Ashes to ashes

Mina föräldrar och alla andra fyrtiotalister reser en massa, kors och tvärs över klotet. Kanske är de rastlösa. Kanske kompenserar de för den första halvan av sin generations liv, då folk på sin höjd åkte till Danmark nån gång. Oavsett skäl är det en lifestyle som kräver obelånade villor och ett liv av flitigt pensionssparande. Jag orkar inte tänka tanken ens.

Jag sparar inget till pensionen. Inte en krona.

Först och främst för att jag räknar med att singulariteten (alltså punkten då den artificiella superintelligensen exploderar) kommer att inträffa nånstans runt 2045 och göra oss odödliga. (Eller utrota mänskligheten på några timmar. Det senare vore så klart trist men i inget av fallen kommer någon att behöva en sparad slant.)

Jag har såklart tänkt på ett worst case scenario också. Alltså om vi teknikälskande framtidsoptimister har fel och singulariteten dröjer. Och jag inser att jag kommer att leva så himla billigt när jag är gammal, att jag inte behöver något då heller.

Så här tänker jag mig ett liv på ålderns höst: Jag bor i ett gistet skjul på landet. Jag läser massa böcker som jag inte hunnit med att läsa innan. Jag springer en hel del. Jag äter otroligt enkel mat. Kanske typ bröd och rotselleri och, jag vet inte, andra… eh, växter? Kommer någon och knackar på, lägger jag mig på golvet och är tyst, tills de försvinner.

Jag är inte en aktiv pensionär, jag är en passiv pensionär. Sover bort ganska många dagar i veckan. Engagerar mig inte i något föreningsliv. Dricker antagligen en del.

Jag har en hängmatta mellan två träd utanför skjulet. Inne ligger böcker i högar på golvet för jag orkade inte sätta upp några hyllor. Enda lyxen är ett badkar. När jag sa bröd menade jag mjöl och vatten, typ pizzadeg, som jag steker som tortillas i en stekpanna.

Jag lever inte livet som en aktiv livsnjutare hela vägen tills jag får en stroke och kraschar på en lindyhoppkurs eller på nån jävla vingård i Toscana. Jag ligger i hängmattan och tittar upp mot trädkronorna högt däruppe. Och stjärnorna ännu högre upp. Under mig växer kanske ljung. Det står ett rådjur en bit bort och glor på mig.

Av jord är jag kommen, jord ska jag åter bli.

Yes då ska jag bara sälja in den här genuina planen på en lycklig ålderdom på min partner och säga åt ungarna att deras barn kommer få en morfar/farfar som lever en liten bit utanför samhället. Men också att om barnbarnen knackar med en specialknackning (knicketi-knicketi-knock-knock) så kommer jag faktiskt att öppna dörren.

Annonser

Marknadsperfektion

Vi flyger för mycket. Du vet det och jag vet det. Folk åker till Thailand i ren tristess och släpper ut miljarder ton koldioxid, som blöta fisar, över ett Arktis där isbjörnarna hoppar mellan allt mindre isflak.

Det går inte göra något åt heller. En flygskatt som adderar en hundring per flygbiljett ses som groteskt och sinnessjukt av samma politiker som inte tycker det är en big deal att höja SL-kortet med hundra spänn.

Det är alltså kört och vi är på väg åt helvete i rekordfart. Tur att det inte är vi själva utan våra barn som får betala notan. Hahaha, suckers. Köp inga strandtomter, ungar!

Eller?

Nej. Det är faktiskt inte kört. Flygandet kommer att minska – och ironiskt nog är det flygbolagen själva som gör allt de kan för att vi inte ska flyga. United Airlines visade tidigare under våren hur branschen tänker nytt, genom att slå en betalande passagerare medvetslös, släpa ut personen genom mittgången och ut från planet, för att sedan dumpa kroppen i ett dike i New Jersey.

Ryan Air har ända sedan starten haft en policy som går ut på att få folk att sluta åka med dem. I deras fall genom att sälja biljetter för fem kronor, som sedan kostar femtusen gånger mer om du vill checka in, ha en sittplats på planet och använda toaletten ombord.

Och SAS har vässat sin kundtjänst som nu uppmärksammas både för sin totala tondövhet, sin Kafka-liknande process och sin passiva aggressivitet.

Planeten är på väg att räddas. Marknaden reglerar sig själv! Det behövs ingen flygskatt. Här är några saker som vi kommer se snart:

Trenden ”Gate hate”. Du kommer till din gate för att borda. Personalen hatar dig. Slår dig med ridspö, kastar måsägg på dig. Gör kalsongrycket.

