Bröderna köper Väsby och Fonus köper Vita Hästen

Två storaffärer i svensk hockey blev precis offentliga. I den ena köper hamburgerkedjan Brödernas Väsby IF som nu byter namn till Brödernas Väsby IF HK. I den andra köper begravningsbyrån Fonus Norrköpingslaget HC Vita Hästen, som från och med nästa säsong kommer att heta HC Vita Arkivet. Affärerna följer en tradition inom svensk hockey där Vetlandalaget Team Boro (idag Boro/Vetlanda HC) satte tonen i slutet av 80-talet.

En vanlig dag för hockeyn, alltså. Den riktiga nationalsporten, med den djärva friskhet som fotbollen saknar. Att avgöra ett nationellt mästerskap genom att låta 16 lag möta varandra två gånger, är skrattretande. Alla vet att man blir Mästare, med stort M, först efter ett meningslöst seriespel om hundrasexton omgångar, varpå åttondelsfinaler, kvartsfinaler och semifinal, spelas i bäst av sju matcher, och finalen avgörs i bäst av elva matcher.

I Väsby är stämningen på topp, inte minst bland fansen. ”Det är samma gäng!”, ropar en glad supporter. ”Inget har ändrats ju! Se och lär, fotbollen! Det gör väl inte så mycket vad laget heter!”

Men några saker har ändrats. Bland annat ska laget spela i hamburgardräkter, så att spelarna ser ut som stora hamburgare. I avtalet står även att alla spelare och ledare som intervjuas måste äta hamburgare, så det smaskar ”ganska mycket, i alla fall mycket nog för att inte kunna igonreras”, som det är formulerat. Förhandlingar pågår med Hockeyförbundet om att få döpa tripping, croschecking och annat, som ger utvisning, till namn på olika dippsåser, vid hemmamatcherna. Matchstraff ska heta srirachamajonäs.  

Vad gäller Vita Hästen och Fonus, säger man från begravningsbyrån att det enda som ändras är namnet, att det nu är Vita Arkivet. ”Ja, sedan kommer matchens lirare att få en kista också, en riktigt lyxig sak. Top-of-the-line om man säger. Denna skjuts ut på isen av gråterskor, som hämtas från en högplatå någonstans. I kistan får sedan matchens lirare hoppa upp och sätta sig och paradera runt arenan. Det är det och namnet. Dom två grejerna.”

Inte bara Väsby-fansen och Vita Arkivet-skallarna jublar, beskedet har även tagits emot med nyfiken glädje hos fans i andra klubbar också.

Annons

Avskyvärda, konstiga Norrland

Jag ska verkligen inte spela märkvärdig här, jag tycker också att norrlänningar verkar lite knäppa. Men jag har precis fått storstryk i grenen ”framställ Norrland som något sjukt och bisarrt” av två olika tävlanden, den här veckan.

Dels såklart regeringens team som såg ut som en dramatisering av Scott vs. Amundsen, filmad i modern tid. Alla var klädda för att kunna lämnas på en blåsig glaciär i två veckor i minus trettio. Det var i själva verket nollgradigt. Kirunaborna själva gick runt i sweatshirt. Om man från regeringshåll vill visa hur lite man kan relatera till landsändan, är det svårt att göra det bättre.

Att man valde att åka hundspann från flygplatsen in till staden, är bara konstigt.

Känslan var, att Norrland är något mytologiskt, snarare än en bit mark norr om Gävle. Terra incognito, platser där allt kan hända. Man kunde inte ens visa tillräcklig respekt för norrlänningarna genom att ha sina Sydpolen-expedition-kläder i rätt storlek. Kristerssons byxor var en halvmeter för långa och låg i konstiga veck längs hela hans vältränade spiror. (Eller så var det typ Balenciaga och skulle vara så.)

Hade regeringen besökt Örebro eller Lidköping i samma, för stora, kläder vid samma temperatur? Såklart inte. Detta var ett sätt att visa Norrland vilken sjuk del av landet det är. ”Tur att ni hittade jordartsmetaller, era freaks, annars hade vi snart sålt er till Ryssland” är vad man kommunicerar.

