En policyfråga

Du som läser det här vet antagligen inte vem Johan Ingerö är och det är inte konstigt. Han är en perifer figur i ett perifert parti. Faktum är att Johan verkar osäker själv. I sin bio på Twitter är han policyansvarig i Kristdemokraternas partiledarstab och på Linkedin är han ansvarig för välfärdspolitik på Timbro. Nåväl.

Under dagen twittrade Johan detta:

Här är min tolkning av tweeten:

Skribenten beskylls för att vara en ”shady södersnubbe”. Och att bo på Södermalm i Stockholm är den yttersta förolämpningen i den här ändan av GAL-TAN-skalan. Det är alltså den grövsta delen i tweeten, helt klart.

Skribenten sägs även ha varit ”mystiskt frånvarande under en lång period efter hösten -17”. Det här är givetvis bara ett konstaterande utan värderingar från Johans sida.

Okej, man skulle kunna tolka det som att Johan kallar skribenten för en sannolik sexbrottsling, om man – gud förbjude – tolkar det som att det handlar om metoo och att skribenten beskylldes för saker då. Saker som hans arbetsgivare utredde och avskrev. Saker som det annars är typ nazister och haveristfeminister som brukar prata om.

Men som sagt, det var inte vad Johan menade.

Skönt! Annars kunde man få intrycket av att detta är KDs policy: Om någon har en avvikande åsikt i frågan om drogtester av 13-åringar, ska personen kallas för sannolik sexbrottsling och (GUD FÖRLÅT OSS!) för det mer gammaltestamentliga södersnubbe.

Och så är det såklart inte.

Heeelt off-topic: The greatest trick Hanif Bali ever pulled was convincing every tönt med ett twitterkonto att han kan spela hard ball.

Annonser

Att leda med karisma

Det här är en bekännelse. Få saker gör mig så obekväm som det professionella nätverket Linkedin. Jag är nästan aldrig där och när jag väl tittar in slås jag alltid av hur skamlösa människor är. De breder ut sig och tar plats. Delar saker som amerikaner skrivit. Gör kluriga betraktelser och skryter om saker dom gjort. Allt detta är väl bra och så, jag önskar att jag hade mer av det själv. Men jag inser hur himla mycket team Jantelagen jag är. Jag tror väldigt sällan att jag är något. Jag inbillar mig inte att jag är bättre än ni är.

Mitt yrkesmässiga jag rör sig i princip mellan självhat och omnipotensföreställningar, med perioder av molande stumhet däremellan. Ingen av dom tre tillstånden lämpar sig så bra för att vara professionell och komma med tips och så. Jag ser såklart att jag är en minoritet. Inte udda på något coolt sätt, som i att vara excentrisk eller att ha en jävla integritet. (Jag är förvånansvärt normal och har i princip ingen integritet alls.) Men bara oförmögen.

Jag hade en gång en hög chef som presenterade sig första dagen som ”en person som leder med karisma”. Det visade sig att det inte stämde. Jag sökte långt senare, häromdagen, upp personen på linkedin och det stod även där, i hens beskrivning. Det är en så konstig sak att säga om sig själv.

Jag har ingen definierad ”yrkespersona” utan kan nog bara se på mig själv som en enda person. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb och jag lägger mycket tid på det. Men jag kan liksom nästan aldrig förmå mig att läsa någon fackbok som är på tapeten utan läser hellre Predikaren en gång till eller något som en ryss skrev för länge sedan om lidande. Jag ser hellre på HBO än TED. Lyssnar på tramsigheter istället för smarta poddar.

Människor är olika.

Det finns många personer som jag verkligen gillar, respekterar och rent av beundrar, som är helbra på det här med Linkedin. En del av mig avundas dom. Jag gör verkligen det, för jag fattar ju hur smart och bra det är.

Men jag kommer aldrig att leda med karisma. Jag kommer sitta i ett hörn, med hörlurar på huvudet och då och då komma på något riktigt smart men oftast bara, liksom, få saker ur värden. Och ibland hitta på projekt som ingen tjänar pengar på, med oklar avsändare, som kan förändra allt – men sällan blir av.

