Diplomatisk immunitet

Ungarna sover och dom är stora nu, dom tog steget från barn till människor och det må verka orimligt nu men så är det. Jag tittar på dom, där dom sover, går från rum till rum. Som folk med småbarn gör. Det är löjligt, jag vet.

Jag kommer aldrig kunna bli så bra som dom. I stunder av fåfänga polerar jag formuleringar kring det, för att ha på cv:t. Inte världens bästa spelare, men riktigt bra som tränare. Något slags naturbegåvning trots allt.

Livet är en konstruktion med generande brister. Den största melankolin kommer av att det går så outsägligt sakta och därför också så fort. Det är ingen skillnad mellan denna dagen och nästa, allt är samma, men när tillräckligt många dagar har gått så kommer ingen av dom tillbaka. Kvar står man med notan. Vad är sekundärnostalgi? Detta: Att bli nostalgisk över minnet av stunder då man var nostalgisk.

Jag kommer ihåg hur jag för tio år sedan tänkte att ungarna har blivit så stora, haha. Vilken sopa man ändå var och är. Om ytterligare tio år kommer dom att agera ambassader för mig i avlägsna universitetsstäder, i främmande solsystem. Autonoma och suveräna, jag själv på sin höjd som chargé d’affaires i blåskyltad bil på min egen hemmaplan.

Ingenting nytt sker under solen. Det som varit kommer inte åter och ingen kan veta vad som kommer härnäst. Allt är fåfängligheter. Jag begär väldigt lite av gud, vi har inte den sortens relation. Hoppas inte på mod att förändra något, inte på förstånd att se skillnad på vad jag kan förändra och inte. Återstår sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Vilket låter svårt i teorin men i praktiken är det ju bara att leva och bli äldre och att släppa på ambitioner och fåfänga. Det rullar på. Jag är tio år äldre än Jesus.

Japp, det här är i grund och botten en blogg om stumt och långsamt åldrande, om gud och om en kärlek som aldrig hittar rätt ord hur mycket den än försöker.

Jag försöker bara kväsa det så gott jag kan.

Annonser

För mina boyz

(Ni vet vilka ni är.)

Jag var tidigare skeptisk, minst sagt, till Sigge Eklunds fotogeniska kåtblick. Det där suget som han har i ögonen och munnen, som ramas in av hans grånande skägg och busiga frisyr. Kändes tillgjort. När jag fick veta att skälet till den där minen på fotografierna är en partiell ansiktsförlamning var det som att något i mig brast.

Jag älskar män.

Jag är heterosexuell, det här är något annat. Jag älskar män för att vi är så goa. Och sårbara. Teoretikern i mig ser naturligtvis strukturer som gör att kvinnor förfördelas och hela den grejen – och grämer sig, visst. Praktikern dricker öl och känner sig sårbar.

Alla älskar män.

Vem frontar Expressen kultur med, när dom skickat nån stackars frilansare till Villa Manilla (vassego att göra en marxistisk analys av det by the way) för att dokumentera den bildade burgna klassen i dess diskret frivola strutttighet?

Björn Ranelid givetvis.

Solbränd, och med en skjorta så uppknäppt att den blottar inte bara bringan (där en obekväm tiger försöker skyla sig, av uppenbara skäl utan framgång) utan även axlar, delar av ryggen, könet och knäna. Jag ser på honom med mina kvantfysiska glasögon och tänker att allt nog styrs av egots vibrationer ändå. Det är en stilig karl, inte tu tal om det.

Ja, jo, men vanligt folk då. Älskar dom män?

Facit finns under rubriken mest läst på Expressen. Där toppar en artikel om en farbror som är döpt efter ett dansband. Han är miljardär och har blivit det på att stapla asylsökande människor i travar och sedan får han hundratusen per människa per månad av kommuner som köper hans asylsökarstaplar.

Rik, men sårbar. Han är till exempel för tjock för sin Aston Martin. Som en knubbig skalbagge på rygg ligger han och försöker komma ur bilen. Så himla mycket människa.

Hans matmöbler är gjorda av noshörningshorn, kokain och benmjöl från vita tigrar. Toaletten är huggen ur ett stycke rosa granit. När han läser tidningen sitter han på en tron av guld, som han köpt av Uday Hussein.

Zlatan, Kringlan, kungen, Herr Nilsson, Bert Karlsson.

Jag är berusad av karlar, jag erkänner det. Håriga kroppar, oljiga kinder, skäggmjäll och en kyl full av öl. Klart man ska få köra båt full. Kanhända är jag mitt vanliga grå jag imorgon igen. Men här, nu, ikväll, tänker jag på alla sårbara män därute.

Samtidigt i Bräcke

Mittmedia heter en firma som ägnar sig åt att producera och distribuera nyhetsprodukter i de delar av Sverige där avfolkningstakten är som högst. De ungdomar som ännu inte lämnat platser som Sveg och Ragunda startar dagarna med att gnugga sömngruset ur ögonen och sedan slänga upp en trave gazetter och kurirer på epatraktorns flak. Så åker dom, det är mil mellan varje brevlåda. Men eftersom ingen har internet här så är det viktigt att alla får sin tidning.

