Ack Värmeland, du sköna

Jag tänker på döden och på sensommaren. En av mina favoritårstider. Nu har försommarblommorna gjort sitt och vägarna kantas av sensommarens huvudnummer i tunga färger. En nästan meterhög lilaskimrande rödklöver kan vara det närmaste vi kommer Stevie Nicks 1970 i ett dike utanför Alingsås.

Det är så svårt det där med humor. Och kunskap.

För nu lämnar vi potatisens hemstad och rör oss norrut. Två timmar i bilen tar oss längs E45 förbi ställen som Mellerud och Åmål innan vi hamnar i Grums.

Ett sätt att hitta en plats självbild är, inte överraskande, att se hur platsen omnämner sig själv. Stockholm skiter i Jante så att Johan Stæl von Holstein och Bert Karlsson framstår som betongrövade ärkesossar när man säger Capital of Scandinavia. Så här skriver Grums kommun under rubriken Se & Göra på sin hemsida:

Här i Grums finns det mycket att se och göra. Du kan låna och läsa en bok, se konstutställningar, engagera dig i en förening med andra som har samma intresse och njuta av närheten till vatten och skog.

Någonting i den texten berör mig.

Det är som att en countrylåt har fått barn med en socialrealistisk reportagebok från sjuttiotalet och att det barnet har skrivit självhjälpsböcker och gett ut dom själv. Förlåt, det kanske var en lite krampaktig metafor. Anyway, ur den kittel att ösa ur, som är Grums, så väljer man först alltså biblioteket. Alltså jag älskar bibliotek men kanske snäppet mer platoniskt än så?

Och att lyfta fram närheten till vatten och skog är – onekligen – att göra lemonad av dom citroner som livet ger en.

I Grums bor en tjej som pratar dialekt på ett sätt som ingen som inte jobbar på P3 gör och filmar med telefonen när hon, med Frödingskt mustig värmländska, tränar röva. Hon är rolig, tror jag. Det är ju som redan konstaterats svårt, det där med humor. Hon bjöds in av TV4 men hade då lagt upp videon Negerbög < 3 som vissa tydligen hade uppfattat som rasistisk. Hennes försvar var att hon använder n-ordet för att beskriva ett fint folkslag.

(Här tittar John Bouvin och Vivianne Franzén förvirrat upp från det dom höll på med. Sedan återgår dom till det igen.)

Adam Tensta gick ut ur TV4-studion i protest, till ljudet av ett imploderande twitter. Det här är gammalt. Men det ställer frågan om dumhet på sin spets. Jag såg rövtränartjejen i en senare video där hon upprört konstaterar och upprepar att hon faktiskt trodde att negrer och negresser var ett folkslag, kanske ett folkslag från Nigeria samt att hon bad om ursäkt och att det är orättfärdigt att straffa henne så hårt för det.

Så, är hon rasist eller är hon bara från Grums? Jag vet ärligt talat inte. I den sönderpolariserade lilla värld som jag älskar, finns inte många nyanser. Jag tycker inte att dumhet, i synnerhet inte efter en ursäkt, ursäktar den skitstorm som hon har hamnat i. Å andra sidan. Om hon gjort som kommunen tipsade om och faktiskt besökt biblioteket och läst en motherfucking bok, så kanske hon inte hade skrivit inbjudningskorten till den där skitstormen med permanent tusch.

En sak till om Grums. Man har en logga som kan användas av företag i marknadsföringen av kommunen, ett varumärke som heter Hjärta Grums. Det föreställer en fabrik som släpper ut giftig rök ur en dödsskorsten – och röken formar ett hjärta.

Ja ja ja. Enough Grums already.
Nu ska jag träna röva.

Jättebjörnlokan keeping it real

Jag tänker på döden och på naturen. Men också, som den komplexa person jag är, på ekonomi. Att hushålla med knappa resurser. För tolv år sedan gav 50 Cent gav ut albumet Get rich or die trying vilket där och då kändes som en helt rimlig maxim för honom att leva efter. Han kom från ingenstans, hade inget, nu körde han. Fuck it liksom.

I går ansökte han om personlig konkurs.

Jag undrar hur det påverkar hans inställning till livet. Get rich or die trying and then also file for bancruptcy if you have to because you’re a fucking dick who shamed a girl on a sex tape on the internet låter inte alls lika fränt. Fuck it all-attityden har ersatts av en liten medelålders farbror som draperar sig själv i advokater när han ska gå och köpa cig.

Neil Young lägger inte upp skamporr, han krigar mot genmodifierad majs sedan tjugo år tillbaka. Ehrrm, Neil, du sjöng it’s better to burn out than to fade away remember? Du vet, rust never sleeps och hela den där grejen. Ledsen alltså men you’re fading away.