Jag har lovat min chef att bli bättre på att dela och lajka saker som vi på jobbet gör. Och jag har blivit bättre. Jag är ju inte helt dysfunktionell, va. Och framför allt så har jag smarta kollegor som gör roliga saker. Vissa av dom, skulle jag till och med hävda, leder med karisma. Dock skulle dom aldrig säga det själva.

Inte ens på Linkedin.

Att äga libsen med burns

Riksdagsledamot är ett lite konstigt jobb, eftersom det är högavlönat, med mycket bra pensionsvillkor, men likväl inte ställer några som helst krav på den som får det.

Det… äh, vänta lite, jag är snart tillbaka. [5 minuter senare] Puh, det dök upp nån plugghäst och påpekade att ”riksdagsledamot inte är ett yrke, det är ett uppdrag”. Så jag var tvungen att döpa honom i toaletten och göra kalsongrycket. Vart var vi? Ja, just det; inga krav. Ställer man inga krav på färdigheter av något slag, begåvning i vid bemärkelse, social kompetens, utbildning eller kunskaper, så får man en illuster skara individer.

Det är ett konstaterande, som inte har med resten av det här inlägget att göra. Det handlar nämligen om politiska projekt. Den som vill ha med sig människorna i det egna partiet och folket i valbåsen, bör ha ett sådant. Det kan vara Palmes prat om en gemensam grundskola för hela Sverige, på sextiotalet. Eller miljonprogrammet.

Det kan vara den göteborgska politikens dröm om en linbana, som svävar över älven och över Kent Andersons grav. Eller för all del moderaten Hanif Balis politiska projekt: Att äga libsen med burns.

Om vi går tillbaka till Palme och sextiotalet igen, kan vi se att det där med gemensam grundskola fångade något som var viktigt för många. Vilket kunde bygga, med Rudolf Kjelléns ord, ett ”momentum över tid”.

Naturligtvis är det enkelt att konstatera det med facit i hand. Kanske kan vi konstatera om fyrtio år att det var samma sak med det att äga libsen med burns. Nu är vi för nära skeendet.

Linbanan i Göteborg kommer, när den är klar, att ha kostat skattebetalarna fyrtiotusen miljarder Euro. Det är väldigt mycket pengar. Det är också ett underbetyg till en stad, som historiskt fått sina projekt betalade av mecenater: Sahlgren, Chalmers, Röhs. Men ryktet säger, att när man väl sitter i sin, på vajrar svävande, gondol. Då kan man se ända ut till Vinga, ja längre. Om dimman inte ligger över Dogger, ja, då kan man se ända till London.

Så om… fasen, vänta lite igen… [5 minuter senare] Okej plugghästen dök upp igen och frågade, med målbrottsröst, om jag bara kan gnälla på borgare och göteborgare. Jag sa att jag varken dömer eller gnäller, jag är bara en flanör som flanerar gatorna fram och observerar. Och att vi inte får glömma sossarnas stora projekt dom senaste trettio åren: Att göra sig själva fullständigt överflödiga, för alla, oavsett politisk hållning.

Det är inte bara ett betydligt mer storslaget projekt än att äga libsen med burns. Det är dessutom i praktiken redan genomfört.

Landlevande blodiglar, nej tack

Sommaren och semestern är bara nån vecka bort men har redan börjat blekna som en Lycamobile-reklam i fönstret på nån servicebutik i Hagsätra. Tillbaka i gruvan igen. Därför är det kul att jag har fått ett superspännande uppdrag: Jag ska ta fram ett nytt miljöpolitisk program för moderaterna!

