Låt dem sy jeans de jävlarna

När Karolinska institutets vicerektor Martin Ingvar blev påkommen på med att sälja IT-system till, eh… Karolinska institutet, och tjäna miljoner på det – tog han en timeout. Senare avgick han, med orden ”Som statstjänsteman har man vissa regler att följa. När det är flera tusen regler misslyckas man ibland med att följa alla.

Det är inte världens skarpaste försvar. Det är det sannerligen inte. Eller, det hade funkat om det varit en luffare eller sjörövare. Men inte för någon i den positionen. Det gör att hans gärning med fog kan ifrågasättas retroaktivt. Inte bara gärningen, men hela hans person. Någon med en hög position inom akademien, som inte fattar att det är fel att tjäna miljoner på att sälja saker till sig själv. Som ser det som något på nivån med regler för friskvårdsbidrag eller var cykeln ska parkeras.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Det var den där timeouten som han tog. Och som misslyckade personer med maktpositioner överallt tar, hela tiden. Landshövdingar som supit, Aftonbladetskribenter som ”betett sig tölpaktigt”, SD-politiker som… tja, den listan är ganska lång i sig själv. Mona Sahlin gjorde det redan 1995.

Det är alltså betald semester vi pratar om. För människor som skitit i det blå skåpet. Och i många fall skitit även utanför det. Typ målat på väggarna med avföring. Vad har de här människorna för arbetsgivare? Jag förstår att man i vissa fall kan välja att lyfta bort någon från en plats, för att själv signalera handlingskraft som chef. Ha ryggen fri osv. ”Nä han har tagit en timeout nu så vi har verkligen agerat kraftfullt.”

Men finns det verkligen inget som personerna, som uppbär lön, kan göra?

Att Virtanen inte ska skriva ledarkrönikor är en sak, men kan han inte ens tömma papperskorgarna på kontoret? Alla kommunala politiker och tjänstemän som timeoutar, finns det verkligen inte några löv att kratta eller gamlingar att ta med på en utflykt? Nog kunde Martin Ingvar hjälpt till med internposten på KI?

Det är så många som har timeout vid varje givet tillfälle, att det skulle kunna bli en arbetsplats i sig. Kanske kan de sy jeans och göra nummerplåtar? Det skulle bli en ganska stor arbetsplats dessutom. Ge den ett coolt namn. Timeout Industries kanske. Låt dem bygga sköna kontor runt om i landet. Martin Ingvar kan ordna IT-systemet.

Annonser

Värdighet ut, hästskit in

Det är inte ens ett år till valet. Eller om man vänder på det: Det är nästan ett jävla år till valet. Det kommer att bli en prövning. Få saker gör nämligen människor så dumma som att engagera sig politiskt. Alla dessa ideologiska fotsoldater har ju dessutom tillgång till plattformar som låter dem sprida sina dumheter obehindrat.

Här är det mest typiska exemplet: En person skriver något på Twitter; för ett resonemang som löper genom flera tweets. En av tweetsen i kedjan kan ryckas ut, skärmdumpas eller retweetas, och för någon som ser den i andra, eller tredje, hand, kan den tolkas som galenskap. Jag skriver ”kan ryckas ut”. För det sker inte av sig självt. Det sker genom att någon som antingen är extremt illvillig eller fruktansvärt dum gör det.

Nej, fel, det är inte antingen eller, det är både och. Man måste vara både illvillig och extremt dum. Illvillig på det där beskäftiga, fuskande plugghäst-viset. Och dum, eftersom det kommer fram vad man gjort. Framför allt måste man vara villig att avsäga sig all värdighet. Man mockar hästskit med händerna, för att man hoppas att det ska skada någon annan.

Detta kommer nu eskalera i tio månader till.

Släng in i detta alla hjärndöda flinande Pepe-grodor samt en socialdemokrati som gör annonser där de ibland försöker google-översätta Jeremy Corbyn och ibland helt enkelt använder Sverigedemokratiska annonser med beväpnade gränsvakter, och bara sätter sin logotyp under dem. Samt ett antal partier som hänger på fyraprocentsspärren och lär kasta ut desperata utspel om taggtråd runt Gotland och momsbefriad mjöd.