Okej, sedan, i går kväll började jag se TV-serieversionen av deckardrottningen Kersin Ekmans Händelser vid vatten. Jag har sett ett avsnitt så här långt, fine. Men jämfört med det jag såg, är filmen Jägarna en finstämd berättelse om helt vanliga människor, som kunde utspela sig på typ Liljeholmen.

Händelser vid vattnet är så här långt mindre Den sista färden och mer Motorsågsmassakern. Berättelsen är extremt enkel: ÅK INTE TILL NORRLAND OM DU INTE VILL BLI VÅLDTAGEN ELLER DÖDAD FÖR DET ÄR VAD SOM OBEVEKLIGEN KOMMER ATT SKE.

Jag antar att regeringen kommer att bära synliga vapen nästa gång de hälsar på.

(Som bonus i nepo-baby-debatten noterar jag att elva personer ur familjen August är med i TV-serien.)

Re:Post \ Bullerbyn

Eftersom jag tydligen alltid ligger minst ett år före den allmänna debatten återpublicerar jag en text från april 2021.

PÅ SPANING EFTER DEN DÖRR SOM VINTERFÖRVARATS

Jag minns hur det var när jag växte upp, på åttiotalet, utanför Borås. Det var ett annat Sverige och jag saknar det!

Låste vi dörrarna? Nej, det gjorde vi sannerligen inte.

Varje vår, vid Valdemarmäss, en vecka innan Valborg, skruvade vi loss alla dörrar i radhusområdet där jag bodde. Sedan magasinerades dom hos Lill-Röva, i ett uthus på hans tomt. Vi gick med dörrarna till Lill-Rövas torp, i trotsig parad. Jag minns känslan av att ha öppet hus, ända till sista fullmånen innan Allhelgonaafton, då dörrarna sattes på för vintern.

Bilarna lämnades med öppna dörrar dom också, med nycklarna i. Jag minns så väl en man i grannhuset som en gång tog med sig nycklarna från bilen. Jag tror inte han låste den, men han tog med sig nycklarna. Honom slog dom till han inte stod upp längre. Och då, när han låg på marken, då slutade dom slå. Det var så man gjorde. När någon föll så var slagsmålet över. Eller, just den här gången fortsatte dom, när jag tänker efter. Nu sparkades det och även tillhyggen förekom. Men så var det en osedvanligt märkvärdig jäkel som tog med sig nycklarna från bilen.

Jag fattade att han hade gjort fel. Våldet skrämde mig, men till och med jag, ett barn, fattade att det var priset man får betala.

Cyklarna? Olåsta såklart. Ingen hade kontanterna i plånböcker eller fickor utan pengarna ströddes på gräset utanför husen. När man skulle köpa något kunde man bara ta en femma eller en tia från gräsmattan. Jag minns fortfarande känslan av att plocka upp en daggvåt femma från augustigräset för att gå till handelsboden.

Vi hade också alltid bensin i en dunk, vid varje entré, i varje dörröppning utan dörr, bredvid en ask tändstickor. Hushållets alla knivar, sågar och saxar förvarades enligt seden i det minsta barnets säng.

Det var ett annat Sverige, det var det. Enklare. Ingen höll på med några bögerier och ordet ”chokladboll” var inte uppfunnet än. Det fanns säkert dåliga saker då med men nu är allt bara konstigt tycker jag. Jag önskar att jag var nio år igen och bara fick sitta på en dörr som några starka vuxna bär mellan sig, på väg till Lill-Röva för sommarförvaring.

Gör det mig till en nostalgiker? Det må vara hänt, så arrestera mig då, konstapeln. Jag erkänner mig skyldig till brottet att vilja leva ett enklare liv.

Gör nu inte politik av detta.