Utkastet här under är inte formellt antaget som det nya programmet – men det kommer med stor säkerhet att landa ganska nära. Jag ber dig som läser att inte sprida det vidare, men du får gärna komma med synpunkter såklart! Here goes:

En annan värld är möjlig: Moderat miljöpolitik för 2045 i fem punkter

Vissa forskare menar att jorden värms upp av koldioxid och att människan är orsaken. Andra, coolare, forskare håller på med nanoteknik, som är supersmå saker som till exempel gör att man inte behöver tvätta fönstren i framtiden. Vi kan enas om att det finns saker i all forskning som stämmer. Men ingen vet allt. Greta seglar till USA nu men Rebecka Weidmo Uvell äger henne på Twitter. ÄGER. Okej fem punkter:

1. Vi måste äta mer kött.

Du kan påverka! Genom att äta mer kött frigörs land från veteodlingar. Land som kan bli annat. Bäst är att äta kött från Brasilien eftersom frihandel och grejer. Då rensar vi även upp lite i regnskogen som är superstor. Den är också äcklig och det finns för guds skull LANDLEVANDE BLODIGLAR där??

2. Vi måste flyga mer.

Entrepen… engtr… antreprenö… företag är det enda som kan rädda jorden för dom är bra på att komma på saker och så. Och när dom tjänar mer pengar kan dom komma på mer saker. Typ att flyga på vätgas? Jag vet inte. Miljöflyg i alla fall, det är grejen. Men för att det ska bli av måste alla flyga mer. Mycket mer.

3. Vi måste äta mer kött när vi flyger.

Basic math såklart men värt att poängtera.

4. Kärnkraft hemma

Solpaneler gör taken fula och är inte så cool. Vi vill därför erbjuda alla villaägare och bostadsrättsföreningar små mini-kärnkraftverk. Det är även ett viktigt demokratiprojekt, att decentralisera uranet. Och ur säkerhetssynpunkt, såklart hellre en minihärdsmälta på Björkvägen 19 än en riktig i Ringhals.

5. Sunt förnuft

Viktigast är såklart sunt förnuft. Därför kommer Filippa Reinfelt att driva moderaternas miljöprogram.

Sommartider, hej hej!

Jag har åkt genom Sverige en del i sommar och sett alla saker som man ser när man gör det. Det är ett ganska trist land att semestra i men det finns fina saker också, absolut. Maten är överlag dålig men det går oftast ganska lätt att fatta språket, även om det varierar en del.

Jag har sett fula typhus. Jag har sett fina små torg. Jag har varit i tusen lador där det hängt vattenskadade skolplanscher med avbrutna hörn som någon vill ha 350 kronor för.

Olika sorters skogar:

Den med smala furor som står tätt, där marken är ett ingenting det känns som att den hoppas på en skogsbrand. Den trolska barock-skogen, där lavar draperar nedfallna stockar och allt är död och dekadens. Barrskogen runt alla bruksorter, där så mycket levde men där allt är dött nu, fast det ser likadant ut nu, det är som i Tjernobyl. Lövskogen runt bäckar som tillverkar diamanter av solljuset som träffar vattnet.

En loppis som skyltades från vägen 3 km bort, visade sig vara ett skjul där det satt en man i sjuttioårsåldern som var full och berättade saker som ingen ville höra.

Jag har sprungit varje dag. På löpband, berg, grusvägar, landsvägar, stigar och stränder. Jag har bott på berg. Jag har ätit jättegod pizza i en handelsträdgård i Ljusdal. Jag har träffat släkt och vänner och jag har varit hel improduktiv. Den intellektuella stimulansen har begränsat sig till komedier på Netflix.

Jag har bott på tre- och fyrstjärniga hotell där vardagens konferensgäster bytts ut mot turister. Gått i korridorer och tömt minibarer för att få plats för medhavd cava. Ätit kärlekslöst överdådiga frukostbufféer, där allt bara är logistik och scheman. Jag har sett så vackra solnedgångar att det är som att få en smäll i magen. Åkt över små broar och tittat på små fiskar i små åar.

I Rättvik var det massor av folk som åkte gamla bilar mycket långsamt. I Nyköping var det många myggor och en silvergruva mitt inne i skogen. I Linköping en jättebra antikaffär där jag köpte sju vaser tror jag. I Göteborg var det fint och jag och sonen gick hela Vasagatan. Skåne kom jag aldrig till.