Jag har ett förslag: Förbjud partipolitik. Låt kverulanterna gå tillbaka till att skriva insändare istället. De som nu lägger ner sin själ i att försöka skada andra, genom att bildligt talat mocka hästskit med händerna – låt dem mocka faktisk hästskit med händerna. Det finns säkert stall i landet som skulle älska att få liberala kommunpolitiker, ungmoderater och södermalmsvänster som plockar upp skiten. Någon värdighet att ta hänsyn till fins ju som sagt inte.

Vi kan legalisera eländet igen om tio år eller så.

Till dess kan vi låta kungen bestämma.

Att rakryggat säga sanningen

Jag har alltid haft svårt för principfasta människor. Det är något obehagligt med en moralisk stringens som är repfri och vattentät men inte det minsta töjbar. Det är väl därför jag ogillar Hanif Bali.

Hanif får beröm av folk som har Pepe-grodor som profilbilder och skäll av folk som tycker att Henrik Arnstad är woke. Jag bryr mig inte. Men den där principfastheten skaver.

Vi leker med en tanke: Jag är 20 år och lever i ett land där det är krig. Jag flyr. Jag vet att om jag skickas tillbaka så kommer regimen att döda mig. Jag flyr. Inte bara till grannlandet, även om jag vet att Mattias Karlsson skulle föredra det. Jag flyr till ett land som jag hört bra saker om, landet heter Sverige.

(Jag är nämligen skithög nog att vilja leva. Inte bara inte dö.)

När jag kommer till Sverige frågar man mig om min ålder. Då säger jag 17. Det är en lögn. Det är en lögn som jag använder eftersom jag vet att alternativet är döden. Men likaförbannat en lögn.

Om Hanif hade kommit som 20-åring hade han resolut och redigt sagt ”jag är 20 år” när han fått frågan. Och detta gör mig så provocerad: Hanifs dödsföraktande moraliska integritet. Att välja sanningen före livet.

När Hanif blir ombedd att lämna landet efter avslagen ansökan, tar han sig själv till Arlanda. Jag tror till och med att han köper sin biljett själv.

Döden är inte så svår som lögnen.

Det är nog detta som Pepe-folket gillar: En pliktetik som befinner sig mellan Kant och isländska sagor. Jag blir skraj av den. Å andra sidan avfärdar jag folk som säger att de ”har integritet” som sociopater.

The blame is on me.

Vattenlandet

Ingen annanstans på jordklotet har skorpan tryckts in som den har under Östersjön. Nyss, i ett geologiskt perspektiv är det verkligen bara ett ögonblick sedan, låg centrum av inlandsisen här. Tretusen meter tjock. Den pressade ner jordytan en kilometer ner i marken.

Det som varit höglänta hällar och buskiga slätter, blev sjöbotten. Att det var på ett sätt nyss, spelade ingen roll, för nu var det på ett annat sätt. Detta är en skapelseberättelse om man vill. En stum och ohygglig is låg orörlig och tung och kompromisslös och tryckte fram konturerna av det som är Norden. Du gamla, du fria, och så vidare.

Vad händer med människor som vuxit upp i ett landskap format av is? Hur resonerar de och vad står i deras bouppteckning? Spåren finns överallt, i blickarna och i lunchmatsedlarna och i teveprogrammen. Visst har tiden gått men inte tillräckligt.

Vad är det för land det här ens?

Lite mer om vatten: För lite mer än 4 300 år sedan kom syndafloden och utrotade allt levande i hela världen, som inte var ombord på arken. Det är en barbarisk gammaltestamentlig gud som förnärmad och harmsen gör upp räkningen, kräver offer, en pojke med humlor i en glasburk.