Trots en så framåtriktad affärsmodell går det dåligt för dom. Okej, kan någon invända, nu är jag hård. Dom har faktiskt under fyra år haft, som dom säger i provinserna när dom samlas på det lokala hotellet och konfererar, fullt fokus på det diggetaala. Likväl kommer 91% av intäkterna från pappersprodukter. Den snusande killen i den fresk jag målade upp här ovanför, är alltså inte bara någon som hoppade av nian med två månader kvar. Han är också en core business developer.

Men nu tänker ledningen om. VD presenterade ett förslag om att slå ihop nästan alla titlar till en handfull, dessa ska vidare göras om till gratistidningar. Knoppen på dasslocket blir en helgbilaga med samma innehåll på alla marknader, som görs av medieklubben på Naturbruksgymnasiet i Nytorp.

422 journalister ska sparkas. Naturligtvis blir reaktionen bland ännu arbetande journalister därefter. ”Förödande för hela Sverige” menar Journalistförbundets ordförande. Kulturministern vill inte vara sämre och konstaterar att hon ”Inte sov så gott i natt precis”.

Några saker slår mig. Nummer ett: Folk är förvånade. Gratistidning låter ju toppen som ett sätt att behålla räckvidd, när upplagan sjunker. Kan man inte behålla prenumeranterna får man försöka behålla annonsörerna. Inte världens svåraste ekvation. Nummer två: Folk är upprörda. Alltså nej, jag tror inte att det är förödande för hela Sverige om Söderhamnskuriren minskar sin lokala rapportering. Jag tror inte det. Nummer tre: Ingen har fantasi. All diskussion utgår från att firmor som Mittmedia eller för den delen Stampen ska agera grosshandlare inom cellulosabaserade prenumerationstjänster.

Skärp er gärna. Det klart att detta sker (även om det inte har hänt än och Mittmedia förnekar att det kommer att hända) eftersom saker förändras. Det är dåliga nyheter för motorburen ungdom i distributionsbranschen i nedre Norrland, absolut. Men ska vi kanske titta lite längre än så?

(En helt annan grej: Har ni tänkt på att lokalbladsapologeter rimmar (om än lite keff) på  samtidsofrånkomligheter?)

Humorspecial!

Du har säkert hört den om dom två tomaterna som skulle gå över en väg? Den ena blev överkörd av en bil, varpå den andra ropar ”kom ketchup så går vi”. Skämtet har översatts från engelskan, där tomat nummer två ropar ”come on, catch up” (det senare uttalas som ”ketchup”.)

Det är ett ganska kul skämt. Om du inte är en tomat.

Trafikmaktsordningen beskriver den hierarki som finns mellan olika trafikslag. Överst är bilen. Under den finns kollektivtrafik, cyklister och fotgängare. Tomater är inte ens med, vi pratar om en grupp trafikanter som lever under hierarkierna, i ett slags skuggvärld. Vi skrattar heller inte med den överlevande tomaten, vi skrattar åt den förolyckade. Typ ”kul att du blev mos”. Fräscht, verkligen.

Å andra sidan tycker jag att man såklart måste få skämta om allt, så länge det är kul!

Men det här skämtet är problematiskt på flera sätt. Tomaterna må vara en marginaliserad grupp i trafiken, absolut. Men som representanter för grönsaker? Det finns en tomatnorm bland grönsaker som vi borde ifrågasätta, även om vi främst vill roa (ja, kanske främst då, till och med). Det känns även omodernt 2016 att ta en så uppenbart svensk grönsak. Idag råder det ju inte precis brist på alternativ.

Det hade varit så enkelt att berätta om två auberginer som skulle gå över vägen och när en blev överkörd (efter att först ha bakats i ugn) kunde den andra ropat ”kom nu baba ganoush så går vi”. Eller två kikärtor och ”kom hummus”.

Ungefär så känner jag inför samtiden.

Balladen om riddar Stampe

Ibland läser man något som liksom fastnar och skaver. Kanske något reportage om samhällets olycksbarn eller en mustig roman som kryper in under skinnet. I mitt fall var det en artikel på en nyhetssida för reklambranschen, som handlar om att banken SBAB slutar arbeta med reklambyrån Volt.  (Jag kommer att dramatisera skeendet, så fortsätt gärna läsa, även om det låter oerhört ointressant.)

Detta har hänt: SBAB valde reklambyrå för ett år sedan, bara. Man lät ett knippe reklambyråer tävla om uppdraget. Dom la ner tid och energi, hundratals och åter hundratals timmar. Dom kastade in klokskap och idérikedom; blod svett och tårar. Kampen varade i månader, innan banken så pekade, mätt och lite full, som en jäsig Caesar på Colosseum, på Volt – den enda gladiatorn som fortfarande stod upp – och sa ”dig ska jag ha”.