”Sorry, hahaha.” Ironiskt våld som utövas av kabinpersonal. Kan riktas mot både passagerare och bagage.

”SAS-metoden” – här står SAS för Soft Airgun Snipers. Alltså människor som ligger gömda med luftgevär med hårda plastkulor. Skjuter alla som närmar sig gaten. Siktar på folks ögon och mot barnvagnar.

Jag funderar på vad som är vackrare än en marknad som reglerar sig själv, perfekt. Jag kommer inte på något.

Exklusivt bloginlägg, för den kräsne med smak för livets goda

Mäklarannonser befolkas av en prosa som man bara springer på där. Jag vet, det är världens tröttaste spaning. Men jag vill gräva i den ändå – och fokusera på språket som beskriver de dyraste objekten.

Ni vet, där den funktionella meningen ”Nu säljer vi det här stora, fina huset från 1912” översätts till den direkt vansinniga meningen ”Nu har vi äran att saluföra denna magnifika mangårdsbyggnad anno 1912”.

Det är ingen slump att det låter som det gör. Men hur kommer det sig? Min tes är att ett så här dysfunktionellt, men ändå institutionaliserat språk, måste bygga på en brist någonstans. Någon har en agenda. Andra står passiva.

Jag tror inte att det är så att rika människor generellt sett är begåvningsmässigt hämmade eller mer än andra saknar bildning i klassisk bemärkelse. Och att de därför skulle tilltalas av den här Lärkstads-esperanton. Jag tror inte heller att det är människorna som säljer objekten (i de fall de hör till en annan kategori) som kräver att man ska kalla en takhöjd för generös och en garderob för dressing room.

Återstår mäklarna alltså. Min tes är att de, genom att sälja väldigt dyra bostäder, blivit väldigt rika själva. Och kanske inte varit helt rustade för det.

Inget ont om högskolan i Gävle eller om att jobba helger i kavaj med lite för långa ärmar. Och för guds skull professor Eyebrow, we can’t all be reading the classics. Men det är kanske inte ett sammanhang där poesin eller den verserade debatten automatiskt vinner över Audis provkörningsevent på något hyrt slott.

Mäklarprosan är då alltså de nyrikas tolkning av de rikas preferenser. Det märkliga är att den inte har något naturligt ursprung. Är det grosshandlare ur pilsnerfilmer, som har filtrerats genom säljtävlingar och golf? Eller uppkomlingens önskan om att själv bemötas av en överdriven respekt, av en helt anakronistisk art?

Det senare, tror jag. Vilket gör annonserna till ett slags otroligt deprimerande självbiografier, eller snarare en hela tiden pågående psykoterapi med full insyn.

Ja ja, man behöver ju inte passera biblioteket bara för att man skrattar hela vägen till banken.

(För övrigt är det kul att läsa objektsbeskrivningar i den andra ändan av prisspannet också. Och där konstatera att ”smakfull” alltid betyder exakt motsatsen.)

Dagen då jag tappade tron på vetenskapen

Jag snubblar över en artikel i Aftonbladet och ångrar mig så fort jag läst den. Den kastar nämligen omkull hela min världsbild. Artikeln handlar om sensationella fossilfynd i Marocko. Någon har hittat benbitar och tänder i marken, som visar att människan (homo sapiens) i själva verket har funnits 120 000 år längre än man trott.

Det är inte precis goda nyheter för vetenskapen.
Eller ska jag säga ”vetenskapen”.

”Människan är 195 000 år gammal”, sa folk långt in i förra veckan. Eller folk; det var de kunnigaste i sitt skrå som sa det. ”Japp så är det!” hojtade professorerna. ”100%” bekräftade adjunkter och lektorer.

Nu är det 315 000 år som gäller. 60% skillnad.

Är det samma höftskottsakademiker som får anslagen inom andra grenar av vetenskapen, som det är inom osteologin och arkeologin? Vet du, i så fall klandrar jag inte Donald Trump för att han lämnade Parisavtalet.

”Oj oj nu smälter snart all is på polerna och allt går åt skogen!”
”Nä ursäkta vi höll vist termometern upp-och-ner.”
60% skillnad.

Är universum 13,6 miljarder år eller är det  6 000 år som KD tror? Blir man tjock av bröd? Who let the dogs out? Vem kan ro utan åror?

