Att rakryggat säga sanningen

Jag har alltid haft svårt för principfasta människor. Det är något obehagligt med en moralisk stringens som är repfri och vattentät men inte det minsta töjbar. Det är väl därför jag ogillar Hanif Bali.

Hanif får beröm av folk som har Pepe-grodor som profilbilder och skäll av folk som tycker att Henrik Arnstad är woke. Jag bryr mig inte. Men den där principfastheten skaver.

Vi leker med en tanke: Jag är 20 år och lever i ett land där det är krig. Jag flyr. Jag vet att om jag skickas tillbaka så kommer regimen att döda mig. Jag flyr. Inte bara till grannlandet, även om jag vet att Mattias Karlsson skulle föredra det. Jag flyr till ett land som jag hört bra saker om, landet heter Sverige.

(Jag är nämligen skithög nog att vilja leva. Inte bara inte dö.)

När jag kommer till Sverige frågar man mig om min ålder. Då säger jag 17. Det är en lögn. Det är en lögn som jag använder eftersom jag vet att alternativet är döden. Men likaförbannat en lögn.

Om Hanif hade kommit som 20-åring hade han resolut och redigt sagt ”jag är 20 år” när han fått frågan. Och detta gör mig så provocerad: Hanifs dödsföraktande moraliska integritet. Att välja sanningen före livet.

När Hanif blir ombedd att lämna landet efter avslagen ansökan, tar han sig själv till Arlanda. Jag tror till och med att han köper sin biljett själv.

Döden är inte så svår som lögnen.

Det är nog detta som Pepe-folket gillar: En pliktetik som befinner sig mellan Kant och isländska sagor. Jag blir skraj av den. Å andra sidan avfärdar jag folk som säger att de ”har integritet” som sociopater.

The blame is on me.

Annonser

Vattenlandet

Ingen annanstans på jordklotet har skorpan tryckts in som den har under Östersjön. Nyss, i ett geologiskt perspektiv är det verkligen bara ett ögonblick sedan, låg centrum av inlandsisen här. Tretusen meter tjock. Den pressade ner jordytan en kilometer ner i marken.

Det som varit höglänta hällar och buskiga slätter, blev sjöbotten. Att det var på ett sätt nyss, spelade ingen roll, för nu var det på ett annat sätt. Detta är en skapelseberättelse om man vill. En stum och ohygglig is låg orörlig och tung och kompromisslös och tryckte fram konturerna av det som är Norden. Du gamla, du fria, och så vidare.

Vad händer med människor som vuxit upp i ett landskap format av is? Hur resonerar de och vad står i deras bouppteckning? Spåren finns överallt, i blickarna och i lunchmatsedlarna och i teveprogrammen. Visst har tiden gått men inte tillräckligt.

Vad är det för land det här ens?

Lite mer om vatten: För lite mer än 4 300 år sedan kom syndafloden och utrotade allt levande i hela världen, som inte var ombord på arken. Det är en barbarisk gammaltestamentlig gud som förnärmad och harmsen gör upp räkningen, kräver offer, en pojke med humlor i en glasburk.

Noa, som byggde arken, hade tre söner; Sem, Ham och Jafet. Den senare fick i sin tur sju söner och en av dessa var Magog. Genom gammaltestamentliga profetior från Hesikel, via Adam av Bremen på tusentalet, slogs det fast att Magogs son Gog, var den förste kungen av Sverige.

Alltså: Vi är här för att vattnet har härjat och åbäkat sig. Från isen som gröpte ur havet till vattnet som med mandat från gud regnade fyrtio dagar och fyrtio nätter. Din förfader klev av arken när den äntligen stötte mot land, det kan ha varit på berget Kordiene i Mesopotamien men det kan också ha varit på Gotland.

På förekommen anledning

Officiellt uttalande från Tänk på döden angående Mäklarhusets annonsering av en vindslägenhet om 3 rok på Södra Promenaden 57 i Malmö

Farsta, 12 juli 2017

Detta vet vi nu: Gamla människor knullar.  De unnar sig av livets goda, de njuter av sina sinnliga väsen. Deras kroppar är lustfyllda kärl av erotik och nöjdhet.

