Nocturnal animals

Sedan ungefär tre år, eller det kanske är fem, jag vet inte, har jag reducerat min klädsel till en svart t-shirt och ett par jeans eller chinos. T-shirt för att jag blir varm lätt och svart för att jag oftast är lite för tjock. Det är en förlåtande look. I alla fall inbillar jag mig det. Och för att den är samma varje dag, slipper jag ägna någon energi åt klädseln. Det är en uniform.

Ett tag experimenterade jag med olika svarta t-shirts, med vidare halslinning och kanske en ficka på bröstet. Jag hade till och med olika varianter med tryck på. Haha! Nu är det den enklaste och mest klassiska modellen som gäller. Jag är ju en människa och inte en jävla julgran.

Det är verkligen ingen smartness i detta. Inget beräknande. Jag har bara gett upp. Jag är en loser, baby. Hade inte tiden. Jag hittade en genväg och tog den. Jag är lat. Det var inget steg att ta, det bara blev så. Och jag är nöjd med det.

Att det här ens blir ett blogginlägg beror på detta: Om alla skulle göra som jag, hade systemet imploderat. Att ge upp är subversivt. Att inte delta i konsumerandet. Att aktivt (well, kanske snarare passivt) motverka tillväxten.

Jag köper heller inget nytt till hemmet. Bara begagnade grejer. Men desto mer. Det ger mig heminredningsstilen ”färgblind sjuttioårig homosexuell man med dålig ekonomi” med ett stänk av psykiskt sjuk samlare i en TV3-dokumentär. Även detta gör att jag inte deltar i konsumtionen av nyproducerade saker.

Så bräckligt är systemet.
Så lätt kan man göra kaos av hela skiten om vi är tillräckligt många.

Jag ska nu bara sluta äta mat också. Och inte resa någonstans. Sedan tänker jag sluta köpa hygienartiklar samt aldrig klippa mig igen. Byta min lägenhet mot en jordhåla. Isolera mig. Bara vistas ute om natten. Man ser mig springa som en siluett mot natthimlen, på Farstanäsets ängar. Kompis med de andra nattdjuren.

”Vem tusan är det” säger någon och pekar på min nu mycket magra lekamen, dold av en smutsig svart t-shirt och vad som en gång var ett par chinos med små broderade palmer på, köpta på nån GAP-butik i Madrid, på den tiden jag reste.

”Det är Fredric” svarar en annan. ” Han är utanför systemet. Han är fri. Honom äger ingen.”

”Nä kanske det. Men han kunde väl klippa sig?”

Månadsskifte

Jag drabbas av en plötslig melankoli, ett vemod utan grund. Det får mig att tänka, reflektera över min egen ofullkomlighet och alla där ute som har det så mycket värre. Kanske är det för att helgen, som nyss var evighetslång, nu är över. Kanske är det för att allt i naturen är så outsägligt fulländad just precis nu.

Just när världen är som vackrast är blir sorgen så tydlig, som ett ljus i mörkret fast tvärtom. När jag var yngre blev jag obekväm av den här känslan. Nu omfamnar jag den. Det här är gud för mig: Den som säger att det ordnar sig. Den som säger att alla matkassar som bärs hem, alla tvättmaskiner som fylls och töms, all disk och alla nästan tomma balsamflaskor, har ett värde, betyder något. Den som lyssnar när jag tänker. Jag vet inte om jag tror men jag vet att jag hoppas.

Barnen är stora nu, nästan vuxna, människor helt på egna meriter. De bor här varannan vecka och jag vill fånga varje sekund med dem, spara på varje andetag, varje vardagligt replikskifte. Vill arkivera allt i mappar och lådor. Jag kramar dem så fort jag kommer åt och tack och lov får jag det. Jag tackar en hopplös bostadsmarknad för att jag kommer få ha kvar dem en stund till.

De är på väg ut i livet och jag har inga råd att ge dem. Jag säger att allt är möjligt och att det inte finns några gränser. Och jag menar det. Jag säger att inga beslut är stora, att allt går att ändra, att de har så mycket tid. Allt som går sönder hinner lagas. Alla felnavigationer hinner korrigeras.

Jag jobbar för mycket. Jag vet att jag gör det men förmår mig inte att ändra på mig. Kanske av oro över vad jag skulle göra av tiden. Kanske för att det är så svårt att verkligen förändra något. Vem är man om man inte är den man är? Hur blir man bra på att leva? Jag har gjort det betydligt mer än tiotusen timmar och här är jag ändå.