Tro är inte kunskap

Det här är en väldigt enkel text, till trons försvar, om att Gud inte behöver några förkunskaper. Och om att jag inte begriper hur tron kan vara begränsande.

I en mycket lågintensiv debatt, har jag läst Kristina Lindqvist i DN och Joel Halldorf i Expressen. Båda kretsar kring frågan om huruvida det går att vara en fritt tänkande intellektuell och samtidigt tro. De landar i skilda slutsatser men har en del gemensamt. Med Halldorfs ord ”varm tonårstro, lägerkristendom och så tjugoårstvivel”. Kanske är det detta om komplicerar tron för dem.

Jag kommer (liksom Lindqvist) från ett icke-religiöst hem. Jag är döpt och konfirmerad men eftersom religionen aldrig var närvarande i mitt vardagsliv så reflekterade jag inte mycket över det. De troende var utanför mitt område. Då hängde jag ändå i perioder med en prästson, hos honom, i prästgården. Han var okej. Vi pratade aldrig om tro. Vi fiskade i bäcken iställlet.

Där jag kom från fanns det frikyrkliga som helt konsumerades av kyrkolivet. De var töntiga och hade töntiga koder och gjorde töntiga saker. Det var inget alternativ.

Jag hade en ”varm tonårstro” jag också men den var aldrig utlevd. Kanske är ”varm” fel ord rent av. Den var ljummen, kroppstempererad. Tron blev aldrig en livsstil eller ens ett sammanhang. Den var mellan mig och Gud. Det här är på 80-talet i en liten ort utanför Borås. Jag kunde själv tänka på hur Jesus faktiskt dog på korset och sedan kom tillbaka. Och på det svindlande löftet till oss alla som fanns i det. Men det var ju inget jag pratade högt om, om man säger så. Är du galen. Det hade varit att riva sönder mitt sociala sammanhang. Jag trodde i alla fall det.

Jag och Gud hade en ständig dialog men det föresvävade mig aldrig ens att gå till kyrkan. Det fanns inget där av det jag sett som lockade. Det fanns ingen kristen person jag sprang på som jag kunde relatera till. Jag inser att det fortfarande, till ganska stor del, är så.

Det kan låta som en svag tro, eller en tro utan investeringar. Och det senare stämmer säkert, men kanske är det därför jag är lika säker – varken mer eller mindre – i min tro idag. Den var aldrig mitt liv, aldrig mitt sammanhang. Den var aldrig min miljö, den kvävde mig aldrig, den satte aldrig upp hinder. Den var och är en tyst dialog.

Nu har jag hittat sammanhang där jag lever min tro, i gudstjänsten. Men jag saknar fortfarande relaterbara människor ur kristenheten, i det offentliga. Tomas Anderson-Wij och Jonathan Johansson, absolut. Kent Wisti har mysig röst och verkar rimlig. Men ofta rör sig debatten, i alla fall på kultursidorna, på en nivå där känslan är att man i alla fall bör ha en teologie kandidatexamen på fötterna för att kliva in i rummet. Eller åtminstone haft en kristen uppväxt, där man lärt sig alla koderna. Som att troende är något som kräver träning och/eller utbildning.

Det finns naturligtvis ett djup i att förkovra sig, oavsett ämne. Men det finns en frihet i att inte göra det. Tro är inte kunskap, det är motsatsen. Det hörs i ordet. När Jesus förbannar ett fikonträd för att det inte bär frukt när han är sugen på ett gott fikon, kan jag läsa det som en historia som bekräftar Jesus mänsklighet. Han är småaktig och brådstörtad. Vad kan vara fånigare (och därför mänskligare) för Gud att göra, än att förbanna ett enskilt träd och se till att det dör. Jag slipper att göra någon krystad tolkning av det som en analogi över Jesus reaktion på månglarna i templet. Han blir förbannad på ett träd, liksom. Get over it.

Det finns en frihet i att inte veta hur saker i texterna ska tolkas utan faktiskt tolka dem själv. Jag ser att det här kan låta antiintellektuellt, men som sagt. Tro är inte kunskap. Det behövs inga förkunskaper.