”Neil, du simmar ur bild.”

Just det, naturen. Äh det var väl bara det att den har den konsekvens som gubbarna ovanför påstod sig ha. Den är live fast die young fast på riktigt. Från att våren sopat undan snön och gruset på cykelbanorna har smält, så är det full fart in i bergväggen. Ljuset tänt i bägge ändar, nu kör vi.

Vet inte om du tänkt på det men det finns ju växter som går från att inte synas till att bli tre fyra meter höga på några månader. Jättebjörnlokan är bara ett exempel. Den har även lika mycket gift i sig som Keith Moon hade, random dag på 60-talet. Sen kommer hösten och lokorna o dom andra växterna ba ”fuck this” och blandar heroinet med amfetamin och snor en bil och kraschar mot en bergvägg.

Om naturen skulle vara 50 Cent (fast gärna mindre misogyn) och Neil Young skulle löven inte falla av träden. Dom skulle klamra sig kvar på grenarna och blekna bort. Inga växter skulle ge sig, dom skulle fortsätta kämpa på under snön. Ingen skulle se dom såklart, för ingen skulle tycka dom var så kul eller relevanta längre. Men men.

I dont give a fuck I do what I wan’ do.
Oh really, träd som inte tappar löven. Oh really?

Ohoj gycklare! Vi ses i Rålis!

Jag tänker på döden och på arbetsmarknaden. I någon mån verkar den senare agera självsanerande om än bedövande långsamt. Det är lite som att Darwins principer de facto gäller, det vill säga att det krävs generationer av anpassning för att förändra något. Och det går ju trettio år mellan varje generation liksom.

Om ändå människor var mer som bananflugor.

Tidningen Journalisten rapporterar att antalet sökande till journalistutbildningen har minskat. På prestigefulla JMK har det rasat från 1768 sökande ifjol till 1290 sökande i år och på… eh, lite mindre prestigefulla, Södertörn har det gått från 1130 till 423, det vill säga mer än en halvering.

Dom adderar ingen analys eller kommentar till rapporten om siffrorna, så låt mig göra det istället. Jag tycker siffrorna är beklämmande och alarmerande.

Totalt söker alltså tusentals människor fortfarande journalistutbildningar runt om i landet och min fråga till dom är: Om ni vill bli journalister, varför läser ni inte tidningar eller bloggar eller någonting annat än högskolebroschyrer?

Då hade ni sett att sannolikheten att faktiskt få ett jobb skulle bli högre om ni istället satsar på en kandidatexamen med kombinationen improviserad dans och filmvetenskap.

Hur ser dom på sin uppgift ute bland lärosätena då? Well, JMG skriver, högst upp, på sin hemsida att medierna kallas ibland den tredje statsmakten. Journalistiken är en maktfaktor som kritiskt granskar samhällets makthavare. Det är deras självbild. Det är den världen dom lever i. Jag dömer ingen.

Ibland lajvar folk i en ända av Rålambshovsparken; dom har riddargrejer, svärd och sånt, i ett litet skjul. Dom kommer dit ibland och öppnar sitt skjul och gör sin grej.

They be like Ouuh vi är lajvfaktorerna som granskar lajvhavarna! Kalla oss den tredje lajvmakten! *hötter med svärd åt imaginär drake*

Nu är inte journalistutbildningarna dom enda utbildningarna där antalet sökanden minskar. Jag läser i Skrivmaskinsreparatören att ansökningarna till skrivmaskinsreparatörlinjen har rasat med nästan 40%. Även detta anmärkningsvärt, givetvis. Liksom att ansökningarna till landets kontanthanterarutbildningar fallit med ungefär samma siffror. (Källa: Kontanthanteraren)

Du sökte en dröm och fann en syokonsulent.
Du är besviken. 

Geez.

Om ändå människor var lite mindre som bananflugor.

The kids are alright

Jag tänker på döden och på Legoland. Jag ser bilder därifrån i mitt facebookflöde och plötsligt, utan att jag är det minsta beredd, slås benen undan och allting stannar till och jag gråter. Sicken jävla överreaktion, jag vet. Den tog mig på sängen.

När min son var tolv år var vi på Legoland. Det var hans peak i legointresset, tror jag. Han var helt inställd på att börja jobba på Lego som designer. He had it all figured out. Vi bodde på nåt hotell en bit bort, jag och han och den tre år yngre dottern. Dom hade biljardbord och pingisbord i källaren. Ungarna åt ljust bröd med nutella till frukost.

Vad är det att vara förälder? Det är detta: Att fascineras över varje sekund som barnen blir äldre och blir alltmer komplexa individer, att se dom gå från småbarn till människor. Så är det också detta: Att ibland översköljas av en sådan totalt obarmhärtig sorg över precis detsamma.

