Låt dem sy jeans de jävlarna

När Karolinska institutets vicerektor Martin Ingvar blev påkommen på med att sälja IT-system till, eh… Karolinska institutet, och tjäna miljoner på det – tog han en timeout. Senare avgick han, med orden ”Som statstjänsteman har man vissa regler att följa. När det är flera tusen regler misslyckas man ibland med att följa alla.

Det är inte världens skarpaste försvar. Det är det sannerligen inte. Eller, det hade funkat om det varit en luffare eller sjörövare. Men inte för någon i den positionen. Det gör att hans gärning med fog kan ifrågasättas retroaktivt. Inte bara gärningen, men hela hans person. Någon med en hög position inom akademien, som inte fattar att det är fel att tjäna miljoner på att sälja saker till sig själv. Som ser det som något på nivån med regler för friskvårdsbidrag eller var cykeln ska parkeras.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det var den där timeouten som han tog. Och som misslyckade personer med maktpositioner överallt tar, hela tiden. Landshövdingar som supit, Aftonbladetskribenter som ”betett sig tölpaktigt”, SD-politiker som… tja, den listan är ganska lång i sig själv. Mona Sahlin gjorde det redan 1995.

Det är alltså betald semester vi pratar om. För människor som skitit i det blå skåpet. Och i många fall skitit även utanför det. Typ målat på väggarna med avföring. Vad har de här människorna för arbetsgivare? Jag förstår att man i vissa fall kan välja att lyfta bort någon från en plats, för att själv signalera handlingskraft som chef. Ha ryggen fri osv. ”Nä han har tagit en timeout nu så vi har verkligen agerat kraftfullt.”

Men finns det verkligen inget som personerna, som uppbär lön, kan göra?

Att Virtanen inte ska skriva ledarkrönikor är en sak, men kan han inte ens tömma papperskorgarna på kontoret? Alla kommunala politiker och tjänstemän som timeoutar, finns det verkligen inte några löv att kratta eller gamlingar att ta med på en utflykt? Nog kunde Martin Ingvar hjälpt till med internposten på KI?

Det är så många som har timeout vid varje givet tillfälle, att det skulle kunna bli en arbetsplats i sig. Kanske kan de sy jeans och göra nummerplåtar? Det skulle bli en ganska stor arbetsplats dessutom. Ge den ett coolt namn. Timeout Industries kanske. Låt dem bygga sköna kontor runt om i landet. Martin Ingvar kan ordna IT-systemet.

Annonser

Värdighet ut, hästskit in

Det är inte ens ett år till valet. Eller om man vänder på det: Det är nästan ett jävla år till valet. Det kommer att bli en prövning. Få saker gör nämligen människor så dumma som att engagera sig politiskt. Alla dessa ideologiska fotsoldater har ju dessutom tillgång till plattformar som låter dem sprida sina dumheter obehindrat.

Här är det mest typiska exemplet: En person skriver något på Twitter; för ett resonemang som löper genom flera tweets. En av tweetsen i kedjan kan ryckas ut, skärmdumpas eller retweetas, och för någon som ser den i andra, eller tredje, hand, kan den tolkas som galenskap. Jag skriver ”kan ryckas ut”. För det sker inte av sig självt. Det sker genom att någon som antingen är extremt illvillig eller fruktansvärt dum gör det.

Nej, fel, det är inte antingen eller, det är både och. Man måste vara både illvillig och extremt dum. Illvillig på det där beskäftiga, fuskande plugghäst-viset. Och dum, eftersom det kommer fram vad man gjort. Framför allt måste man vara villig att avsäga sig all värdighet. Man mockar hästskit med händerna, för att man hoppas att det ska skada någon annan.

Detta kommer nu eskalera i tio månader till.

Släng in i detta alla hjärndöda flinande Pepe-grodor samt en socialdemokrati som gör annonser där de ibland försöker google-översätta Jeremy Corbyn och ibland helt enkelt använder Sverigedemokratiska annonser med beväpnade gränsvakter, och bara sätter sin logotyp under dem. Samt ett antal partier som hänger på fyraprocentsspärren och lär kasta ut desperata utspel om taggtråd runt Gotland och momsbefriad mjöd.

Jag har ett förslag: Förbjud partipolitik. Låt kverulanterna gå tillbaka till att skriva insändare istället. De som nu lägger ner sin själ i att försöka skada andra, genom att bildligt talat mocka hästskit med händerna – låt dem mocka faktisk hästskit med händerna. Det finns säkert stall i landet som skulle älska att få liberala kommunpolitiker, ungmoderater och södermalmsvänster som plockar upp skiten. Någon värdighet att ta hänsyn till fins ju som sagt inte.

Vi kan legalisera eländet igen om tio år eller så.

Till dess kan vi låta kungen bestämma.

Att rakryggat säga sanningen

Jag har alltid haft svårt för principfasta människor. Det är något obehagligt med en moralisk stringens som är repfri och vattentät men inte det minsta töjbar. Det är väl därför jag ogillar Hanif Bali.

Hanif får beröm av folk som har Pepe-grodor som profilbilder och skäll av folk som tycker att Henrik Arnstad är woke. Jag bryr mig inte. Men den där principfastheten skaver.

Vi leker med en tanke: Jag är 20 år och lever i ett land där det är krig. Jag flyr. Jag vet att om jag skickas tillbaka så kommer regimen att döda mig. Jag flyr. Inte bara till grannlandet, även om jag vet att Mattias Karlsson skulle föredra det. Jag flyr till ett land som jag hört bra saker om, landet heter Sverige.

(Jag är nämligen skithög nog att vilja leva. Inte bara inte dö.)

När jag kommer till Sverige frågar man mig om min ålder. Då säger jag 17. Det är en lögn. Det är en lögn som jag använder eftersom jag vet att alternativet är döden. Men likaförbannat en lögn.

Om Hanif hade kommit som 20-åring hade han resolut och redigt sagt ”jag är 20 år” när han fått frågan. Och detta gör mig så provocerad: Hanifs dödsföraktande moraliska integritet. Att välja sanningen före livet.

När Hanif blir ombedd att lämna landet efter avslagen ansökan, tar han sig själv till Arlanda. Jag tror till och med att han köper sin biljett själv.

Döden är inte så svår som lögnen.

Det är nog detta som Pepe-folket gillar: En pliktetik som befinner sig mellan Kant och isländska sagor. Jag blir skraj av den. Å andra sidan avfärdar jag folk som säger att de ”har integritet” som sociopater.

The blame is on me.