Under pandemin, när gudstjänsterna var inställda, hölls det utomhusgudstjänster vid Söderledskyrkan, på gräsmattan öster om kyrkan. Jag och några, oftast gamla, människor på vingliga campingstolar, glest utställda. Det var alltid antingen för varmt eller för kallt. Eftersom jag inte kan något om religionen jag själv är en del av, kände jag en (helt felaktig, säkert!) romantisk koppling bakåt till typ Paulus och de första kristna. Det kändes nästan subversivt. Vi satt under bar himmel och trotsade påbudet om inställda gudstjänster.

Jag har nog aldrig känt mig mindre begränsad som tänkande människa än där och då.

Hatet mot Pontus Rasmusson är klassförakt

Att kunna vara en framgångsrik Youtubekreatör och samtidigt ha mage att bo i småländska Ingelstad, i skogen mellan Tingsryd och Växjö? Det duger inte i det Stockholmsfixerade Sverige. Det är som om Jantelagen har ett extra budord här, som säger att du som är från landet ska hålla käften. Annars kommer vi ändå att se till att Youtube kastar ut dig, på väldigt lösa grunder.

Den här texten handlar om Pontus Rasmusson och mediesveriges oförmåga och ovilja att förstå honom. Hur vi kan välja att bara se det negativa. Pontus kunde ha flyttat till Stockholm, som en annan Daniel Redgert, men valde att skapa sin egen karriär i Småland – på sina villkor. Han är, på det sättet, en Beyoncé för killar. Self-made, äger allt själv.

Att bo med sina föräldrar som 24-åring och spendera all vaken tid med samma föräldrar? Problematiskt, därom är alla från Enskede till Vasastan eniga. Det är som att det inte, i mediestockholmarnas värld, går att acceptera att en vuxen människas kärlek till sina föräldrar kan hålla honom kvar hos dem. Personligen tror jag att det handlar om avundsjuka. Vem av oss skulle inte egentligen vilja spela in kreativa prank videos med sina föräldrar?

Betyder det här att jag står bakom allting som Pontus har gjort? Nej. Han har varit lite osmidig ibland och framför allt otydlig i kommunikationen. Inte avsiktligt, men det skapar ändå tacksamma möjligheter att skapa drev, för dem som uppenbarligen inte har några avsikter att förstå människan Pontus Rasmusson.

Pontus Rasumusson fick 1,8 på högskoleprovet. Det är alltså ingen dumskalle vi har att göra med. Hans bolag Rasmus Prank AB omsatte redan 2020 nästan 37 miljoner kronor. Han har fått lilla bronsmedaljen av sjunde storleken för kreativa yrken, av Hans Majestät Konungen, för sitt arbete med att skapa unikt content för olika åldrar. Vid Nobelfesten 2019 hade Pontus Rasmusson 2018 års litteraturpristagare Olga Togarczuk som sin bordsdam. Han är hedersambassadör åt Växjö kommun och han har varit inbjuden som inspiraitonsföreläsare till World Economic Forum i schweiziska Davos. Allt detta är mer än vad Stockholms samlade influencerkår kan stoltsera med. Och ändå är det Margaux Dietz som får en 40 minuters reklamfilm av SVT. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad men det hade varit en stor lögn.

Ni kan inte hantera jobbargubbe från Småland. Det är sorgligt att se.

Den här texten skrevs av en chatbot som fick i uppdrag att skriva en artikel till Pontus Rasmussons försvar, som är lika dum som att skriva att White Lotus är dålig eller att kritiken mot Margaux är överdriven. Jag kallar det bitande satir och skarp samtidskritik.