Jag tvekar inför att lägga ut det här inlägget. Det är för introvert och för fånigt. (Och jag får flest delningar när jag är rolig.) Men jag lägger ut det ändå och jag gör det med en hälsning: Det här är till alla som kämpar, vill, drömmer och misslyckas. Till den som inte hittar några ord eller har någon att dela tystnaden med. Till alla som uppfostrar ungar ensamma och letar extrapriser och till alla som lever på toppen men drömmer om ett liv nere i dalen.

Det här är för alla som lever mest av vana. För kärleken i ett ögonkast och lukten av insjövatten på någons hud. För den här tiden vi får och för allt vi gör med den. Oavsett om vi gör det bra eller ganska dåligt.

Maj, det här är juni, juni, det här är maj. Ni är lika vackra båda två.

Stadsträdgårdsmästarens eftermäle

Alla ska vi dö. Och alla ska vi då lämna efter oss någonting. Eller ingenting. Jag tänker på det här eftersom jag ganska ofta tänker på döden. Men också för att jag brukar gå på antikvariat och titta på biografier. Hyllorna är fulla av böcker som dokumenterar idag okända människors livsgärningar. En läkare här, som förefaller ha levt ett alldagligt liv i en fin modernistisk villa. En stadsträdgårdsmästare där, som sitter och myser bakom ett berg av blommor och kakofonin av hyllningstal vid pensioneringen.

Det är ändå ett projekt, detta. Att fylla tvåhundra sidor eller mer, med en persons liv och verksamhet. Det är inget som görs på en eftermiddag. Och det lämnar läsaren, eller i mitt fall; bläddraren, med en konstig känsla av vemod. Alla glömda människor och deras liv som är lika glömda, trots att någon bundit in dem i tusen exemplar. Det är nästan som att manifesterandet gör dem än mer bortglömda. Bortglömda trots att en stiftelse eller en fond av något slag bekostade dokumentationen. Som döda rika människors nedfrysta hjärnor, i hemliga rum i berggrunden under Utah eller Colorado, i modstulen väntan på att någon gång väckas till liv igen.

Jag tänker också på Mats Qviberg. En gång, tror jag, var han känd för att vara en bra aktiegubbe. Idag är han känd för att ha kraschat en bank och ligga ganska långt ut på Jonas Inde-skalan på Twitter samt att på imponerande kort tid ha köpt andelar i Metro för sjuttio miljoner för att sedan sålt samma andelar för en krona. Det är något nästan häpnadsväckande självdestruktivt i det. KLF eldade upp en miljon pund. Mats Qviberg eldade upp sjuttio miljoner kronor. Och lyckades inte ens göra något spektakulärt av det. Går det ens att komma på ett tråkigare sätt att bränna sjuttio miljoner på, än att bara vara omdömeslös?

Jag vet inte om Mats tänker på döden. Men han verkar inte speciellt besvärad över sitt eftermäle, så mycket kan man säga va? Jag ska erkänna att jag är ganska svag för den här fuck it all-attityden. Mats är tråkig, kanske. Usel på att äga medieföretag, utan tvivel. Men framför allt obrydd. Och varför inte? Vad finns ens att försvara mer än en plats i ett antikvariat år 2070.

Oavsett är jag nyfiken på vad han kommer att göra härnäst. Kan man förlora sjuttio miljoner, lär man ha några till. Och kan man komprimera den där rättshaverist-kolbiten till en full blown diamant, så kommer det inte att vara tråkigt att följa – ens om det är, well, tråkigt.

Utopisterna är de enda realisterna

Klockan är sex på lördagskvällen och kyrkorna ringer till helg. Fram till skiftet sextio- och sjuttiotal jobbade vi på lördagar. Skolveckan var sex dagar lång.

Vi backar bandet lite. Under industrialiseringen gick arbete över från att vara uppgiftsorienterat (man gjorde det som behövde göras) till att regleras av tid. Eftersom man sällan gick iväg till en annan plats än där man bodde för att jobba, var gränsen vagare mellan arbete och fritid. På en gård på 1700-talet levde folk som nutida IT-entreprenörer. ”Mycket jobb? Haha, vi ser det inte som jobb, det är en livsstil.” Medellivslängden var typ 43 år och alla luktade skit.

1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag, det vill säga 48-timmarsvecka. Sedan gick det alltså femtio år och så blev det 40 timmar. Nu har det gått ytterligare femtio år. Det borde vara dags för en ny reform.

