Bästsäljare, schmästsäljare

Jo, visst, absolut. Fast egentligen skriver jag ju en bok om föräldraskap. Den här bloggen är mer ett sätt att hålla grundkonditionen uppe. This aint writing, this is typing, liksom. Löpbandet i bokstavsgymmet.

Boken har arbetstiteln Skärp dig och jag tänkte använda det här blogginlägget/träningspasset för att marknadsföra den. Och, i ärlighetens namn, be dig som läser det att rycka i varenda tråd du har i förläggarbranschen.

(Eller, okej, om du har kontakter på nåt töntigt och okänt förlag kan vi skita i det, då kan jag ju lika gärna gå rättshaverist och trycka den själv liksom. Det här var mer om du är polare med nån på Bonniers eller Nordstedt. Aja, hursomhelst.)

Eftersom småbarnsföräldrar är så oerhört osäkra, är dom en perfekt målgrupp för egentligen allting. Dom nojar över barnet och dom nojar över vad andra tycker om dom. Dom nojar sig till och med över sitt nojande. Det är the gift that keeps on giving.

Ka-tshing.

Småbarnsföräldrar är också något så motsägelsefullt som självutplånande narcissister. Självutplånande eftersom dom undantagslöst sätter barnet före sig själva. Det här så mycket pärlor för svin som nåt kan bli, eftersom ungar inte kräver något. Narcissister eftersom dom oavbrutet speglar sig själva i ungarna i hopp om att, innan dom drunknar, få se en perfekt förälder.

Skärp dig kommer att vara betablockerare för dom.

Att folk inte ligger med varandra under småbarnsåren beror inte på att ungen är vaken på nätterna och krävande eller så, även om det såklart är en tacksam projiceringsyta. Det är bara väldigt få som tänder på en självutplånande narcissist. No offence! Haters gonna hate osv.

Skärp dig kommer hjälpa dom att få ligga igen.

Mest av allt är småbarnsföräldrar auktoritetstörstande. Det bästa som kan hända är att någon kommer och talar om för dom vad dom ska göra. Det spelar verkligen inte någon roll vad som sägs, bara det sägs med auktoritet. Och här handlar auktoritet ganska mycket om sidantal i boken. Minns att Anna Wahlgren skrev standardverket i genren, Barnaboken, som går ut på att få barn att somna genom att göra dom emotionellt störda for life.

Skärp dig kommer ge dom vad dom vill ha.

Den bärande tesen är enkel: Älska ditt barn men sen räcker det. Det kan till och med låta banalt. Men efter 600 sidor kommer det att framstå som precis så rimligt som det är.

Allt detta bara ett tvåmiljoners förskott bort.

Annonser

Advent, nu kör vi!

Årets julklapp ska vara något nytt, säljas i många exemplar och representera tiden vi lever i. Robotdammsugare är verkligen inget nytt och jag vet inte hur dom säljer, men det är en bra representant för tiden vi lever i.

En annan bra representant för densamma är Åsa Romson, som idag, med tårar i ögonen, sa att Miljöpartiet vill ha en sverigedemokratisk migrationspolitik. Snyft, snyft, snyft.

Det är HUI Research som utser årets julklapp och det är folket som utser dom styrande. Robotdammsugaren lanserades för arton år sedan, 1997. Ett år senare fick Sverigedemokraterna 0.37% av rösterna i riksdagsvalet och hamnade efter både Pensionärspartiet och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati-spinoff Det nya partiet.

I Danmark vill statsministern med det löjliga namnet Lars Løkke Rasmussen att polisen ska beslagta flyktingars ägodelar. Men Romson vill, snyft-snyft, att Sverige ska bli ännu jävligare. Danmark och Ungern är inte nog. Kanske kan man märka ut flyktingar genom att sy på en symbol på deras kläder. Kanske kan vi helt enkelt skjuta dom som vill in. Slaget om sistaplatsen är igång.

Vad är en robotdammsugare? Det låter ju ganska coolt. Men det är bara en mojäng som flaxar runt, slumpmässigt och spattigt, utan riktning, och tyst suger i sig all skit som passerar dess väg.