Noa, som byggde arken, hade tre söner; Sem, Ham och Jafet. Den senare fick i sin tur sju söner och en av dessa var Magog. Genom gammaltestamentliga profetior från Hesikel, via Adam av Bremen på tusentalet, slogs det fast att Magogs son Gog, var den förste kungen av Sverige.

Alltså: Vi är här för att vattnet har härjat och åbäkat sig. Från isen som gröpte ur havet till vattnet som med mandat från gud regnade fyrtio dagar och fyrtio nätter. Din förfader klev av arken när den äntligen stötte mot land, det kan ha varit på berget Kordiene i Mesopotamien men det kan också ha varit på Gotland.

På förekommen anledning

Officiellt uttalande från Tänk på döden angående Mäklarhusets annonsering av en vindslägenhet om 3 rok på Södra Promenaden 57 i Malmö

Farsta, 12 juli 2017

Detta vet vi nu: Gamla människor knullar.  De unnar sig av livets goda, de njuter av sina sinnliga väsen. Deras kroppar är lustfyllda kärl av erotik och nöjdhet.

Det är Tänk på dödens åsikt, att Karsten Johansen inte bara är ansvarig mäklare för objektet. Han är konstnär. Inte en mäkleriets David Hockney men förvisso dess Lena Linderholm eller Ulrika Hydman-Vallien. Kanske är han också florist och kanske bygger han sina egna stråkinstrument. Poet, utan tvivel.

Den fresk som Karsten målar upp, i formen av en bildberättelse, är stark. Nästan för stark. Man tänker inte mycket på bostäder när man väl tagit sig igenom en kväll i Malmö-societetens lite oskräddade kläder ur det övre midprice-segmentet. Det är för många intryck som väckts. Är Karsten en sämre mäklare än konstnär? Utan tvekan. Och då är han ändå en magnifik mäklare.

I slutändan blir det subtila sublimt. De diskreta symbolerna för fryntlig framgång i ofruktbar ålder (vit Mercedes, klädkoden ”dop i Falsterbo”, inhyrda kockar etc) väver, trots sin lätthet, en stark väv av drömmar.

Summa:

Är du gammal? Gillar du att knulla? Då är det här en bra lägenhet för dig.

Jackie jag tror att du förstår

Jag är en smula upprymd, så ni får väl helt enkelt ursäkta mitt goda humör. Förlåt för min joie de vivre, jag har bara blivit ekonomiskt oberoende.

Skälet? Jag har varumärkesskyddat rövnylle. Det fina är att jag har licensen för ”neuropublicering” vilket på enkel svenska betyder att alla som tänker ”rövnylle” när de läser något på internet, måste betala mig €1,19.

”Va? Sicket rövnylle” kanske du tänker nu. ”Katsching” tänker jag då.

Men vi backar bandet. Vad innebär det att varumärkesskydda något? Jag fortsätter på enkel svenska: Det är något gör man för att man har kommit på något som man inte vill att någon annan ska planka eller utnyttja. Lite som en special olympics-variant av patent.

Kanske blir det enklast om man tar några exempel.

Dagens Media har skyddat varumärket DJ Battle. Detta eftersom man var först med den formen av skivspelande som tävlingsform och för att man har slitit hund genom åren för att få skiten att flyga. Vore inte kul om nån färsking från Queens försökte mumsa i sig alla godisarna i den burken.

Gene Simmons försökte registrera ”hårdrockstecknet”, alltså där man knyter handen och sedan spretar ut med tumme, långfinger och lillfinger. Men fick nej! Så sjukt. Det är som att det är okej att stjäla andras saker? Per Holknekt registrerade covfefe som en del i sin Linkedin-strategi. Och Jackie Arklöv varumärkesskyddade sitt namn, så att ingen annan skulle få för sig att snylta på alla värden som ligger i varumärket Jackie Arklöv för att sälja kanske pasta, golfkläder, parfym eller programformat till TV3.

Man kan säga att varumärkesskydd är vad som skiljer oss från djuren. Nåväl, det om det. Vill du ha mer får du googla.