I nordkoreanska arbetsläger är en arbetsvecka densamma som för nyanställda på brittiska investmentbanker, det vill säga 112 timmar. Sexton timmar per dygn, sju dagar i veckan. De flesta anser att detta är orimligt som standard och praxis. Som med allting destruktivt finns det något coolt och sexigt med det dock. Om jag hade fått en hundring varje gång jag hört folk säga att de jobbat sextio timmar eller mer på en vecka, hade jag kunnat gå ner på halvtid. Och det inte bara sägs, det sägs som att det var något positivt. Det kanske är det? Jag vet inte. Jag vet bara att vi aldrig har haft det bättre än nu.

Det är som att det vore något magiskt med fyrtiotimmarsveckan. 112 verkar vara för mycket. Men samtidigt är 30 för lite. Så lite att det är helt orimligt för alla partier utom V och MP. Det är väldigt konstigt. För vi vet ju också att arbetsmarknaden kommer stöpas om. Snart kommer, med Yuval Hararis ord, the useless class att vara en stor grupp. Och i Sverige ser befolkningspyramiden ut sådan, att vi kommer att behöva många som tar hand om de åldrande. Då kan vi ta några, som får jobba övertid tills de spricker och går av. Eller många, som får jobba kortare veckor men klara det.

Vad jag inte fattar är i grunden detta: Varför är de breda partierna inte utopister? Varför begränsas politiken och idéerna av konventioner och av det som finns. Hur kan en femtio år gammal standard vara självklar?

Vi väljer inte så mycket politiker var fjärde år, som vi väljer förvaltare. Trygga gubbar (oberoende av kön) som minimerar risk och vars visionära förmåga inskränker sig till en något justerad procentsats på på marginalskatten. Det vill säga precis de personerna som i alla andra sammanhang hade avfärdats som direkt destruktiva i sin uselhet. Människor som aldrig kan komma på någonting nytt. Som aldrig kan skapa någonting.

Som inte ens vill något.

 

Ljudet av ingen historia

Häromdagen gjorde Expressen en stor sak av att några chefer från Göteborg Energi åkte till San Fransisco på en resa. De skulle dit för att lära sig om digitaliseringen. Silicon Valley ligger där så det är ju en superdigital plats.

Lite bakgrund: Eftersom Göteborgs Energi ägs av Göteborgs stad, har bolaget naturligtvis varit en vansinnig mutfest under många år. Chefer har agerat som världsfrånvända furstar, och kastat guld efter släkt och vänner.

Det var då, dock. Och nu är nu. Saker har styrts upp. Så till den milda grad att personalen fått kritik för sina långa fikaraster. Nyss en kokainpumpad Uday Hussein – nu en småländsk disponent med läsglasögon, alltså.

😦

Cheferna hade femton möten på sitt schema, under tre och en halv dagar. De bodde på ett typiskt hotell för kommunala chefer som åker från Europa för att lära sig om digitaliseringen. Mellan de femton mötena hade man även bokat in en vintur till Napa Valley. Där man både åt mat och drack vin.

Expressen vill att vi ska uppröras över detta. Jag försöker men jag kan inte.

Jag tycker mest att det känns lite gement, sorgligt nästan. Herregud de har femton möten på tre dagar, de bor på en motsvarighet till Scandic Malmen och en eftermiddag åker dom till en vingård. Ska det vara något att tjafsa om?

Det här är en journalistik som, gissar jag, bygger på en dröm om vad journalistik är.

Den görs av oerhört romantiskt lagda människor som vill avslöja och när det inte finns något att avslöja då får man avslöja det ändå. Kanske är de så inne i det att de inte ser? De blundar istället och ser sig själva få ett pris för sin gärning. ”Yes, Watergate was OK but this one sure is bigger.

De drömmer om att rota fram sodomitiska porrklubbar, konspirationer, sinnessjuka lyxhotell och middagar där man klätt filéer från utrotningshotade djur i bladguld – som man sköljer ner med Chateu Latour från Hitlers sommarstuga.

Så får de inte det. Men är stinna på ett säreget rättskaffenhetens adrenalin. Och de har trots allt sidor att fylla, löften till chefer, hyror att betala, osv.

Om vi vänder på det: Hur skulle en resa sett ut för två chefer från ett kommunalt bolag i Göteborg, för att Expressen skulle säga okej? Så här tänker jag:

Cheferna åker med en fraktbåt (det är ändå Göteborg vi pratar om). De måste jobba på resan. De får stryk av en tjock maskinist med buskiga ögonbryn. Mat är det inte tal om. Alla ombord skrattar åt dem och kallar dem ”tjänstemannarövar”.

Framme i San Fransisco får de stjäla varsin cykel för det blir inga taxi- eller bussresor. Sedan sover de under bar himmel. Klockan fem på morgonen är första mötet. Sedan är det nio möten varje dag. Däremellan sopar de gatorna. Ingen mat. Stryk ganska ofta. Att åka till en vingård är det inte tal om. En eftermiddag unnar de sig dock varsin kaffe på ett torg nånstans. När de ska åka hem skjuter man iväg dem med en jättestor slunga. De landar i höjd med Vinga och dör vid nedslaget.