Låter det bekant? Snyft snyft, snyft.

Varför säger inte Romson, eller Fridolin, eller Bah Kunke, eller någon, helt enkelt fuck this shit och skiter i det. Vi ska inte flaxa runt, slumpmässigt och spattigt och tysta suga upp all skit. Vi drar.

 Jag tror att det finns en känsla av ansvarstagande i sveket. Det är det knäppaste i hela skiten. Dom agerar liksom ädelt och nobelt och med darrande stämma, snyft, snyft, snyft, deklamerar dom nästan stolt, att dom avsäger sig alla principer. För nu jävlar ska vi slå Danmark.

Ironin i att det händer när vi går mot jul och lägger sjuttio miljarder på att fira en unge som fick fly landet han föddes i det första han gjorde, när Quirinius var ståthållare i Syrien, är omöjlig att ens mäta. Ironi-o-metern i Zürich sprack.

Och att det dessutom sitter troll i skogarna, som tror sig ha en relation till den där judiska flyktingpojken, och ondgör sig över en muslimsk julvärd på teve. Ja, jag vet inte vad jag ska säga ens.

Ni representerar tiden vi lever i for sure.
We are the robotdammsugare.

Anas och isen

Har jag sagt att jag älskar sjöarna här? Ja, jag har väl det, men allt behöver ju heller inte vara nyheter. Reservoarer av väte och syre och mörtar och hopp. Inget salt som tårar eller havet.

Forsån bär vattnet från Magelungen till Drevviken. Den arbetar oförtrutet, inte många gör det nu förtiden. Verkligen inte. Det är mest en massa rastlös ambition överallt. Den arbetar tyst, möter ingen längs vägen. Snubblar till lite vid koloniområdet, du vet. Blir av med lite vatten till tiggare och stråtrövare. Bryter bröd som andra bryter löften.

Sisyfos bor inte här, här finns inga berg ens. Men väl en höjd, där sommarvillorna glor nyfiket ut över ytan, med höghusen i Farsta Strand som väktare där bakom, oklart om för att stänga inne eller mota ute.

Varje november faller fälten mot Skönstaholm sönder.
Där örterna nyss lufsade runt, högväxta och barska som gränspoliser.

Sjöarnas trevande istäcke när vintern fortfarande inte riktigt vet vad den vill. Och sen förhandlingarna. Sen, ljudet av isen som sjunger och dånar i februari, halvmetertjock.

Just nu tänker frosten lika lite på det som fjärilen tänker på orkaner i andra världsdelar. Ibland är isen ett gungfly när man går ut, ibland ett marmorgolv.

På hotellet på Mårbackagatan bor ungarna som åkt ända från Syrien för att få gå på isen. Anas, från Homs, jobbar i affären som han fixat själv, där allt är gratis, för dom som behöver och dom behöver, alla behöver.

Livet är fruset, säger Anas. Jag är en fågel i en bur. Ge honom en chans och han växer, sticker, börjar om. Homs är inte kvar så det är inte som att han har något val.

Köper skridskor. Tvåtusen år sedan och mitt i vintern, administrativa nycker och storhetsvansinne, alla ska plötsligt registreras. Så en unge föds men inte på hotellet på Mårbackagatan men i stallet, sedan måste föräldrarna fly till Egypten. Där är Anas, från Homs. Och isen som blänker nedanför pyramiderna.

Hur smakar snö den allra första gången?

Det oerhörda i att vi bara kallt utgår från att våren faktiskt kommer en gång till. Denna tilltro till empirin. Jag försöker acceptera det jag inte kan förändra men så lätt är det ju inte.

K special

 

Den som sitter på tillräckligt stora datamängder kan göra riktigt feta saker. Somliga mattesnillen menar till och med att det går att förutspå framtiden, bara man samlar in tillräckligt mycket data. Det kräver helt icke-intuitiva kopplingar, som det inte går att formulera hypoteser om i förväg, men som möjliggörs av mönster i datan. Är du med? Om man har tillräckligt mycket data kan man se att risken att en patient inte kommer att ta sin medicin, korrelerar med helt knäppa saker, som när personen slutade sitt förra jobb och vilken bil den har.