(Under tiden som du läste det här inlägget trillade det in  cirka trettio tusen kronor på mitt konto.)

Jag saknar politiken

Jag är på semester. Ger mig ut och springer. Springer längs barndomens stigar och är beredd på att anfallas av mygg och melankoli; dessa minnen av vaga ögonblick som aldrig helt går ur kroppen. Reminiscenser från ett liv. Ja ja, hur som helst började jag tänka på något annat: Att allt är socialdemokratins fel.

Jag springer längs smala stigar där trötta, regntyngda nässlor ligger på marken, som palmblad för mina fötter. Jag tänker inte på politik, jag tänker på frånvaron av politik. Hur det sitter ett köttberg och sörjer att sossarna har stabiliserats på nivåer som med marginal och kontinuitet ligger under 30%. När de borde tacka gudarna varje dag för att de har över 20%. När de borde hålla karnevaler i alla folkets hus bara för att de fortfarande finns.

Helst en ideologi, i brist på det en vision, i brist på det ett momentum, i brist på det en rörelse. Så svåra är människor. Alltså inte alls. Macron fattade det och sopade hem skiten. Corbyn levde det. Han drog ut knivarna som hans partikamrater satt i hans rygg och gick visslande med dem till metallåtervinningen.

Socialdemokraterna har inget av det och det är synd på många vis, för det finns inget efter det. Har du inte ens rörelsen – och då menar jag inte Unga Örnar, då menar jag en kraft som flyttar sig själv och människor – har du inget. Du är en apparat av förvaltare. Du är ängsliga människor med arvoden av olika slag.

Jag räknar de små träbroarna jag springer över. Jag andas luft som är lite för varm och som bodde kvar här mellan träden, när jag flyttade.

Palme var stolt att kalla sig demokratisk socialist. Juholt pratade om en social demokrati. Menlösheten når homeopatiska nivåer. Löfven har vett på att hålla käft. Vad vill socialdemokratin? Inget. Den vill inget. Den har en organisation och den hyr lokaler men den vill inget. Eller så kan den inget. En gång handlade det om rättvisa och om fördelningspolitik. Nu handlar det om nivåer i procent på RUT och ROT. Du kan invända att det går bra för Sverige. Man inte ska laga det som inte är trasigt. Men det är trasigt. Allt är trasigt. Det skiner men är trasigt.

Kameralismen och det att göra radhusägare i Nacka till enda målgrupp för varan ”politik”. Allt som gör att vi inte har en debatt (om något annat än invandringspolitik). Att gruppen ”mätta och belåtna genom ökade bostadspriser kan åka till Thailand på jullovet” har blivit så stor att den nu tillåts terrorisera alla andra. Medelmåttornas seger och konsumtionens trötta obeveklighet.

Allt detta är sossarnas fel.

Det är andras fel också men borgarna har aldrig låtsas som något annat. Även om de är stagnerade också. De är ännu lite latare kanske. Vänstern är mjäkig och Miljöpartiet sålde först hjärtat, sedan ryggraden och hjärnan. Nu är de bara kött, att beskatta. Sverigedemokraterna betraktar trianguleringen från sidan och fattar att rasismen och lägre skatt på bensin är allt som krävs.

Allt är sossarnas fel eftersom en socialdemokrati med något slags ideologiskt kompass, ger andra något att positionera sig emot. Det går inte idag.

Den skulle ge tillbaka tron på politiken som det möjligas konst och att det går att fördela om alla resurser på andra sätt. För alla inte är Nacka-radhusbor, inte ens mentalt. Nu har man istället, slappt, gett bort problemformuleringsprivilegiet till människor som inte ens orkar formulera problem.

Jag saknar politiken lika mycket som jag är trött på politiker.

Fan ta er, sossar.

Jag sprintar upp för en kort men brant backe och mina muskler skakar av sig alla timmar framför datorn. Nu är allt som grönast men det vänder. Även de självgoda jävla almarna och lindarna kommer bli varse det.