Gnälly McGnällface

Det har tagit mig 43 år att få samma självförtroende som folk med rika föräldrar föds med.

Det stämmer inte ens, för det är ju olika saker, såklart, olika typer av självförtroende. Det som man föds med som en Mozart är nåt annat än det man får kämpa för att få som en Salieri. En sak är naturlig som syre, en annan får man vackert öva på, sexton timmar om dygnet.

Jag växte upp som ett av fyra syskon, mamma var dagmamma och pappa jobbade på fabrik. Det var verkligen inget synd om någon av oss. Vi åkte på tältsemester, vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. Vi bodde i ett hus med pedantiskt skött trädgård. Det här inlägget är liksom inte Svinalängorna eller Mig äger ingen. Kom igen vafan.

Men i det att vara arbetarklass, ligger begränsningar. Jag var naturligtvis medveten, på nåt slags distanserat, intellektuellt plan, om att jag kan bli läkare. På samma sätt, och med samma grad av upplevd rimlighet, som jag var medveten om att jag kan vinna US Open i tennis.

Jag visste någonstans att det, tekniskt sett, var möjligt för mig att ta ett utbytesår i USA på gymnasiet, på samma sätt som det, tekniskt sett skulle varit möjligt att komma till den internationella rymdstationen. Det är ur någon aspekt bara en fråga om avstånd i rummet.

Jag säger till mina barn, ofta, så ofta att dom tröttnar på det, att dom måste komma ihåg att dom kan bli precis vad dom vill, att det inte finns några gränser. Och att dom måste tänka på det, det är viktigt för mig att dom tänker på det. Det är pragmatikerns sätt att visa kärlek på.

Jag berättar det här för att jag tror att vi kanske borde prata lite mer om klass. Om vad människor kommer ifrån. Så vi inte gör misstaget att bara bedöma dom utifrån var dom är och vad dom kan. Inte för att det senare är oviktigt, verkligen inte, jag vill ju ändå tro på meritokrati. Men för att det förra är nödvändigt.

För att dra det till sin spets är det en annan resa till en professur i genetik för den som sitter på ett transitboende för nyanlända idag, än vad det är för den som sitter på en Josef Frank-soffa hos sina forskarföräldrar. Och den resan borde nog få lite mer ljus på sig.

Det kan också var så att jag är lite gnällig.
Ibland är det ju så enkelt.

 

For Sweden i tiden

Tid är vad man fyller den med. Kollar du på universum så händer det obegripligt mycket första sekunden efter big bang. Så mycket att sekunden är indelad i epoker, med Planckepoken först.

Volvos senaste reklamfilm för Zlatan Ibrahimovic är tre minuter och tjugo sekunder. Det är jättelång tid för en reklamfilm för en bolltrollare. Men eftersom Zlatan sedan, gissar jag, födseln, och Volvo sedan det blev kinesiskt, inte känner några gränser, är det inte mycket för dom. ”Äh, det är väl ingen konstig reklamfilmslängd det är supernormalt.”

Ett pekoral kan beskrivas som något där uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Zlatanfilmen är den totala motsatsen till det.

Här är gestaltningsförmågan i världsklass. Från Louis Vuitton-färgerna i den konstiga men stylish lägenheten med sjaviga väggar och en sandsäck, via varje klipp, till dom färgglada fansen som springer på gatorna och ser ut som gycklare. Behovet att uttrycka och meddela något är däremot, för att återknyta till universums första sekund, i samma storlek som higgsbosonen.

Man visar Zlatan
Och man visar en bil.

Det finns ingen berättelse (i alla fall ingen som vi inte redan hört och kan) men det är inte något dåligt. Det är tvärtom något bra. Och därför är reklamfilmen bra! Svenskar älskar Zlatan och dom älskar Volvo. Zlatan är sexig och farlig, Volvo är säkerhetsgrejer och bra andrahandsvärde. Kombinationen? Made by Sweden, for Sweden, i tiden.

Ingen gick över Göta älv efter vatten här.

Arkadiens pervon

Jag började skriva en grej här om Gröna Lund och deras reklamfilm med en kentaur, som är med sin dotter på nöjesfältet. Här är vad den skulle handlat om: Kentauren är sämsta sagoväsendet. Ser helt sjukt töntig ut. Är fysionomiskt en varelse med dubbla bröstkorgar (hur i hela friden det är tänkt att funka) eftersom man har ersatt ett huvud med en överkropp. Samt en varelse med kombinationen människohjärna och hästpenis.

Det är ett direkt osunt val av gestalt.