På den mest basala nivån har man som förälder bara en uppgift och det är att älska sina barn utan något som helst förbehåll. Allting annat är sekundärt. Man får försöka räcka till.

Mina ungar träffade aldrig mina farföräldrar eller min morfar.

Tiden är så uppenbart omöjlig att lita på eller ens förhålla sig till. Ett enkelt bevis för detta är att den påverkas av gravitationen. Vafan är det för stil, ärligt talat? Om tvåhundra miljoner år kommer dygnet att vara tjugofem timmar. Alla konstanter som visar sig vara bluffmakare.

Många tror att Kung Salomo skrev Predikaren: Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter. Det är rader som jag alltid har sett på med något slags förtröstan, i alla fall i sitt sammanhang. Jag tycker dom är oändligt vackra i sin krasshet. Trots allt. Kanske hade Salomo sett scenen i Bladerunner där Rutger Hauers replikant dör. All those moments… will be lost in time, like tears in the rain.

Jag har inte sett attack ships on fire off the shoulder of Orion eller c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. Jag har sett bilder från Legoland. Det räcker.

Det man kan göra är att ge ungarna minnen. Eller, det gör man ju. Men bra minnen. Små fragment av saker som dom bär med sig som hologram av dna. Kanske är nutellamackorna ett sånt minne. Eller så är det något helt annat. Ett av mina tydligaste barndomsminnen är smaken av varm saft när jag var framme på idrottsplatsen och åkte skidor med farsan.

Kanske behöver det inte vara svårare än så.

I övrigt är, som konstaterats, allting fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind.

I’ll drink to that.

Situation report

Jag tänker på döden fast ärligt talat mer på livet. Jag har sprungit i regnet. Det luktade sommar och asfalt och löften och minnen.

I Farsta Centrum står alkisarna utanför en av pubarna och röker. En man står och lutar sig mot ett träd, framåtböjd. Runt honom springer en kille i sjuårsåldern. Jag undrar om det kan vara hans son eller kanske barnbarn.

Jag får gratistidningar och slänger dom.
Jag steker korv.
Jag irrar runt på internet, rastlös och trött samtidigt.

På Familjeliv.se (ett slags Flashback för mammalediga, fast mycket konstigare) startar någon en tråd med inlägget ”Vad är postmodernism? Kan ni hjälpa mig att kritisera postmodernism?” och ger på så vis själv, med bara nio ord, omedvetet, en rätt bra beskrivning av postmodernismen.

(Den kanske roligaste definitionen av just postmodernism kommer annars från en ögonblicksbild, i en bok Jean Baudrillard skrev om Gulfkriget. Han beskriver hur CNN i en sändning lämnar över till reportrar på plats i Irak för att kolla vad som händer, bara för att upptäcka att reportrarna sitter och kollar på CNN för att se vad som händer.)

Jag dricker läsk.

Jag har ett ganska välutvecklat självförakt men tycker också att jag är okej. Om man kan vara bra på att plocka blommor så är jag det. Det blir jävligt bra.

Jag läser om någon som gjort en knottfälla. Jag läser om en annan som googlade tvåhundrafemtio olika mordmetoder innan hon valde att förgifta maken med en engångsgrill när han sov. Disney har tagit bort en staty av Bill Cosby.

Det regnar igen eller kanske fortfarande.

Sax överbord

Jag tänker på döden och på pragmatism. Ganska ofta ser vi människor världen genom ideologiska glasögon. Jag med. Inget fel med det, alls inte. Tvärtom tycks det ofta vara något ganska fint. Ju mer polariserat något är, desto finare verkar det dessutom vara. Det är lite oklart om detta är så jävla bra.

Vi drar till Medelhavet.

Varje år packar Dror Feiler sin saxofon och köper en sjavig gammal fiskebåt på Blocket. Sen tuffar han iväg på den för att bryta Israels blockad av Gaza. Detta är naturligtvis en rimlig sak att göra. Lika rimligt är det, ur ett annat, motsatt, perspektiv, att Israel bordar fiskebåten, kastar saxofonen i sjön och avslutar äventyret.

Menar båda sidorna att dom har ett absolut moraliskt imperativ? Japp, 100%. Så hur skulle en mer pragmatisk lösning av konflikten se ut? Ingen aning. Och det är verkligen inte många, som syns eller hörs, som ens letar efter den.

Det är trist.

En bit bort ligger Grekland. Dom är skyldiga Europa en massa cash. På samma sätt som Tyskland varit skyldiga Europa en massa cash. Jag är inte en Lannister men håller med om att skulder ska betalas. Men. Kan folk ta ett chill pill här och nu och förhålla sig lite mer pragmatiskt till det hela?