Ingenting är någonting

Hur dog egentligen Ramses den andre? Det är en lite dum fråga eftersom vi vet svaret, tack vare kol 14-metoden. Han dog av tuberkulos. Vetenskapssociologen Bruno Latour hävdade att Ramses inte kunde dö av tuberkulos eftersom tuberkelbakterien inte upptäcktes förrän 1882. Han menade alltså att uppfattningen av verkligheten är mer giltig än själva verkligheten. Om vi hade kunnat fråga Ramses själv, hade han antagligen inte hållit med. Eftersom det var i verkligheten han dog.

Vi har fått den mest postmodernistiska regeringen i landets historia. Det är ganska kul, lite konstigt och relativt svårt att greppa. De som styr regeringen sitter inte i den, bara det är udda och nytt. Den nitiska perfektion med vilken man har smulat sönder vartenda vallöfte, känns mest av allt som ett konstprojekt av något slag. Man gör sig inte ens omaket att försöka förvirra någon eller glida i ansvarsfrågan. Nävars, du vet. ”Verkligheten kom och stökade till allt. Stökade till vår uppfattning om verkligheten.”

Gängbrotten skulle lösas innan nyår, lät det som i retoriken inför valet. Det visar sig nu handla om nyåret 2034. Tio kronor billigare bensin vid pump blev 14 öre (så det löftet uppfylldes i alla fall till 1,4 procent). ”Inga skatter ska höjas, det kan ni vara säkra på” blev ”vi kommer höja en hel del skatter”.  Inte ens plastpåseskatten försvann.

Det finns ingen verklighet, det finns bara en uppfattning om verkligheten. Det trista är att allting är sånt nu. Vi har politiker som inte riktigt litar på klimatforskarna för att det inte känns bra. Forskarvärlden tycker inte som högerpolitikerna, så plötsligt är det som med medier: Det finns mainstreamforskning och alternativ forskning. Och i båda fallen verkar det vara globalisterna och Soros som styr de förra. Och realisterna som lyssnar på de senare.

Vi är ett land med en regering som styrs av dom som lyssnar på professor Youtube och hänvisar till egenpublicerade böcker. Det är inte bara sorgligt, det är nästan omöjligt att förstå. Om någon hade beskrivit november 2022 för dig, i april 2018, hade du inte trott på ett ord av det.

Jag fattar inget längre och det stör mig lite.

Skorstensfiluren och det hemliga parlamentet

Tror du på mainstreammedia när dom beskyller Ulf Kristersson för långsamhet? Think again. Han spelar the long game, såklart. Men också the fast game.

Jag försökte verkligen att aktivt undvika allt som hade med årets valrörelse att göra. Men det gick liksom inte. Valaffischerna var överallt och det gick inte att slippa undan diverse klipp och rubriker. Ibland råkade jag höra något på radion. Och det jag läste, såg och hörde mest var detta: Ulf Kristersson – som säger att folk kan välja mellan totalt kaos på vänsterkanten eller på hans helt enade och färdiga plug and play-lösning. En röst på Ulfs team, är en röst på att en ny regering tillträder morgonen efter valet, sänker skatten innan september är slut och lägger ner public service innan första advent.

Aldrig förr har jag sett ett budskap av något slag hamras in så frenetiskt som detta: Ulf har detta all figured out. Regeringen är klar, den ska bara presenteras. Detta var Ulfs synnerligen klara och tydliga och intill förbannelsen ofta upprepade budskap. Om någon, dagen efter valet, hade bett mig att summera valet 2022, hade jag svarat: Vi kommer att få se en extremt snabb regeringsbildning. Förlåt, sa jag att vi kommer att se den? Det var fel, den kommer vara för snabb för att kunna ses. Det kan räcka med att blinka för att missa den.

Ena sekunden är allt som vanligt i landet sosse. Nästa sekund är någon evolutionsförnekare skolminister. Man är ute och går, kanske. När man sätter ner en fot, styrs landet fortfarande av protokommunister. När man sätter andra dojan i marken har vi fått en tiktok-polis som justitieminister.

Så snabbt!