Kentaurerna är dessutom i grekisk mytologi främst kända för att dom hade sämsta ölsinnet på Peleponessos. Alltså allvarligt, det gick typ inte ens att bjuda dom på fest men dom dök upp ändå i allmänhet, blev packade och blev sedan rätt fort ordentligt oförskämda, högljudda och våldsamma.

Därför tycker jag att det är en dålig idé att ha en kentaur med i reklamen. Dålig förebild helt enkelt. En dubbelbröstkorgad sak med tidelagsvibbar som blir galen efter två glas vin.

(För övrigt skapade Zeus kentaurerna efter att en snubbe som hette Ixion våldtog ett moln. Det är en lång historia.)

Så jag skrev det, att Gröna Lund har en reklamfilm med en tjej i sjuårsåldern som är på nöjesfältet med sin pappa, kentauren. Och – det är då jag inser att jag är helt hundraprocentigt oförmögen att åldersbestämma folk. Jag har ingen aning tjejen i filmen är sju år. Hon skulle lika gärna kunna vara elva. Eller fyra. Och plötsligt är inte tjejen med kentaurpappan sju år, det är det åldersspannnet jag har i min gissning. En livstid mellan tumme och pekfinger liksom.

Och det som är svårt med barn blir hopplöst med vuxna. Jag är helt enkelt oförmögen. I kombination med att jag dessutom inte minns namn eller ansikten gör det mitt liv rätt sorgligt, ur någon vinkel.

Jag träffade honom igår… vafan han nu heter… du har träffat honom också, han var på … meen vad heter han.” Hur ser han ut? ”Äh han är typ rätt lång… eller normal liksom… eller så är han lite kortare än mig. Han har skägg… kanske… eller hade. Jag tror han har glasögon.” I vår ålder eller? ”Ja. Typ. Plus minus kanske tjugo år. Men definitivt mellan tjugo och sextio.”

Jag frågar min vän psykologen (en kvinna mellan 30 och 55) om hon kan bedöma den i reklambyråns arbetsgrupp som kom på idén med kentauren, ur ett freudianskt perspektiv. Hon svarar att hon kan det, ”men det kan nog både du och dina läsare också”. Jag vet inte. Men en bra sak är att dottern beskriver sin pappa, kentauren, som att han är fyrtiotvå år och jobbar på kontor.

Jag får hans ålder presenterad för mig. Det gillar jag.

Oscarsgalan på teve

Så här i Stampen-tider debatteras journalistiken en del, dess själva väsen och värde. Och det är säkert angeläget.

Alla journalister är övertygade om att det vore förskräckligt om det blev färre tidningar och därigenom färre journalister. Ja, journalistiken likställs med grejer typ demokrati och mänskliga rättigheter, syret som vi andas, regnbågar och den mustiga doften av kryddor som ligger över torget i Marrakech.

Jag brukar avfärda det och mena att så jävla viktigt är det inte, det här med medieföretag som ska agera skivbolag mellan skribent och läsare. Men så kommer det dagar som denna, när saker ställs på sin spets. När man faktiskt förstår värdet av journalistiken.

Toppnyheten när jag skriver det här, är på Aftonbladet Busiga prinsessor – kan inte sitta still och på expressen LIVE-TV: Leonore föll från sin stol i Storkyrkan. Båda tidningarna släpper alltså sina mikrofoner i perfekt synk, i frågan om vad kvalificerade journalister på kvalificerade journalistförmedlingar kan tillföra när det gäller.

Jaja.

Det knäppaste är givetvis att dom röviga klickfiskarna inte verkar i ett vakuum här. Folk klickar – och dom ser dopet på teve. Och här är grejen med dop överhuvudtaget: Dom är som begravningar fast sämre. På en begravning får du i alla fall en ventil för gråt. På en begravning kan du uppträda i total brist på värdighet och snygghet, på ett sätt som bara är okej där. Kasta dig på stengolvet, ropa, gråt så snoret och tårarna forsar. Du behöver inte ens känna sorg för att få passa på. Det är okej.

Men ett dop?

Det är samma otroligt stela och träiga tillställning i kyrkan som en begravning. Eftersom det inte skrivs dresscode till dop (inte utanför adeln i alla fall) så dyker folk upp, lite obekväma, i den svårbeskrivna men distinkta looken ”finkläder”.

Jag har till och med samma typ av genomperverterade tvångstankar (tänk om dom tappar kistan vs. tänk om prästen tappar ungen).