Det är Tänk på dödens åsikt, att Karsten Johansen inte bara är ansvarig mäklare för objektet. Han är konstnär. Inte en mäkleriets David Hockney men förvisso dess Lena Linderholm eller Ulrika Hydman-Vallien. Kanske är han också florist och kanske bygger han sina egna stråkinstrument. Poet, utan tvivel.

Den fresk som Karsten målar upp, i formen av en bildberättelse, är stark. Nästan för stark. Man tänker inte mycket på bostäder när man väl tagit sig igenom en kväll i Malmö-societetens lite oskräddade kläder ur det övre midprice-segmentet. Det är för många intryck som väckts. Är Karsten en sämre mäklare än konstnär? Utan tvekan. Och då är han ändå en magnifik mäklare.

I slutändan blir det subtila sublimt. De diskreta symbolerna för fryntlig framgång i ofruktbar ålder (vit Mercedes, klädkoden ”dop i Falsterbo”, inhyrda kockar etc) väver, trots sin lätthet, en stark väv av drömmar.

Summa:

Är du gammal? Gillar du att knulla? Då är det här en bra lägenhet för dig.

Jackie jag tror att du förstår

Jag är en smula upprymd, så ni får väl helt enkelt ursäkta mitt goda humör. Förlåt för min joie de vivre, jag har bara blivit ekonomiskt oberoende.

Skälet? Jag har varumärkesskyddat rövnylle. Det fina är att jag har licensen för ”neuropublicering” vilket på enkel svenska betyder att alla som tänker ”rövnylle” när de läser något på internet, måste betala mig €1,19.

”Va? Sicket rövnylle” kanske du tänker nu. ”Katsching” tänker jag då.

Men vi backar bandet. Vad innebär det att varumärkesskydda något? Jag fortsätter på enkel svenska: Det är något gör man för att man har kommit på något som man inte vill att någon annan ska planka eller utnyttja. Lite som en special olympics-variant av patent.

Kanske blir det enklast om man tar några exempel.

Dagens Media har skyddat varumärket DJ Battle. Detta eftersom man var först med den formen av skivspelande som tävlingsform och för att man har slitit hund genom åren för att få skiten att flyga. Vore inte kul om nån färsking från Queens försökte mumsa i sig alla godisarna i den burken.

Gene Simmons försökte registrera ”hårdrockstecknet”, alltså där man knyter handen och sedan spretar ut med tumme, långfinger och lillfinger. Men fick nej! Så sjukt. Det är som att det är okej att stjäla andras saker? Per Holknekt registrerade covfefe som en del i sin Linkedin-strategi. Och Jackie Arklöv varumärkesskyddade sitt namn, så att ingen annan skulle få för sig att snylta på alla värden som ligger i varumärket Jackie Arklöv för att sälja kanske pasta, golfkläder, parfym eller programformat till TV3.

Man kan säga att varumärkesskydd är vad som skiljer oss från djuren. Nåväl, det om det. Vill du ha mer får du googla.

(Under tiden som du läste det här inlägget trillade det in  cirka trettio tusen kronor på mitt konto.)

Jag saknar politiken

Jag är på semester. Ger mig ut och springer. Springer längs barndomens stigar och är beredd på att anfallas av mygg och melankoli; dessa minnen av vaga ögonblick som aldrig helt går ur kroppen. Reminiscenser från ett liv. Ja ja, hur som helst började jag tänka på något annat: Att allt är socialdemokratins fel.

Jag springer längs smala stigar där trötta, regntyngda nässlor ligger på marken, som palmblad för mina fötter. Jag tänker inte på politik, jag tänker på frånvaron av politik. Hur det sitter ett köttberg och sörjer att sossarna har stabiliserats på nivåer som med marginal och kontinuitet ligger under 30%. När de borde tacka gudarna varje dag för att de har över 20%. När de borde hålla karnevaler i alla folkets hus bara för att de fortfarande finns.

Helst en ideologi, i brist på det en vision, i brist på det ett momentum, i brist på det en rörelse. Så svåra är människor. Alltså inte alls. Macron fattade det och sopade hem skiten. Corbyn levde det. Han drog ut knivarna som hans partikamrater satt i hans rygg och gick visslande med dem till metallåtervinningen.