Vad Ulf sa i övrigt vet jag inte. Ingen annan vet det heller. Det är som att detta var det enda han sa. ”Fasen vet vad han lovade, rent politiskt”, sa en tant på tunnelbanan, ”men han lovade att det skulle gå raketsnabbt att få en regering eftersom alla i team Ulf var så otroligt eniga.”

Jag ringer en bekant som är professor i statsvetenskap. ”Har några politiker varit så eniga någonsin, som dom är i Ulfs team?” frågar jag. Han säger att det förekommit samma grad av enighet men att det dels är länge sedan och dels inte handlat om val till parlamentet (det pratades om israeliska kommunalval på 60-talet och vissa latinamerikanska delstatsval i perioden 1974-1977). ”Detta”, sa min bekant, ”är det enigaste laget som vi har sett på den här nivån, i modern tid.”

”Men vänta lite”, kanske vän av ordning invänder nu. ”Det har ju gått en månad och vi har inte nån regering.” Och ja, jo. Det är i alla fall vad mainstreammedia vill att du ska tro.

En ganska vanlig manöver, för att kunna utföra effektivt politiskt arbete, utan att bli störd, är det som i Belgien kallas geheimparlement (”hemligt parlament”). Alltså att en nytillträdd regering bildas supersnabbt men agerar i hemlighet under första månaderna!

Det är antagligen det vi ser här. Förlåt, det är antagligen vad vi inte ser här. Min högst personliga gissning är att det bara är för att äga vänstern som man gör detta. Och att vi nog kommer få se en del förvånade miner när man redan har löst det mesta, när man väl kommunicerar regeringen!

Gängen? Upplösta. Inflationen? Smooth. Elpriset? *knäpper med fingrarna* Ah, det verkar som att det är superlågt nu.

Ulf ler sitt charmigaste leende mot kamerorna. ”Har ni tänkt på att man kan kasta om bokstäverna i mitt namn och få ordet ’skorstensfilur’? Inte? Nähä. Men det har jag tänkt på. Jag har hunnit med det också, samtidigt som ni alla losers har gått runt och undrat varför det aldrig blir någon regering.

Min oändliga generositet

Det här inlägget kräver lite förkunskaper. Det kan bli en smula obegripligt om du inte först läser den här krönikan i Affärsvärlden. Och sedan den här artikeln – med denna text som bonusmaterial. Okej? Nu vet du vad som har skett. Jag kommer nu hantera det på det enda sätt jag känner till.

Med oändlig generositet.

Förlåt för en liten utvikning här, men en gång blev jag stoppad av en gubbe på gatan. Han såg lite härjad ut. Och han undrade om jag kunde avvara en hundring och började veckla in sig i en historia om pengar till buss och vad det nu var. Jag bara lade min hand på hans axel och hyssjade åt honom och sen plockade jag fram en… tvåhundring! Dubbelt så mycket som han bett om! Sen köpte jag ett paket cig åt honom – och ett par nya brallor! Jag skaffade honom ett fadderbarn, i hans namn, men kopplat till mitt autogiro. Köpte en apelsin, gav den till honom och sa ”ta den”. Sen skildes vi åt.

”Jäkligt generöst” kanske du tänker nu. Ja, kanske det. Jag ser det inte så, det är en naturlig grej. Sensmoralen är att det där bara var en vanlig dag för mig.

Okej, tillbaka till SJ-grejen nu igen då. Jag kommer nu att bjussa på några råd till ledningsgruppen om hur man kan hantera sådana här situationer om det skulle dyka upp fler av dem. Man kan säga att jag ger dem en metaforisk tvåhundring och ett symboliskt fadderbarn.

SLUTA I TID | I det här fallet började det med att säljchefen undrade om jag vill ses och prata. Jag svarade att jag gärna gör det. Case closed! Vi ses, jag frågar varför han ville dra in min arbetsgivare, han skyller SJ:s problem på Covid-19, vi går vidare med våra liv.