För övrigt tycker jag att Expressen ska gräva i medarbetarnas fikarast-vanor istället. Det där verkar helt sjukt ju.

Journalistik måste få kosta!

Jag är betalande läsare av DN och SvD. Journalistik måste få kosta, tänker jag. Jag betalar även för GP och Sydsvenskan för det händer att jag vill veta vad som sker i provinserna, om någon delar en länk eller så. Det blir en slant, och det känns lite dumt att betala prenumerationer som låter mig läsa allt, även om jag bara läser en av tiotusen artiklar.

Men journalistik måste få kosta, tänker jag. Vem vore jag annars?

En som vill att prekariatets allra uslaste frilansare ska gå gatorna fram, sida vid sida med sina anställda bröder och systrar, likt gisslare? Hålögda och blekhyade. Va? Det vill jag väl inte såklart.

Eftersom det händer att artiklar delas även från Borås Tidning, Nerikes Allehanda, Norrländska Socialdemokraten, NWT, Alingsåskuriren, Corren, Östersundsposten, Falköpingsgazetten, Helsingborgs Dagblad, Hjo Weekly och ett dussin andra titlar, betalar jag även för dem. Kostsamt? Det vet jag inte. Journalistik måste få kosta.

I reda pengar blir det cirka 2 150 kronor i månaden. För något som jag utnyttjar till en hundradels promille. Men alternativet vore ju att jag personligen körde ut krönikörer och kåsörer från sina torftiga kyffen, ut på gatan. Sålde deras fattiga ägodelar på auktion. Kastade fikon efter dem. Ropade plumpheter och oförskämdheter.

Nu kunde för all del någon hävda att tidningar skulle kunna sälja artiklarna styckevis, för en femma eller tia eller så. Så att man dels bara betalade för vad man läser, och dels inte behöver betala en hundring i månaden styck för en massa tidningar.

En annan kunde komplettera resonemanget genom att säga att både Klarna och Swish skulle kunna lösa den sortens mycket små betalningar, med lätthet.

Till dem som säger sådant vill jag bara säga en sak: Journalistik måste få kosta. I en tid när all musik i världen är gratis. Då måste en kul krönika ur Norra Skåne få kosta 99 kronor per månad.

Det handlar inte om affärsmodeller.
Det handlar om principer.

Mats Qvibergs sång

Det har väl inte undgått någon hur dålig Mats Qviberg är på att äga tidningen Metro. Superdålig! Jag tror faktiskt inte att någon skulle kunna vara sämre på att äga tidningen Metro än vad Mats är. Bockstensmannen? Nog skulle väl han vara sämre? Nej. Han bara ligger där i Varberg i nån slags glaslåda och tar det lugnt. Bättre ägare helt klart.

Tänk dig ett gammalt fint trähus, så torrt att det knäpper i träet av torrhet. Det är som att träplankorna sjunger en evig sång om hur torra de är och ber till Gud att ingen passerar med en tändsticka. Isoleringen på vinden är knastertorra sågspån. Överallt står tygpåsar med trasselsudd indränkt i linolja. Golvet luktar diesel.

Gryningspyromanen skulle vara bättre på att äga det huset än vad Mats Qviberg är på att äga Metro.

Jag får en intervju med Mats och väljer att inte prata om Metro. Jag frågar istället vad han tycker om att mängder av twitterkonton har blockats från @Sweden. Mats tittar på mig med sina pliriga små ögon. Så börjar han sjunga, i vemodiga och utdragna toner. Som en val! Det kanske mer är som ett mycket melodiskt brummande än vad det är en sång. Men det gör väl inget?

Mats ler nu, med hela kroppen. Det är ett sånt där otroligt ögonblick, där man kapitulerar inför naturens gåtfullhet och skönhet. Han är verkligen sämst på att äga tidningen Metro, men han har en helt egen sång! Resonansen i hans späda kroppshydda är otrolig. Det är ingen val, det är en Mats. Så kraftfull och samtidigt gåtfull.

Min fråga om de blockade twitterkontona är oviktig nu. Allt är oviktigt. Mats har rest sig upp och går sin väg sakta. Han vänder sig inte om. Jag vill springa ifatt men kan inte förmå mig att göra mer än lyssna. Det jag har upplevt här idag kommer följa mig så länge jag lever. ”Tack, Mats” viskar jag tyst för mig själv. ”Tack.”