Socialdemokraterna har inget av det och det är synd på många vis, för det finns inget efter det. Har du inte ens rörelsen – och då menar jag inte Unga Örnar, då menar jag en kraft som flyttar sig själv och människor – har du inget. Du är en apparat av förvaltare. Du är ängsliga människor med arvoden av olika slag.

Jag räknar de små träbroarna jag springer över. Jag andas luft som är lite för varm och som bodde kvar här mellan träden, när jag flyttade.

Palme var stolt att kalla sig demokratisk socialist. Juholt pratade om en social demokrati. Menlösheten når homeopatiska nivåer. Löfven har vett på att hålla käft. Vad vill socialdemokratin? Inget. Den vill inget. Den har en organisation och den hyr lokaler men den vill inget. Eller så kan den inget. En gång handlade det om rättvisa och om fördelningspolitik. Nu handlar det om nivåer i procent på RUT och ROT. Du kan invända att det går bra för Sverige. Man inte ska laga det som inte är trasigt. Men det är trasigt. Allt är trasigt. Det skiner men är trasigt.

Kameralismen och det att göra radhusägare i Nacka till enda målgrupp för varan ”politik”. Allt som gör att vi inte har en debatt (om något annat än invandringspolitik). Att gruppen ”mätta och belåtna genom ökade bostadspriser kan åka till Thailand på jullovet” har blivit så stor att den nu tillåts terrorisera alla andra. Medelmåttornas seger och konsumtionens trötta obeveklighet.

Allt detta är sossarnas fel.

Det är andras fel också men borgarna har aldrig låtsas som något annat. Även om de är stagnerade också. De är ännu lite latare kanske. Vänstern är mjäkig och Miljöpartiet sålde först hjärtat, sedan ryggraden och hjärnan. Nu är de bara kött, att beskatta. Sverigedemokraterna betraktar trianguleringen från sidan och fattar att rasismen och lägre skatt på bensin är allt som krävs.

Allt är sossarnas fel eftersom en socialdemokrati med något slags ideologiskt kompass, ger andra något att positionera sig emot. Det går inte idag.

Den skulle ge tillbaka tron på politiken som det möjligas konst och att det går att fördela om alla resurser på andra sätt. För alla inte är Nacka-radhusbor, inte ens mentalt. Nu har man istället, slappt, gett bort problemformuleringsprivilegiet till människor som inte ens orkar formulera problem.

Jag saknar politiken lika mycket som jag är trött på politiker.

Fan ta er, sossar.

Jag sprintar upp för en kort men brant backe och mina muskler skakar av sig alla timmar framför datorn. Nu är allt som grönast men det vänder. Även de självgoda jävla almarna och lindarna kommer bli varse det.

”Vi har en planet att rädda”

”Vad i helvete?” Häpen släppte jag ner bunten med papper på bordet. Eller gled den ur min hand? ”Jag… jag fattar inte. Det här… alltså. Det är så radikalt. Och emot allt ni står för?” På andra sidan bordet satt alliansens fyra ryttare, förlåt, partiledare. De var klädda som ett SWAT team från Navy Seals i en amerikansk nittiotalsfilm. Janne hade till och med svarta streck målade längs kindbenen. Ebba drog sista blosset på en cig, släppte fimpen i en tom ölburk framför Annie. Det fräste ur burken. En rökring löstes långsamt upp i luften.

Anna såg på mig med smala ögon. Hennes röst var mörkare än på TV. ”Vi fattar om du tycker det är fucked up. Men vafan, vi är också människor. Vi tänkte bo på den här planeten ett tag till. Vad ska vi göra, liksom.” Jan hostade till av röken. ”Juste. Vafan trooor du?”

Svaret var att jag verkligen inte visste vad jag trodde.

Förlåt. Vi får börja från början. Några dagar tidigare hade en pålitlig källa skickat ett utdrag ur Moderaternas kommande valmanifest till mig. Fair enough, jag får saker skickade ibland. Men detta? Det var som ett stycke dadaistisk poesi:

Åtgärder för fler jobb

Obb bobb, obb bobb

kobb! obb!