Ett år senare slutar marknadschefen på SBAB och in kommer en ny marknadschef. Denne hinner inte få en fungerande mejladress på nya jobbet innan han säger upp samarbetet med Volt. Om du undrar hur det skulle se ut om kapitalförstöring och fåfänga skulle få ett barn tillsammans, är det alltså läge att sluta fundera nu. Barnet skulle se ut som det beslutet.

VD och ledning står bakom nyckfullheten och underkänner alltså sig själva. Nu ska åtta reklambyråer igen lägga ner en miljard timmar på att slåss om uppdraget. Belöningen är uppenbarligen att jobba med någon som kan lära Donald Trump hur man agerar utan stringens.

Nya marknadschefen nöjer sig inte med att sparka Volt, han vill även sparka Volt. Så han säger i artikeln att han ”ville ha ett partnerskap snarare än en leverantör” och att det är viktigt att den nya parnern ska kunna se till bankens ”behov, bortom briefen” och ”har koll på vad som händer i omvärlden och snabbt kan agera”. Det vill säga, sådär var inte Volt. Det är första gången jag sett snömos användas i pejorativt syfte. Det är alltså fråga om skitsnack som används för att snacka skit om någon.

Det var den artikeln som skavde, eftersom det så uppenbart finns massor av saker som inte framkommer. Aja fuck it. Här kommer den utlovade dramatiseringen:

Scenen är tom, utan rekvisita.
Tre personer i pantomimdräkter gör entré. De stannar mitt på scenen.
Speakerröst: ”Så kommer dom till slut, Volt [personen belyses och bugar], Banken [personen belyses och gör honnör] och nya marknadschefen [personen belyses och blinkar med ena ögat och gör pistol-gester med båda händerna].

Nya marknadschefen: ”I’m too sexy for my suit.”
Banken: ”Ooooogatjacka bäng-boll.”
Volt: ”Va?”
Banken: ”Shopping and fucking!”
Nya marknadschefen: ”Free Nelson Mandela!”
Ridån faller hastigt ner.
En handfull män i grävlingskostymer och gummistövlar kommer in och sätter sig på scenkanten framför ridån och äter knäckebröd.

Typ så.

It’s the phrenology, stupid

Vi begravde mormor och jag fick några saker som varit hennes, däribland en puff. Alltså en cylinderformad pall, med förvaring inuti och tygklädd utsida. Mormor och morfar möttes i skarven mellan trettio- och fyrtiotal, när kriget rasade i Europa. Puffen hade morfar gjort själv, bara det en otrolig sak för någon som är så ohändig som jag. Kanske var det så på den tiden, folk gjorde grejer. Antagligen. Den är fortfarande fin, sjuttiofem senare. Han gjorde den, knöt fast den på pakethållaren på sin cykel, sedan trampade han genom eftermiddagen till mormor och friade till henne, med puffen som present.

Det är en fin historia. Från en annan tid. Sedan föddes mamma som träffade pappa och sedan kom jag.

Under dom här åren av nittonhundratal handlade skiljelinjen inom politiken om ekonomi. Folk var oense om hur mycket skatt som skulle betalas. Vänstern ville ha marginalskatter på en bit över hundratolv procent och högern ville sänka skatterna till nivåer som bara skulle kunna finansiera en ganska halvdan nattväktarstat.

Vill man göra den bilden aningens mer komplex kan man säga att det också, längs samma axel, handlade om kollektivism mot individualism. Vänstern ville ha tvångsanslutningar till fack, studentkårer, hyresgästföreringar, Konsum och Fonus. Högern ville ha Margaret Thatchers hår och lite skönare stajl med seglarskor och rajtan-tajtan. Det senare långt mer subversivt där och då än det förra.

Det var en rimlig utgångspunkt. Hur mycket ska samhället ansvara för, hur mycket individen? Några äger produktionsmedlen, andra säljer sin arbetskraft. En föds rik, en annan fattig. Någon är driftig, en annan vill bli försörjd. Men alla är människor.

Idag är skiljelinjen en annan. Det kan enkelt uttryckas i frågan tycker du att invandring i grunden är bra eller dåligt? Det är alltså en dimension som baserar sig på etnicitet. Det pratas skatter nu också, det gör det. Men debatten handlar om migration. Och eftersom migrationen förutsätter gränser att passera så handlar det om nationalism.

När morfar spände fast puffen på cykeln, hade folk i Europa sett, flera gånger, hur etnicitet som huvudsaklig skiljelinje funkade. Hur nationalismen som idé funkade i praktiken. Och ändå lockar det tydligen.

Det finns en bra sak med hela perspektivskiftet dock. Saker och ting var, ska sägas, mycket svårare förut. Den som ville ha skyhöga skatter behövde ju faktiskt inte vara en idiot. Och den som ville ta bort arbetsgivaravgiften var inte nödvändigtvis ond i själen.

Men hur folk svarar (och agerar i handling) utifrån den där frågan, om dom tycker att invandringen i grunden är bra eller dålig, gör att man kan sortera in dom i anständiga människor eller skithögar. Superenkelt. 2016 U ROCK.