OM MEJL vs. TELEFON | Varning! Det är inte så att mejl försvinner efter ett tag. Den du skickar mejlet till, har kvar det så länge den personen vill. Det står också när det är skickat. Det är lurigt med mejl, på det sättet. Det här är oftast lugnt ändå, men om du tänker hota någon eller kanske uppmana någons chef att bryta mot grundlagen, då är det bättre att du lyfter luren.

OM BARBARA STREISAND-EFFEKTEN | Googla den.

OM ATT UPPTRÄDA SOM EN FÖRORÄTTAD MEDELTIDA KUNG | Gör det helst inte alls. Om ni ändå vill göra det, gör det roligare. Skicka bud med gycklare och sånna grejer.

KOMMUNICERA | Tror det är bra om säljchefen synkar med presschefen innan han gör något. Är säker på att säljis kan få bra tips av pressis, men det förutsätter ju kommunikation dem emellan som sagt.

OMDÖME | Ha ett.

TÄNK PÅ DÖDEN HAR HELA LISTAN PÅ TURKIETS KRAV SOM SOSSARNA GODKÄNT

BREAKING NEWS

Det är locket på, hör du det? Kommer det här ut så är vi fan körda, helt körda.” Sossarnas kanslichef Lisa Hedin brukar se ut som ett piggt nordiskt yrväder i en ACO-reklam men nu har hon något jagat i blicken och mimiken är liksom… lite laggande? Jag svarar att jag naturligtvis tiger som muren. Men hon borde veta att jag, som lever mitt liv för journalistiken, inte kan ge några löften om tystnad. Mig äger ingen! Jag tänker därför att hon innerst inne vill att det kommer ut.

Hon lämnar mötesplatsen hastigt med bestämda men lite ostadiga steg.

”Heeelt jävla körda, hör du det?”  hinner hon ropa i min riktning innan hon kliver in i den väntande Säpobilen.

Hon kontaktade mig för att gå igenom ”hela listan med krav” från Turkiet för att godkänna Sveriges Natoansökan. Den listan som Sverige nu har godkänt. Och det visade sig att den var längre än vad som kommunicerats i media. Ganska mycket längre.

Jag vet inte ens vad jag vill att du ska göra”, sa hon när jag satte mig vid hennes dator och läste punkt för punkt. ”Jag ville nog bara dela det med någon. Du vet, ibland kan det bli lite för mycket att bära med allt ansvar. Och snart är det Almedalen. Jag har blivit nåt slags alltiallo här nu. Det ska köpas rosévin och Thorvaldsson ville ha ‘några kul grejer’ att säga på Dagens Medias DJ-battle.”

Hennes klagosång fortsatte men jag riktade mitt laserfokus mot den tirad av ord som glider fram över skärmen. Jag memorerade allt med mitt fotografiska minne.

”Ja det var… som fan”, är allt jag får ur mig. Strax därefter hade hon tågat ut.

Detta är hela listan med krav, utöver det som tidigare kommunicerats. Allt godkänt och underskrivet av Magdalena Andersson, notabene:

  • 0,5% av Sveriges BNP ska gå till IS
  • Ulf Kristersson måste jobba fyra veckor i sommar i Ankara och/eller Istanbul som en sån där guldstaty som står helt stilla och så kanske plötsligt rör sig så ett en söt tjej som går förbi blir skraj. Pengarna han får in ska finansiera en turkisk kokbok som ska skickas ut till samtliga svenska hushåll.
  • Vi åtar oss att utvisa 900 personer varje dag till Turkiet, personer som kanske inte är terrorister men som har varit lite störiga i olika sammanhang. Det behöver inte handla om störighet riktad mot turkiska intressen utan kan vara typ folk med ryggsäck på en full tunnelbanevagn.
  • Statyer på Kemal Atatürk ska resas på alla torg i Sverige. Materialet ska vara lego och Mustiga Mauri kommer vara projektledare.
  • 9 mars ska vara Salt Bae-dagen och då måste alla sjukhus i Sverige vara stängda
  • Svenska butiker får inte ha fasta priser längre, all försäljning ska ske genom att affären begär ett vansinnigt pris (”ETT ÄPPLE?! DU SKA FÅ ETT BRA PRIS! DET BLIR ELVAHUNDRA KRONOR!”) som man sedan ska tjafsa om och kanske dricka lite te innan man landar i att äpplet kostar sju kronor.
  • SVT:s ”Året med kungafamiljen” ska under de kommande tio åren ha temat ”turkiskt gästabud” med mustiga kryddor och mystiska berättelser ur arabisk folklore
  • Talmannen måste bära fez
  • Alla som ser en journalist måste dra dennes röv i dynga
  • Originalkassetterna till Harpos låt Moviestar ska fraktas genom ett regnigt Europa i en karavan med vita corgihundar, för att låsas in i ett relikskåp i blå moskén i Istanbul
  • Varje svensk ska få en limpa cigaretter av staten på sin 13-årsdag
  • Om en svensk möter en turk på neutral mark måste svensken utföra tre tjänster åt turken
  • Sverige måste upplåta 500 säsongsbiljetter till Skara Sommarland åt Turkietfinansierade IS-soldater som är lite slitna
  • Turkiet kommer att kontrollera Ölandsbron och inte släppa över någon som ser bögig ut
  • Försäljningen av elbilar i Sverige stoppas med omedelbar verkan. Vidare måste alla bilar använda tutan minst 20 gånger per dag, annars imploderar bilen och föraren står där med arslet bart
  • Varje statsbesök som görs av en svensk representant måste inledas med orden ”Jag kommer från rövlandet Sverige där kurder får gå i skola och vi har könsneutrala toaletter”
  • Ingen sommar utan reggae

Ett gnäll och skjortan är tom

Jag tycker om att det är subversivt, ja samhällsomstörtande rent av, att inte göra något. Jag tycker om det, eftersom jag ändå är för trött för att göra något men det känns lite sexigt att vara samhällsomstörtande. Det är för varmt för aktivism. Att inte göra något hotar systemet. Det sätter hederliga företagare på pottkanten och den delen är verkligen dålig. Alla som tagit lån och hyr lokaler och köpt in lager av saker, byggt drömmar och jobbat hundra timmar i veckan. Mitt hjärta går i tusen bitar för alla dom. Men jag gör inget.

Jag köper inte kläder, tänker inte resa nånstans i sommar. Unnar mig inget, dricker inte ens. Klipper mig knappt längre. Ser ut som om Bockstensmannen och han i grottbjörnens folk skulle ha ett barn tillsammans. Och att dom lämnat in det barnet på ett Waldorfdagis och sen glömt bort det och hittat det efter fyrtiofem år.

Och ursäkta den tråkiga tonen, men har du tänkt på att du kan sänka dina matkostnader genom att helt enkelt äta lite mindre? Kanske inte mumsa i dig en portion till, din gottegris. En bra sak med att äta mindre är att du kommer känna att du kan träna mindre. Rent av säga upp gymkortet. Inte köpa nya löparskor. Bara ligga och göra ingenting while also breaking the system.

Jag har ingen bil. Det är också ett bra tips: Ha ingen bil. Cykeln fick jag av en bekant.

Om alla anammade min lifestyle hade systemet faktiskt kollapsat. Vi hade haft minustillväxt och i Farsta Centrum hade Hemköp, Apoteket och ÖoB varit de enda butikerna som var kvar. Det hade varit en otroligt trist värld, tänker jag mig. Ja det är väl antagligen tur att jag är freaket och ni andra dom normala.

 Jag gissar att jag bara menade att ni får vara försiktiga med gnället nu i inflationstider. Jag säger inte att ni gnäller en massa nu eller så, absolut inte! Jag försöker bara vara lite proaktiv här. Mota Olle i grind, okej. Inget gnäll så länge ni lever high life! Inget klagande samtidigt som ni köper jackor och grillkol.

Så keep on going. Men ett gnäll och skjortan är tom.

Herregud vad varmt det är.