Det gör i sin tur att man i förebyggande syfte kan ställa frågor som i sig ter sig helt bisarra. Och på så vis få möjligheten att korrigera (och inte minst förlänga) patentens framtid.

Så långt om stora mängder data. Härifrån kommer det handla om jävligt lite data, fast med extremt tydliga mönster.

Om du tänker dig att du arbetar i en smal genre som whiteboardkomik och dessutom kallar dig för Kringlan, är det inte omöjligt att du vill göra något åt det. Du skriver en ungdomsbok. Du kallar dig för K, kort och gott. Nån recenserar din bok, du har invändningar mot recensionen, saker händer.

Kändaste K borde vara Josef K i Kafkas Processen. Han jobbar på bank och kallas till förhör där folk bara garvar åt honom. Ingen säger varför han är där och till slut häktas han och senare, utan att han ens vet varför, avrättas han genom att stickas ned som en hund (en kanske självklar liknelse i Tyskland, där är det tydligen något annat djur som är människans bästa vän, kanske marsvinet).

Många skulle påstå att en whiteboardsatiriker/ungdomsförfattare och en påhittad banktjänsteman är ett klent underlag, rent statistiskt. Jag törs ändå påstå att det är en skitdålig idé att inkludera, eller till och med addera, ett K till sitt namn.

Jag vill inte vara den som skjuter ner visioner. Vill du verkligen heta K så ska du leva din dröm. Men du kan inte säga att ingen varnade dig.

Fel låt vann

Jag förstår folk som vill bli arkitekter. Det är så konkret och handfast, i en värld som är allt annat än det. Och såklart. Man kan säga att man ritar hus men det är ett arbete som handlar om att tillverka monument över sig själv.

Själv skulle jag inte våga. Jag skulle vara rädd för att bli avslöjad hela tiden. ”Detta måste vara ritat av någon med stora drömmar och liten kuk” skulle folk tänka. Och så skulle grannarna överklaga skiten ur systemet. I tidskriften Arkitektur skulle duktigare kollegor raljera begåvat och smakfullt över mina grejer. Supertrist!

För övrigt har jag egentligen bara en dröm om något ”kreativt” yrke och det är att bli florist. Det går bra att starta psykoanalysen här och nu.

Idag har Kasper Salin-priset delats ut till Arkitekturskolan på KTH i Stockholm. En fjäskig byggnad som i hela sin gestaltning ber om att få Kasper Salin-priset. Samtidigt står en bastu i Göteborg med alla kvaliteter som ett hus kan ha och skakar misstroget på huvudet. Den senare byggnaden är på nivå med Tekniska Verken i Linköping och den förra är en nu dekorerad general inom genren TV4-arkitektur.

Min favoritarkitekt är Peter Celsing. Kulturhuset är den enda intressanta byggnaden i Stockholms innerstad och det är ju sjukt deprimerande eftersom den typ byggdes för hundra år sedan. Söderledskyrkan mellan Gubbängen och Hökarängen är mitt favorithus. En sossedröm i tegel som aldrig tar slut, byggd i parentesen mellan folkhemsmodernism och oljekris.

Celsing byggde även Kyrkan i Boliden. Något helt annat men lika genialt. En modest struktur som omfamnar en väldigt traditionell gotisk look. Men som i varje liten detalj är lika sextiotalig som en flygvärdinna i Mary Quant-kläder på en fest hos Peter Sellers.

I övrigt har man i Boliden en gruva. Eller hade? Jag vet inte. Och i Boliden greps idag den terrormisstänkte Mutar Muthanna Majid. Det är något med gruvstäder i norra Sverige som verkar som kattmynta på islamistiska terrorister. En ung Usama Bin Laden var med familjen i Falun 1971 för att köpa kostymer, remember.

Jag tror inte att Peter Celsing har ritat något i Falun.