 

 

Kvartalsrapport

Det är dags att summera första kvartalet 2019 men det kräver lite bakgrund. Här är ett minne, vi kan börja med det: Jag är 33 år och min dotter vill visa en grej med sin docka. Jag sätter mig ner på huk för att komma i ögonhöjd och när jag reser mig svimmar jag. Jag landar delvis på ansiktet, så när jag vaknar till har jag en påse frysta ärtor mot min begynnande fläskläpp.

Jag vet inte om det berodde på att jag jobbade med att göra presentationer åt en hel armé av mellanchefer just då och jobbade för många timmar om dagen med en miljard samtidiga tankar i huvudet. Men det är, i ljuset av dom tretton år som passerat, inte helt omöjligt.

Jag börjar här, för att visa hur min relation till arbete sett ut genom åren. Jag tenderar att göra det för mycket. Det kostar en del. Jag har försakat dom som jag bryr mig om, i perioder. Och jag mår inte så bra alltid. Men samtidigt, och det är här det blir svårt att förklara, samtidigt gillar jag det. Jag gillar att starta något projekt fast jag inte har tid. Att säga ja när någon frågar. Jag är inte, for the record, bipolär utan helt diagnosfri. Jag är enkel.

Ett minne till, helt nyss: Det är hösten 2018 och jag går igenom stadier av stress. Sitter framför datorn och ser ut som att jag jobbar men är tom, helt tom, från tangentbordsfingrarnas spetsar, in till hjärtklaffarna. Går in ett konferensrum för att jag känner hur jag är på väg att börja gråta så det snorar, utan något som helst skäl. Går ut i köket för att hämta kaffe och kommer tillbaka tio minuter senare med en fortfarande tom kopp och rynkad panna. Gör på en dag vad jag annars gör på fem minuter.

Jag lurar mig själv att tro att det kommer bli bra om jag är ledig över jul.

Jag är ledig över jul.

Det blir inte bra.

Jag blir sjukskriven några veckor, den första veckan sover jag 14 timmar om dagen. Men tillbaks till hösten igen.

Mina barn bor hos mig varannan vecka och dom veckorna höll jag mig i styr på alla vis. Okej jag lagade inte mat. Jag städade inte heller. Och tvättade ganska sällan. Jag hade exakt noll energi kvar när jag kom hem, mer än till att bara hänga med barnen. Men mat kan man köpa färdig och lite damm har ingen dött av.

Dom andra veckorna drack jag mycket vin. För mig var detta i sig ingen big deal. Jag var inte bakis, jag sov bra och jag jobbade (detta var innan arbetsförmågan försvunnit). Vinet var ett sätt att samla ihop mig på. Att slipa bort kanterna. Att ramla mjukt. Det var inget socialt i det, alls. Nästan allt jag drack, drack jag ensam. Det låter så deppigt, att dricka ensamt. Men det var det inte. Det var okej. Det var verkligen helt okej. Ibland gjorde det att jag faktiskt kunde dammsuga ett rum eller tvätta en maskin.

Jag har nu inte druckit en droppe sedan nyår.

Det kom sig naturligt när jag var sjukskriven, jag var ute och gick långa promenader, till typ Sundbyberg från Farsta. Jag behövde inte landa från någon stress, jag behövde bara andas vinterluft.

Jag är inte piggare nu, sover inte bättre och är inte klarare i huvudet eller så. Jag har inte ens rasat i vikt, det hade jag nog hoppats på. Jag har sparat femtonhundra i månaden på vin, men sannolikt slösat bort dom på konstig dyr läsk istället (här kan också förklaringen till uteblivet viktras finnas).

Det är alltså inte någon historia om frälsning. Bara om att ta sig vidare.

En ganska banal berättelse om hur livet, för mig, och för dig som läser det här, och för alla du ser på tunnelbanan, och för alla säljare som ringer dig, är en strid. Bokstavligt talat. Man måste ta på sig den skottsäkra västen och fan vara beredd på allt. Man måste kämpa för att bara göra det man förväntas göra. Vara vuxen och Gud vet allt. Du borde ha en medalj för att du går till mataffären, vi borde skriva sånger om internmöten och tidrapportering och kallprat vid kaffemaskinerna.