Det som skaver är två saker. Dels att vetenskapen tydligen är en bluff. Och så detta: Jag trodde att särskilt arkeologerna var ett aktivt gäng som höll på och grävde och forskade, lite som ett gäng mullvadar eller centerpartistiska ivriga bävrar. Det är väl bilden av Indiana Jones som spökar. Och tron på… något?

Men nä. Inte alls. Ingen iver. De är stressade som en grupp norrländska arkivarier på stroke-rehab. De sliter som en sommelierer på en indisk kvarterskrog. Forska eller gräva orkar de inte göra. De åker iväg och föreläser kanske, på nån bjudgrej. Och hoppas att ingen mexikansk streber ska ställa till nån oreda.

Jag kommer på mig själv med att tänka att chemtrails nog är ganska rimligt. Jag får googla på detta imorgon. När jag är hemma, sjukskriven. Det stramar i axeln. Elallergin är värre nu.

Älskade fosterland!

I morgon är det dags! Vi ska fira fosterlandet! Jag älskar nationaldagen. Det är faktiskt den enda helgdagen jag verkligen firar. Julen berör mig inte. Påsken känns inte så svensk om jag ska vara ärlig, mer importerad och plastig. Fosterlandet känns… hur ska jag uttrycka det, naturligt att fira.

Vårt gemensamma blod, vår gemensamma mark.

Många tror att vi firar den sjätte juni för att det var då Gustav Vasa kröntes. Men den som kan sin historia (alltså den som är en riktig svensk) vet att det går som ett pärlband av händelser genom seklerna som alla har skett den sjätte juni.

I Nimrods saga kan man läsa om Erik den skitige (som oftast kallas för ”den förste svensken”). Han anlände till tinget i Uppsala, den sjätte juni 643, för att med Nimrods ord, ”gnida sijn röwf i oppländske dynga”. Det var en grej man körde med då.

På dagen tvåhundra år senare, blev vikingen Lod Stränge den förste att göra en 540 kickflip.

Erik XIVs andra son Henrik dräpte sin storebor Johan den sjätte juni 1444 och blev på så vis hertig av Västra Götaland. Samma datum följande år dräpte han sina övriga sju syskon och blev oregerlig. På museet i Vadstena kan man läsa den blogg han skrev från det kloster han stängdes in på. Riktigt sjuk läsning, för övrigt. Äkta psyko den där Henrik.

Sjätte juni 1705: Hjältekonungen Karl XII kallar första gången en köfte för en köttbulle. Sjätte juni 1850: Hattarna och mössorna kör gemensam kickoff. Sjätte juni 1902: Sossarna uppfinner momsen. Sjätte juni 1989: Waffen SS-nazisten Gustaf Ekström väljs in i Sverigedemokraternas partistyrelse.

Jag älskar fosterlandet och firar därför som traditionen bjuder, genom att blanda grisblod och brännvin och dricka det när jag skickar gråtskratt-smajlys och bilder på min penis till kvinnor på internet. Sedan tar jag på mig en folkdräkt och och kastar jord på journalister.

Men hur man firar, det är upp till varje stolt patriot. Det viktigaste är ju att man firar. Firar det ärorika fosterland som vi fortfarande har, trots att kulturmarxisterna gör sitt bästa varje dag för att sälja ut det till bögar och fruntimmer.

En vän och hans familj brukar bränna asylboenden. En annan tar en gitarr och sätter sig vid en sjö och sjunger vemodiga sånger om krigarkungar och vikingar. Ytterligare en sätter sig i bilen i garaget med garagedörrarna stängda och bilrutorna öppna och bara låter bilen gå.

Nocturnal animals

Sedan ungefär tre år, eller det kanske är fem, jag vet inte, har jag reducerat min klädsel till en svart t-shirt och ett par jeans eller chinos. T-shirt för att jag blir varm lätt och svart för att jag oftast är lite för tjock. Det är en förlåtande look. I alla fall inbillar jag mig det. Och för att den är samma varje dag, slipper jag ägna någon energi åt klädseln. Det är en uniform.

Ett tag experimenterade jag med olika svarta t-shirts, med vidare halslinning och kanske en ficka på bröstet. Jag hade till och med olika varianter med tryck på. Haha! Nu är det den enklaste och mest klassiska modellen som gäller. Jag är ju en människa och inte en jävla julgran.