Likeli pikeli obb rasta, excj hombel okkle

Sol sol lungo ristol kalleja

molla mo kalla

Hack!

boo obb

o / o / o / o / b / b

anlogo – bung

Arv olewqo fmekjol

el

el

ortan ploink

PLONIK PLOINK POLL

Jag hade såklart inte trott på att det faktiskt var från manifestet. Men så skickade en annan källa (som jag vet inte känner till den förra) samma text. Nu från stycket under rubriken ”En levande entreprenörslandsbygd” i Centerns kommande valmanifest.

Jag satte en bekant på att rota på Liberalernas och Kds servrar, och mycket riktigt fanns den bisarra texten även i deras kommande manifest. Vad kunde det betyda? Eller, texten betydde ju inget. Men vad betydde det att den fanns hos alla allianspartierna?

Nästa morgon väcktes jag av att en maskerad person lade sin hand över min mun medan en annan tryckte ner min kropp mot sängen. Två lite knubbiga ninjor, med snälla ögon i maskernas smala springor. ”Ta det lugnt. Vi vill dig inget illa. Vi vill bara att du ska veta.”

När jag slutade kämpa emot, släppte de mig, långsamt, och tog väck handen från min mun. ”Du är den enda trovärdiga kanalen som finns kvar. Lyssna.”

Jag var yrvaken och arg men lyssnade. De berättade att det som tidigare var Alliansen nu bytt namn till Keeping it Real Alliance (KIRA). Och att deras agenda var att rädda mänskligheten.

”Jaha” sa jag trotsigt, med bruten morgonröst. ”Genom sänkta skatter och abortförbud då eller?” De tittade på mig, medan mitt dåliga försök till en snärtig replik föll till golvet som en blöt strumpa. Sedan såg de på mig, med med hälften irritation och hälften medlidande. ”Du vet verkligen ingenting, va?”

Lite senare satt vi i köket och drack kaffe. Ninjorna hade tagit av sina masker. Jag kände igen dem på ett diffust sätt, jag gissade att det var ledare för några av ungdomsförbunden.

”Allt är en del av något större.” Den ena ninjan pratade med ostsmörgås i munnen. ”Och det började redan 2004. Vafan, låter det troligt att de skulle bada i en badtunna, haha? Hos Maud?” Han skrattade så smulorna flög ur munnen.”

Sedan har det fortsatt. Se på mängden av bisarra förslag. Se vad Björklund gjort med skolan. Verkar det vara på riktigt tycker du?” Fler smulor flög ur munnen. Som en pytteliten snökanon.

Ninja nummer två fortsatte. ”Nuon! Haha! Och alla vårdcentraler som såldes för en back öl och en örfil!” De fortsatte skratta när de lämnade mig i lägenheten. Jag skulle få veta mer snart.

Därför stod jag nyss och väntade i hörnet Prästgatan och Ankargränd. Jag hade fått adressen i ett sms. Jag vet att marken under Gamla stan är full av kulvertar mellan riksdagskanslier och riksdag. Här finns innebandyhallar, underjordiska bibliotek, snabbmatsrestauranger och ett vattenfall. Några av de äldre salarna har hackats fram ur berget av troll, riktiga troll. Och det sägs att Miljöpartiets Kjell Dahlström levde i underjorden hela mandatperioden 98-02. Och sedan blev galen när han såg solen igen.

Plötsligt öppnades en dörr på glänt. En gubbe med krum rygg och pliriga ögon gjorde en gest som sa åt mig att kliva in. Vi gick en brant trappa ner. Gubben gick före mig, med en lykta i handen. Jag fick gå fort, genom vindlande gångar, för att hinna med. Så plötsligt stannade han framför en dörr. Eller en port, snarare. Han knuffade upp den och föste in mig. Det var mörkt därinne och ögonen gjorde sitt bästa för att se – innan någon tände upp så jag bländades av det starka ljuset från kritvita lysrör.

