”Vad i helvete?” Häpen släppte jag ner bunten med papper på bordet. Eller gled den ur min hand? ”Jag… jag fattar inte. Det här… alltså. Det är så radikalt. Och emot allt ni står för?” På andra sidan bordet satt alliansens fyra ryttare, förlåt, partiledare. De var klädda som ett SWAT team från Navy Seals i en amerikansk nittiotalsfilm. Janne hade till och med svarta streck målade längs kindbenen. Ebba drog sista blosset på en cig, släppte fimpen i en tom ölburk framför Annie. Det fräste ur burken. En rökring löstes långsamt upp i luften.
Anna såg på mig med smala ögon. Hennes röst var mörkare än på TV. ”Vi fattar om du tycker det är fucked up. Men vafan, vi är också människor. Vi tänkte bo på den här planeten ett tag till. Vad ska vi göra, liksom.” Jan hostade till av röken. ”Juste. Vafan trooor du?”
Svaret var att jag verkligen inte visste vad jag trodde.
Förlåt. Vi får börja från början. Några dagar tidigare hade en pålitlig källa skickat ett utdrag ur Moderaternas kommande valmanifest till mig. Fair enough, jag får saker skickade ibland. Men detta? Det var som ett stycke dadaistisk poesi:
Åtgärder för fler jobb
Obb bobb, obb bobb
kobb! obb!
Likeli pikeli obb rasta, excj hombel okkle
Sol sol lungo ristol kalleja
molla mo kalla
Hack!
boo obb
o / o / o / o / b / b
anlogo – bung
Arv olewqo fmekjol
el
el
ortan ploink
PLONIK PLOINK POLL
Jag hade såklart inte trott på att det faktiskt var från manifestet. Men så skickade en annan källa (som jag vet inte känner till den förra) samma text. Nu från stycket under rubriken ”En levande entreprenörslandsbygd” i Centerns kommande valmanifest.
Jag satte en bekant på att rota på Liberalernas och Kds servrar, och mycket riktigt fanns den bisarra texten även i deras kommande manifest. Vad kunde det betyda? Eller, texten betydde ju inget. Men vad betydde det att den fanns hos alla allianspartierna?
Nästa morgon väcktes jag av att en maskerad person lade sin hand över min mun medan en annan tryckte ner min kropp mot sängen. Två lite knubbiga ninjor, med snälla ögon i maskernas smala springor. ”Ta det lugnt. Vi vill dig inget illa. Vi vill bara att du ska veta.”
När jag slutade kämpa emot, släppte de mig, långsamt, och tog väck handen från min mun. ”Du är den enda trovärdiga kanalen som finns kvar. Lyssna.”
Jag var yrvaken och arg men lyssnade. De berättade att det som tidigare var Alliansen nu bytt namn till Keeping it Real Alliance (KIRA). Och att deras agenda var att rädda mänskligheten.
”Jaha” sa jag trotsigt, med bruten morgonröst. ”Genom sänkta skatter och abortförbud då eller?” De tittade på mig, medan mitt dåliga försök till en snärtig replik föll till golvet som en blöt strumpa. Sedan såg de på mig, med med hälften irritation och hälften medlidande. ”Du vet verkligen ingenting, va?”
Lite senare satt vi i köket och drack kaffe. Ninjorna hade tagit av sina masker. Jag kände igen dem på ett diffust sätt, jag gissade att det var ledare för några av ungdomsförbunden.
”Allt är en del av något större.” Den ena ninjan pratade med ostsmörgås i munnen. ”Och det började redan 2004. Vafan, låter det troligt att de skulle bada i en badtunna, haha? Hos Maud?” Han skrattade så smulorna flög ur munnen.”
Sedan har det fortsatt. Se på mängden av bisarra förslag. Se vad Björklund gjort med skolan. Verkar det vara på riktigt tycker du?” Fler smulor flög ur munnen. Som en pytteliten snökanon.
Ninja nummer två fortsatte. ”Nuon! Haha! Och alla vårdcentraler som såldes för en back öl och en örfil!” De fortsatte skratta när de lämnade mig i lägenheten. Jag skulle få veta mer snart.
Därför stod jag nyss och väntade i hörnet Prästgatan och Ankargränd. Jag hade fått adressen i ett sms. Jag vet att marken under Gamla stan är full av kulvertar mellan riksdagskanslier och riksdag. Här finns innebandyhallar, underjordiska bibliotek, snabbmatsrestauranger och ett vattenfall. Några av de äldre salarna har hackats fram ur berget av troll, riktiga troll. Och det sägs att Miljöpartiets Kjell Dahlström levde i underjorden hela mandatperioden 98-02. Och sedan blev galen när han såg solen igen.
Plötsligt öppnades en dörr på glänt. En gubbe med krum rygg och pliriga ögon gjorde en gest som sa åt mig att kliva in. Vi gick en brant trappa ner. Gubben gick före mig, med en lykta i handen. Jag fick gå fort, genom vindlande gångar, för att hinna med. Så plötsligt stannade han framför en dörr. Eller en port, snarare. Han knuffade upp den och föste in mig. Det var mörkt därinne och ögonen gjorde sitt bästa för att se – innan någon tände upp så jag bländades av det starka ljuset från kritvita lysrör.
Så satt jag där. De fyra partiledarna i sina svarta SWAT-uniformer granskade mig. Ebba lutade huvudet åt sidan och tände en cig. Ingen sa något innan Annie kastade åt mig en bunt hophäftade A4-papper. ”Här. Läs det.”
”Som sagt, vi vill att du ska veta det.” Janne kollade på mig. ”Gör vad du vill av det.”
Jag ska nu göra en lång historia så kort det går.
Det som stod var att KIRA startades som Alliansen 2004, för att med en lång serie bisarra förslag och beslut under långt över ett decennium flytta gränserna för vad som var rimligt. ”På så vis luckrades allmänhetens omdöme upp under lång tid. Sossarna, som inte är en del av planen, har gjort sitt genom att vara… sossarna. Och miljöpartiet, haha. Ja jävlar.”
Nästa steg i planen var nu att vinna valet, på löftena att förbjuda interkontinentala flygresor, höja bensinskatten med sju kronor litern och förbjuda plastpåsar. Och därefter införa ett femårigt förbud för nytillverkning av grejer. ”Vi har så vi klarar oss, har vi inte? Folk får handla second hand.” Det var nu pappret gled ur min hand och ner på bordet. Jag hade aldrig trott det här om dem.
När jag rest mig för att gå, kom jag på att jag måste fråga om den där konstiga dadaistiska texten.
”Haha, den där ja.” Anna kollade på mig. ”Den skrev Filippa. Det var villkorstexten i avtalet när vi sålde Serafen i Stockholm för hundratusen. Sen dess har den varit som ett internskämt.”
Innan jag lämnade rummet frågade de vad jag skulle göra med allt jag fått veta. Jag sa ärligt att jag inte visste helt. Men att det nog blir ett inlägg på bloggen. ”Ingen kommer att tro mig dock.”
Ebba såg på mig. ”Du, det är okej. Vi har en planet att rädda.”