Det är verkligen ingen smartness i detta. Inget beräknande. Jag har bara gett upp. Jag är en loser, baby. Hade inte tiden. Jag hittade en genväg och tog den. Jag är lat. Det var inget steg att ta, det bara blev så. Och jag är nöjd med det.

Att det här ens blir ett blogginlägg beror på detta: Om alla skulle göra som jag, hade systemet imploderat. Att ge upp är subversivt. Att inte delta i konsumerandet. Att aktivt (well, kanske snarare passivt) motverka tillväxten.

Jag köper heller inget nytt till hemmet. Bara begagnade grejer. Men desto mer. Det ger mig heminredningsstilen ”färgblind sjuttioårig homosexuell man med dålig ekonomi” med ett stänk av psykiskt sjuk samlare i en TV3-dokumentär. Även detta gör att jag inte deltar i konsumtionen av nyproducerade saker.

Så bräckligt är systemet.
Så lätt kan man göra kaos av hela skiten om vi är tillräckligt många.

Jag ska nu bara sluta äta mat också. Och inte resa någonstans. Sedan tänker jag sluta köpa hygienartiklar samt aldrig klippa mig igen. Byta min lägenhet mot en jordhåla. Isolera mig. Bara vistas ute om natten. Man ser mig springa som en siluett mot natthimlen, på Farstanäsets ängar. Kompis med de andra nattdjuren.

”Vem tusan är det” säger någon och pekar på min nu mycket magra lekamen, dold av en smutsig svart t-shirt och vad som en gång var ett par chinos med små broderade palmer på, köpta på nån GAP-butik i Madrid, på den tiden jag reste.

”Det är Fredric” svarar en annan. ” Han är utanför systemet. Han är fri. Honom äger ingen.”

”Nä kanske det. Men han kunde väl klippa sig?”

Månadsskifte

Jag drabbas av en plötslig melankoli, ett vemod utan grund. Det får mig att tänka, reflektera över min egen ofullkomlighet och alla där ute som har det så mycket värre. Kanske är det för att helgen, som nyss var evighetslång, nu är över. Kanske är det för att allt i naturen är så outsägligt fulländad just precis nu.

Just när världen är som vackrast är blir sorgen så tydlig, som ett ljus i mörkret fast tvärtom. När jag var yngre blev jag obekväm av den här känslan. Nu omfamnar jag den. Det här är gud för mig: Den som säger att det ordnar sig. Den som säger att alla matkassar som bärs hem, alla tvättmaskiner som fylls och töms, all disk och alla nästan tomma balsamflaskor, har ett värde, betyder något. Den som lyssnar när jag tänker. Jag vet inte om jag tror men jag vet att jag hoppas.

Barnen är stora nu, nästan vuxna, människor helt på egna meriter. De bor här varannan vecka och jag vill fånga varje sekund med dem, spara på varje andetag, varje vardagligt replikskifte. Vill arkivera allt i mappar och lådor. Jag kramar dem så fort jag kommer åt och tack och lov får jag det. Jag tackar en hopplös bostadsmarknad för att jag kommer få ha kvar dem en stund till.

De är på väg ut i livet och jag har inga råd att ge dem. Jag säger att allt är möjligt och att det inte finns några gränser. Och jag menar det. Jag säger att inga beslut är stora, att allt går att ändra, att de har så mycket tid. Allt som går sönder hinner lagas. Alla felnavigationer hinner korrigeras.

Jag jobbar för mycket. Jag vet att jag gör det men förmår mig inte att ändra på mig. Kanske av oro över vad jag skulle göra av tiden. Kanske för att det är så svårt att verkligen förändra något. Vem är man om man inte är den man är? Hur blir man bra på att leva? Jag har gjort det betydligt mer än tiotusen timmar och här är jag ändå.

Jag tvekar inför att lägga ut det här inlägget. Det är för introvert och för fånigt. (Och jag får flest delningar när jag är rolig.) Men jag lägger ut det ändå och jag gör det med en hälsning: Det här är till alla som kämpar, vill, drömmer och misslyckas. Till den som inte hittar några ord eller har någon att dela tystnaden med. Till alla som uppfostrar ungar ensamma och letar extrapriser och till alla som lever på toppen men drömmer om ett liv nere i dalen.

Det här är för alla som lever mest av vana. För kärleken i ett ögonkast och lukten av insjövatten på någons hud. För den här tiden vi får och för allt vi gör med den. Oavsett om vi gör det bra eller ganska dåligt.

Maj, det här är juni, juni, det här är maj. Ni är lika vackra båda två.