Att ägna sig åt terrorism är, gissar jag, janusansiktet av arkitektdrömmen. Att spränga monument är lika effektivt som att göra dom. Och man slipper plugga med folk som säljer Blandaren. Snubben som sprängde sig själv nära Drottninggatan är väl för övrigt terrormotsvarigheten till mig som arkitekt.

Florist, som sagt.

Hashtagga ner lite

Jag ska erkänna att jag har bett för Paris. Det finns inget jag kan göra för att påverka någonting och den hopplösheten gör att jag tar till bönen. (Det kanske finns kristna som tror att bönen påverkar rent faktiskt. Det har jag svårt att ens förhålla mig till.) För mig är tro att hoppas på något vi inte kan se. Jag har förståelse för alla som avfärdar även den definitionen som löjlig.

Det är många människor som har skrivit, och än fler som delat, att #prayforparis är en dum hashtag. Ett resonemang jag köper om det grundar sig i just föraktet för tro, även på det personliga planet; även utanför det religiösa.

Fast det jag har sett är detta: Det är en dum hashtag för att religionen låg bakom attentaten och att det därför är vulgärt att dra in religionen i sorgearbetet. Som hade hashtaggen något med Daesh mördare att göra.

Men vad är #prayforparis annat än en syster till profilbilden med trikoloren? Ett sätt att, valhänt, kraftlöst, fumligt men likförbannat uppriktigt, visa sitt medlidande i en extrem tid.

Jag ber för Paris, för Libanon, för Syrien, för mina barn som växer upp här. För dom som slutat drömma, dom som inte vill leva och dom som går till jobbet och håller käften. För morsan och farsan, mormor, dom jag älskar. För den som flyr och den som ger upp.

Det är möjligt att det är provocerande och töntigt. Men för mig är det är en sak som betyder att det fortfarande finns hopp, även om världen med allt högre röst ropar att det inte stämmer. Jag vill tro att det finns större problem än just det just nu.

Rekord igen

Jag åkte genom det här landet i helgen. Eller inte hela, såklart, men genom Uppland och Västmanland. Det var platt och öppet och det var samtidigt vår och höst. Åkern på ena sidan av vägen är resignerad och redo att dö. På andra sidan vägen växer klorofyllstinna skott som om det gick att kompromissa bort vintern. (Note: Det går inte.)

Solen som stod så lågt att strålarna löpte parallellt med vägen.

Jag är helt likgiltig inför begreppet Sverige. Men jag älskar hur landet faktiskt ser ut. All håglös bebyggelse på dom delar av landsbygden som är på det sluttande planet. Alla små sjöar där vassruggar står gråa i perfekta installationer som ingen ser. Känslan av vemod på gatorna i ett Västerås eller ett Sala. Landet och staden och landskapet som fumlig arbetarklass, med mössan i handen, kuschat och resignerat.

Vi kommer i det här landet, läser jag, att julhandla för sjuttiofem miljarder kronor. Och ärligt talat, vad skulle vi annars göra?

Somliga har ett issue med det här shoppandet. Dom moraliserar över det, på det där trista, miljöpartistiska sättet. Själv tycker jag att shoppingen är en perfekt matchning med landet runt om oss. Det bor en säregen och kantstött poesi i det.

Vad gör man om man fortfarande drömmer men inte har varken gud eller något annat att hoppas på? Hur blir man förlåten om vi är ensamma i universum? Man shoppar, that’s what one does.

Vi slår rekordet igen.

Dom där miljarderna spenderas i hela landet. Nätshoppande morsor i Arvidsjaur och Svenljunga och finanssnubbar med högt blodtryck inne på NK. Varje transaktion en dröm om någonting och är det inte en dröm så är det åtminstone en besvärjelse.

Det är inte stora drömmar, visst, det kan jag ge miljöpartisterna. Men det är nu vad som ges. Rimfrosten dyker upp, likgiltig men gnistrande. Vi vet att det ligger hundrafemtio dagar av vinter mellan oss och våren, men det är inget vi pratar om, varför skulle vi det? Vi saknar D-vitaminer nog som det är, utan prat.