Sedan går man till ett församlingshem eller liknande som begravningsbyrån (eller gudföräldrarna) har fixat där man tar en fika som inte är så god eller kanske en smörgåstårta som är så kall att den bara smakar typ stål.

Kungahuset är en medeltidsgrej, som åderlåtning, fantasifulla avrättningar och digerdöden. Att det ändå lever kvar beror på dess totala symbios med medierna. Så länge ett dop av en rätt betydelselös avbytare, någon som kan gå samma väg som sin morbror, blockerar allting annat – så kommer det finnas kvar.

Vi står alltså i något slags tacksamhetsskuld till journalisterna ändå: Bra att det var den här medeltidsgrejen ni valde att supporta och inte åderlåtning, fantasifulla avrättningar eller digerdöden.

EBT kickar freestyle

Idag hände det igen: Borgerliga politiker var ute i förorten. Och med förort menas inte Telefonplan eller Bromma utan dom stadsdelar om vilka ordet används pejorativt. Sist borgarna var ute i orten var 1992, då man ledde något slags allsång med lasermannen-tema i Rinkeby folkets hus. Den här gången hade dom åkt hela vägen ut till Husby, norr om Rinkeby.

Allt det väsentliga var packat: Säkerhetsfolk, spinndoktorer, tropikhattar och krav på utegångsförbud, undantagstillstånd och användandet av gummikulor mot barn samt ”reglerade gräsbränder” på Järvafältet och benzoider i dricksvattnet.

Alla var extremt bekväma i miljön, typ ”vi hänger här ibland, inget konstigt med det”. Dom var nere med kidsen och helt obrydda. Då händer det otippade. Ebba Bush Thor börjar rappa. Eller, först börjar Björklund beatboxa och Anna Kinberg Batra waila. Sedan kommer EBT in och lägger vers på vers, i vad som verkar vara helt freestylat.

(Det här kan se töntigt ut när det bara skrivs, men sök efter EBT + Husby på youtube så får du se henne leverera skiten)

Uh, uh
Yeah
E ni me

Aboow Husby va händer d e dagen efter lön
Alliansens färsking – kalla mig Ebba Grön
Nyss i Säpos araba nu här vid ert bord
En fucked up gäri, straight out of Livets Ord

Baxa tabanjan från grisen som körde mig hit
[drar fram en pistol ur byxlinningen]
För EBT e inte här för o ta skit
Klick-klack BOOM – Husby va händer
Ge mig jidder o ja blastar er en i sänder

Jag har Annie, Janne o AKB
En trippelknätch så KMB
Fuck alla hatare, ni fattar ingenting
Ja e minst lika homofob som Ken Ring

Så ta d lugnt Husby d e sista chansen
Annars fuckar vi upp er vi e ALLIANSEN
Den här göten är d sista ni ser av mig
[pekar på sin egen rumpa]
För nu släpper ja micken o drar hem till mig
[släpper mikrofonen på marken]

Det eviga spelandet av Shoreline

Jag föddes i Borås. Senare hamnade jag i Göteborg men flyttade rätt snart eftersom alla människor gick så långsamt. Det var som en hel stad, där ingen hade bråttom. Det här var halvvägs in på nittiotalet och på den tiden reglerades det i lagen att alla hushåll skulle äga minst två tröjor av märket Aqua Limone samt en seglarjacka av märket Henri Lloyd.

”Men hallå” tänker du nu. ”Dom kan väl inte haft en lokal lagstiftning i Göteborg?” Men det är just vad dom kunde. Så här: Ur ett (snävt och inskränkt) Stockholmsperspektiv är Göteborg bara den största staden i provinserna, som ett dubbelt så stort Borås. Men vi som bott där vet att det inte stämmer. Vi kan Göteborgsandan och har promenerat längs Evenemangsstråket (eller nej, det har ju ingen men mentalt, okej). Lokala lagar är lika naturligt för göteborgare som systematiska mutor i hela den offentliga förvaltningen.

Just därför har jag ett förslag.

Som uppmärksammats går dom lokala gazetternas fyrbåk och vårdkase, Göteborgs Posten, med tillhörande koncern, lite knackigt. Dom konspiratoriskt lagda menar att detta hänger ihop med att man köpte ett dussin risiga tidningar av centerpartiet för två miljarder eller att man har lånat in pengar från banker för att dela ut till ägare.  Naturligtvis är det bara strunt.

Vad som har hänt är att intäktssidan har stagnerat. Detta i sin tur beror på en Stockholmsstyrd kartell som helt enkelt inte tål att det går bra för folk som pratar dialekt. Men – när Göteborg angrips, då sluter man sig, likt en enda jättelik varvsarbetarnäve. Och så går man till motangrepp.

