Det finns en bostadsmarknad. Det är så det ser ut. Ett hem är en vara, ungefär som korv, strumpor eller såna fodral man lägger sitt flugspö i när man ska ta med det på flyget. Det är en marknad, men inte en perfekt sådan.
Den som vill köpa en bostad i Stockholmstrakten idag, behöver ha en okej lön men framför allt en miljon eller två att stoppa in. Detta är märkligt och onödigt, eftersom systemet inte behöver det och inte hjälps av det. Systemet är konstruerat för att kollapsa om priserna skulle falla.
Alltså kommer det inte att ske. Eftersom vi då, ganska snart, skulle hamna i ett Mad Max-samhälle där folk skjuter varandra med armborst. Det vore alltså ofarligt att låna ut 100% av priset till folk som kan betala. Eftersom priserna inte kommer att falla och räntorna inte kommer att stiga.
Är detta historielöst? Nej, historien är slut nu. Den fungerar att titta på och kanske lära sig olika kuriosa-grejer av. Men den spelar ingen roll längre för den som vill förstå framtiden. Du tror mig inte? Berätta i så fall för mig om vi har hög- eller lågkonjunktur nu?
Minusräntor är lika konstigt som minusgrader. Alltså inte konstigt alls.
Att bostadsmarknaden ser ut som den gör, beror på att sossar och borgare sålde ut allmännyttan. På så vis kom massor av pengar in i systemet. Detta hade varit okej, om man sagt att man ville göra det för att se till att dom som dragit vinstlotten få tag i en hyresrätt nu också skulle få vinstlotten sälj den och tjäna en miljon eller två. Nu sa man istället att det var för att främja valfrihet, vilket både är en lögn och korkat. Det var ju inte som att det saknades bostadsrätter för den som ville köpa en. Valfriheten fanns där.
Om det hade varit valfrihet som var grejen, då hade man väl istället genomfört en reform som gjorde det enklare för människor som ville äga sin bostad att få ett lån?
Men det fanns, och finns, en märklig fixering vid att ta saker från det offentliga och sälja det till underpris. Det må vara skolor, sjukhus, bostäder, allt möjligt. Det ska säljas, och det ska säljas till så lågt pris att det blir en signal i sig. Man nöjer sig inte med att förändra systemet, man vill också förnedra det.
Man säger: Detta var viktigt för en del av er (i själva verket en stor majoritet av väljarna,) men vet ni, vi pissar på det. Vi eldar upp det.
För de här politikerna är det rationellt, för det är så man förändrar saker med hjälp av politik. Eller, snarare, med hjälp av politiker. Man genomför så stora förändringar, så snabbt, i så stor omfattning, att det inte går att vända tillbaka.
Man bränner skogen och man spränger berget i bitar. Om det leder till något bättre är sekundärt. Det viktiga är förstörelsen. Det viktiga är att ingen kan gå i samma skog igen eller klättra upp på just det där berget.
Fortfarande finns det hyresrätter, även om de är sällsynta, inte minst i Stockholm. När diskussionen om marknadshyror kom upp nyss, var den deprimerande förutsägbar. Samma gäng av högersossar med för långa kavajärmar och borgare med seglarskor på fötterna som ritualslaktat det gemensamma som idé, tyckte att det var kalas. Här fanns en ny sorts skog att bränna. Det ska vara dyrt att vara fattig.
Från andra hållet kom ilskan och klagoropen. Det var ännu sorgligare att se. För protesterna visade exakt hur stor den där förändringen av samhället är.
Jag tycker att marknadshyror vore toppen, för att de skulle göra det möjligt för fler att bo i hyresrätt – med hyror som, om inte sänks, så i alla fall stiger långsammare än idag. Och som kanske kompletteras med förmåner för att locka hyresgäster. Kanske en bilpool? Kanske en swimmingpool?
Diskussionen har förts utifrån premissen att det är självklart med ett underskott av hyresrätter. Det är väldigt dumt. Men det är ännu mer fantasilöst. Det är rent av hjärtskärande. Människor går runt i askan efter skogen, i smulorna efter berget, och gnäller. Det är gnäll, hör ni det. Gnäll, gnäll, gnäll!
På Verbal förlag rear dom ut Aaron Basianis Helautomatisk lyxkommunism och det gör dom helt rätt i. Ingen vill läsa om en annan värld, alla är upptagna med att gnälla på den här.
Så här svårt är det för samhället att bygga en miljon finfina hyresrätter i Stockholm: Inte svårt alls. Det är så enkelt att jag inte ens hittar en bra metafor, för inget annat är lika enkelt. Marken finns, stat och kommun kan lösa byggandet (via byggföretag). Förbjud överklaganden för nybyggnation från ogina grannar och miljökverulanter. Under tre års tid får ingen protestera. Bygg i stan, bygg utanför. Bygg på Gärdet, bygg i Hagsätra.
Sedan, när det finns fler hyresrätter än människor som behöver bostad, då inför vi marknadshyror. Vad har vi fått då? En fungerande bostadsmarknad. Där priserna på ägda bostäder stiger långsammare och där den som inte vill köpa kan hyra. Till priser de tycker är rimliga.
Men allt är som sagt gnäll och förstörelse. Allt som sker, det sker i en värld som inte kan förändras, samtidigt som den förändras snabbare än någonsin. Jag kan inte rösta höger, jag kan inte rösta vänster. Dom säger att vi har en ”regeringskris” nu och det hade varit lugnt om det var så. Men vi har snarare en demokratikris, väl? Eller är det så här det ska vara?
Själv gnäller jag en del också, inser jag när jag läser igenom den här posten. Och jag vill också elda upp skogar och spränga berg; bara andra skogar och andra berg. Och då inte primärt för förstörelsen i sig, men för att bygga bostäder. Trots att det bodde läderbaggar och vitryggig hackspett där nyss. Trots att grannarna klagade.