Så satt jag där. De fyra partiledarna i sina svarta SWAT-uniformer granskade mig. Ebba lutade huvudet åt sidan och tände en cig. Ingen sa något innan Annie kastade åt mig en bunt hophäftade A4-papper. ”Här. Läs det.”

”Som sagt, vi vill att du ska veta  det.” Janne kollade på mig. ”Gör vad du vill av det.”

Jag ska nu göra en lång historia så kort det går.

Det som stod var att KIRA startades som Alliansen 2004, för att med en lång serie bisarra förslag och beslut under långt över ett decennium flytta gränserna för vad som var rimligt. ”På så vis luckrades allmänhetens omdöme upp under lång tid. Sossarna, som inte är en del av planen, har gjort sitt genom att vara… sossarna. Och miljöpartiet, haha. Ja jävlar.”

Nästa steg i planen var nu att vinna valet, på löftena att förbjuda interkontinentala flygresor, höja bensinskatten med sju kronor litern och förbjuda plastpåsar. Och därefter införa ett femårigt förbud för nytillverkning av grejer. ”Vi har så vi klarar oss, har vi inte? Folk får handla second hand.” Det var nu pappret gled ur min hand och ner på bordet. Jag hade aldrig trott det här om dem.

När jag rest mig för att gå, kom jag på att jag måste fråga om den där konstiga dadaistiska texten.

”Haha, den där ja.” Anna kollade på mig. ”Den skrev Filippa. Det var villkorstexten i avtalet när vi sålde Serafen i Stockholm för hundratusen. Sen dess har den varit som ett internskämt.”

Innan jag lämnade rummet frågade de vad jag skulle göra med allt jag fått veta. Jag sa ärligt att jag inte visste helt. Men att det nog blir ett inlägg på bloggen. ”Ingen kommer att tro mig dock.”

Ebba såg på mig. ”Du, det är okej. Vi har en planet att rädda.”

Hem till food trucken

I början av juni hade sverigedemokraterna nåt slags kickoff i Norrköping. En av sakerna som lyftes var att ”tonen på sociala medier måste bli snällare”. Partiets företrädare måste se till att bemöta andra som de själva vill bli bemötta.

 

Den som sa det var Linus Bylund. I hans fall innebär det att han vill att andra använder gymnasial pilsnerfilm-lingo när de pratar med honom på Twitter och därefter blockar honom. Lite oklart hur det gynnar partiet, men men.

 

Jag tänker mig att den här kategoriska imperativet-approachen ska gälla hur sverigedemokrater agerar överlag. Vilket gör dem till Sveriges mest rakryggade och principfasta parti.

 

Ett exempel på sverigedemokratisk etik:

Du är 22 år och dina föräldrar har dödats. Landet du bor i är ett land som är i krig och upplösning. Om du stannar kommer du också att dödas eller bli bortförd av säkerhetspolisen, precis som många redan blivit. Du har inget att äta, du får inte läsa eller säga det du vill, inte ligga med vem du vill.

 

Hur hade jag gjort i det läget? Jag hade flytt, hade betalat allt jag hade för att nån jävel skulle smuggla mig till Europa. Och skitit helt i hur det gick till.

 

En sverigedemokrat hade stannat kvar och tagit vara på vardagens små glädjeämnen. Gått nån kvällskurs kanske. Öppnat en food truck.

 

Vi leker med tanken på att sverigedemokraten ändå skulle fly (det är ju ett hypotetiskt exempel). Nu kommer han till Sverige. Han är som sagt 22 år. Om han kastar passet och hävdar att han är 17 kommer han att ha en chans att inte skickas tillbaka till ett land där risken är extremt stor att han dödas.

Jag hade gjort det, måste jag erkänna. Jag hade ljugit, fuskat, gjort exakt allt jag kunde. För jag gillar livet ganska mycket.

Sverigedemokraten? Han kastar inget pass. Han säger som det är. ”Japp, jag är 22. Jag tycker inte livet är så märkvärdigt att det motiverar lögner eller fula knep. Det går fint att skicka tillbaka mig. Jag kommer såklart inte att ställa till med någon scen då heller. Jag har ju alltid min food truck. Tjenixen konstapeln!”

 

Det är imponerande.