Venedig så här års

Vad är det mest medelklassiga som kan hända? Det är givetvis en löjlig sak att fundera över men här kommer i alla fall några kandidater.

Att någon spiller naturvin på en soffa från Svenskt Tenn (köpt på auktion) i ett bostadsrättsradhus i Björkhagen, under en hetsig diskussion om nyttan med ur och skur-dagis, samtidigt som en unge i Mini Rodini-kläder äter en rawfoodboll?

Eller kanske att en man i Majorna berömmer sin städerska inför foodora-budet, med Filosofiska rummet på låg volym i bakgrunden.

Eller möjligen att en kvinna pratar uppskattande om Johan Hakelius glasögonbågar i omklädningsrummet efter pilatespasset, samtidigt som hon tar på sig en långärmad t-shirt från COS och sedan hoppar på en voi men kollar linkedin i mobilen när hon åker, tappar uppmärksamheten och krockar med en leasad elcykel.

Det kanske är det här: En familj på väg till fjällen i en Audi-kombi stannar till på en vägkrog och rynkar bekymrat på sina näsor och sina pannor, ja allt som kan rynkas faktiskt, när de försöker hitta något glutenfritt. Pappan, som är i PR-branschen, säger till mamman, som är kultursekreterare, att dom nog får åka vidare helt enkelt.

Nä det är verkligen inte lätt att säga.

Nåväl, det om det.

Helt orelaterat, läser jag att trehundra personer har betalat mellan 25 000 och 89 000 kronor för att åka med det DN-chartrade Karnevalståget 2020 till Venedig. I priset ingår ”ett intressant föredrag av Björn Wiman”.

Alkemistens gourmetkorv

Jag tänker på korvgubben ibland. Och jag vet ärligt talat inte ens om det var en gubbe. I källarplanet i Farsta Centrum öppnade en korvrestaurang för ett drygt år sedan. Den var en av tre restauranger som öppnade samtidigt. De andra två finns kvar idag, men korvstället försvann ganska snabbt. Jag förstod det ganska snart, att det skulle bli så. Och det högg i till i hjärtat på mig. Jag gillar verkligen korv, så jag borde varit klippt och skuren för wurst-etablissemanget. Jag tjänar också så pass bra att deras, lite för höga, priser inte skulle vara ett hinder. And here we are, utan korvrestaurang.

Och sannerligen, om de inte fick mig att äta där, så hade de problem. De här problemen accentuerades, stillsamt och lågintensivt, genom tjugotalet tomma stolar och en disk vid vilket inget skedde.

Låg omsättning leder till ännu lägre omsättning. En vandring, i sakta mak, mot döden.

Jag fick panik av det där. För det var uppenbart någons dröm om en korvrestaurang som gick i spillror. Nån som hade gjort sin läxa, i alla fall delvis. För den som googlar ser snart att drömmen om en korvrestaurang är en dröm som många drömt. Storslagna satsningar har gjorts, för det borde ligga i tiden. Det borde verkligen det. Och många av dem är borta. Nästan alla.

Så korvgubben satt där och förhandlade med de slipade centrumägarna med en checkkredit på fickan, ett belånat hus och en dröm om en korvrestaurang. Jodå, de kunde nog komma överens. Och så gjordes allt byggande och fixande klart, så att man kunde öppna. Och hyran var hög, visst var den det, men det borde ju Farstabornas sug efter god korv vara också. Kalkyler hade gjorts. Vissa beräkningar, avseende allt från mos till rostad lök.

Det startas 70 000 företag varje år i Sverige och 30 000 av dem är aktiebolag. 7 000 företag går i konkurs ungefär. I den senaste tioårsperioden torde det finnas en viss överrepresentation av affärsidéer som inkluderar ”gourmetkorv” i båda de senare grupperna.

Jag hoppas innerligt att korvgubben har det bra idag och inte sitter klämd av skulder till banken eller maffian. Jag gör verkligen det. Det är så fruktansvärt sorgligt med någon som verkligen satsar på sin dröm och misslyckas. Jag får andnöd av svärtan i det.