Men – och finns det en sensmoral så kommer den nu – man gör det man ska. Man går upp och kommer i tid. Jag vet inte ens varför men jag tror att det är så här: Tusen saker händer varje dag som var och en är ett litet mirakel. Ett löv som var dött och föll växer ut igen. Någon du möter ler. Jag kramar mina barn som är vuxna men dom luktar på något vis ändå som barn. Solen ruskar liv i världen. Allt startar igen.

Det kanske låter löjligt, men världen är vacker och jag är lycklig av att bara vara här.

 

Svensk högers rädsla för Greta

Om man gör en global Google trends-sökning på ”Greta Thunberg” visar kurvan inget alls förrän i slutet av augusti förra året då en knappt märkbar puff syns. Sedan dröjer det till december (när hon var hos FN och pratade) innan en första hög topp. Det är alltså tre månader sedan.

Idag är hon någon som inspirerar miljontals andra unga människor över hela världen. Inte till att bara klädsamt knyta näven i fickan eller skriva på snapchat utan faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera; att visa att dom är förbannade på oss som skiter i en grad hit eller dit, eftersom vi är döda när resultatet av det märks*.

På fredagen demonstrerade unga människor på 2 000 platser i 125 länder i alla världsdelar. Den naturliga frågan i sammanhanget blir därför givetvis: Hur hanterar svensk höger detta?

Svaret är: På lite olika sätt. Alla med ett förminskande av henne som gemensam nämnare.

Många genom att säga ”höhöhö hon e ett baaarn vad vet hon om något”? Men allt hon gör är att kräva ansvar. Att hon har bättre koll på miljöfrågor än alla som gnäller över henne –det är helt ointressant. För allt hon gör är att kräva ansvar. Den enda kunskap som krävs för det är denna: IPCC-rapporten från i höstas säger att vi har 12 år på oss att halvera CO2-utsläppen för att klara 1,5 graders-målet. Men istället ökar utsläppen kraftigt. Och vi gör inget åt det.

Andra genom att oroa sig (haha tjena) över att hon är ”en bricka i ett spel”. Vilket är ganska roligt med tanke på att hon är minst lika mycket poster girl för personlig agens som för miljörörelsen. Och har integritet på en nivå jag inte sett innan.

Vad handlar då indignationen om? Triggervarning: Svaren är självklara och banala! Att det är en flicka, såklart. Det vill säga en som är demografiskt längst från dom som traditionellt sett har makt. Det kan man inte ta på allvar. Och hon får sin makt genom att ha integritet och göra sin sak, utan att bry sig om vilka vägar andra tar. Vilket gör invändningarna ganska roliga: ”Hon borde utbilda sig till typ biolog och forska, då kan hon göra nytta på riktigt.” Som att FN, World Economic Forum och en global rörelse inte är att göra nytta på riktigt.

Men mest av allt handlar indignationen om att hon inte är diffus, alls. Hade hennes krav på vuxenvärlden (tydligast symboliserad av dom som menar att det är viktigare att ha ännu en svenskalektion än att vara med i något som lär definiera en generation) varit vaga, skiftande eller orimliga kunde hon ha avfärdats. Nu är dom inte det, så nu kan hon inte det. Och då är vi tillbaka vid ”hon är ett barn” som ett slags argument i sig.

Visst kan man säga att ”vi har skolplikt”. Men snälla. När bossen ni ska besegra är en gravallvarlig tonårstjej med aspergers och flätor, då är inte lösningen att ni ska vara dom som framstår som stela plugghästar?

*Deppig disclaimer: Jag är personligen dessvärre inte så mycket en Greta-skalle som jag är en Roy Scranton-fanboy. Jag tror att det är kört för mänskligheten. Att vi redan befinner oss i undergången och att det, med Predikarens ord, är fåfänglighet och ett jagande efter vind, att försöka stoppa den. Vi borde istället försöka dö i värdiga former. Umgås med människor vi älskar, läsa böcker, samla på vackra saker. Jag tror inte en sekund på alternativ cancervård men skulle hellre somna in på Vidarkliniken än på nya Karolinska.