Som tur är har det aldrig funnits några klara gränser i Göteborg, mellan offentligt och privat, kommun och näringsliv, mutor och presenter. Därför bör nu Göteborgs Posten hämta intäktsgenererande spetskompetens från där den finns, alltså hos Miljöförvaltningen. Här finns tjänstemän/Key Account Managers (kalla det vad ni vill) som går ut till en kund, äter en god middag, tar en för laget (i det här fallet, herregud, tittar på nittio minuter 80-talsmusikal på Park Lane) och sedan tar en Uber-Volvo hem till kontoret och fakturerar 15 600 för besväret.

Med ny intäktsmotor på plats, kommer GP och hela Göteborg att brumma igång, likt en kinesisk XC90, och igen accelerera mot framtiden. För inget stoppar ett Göteborg som har bestämt sig.


BONUS: TRENDSPANING
Följande saker kommer att vara det coolaste som finns under hösten: Aqua Limone-tröjor, fisk & skaldjur, skeppsredarfrisyrer, samskoleungar med deppig uppsyn och rika föräldrar, GAIS, mutor, salt, allt kinesiskt, stora kopparstatyer med kungar till häst, ordvitsar, segling (inte sporten men attityden) och Ramberget.

(Det var här du läste det först.)

Tänk på döden by Ellos

Är ju inte precis modeintresserad men jag gillar mat. Min favoritperson i modevärlden är/var Tavi Gevinson 2008. Någon favoritdesigner har jag inte. Min favoritperson i restaurangbranschen är Herr Krabba i Svampbob Fyrkant. Han driver restaurang Krångliga Krabban och i ett avsnitt öppnar han en till Krångliga Krabban-restaurang (precis intill den befintliga). Bikinibottens lokaltevekanal intervjuar honom.

Intervjuaren: ”Först och främst ett stort grattis, Herr Krabba!”
Herr Krabba: ”Hallå… jag gillar pengar!”
Intervjuaren: ”Vad inspirerade dig att öppna en Krångliga Krabban till?”
Herr Krabba: ”Pengar!”

Kockar är varumärken. Och varumärken är pengar. Ofta är det manliga varumärken, med långt otvättat hår som flaxar och far, tatueringar, skägg och en uppväxt bland vargar. På en oljetanker. I rymden. I en öken. En rymdöken, en jäkla rymdöken!

Och människor älskar, fucking ÄLSKAR, varumärken! Ett bra bevis är när H&M cashar upp och köper in ett varumärke, nu, Kenzo,  och gör H&M-kläder som det står Kenzo på. Det är lite som ett sanktionerat plagiat. Eller inte så lite. Carol Lim och Humberto Leon, som ansvarar för Kenzos design, är kockar. ”Först och främst ett stort grattis.” Folk står i kö, för dom tror att dom köper… du vet, Kenzo? Haha ja jävlar.

Man kunde annars tänka sig att kockar skulle vara mer besatta av hantverk och precision och dom där grejerna som inte går att licensiera ut. Att dom skulle vara lite mindre som Kenzo och Comme des Garçons och lite mer som, säg, Hermès eller Cartier.

Att en kock sätter sitt namn på en sås som det tillverkas tusentals kubikmeter av på en steril livsmedelsfabrik på ett industriområde någonstans och som sedan säljs i plastburkar på Hemköp, är ändå lite som om Patek Philippe hade gjort batteridrivna plastur i samarbete med Kjell & Co. Dels inte helt trovärdigt. Och dels kanske inte med dom ursprungliga varumärkesvärdena helt intakta. Hade folk köat utanför Kjell & Co likaförbannat? Ja, absolut.

Eller som när en kock hittar på en hamburgare åt McDonalds (för dom behöver verkligen hjälp med att hitta på, det är inte som att dom har nästan lika många kockar på R&D som dom har advokater på Legal). Och sedan släpper kontrollen över den hamburgaren och låter den monteras ihop av femtusen extrajobbande gymnasieelever på ackord. Speciellt om kocken ifråga poserar vid burgaren med taglinen ”Den här burgaren är jag”.

”Först och främst ett stort grattis, Herr Krabba”
”Hallå… jag gillar pengar.”

DISCLAIMER: Jag gillar också pengar! Om någon hamburgekedja skulle vilja ge ut en blogg som jag hade gjort receptet på hade jag slagit till. Eller om Ellos vill ge ut en bloggkollektion. Jag är inte heller Cartier.