Förr i tiden fanns alkemister som försökte omvandla mindre ädla metaller till guld. Man tvingades med tiden inse att det inte gick. Så, en förmiddag 1980, går Glenn Seaborg till partikelacceleratorn vid Berkeley-universitetet, för att testa en grej. Han skjuter kärnor från neon- och kolatomer in i vismutatomer. Han lyckas då skjuta bort protoner och neutroner från de vismutatomer som träffas – och vissa av dessa blir då till guldatomkärnor med 79 protoner. Kort sagt, han gör guld av vismut. Alkemi finns och funkar. Synd bara att experimentet kostar ungefär en halv miljon kronor och resulterar i mindre än en miljondels gram guld.

Drömmen om korvrestaurangen är som drömmen om alkemi. Idag vet vi att båda kan göras. Men det är omöjligt att få ekonomi i det.

Who dares wins

Som du noterat har SAS precis släppt (och tagit bort, och kanske släppt igen?) en reklamfilm som säger att danska wienerbröd egentligen är från Schweiz. Det är intressant hur den har tagits emot.

Det första som händer är att sverigevänner blir arga. Det beror på två saker. Dels för att någon säger att midsommarstången är tysk. Dels för att några som var deras vänner sviker dom. Detta är ju människor som är klimatskeptiker. De har ju gått ut och berättat hur mycket de älskar flyget, för att det är anti-Greta. Och så får dom detta som tack! Jäkligt otacksamt.

Det roliga som händer sedan är att Greta-vänstern kliver ut i ett massivt försvar av SAS och filmen. Då, i och för sig, med disclaimern att de ”egentligen inte tycker att man ska flyga så mycket”. Troll level: Perfekt!

De olika lägren har bytt sida. Och det är kul! Jaja, det var mest det. Och, vilket är intressant, det andra SAS, det brittiska specialförbandet Special Air Service, har som sitt motto ”Who Dares Wins”.

Trött på reklamtrötthet

Åh nej! Typiskt! Jag, som precis lärt mig att leva med min glutenintolerans-intolerans, har drabbats av reklamtrötthets-trötthet. Jag inser det när jag svarar på en enkät om reklamtrötthet som en journalist på Resumé skickar ut efter att det varit en branschmedial debatt om just reklamtrötthet, en debatt som sedan demonterades och desarmerades av Magnus Jakobsson som konstaterade att folk inte är trötta på reklam, de är trötta på skit, hur man än artbestämmer skiten.

Min trötthet kommer sig av att diskussionen så här långt är både fel och meningslös.

Den är fel, för att det mesta vi diskuterar är trubbigheten i retargeting och sociala medier. Det verkar som att människor överlag har köpt den grovt förenklade premissen, att det är bra att kostnadseffektivt nå människor vi tror att vi känner. Det är det inte, eftersom människor inte är instrumentella utan tenderar att vara just – människor. Eller, jo, det klart det är bra, det är kalas till och med. Men det räcker inte. Distribution är viktigt men inte allt.

Den är meningslös eftersom den, som ofta, primärt leder till att människor med nischade kompetenser berättar sin take på saken, i Resumé. Så här långt har bland andra en marknadschef på en contentbyrå, en vd på en branschorganisation och en vd/digitalspecialist-duo från en reklambyrå samt en före detta reklam-vd varit inne.

OBS! Detta är inte dåligt. Det är tvärtom toppen. Det skrivs kloka saker. Men det gör det inte mindre meningslöst.

För jag tror inte att det kommer att leda till någon förändring. På samma sätt som facebook är för mätta och trötta och rika för att bry sig när Resumé i ett briljant reportage visar hur de eldar på tröttheten. Haters gonna hate. Digitala marknadsförare gonna marknadsföra digitalt. Och nånstans finns det motkrafter. Det geniala som slår igenom, inte trots att det är reklam (eller content) utan på grund av det. För att det finns något drömskt och magiskt som kan bo i det. Men sällan gör det.

Det är nog, inser jag, vad jag önskar, nej kräver, av 20-talet. Att magin kommer tillbaka. Att true crime och andra av 10-talets fantasilösa dumheter sticker sin väg.

Slavoj Žižek har sagt att ”mänskligheten är okej men 99% av människorna är tråkiga idioter” och det är väl kanske en rimlig ratio även för reklamen. Den är okej, men 99% av de enskilda enheterna är… well, sisådär.