Även här: Ideologi. Här nästan ännu mer usel och gemen eftersom det inte ens handlar om religion eller territoriella anspråk utan om stålar och deontologi (ett grekiskt ord – häpp! – som betyder pliktetik). Sicket trams.

Tysklands skulder efter andra världskriget skrevs till stor del av. Man insåg att det är dumt att gnida deras ansikte i dyngan för sakens skull, eftersom man ju testade den grejen efter första världskriget och resultatet blev Hitler.

Så, apropå moraliska imperativ: Tyskland startade två krig, mördade sju miljoner människor – bort med skulderna. Grekland har haft korrupta politiker – pay in full. Rådet till grekerna blir alltså att fixa ett anfallskrig och/eller ett folkmord, så fixar det sig.

Det är dumt att inte betala en skuld. Det är även ganska dumt att driva Grekland in i ett strategiskt samarbete med Ryssland och en tänkbar militärkupp.

Här kunde jag såklart även sagt något om liberala ledarsidor och deras förhållningssätt till detta kontra till den hundrafaldigt större kostnaden för att rädda bankerna 2008. Men hey, hur enkla poänger kan man ta? Det hade ju varit lika löjligt som att, apropå lån, vägra att amortera av lånen, för att det känns fräschare att renovera köket för cashen. Och sedan säga att man inte kunde förutse att det kom en dag då betala-inte-strategin slutade funka. Som för Grekland.

Jag är – tack och lov – större än så.

En dag på stranden

Jag tänker på döden när jag ligger på stranden. Det är den första riktigt varma dagen på sommaren och det är fullt av folk. Sa jag att jag tänker på döden? Gud vilken morbid grej, det gör jag såklart inte. Jag tänker på tidningar och affärsmodeller. Igen. Sorry. Det är så varmt att det är jobbigt att ens ligga ner på en handduk. Lukten av insjö blandas med grillrök och luften är full av ljudet från ungar.

På dom två stora lokalbladen här i stan jobbar tillsammans över femhundra personer. Femhundra personer arbetar för att göra DN och SvD. Och då köps ändå mycket av materialet in från nyhetsbyråer och frilansare. Gå gärna in på biblioteket en random onsdag och kolla vad dom femhundra (plus inköp) presterar.

Det finns ett rätt stort glapp här. Folk vill läsa nyheter och berättelser. Men varför skulle detta vara samma sak som att folk vill ha tidningar? Framför allt med tanke på att tidningarna innehåller mindre och mindre av både nyheter och berättelser.

Ganska nyss användes rubriker som ett sätt att leda in läsare/klickare till en artikel genom att säga vad den handlade om. Idag hoppas rubriken göra det genom att inte säga vad den handlar om. Den som nyss var en bibliotekarie, typ, eller en kunnig guide, har idag blivit en blandning av en som går med en pärm på stan och försöker stanna folk och en key account manager som gör raketen.

Tidningarna försöker alltså vinna läsare genom att idiotförklara samma läsare. Kanske har tidningarna läst The Game, jag vet inte. Men som affärsmodell hade det fan inte fått många ALMI-lån. ”Vi tänker sälja kontakter till annonsörer genom att publicera topp-fem-listor för kontakterna och kalla dom utvecklingsstörda.”

När jag var ung, Pluto en planet och BSS ännu inte satt i riksdagen, var textreklam asdåligt och fult. Ingen vill ha det. Utom suspekta gratistidningar kanske. Idag pratas det om det som räddningen för tidnings- och mediabranschen. Då var det smutsigt och sjaskigt – idag vill varenda redaktör gifta sig med det och flytta ut på landet med det och skaffa sig ungar med det.

Vi tänker oss att dom faktiskt gör det.

Redaktörerna och textreklamen skaffar barn och flyttar ut på landet. Barnen växer upp och går i skolan. Dom får lära sig om hur saker var för någon generation sedan. Att nyheter hade en funktion och att berättelser faktiskt kunde engagera. Dom inser så det oundvikliga, nämligen att det var deras föräldrar som satte eld på det.

Så dom kommer hem och undrar hur föräldrarna tänkte. Föräldrarna å sin sida är pensionärer nu och vill inte prata om vad som hände för länge sedan. Det blir en tyst stämning efter det, något gick sönder som inte går att laga, det är en liten spricka men den är där.

Ungarna växer och blir vuxna, går i terapi, storhandlar på Willys, deklarerar och gör andra grejer som vuxna gör. Floderna fortsätter rinna mot havet, utan att ta slut. Solen går upp i öster och ner i väster. Fast just precis nu står den rakt ovanför mig. Lukten av solskyddskräm krockar med känslan av att vara marinerad och att långsamt stekas. Jag måste doppa mig och kanske ta en glass i skuggan sen. Och kanske läsa en tidning.

Hehe. Skoja.