bristen på nyheter och daglig rapportering från sydstatsflagge-Sverige. Att den här sortens slött freskmålande kanske framför allt görs för att kunna delas och för att få rika stockholmare att känna något. Att Pål är en statist. Osoft av cynikern i så fall!
– Jag fattar inte vad vi ska med en padelhall här, helt ärligt, säger Camilla Sjöberg, som jobbar i charken på ICA kvantum. Men, fortsätter hon, det är kul att man satsar.
När jag frågar henne vem hon kommer rösta på i valet, säger hon Pål Axelsson. Hon säger inte SD.
– Nej jag röstar inte på partiet, jag röstar på Pål. Han är på vår sida, känner jag. Oss‚ vi som bor här.
Texten avslutas med ett hoppfullt citat från någon vi har mött innan i texten. Under den, en byline med foto.
Tänk på döden 