2016 u rock

Jag har varken löften eller förhoppningar inför 2016, hur skulle man ärligt talat kunna ha det efter 2015? Om någon hade beskrivit det här året i förväg hade ingen trott på det. Om någon om femtio år skulle sammanfatta det kommer ingen tro på det heller.

Sverige befinner sig i högkonjunktur och samtidigt mitt i en systemkollaps. Vägen till undergången kantas alltså av en fyraprocentig tillväxt, skidsemestrar i Schweiz och en debatt om huruvida städning av inomhuspooler ska subventioneras med RUT-bidrag eller inte. (Är det så här det är att befinna sig inne ett system som kollapsar så… känns det kanske inte så farligt?)

Vi har sex av åtta riksdagspartier som ser på Ungern som förebild i migrationspolitiken. Ett av dom två utanförpartierna, centern, avslutar året med att samregera med sverigedemokraterna i Gävle. Kvar med ett uns av anständighet står vänsterpartiet, som av trolltwitter och Ivar Arpi-nationalisterna ses som värre än nazister (men inte riktigt lika illa som muslimer).

Om jag (helt illusionslöst!) ska förutspå några saker inför 2016 så blir det:

Sverige stänger gränserna helt. Ingen jävel släpps över bron. Ingen släpps heller ut. Allt vi har är varandra. Ett folk där tjugo procent av alla är öppna rasister och femtio procent är rövhattar som försvarar dom tjugo procentens rätt att vara rasister.

I skolan blir det förbjudet att ha keps på inomhus. Lärare som inte beslagtar mobiler från alla elever och lägger dom i en kvarn för att malas, kommer att pryglas på torget. Särskrivningar lärs ut som det korrekta, eftersom dom sjuttio procenten här ovanför ändå praktiserar dom. Det anses snobbigt och elitistiskt att skriva ihop ord ”sådär som kulturmarxisterna på söder gör”.

Stefan Löfven lämnar politiken i januari, utan motivering. Det dröjer till oktober innan någon inser att han är borta.

Det blir nyval som genomförs i november. En regering som består av miljöpartiet, sverigedemokraterna, kristdemokraterna och Brommarpojkarna tillträder med stöd av 70% av alla väljare. Den lille mungon Rikki-tikki-tavi blir statsminister. Regeringens första beslut är dubbelt: Att ta bort moms på sillamackor och att skriva om alla historieböcker så att ”dom blir bättre”.

Svenska Dagbladet passerar tre miljarder i presstöd och firar med att skriva något om marknaden och att det är förjävligt med bidrag som delas ut till höger och vänster.

Samtidigt slår södertörnifieringen all time high och Nyheter24-vänstern enas i ett manifest om att ”det är nazistiskt av vita cis-personer att finnas till”.

Slussen byggs upp igen och vänstertrafiken återinförs.

Fyra ryttare rider in i landet, via en lucka i den mur som byggts runt gränserna. Dom kollar läget och tar en lunch med Linus Bylund och Markus Uvell innan dom rider iväg igen, efter att ha konstaterat att jobbet redan är gjort.

Håll i hatten, nu kör vi!

Gävle trollar

Trollen har alltid haft en särställning i Gävletrakten. Det kan vara värt att påminna om en dag som denna.

Om du hörde något konstigt ljud nyss, så var det bara Göteborgspostens, Expressens och Svenska Dagbladets ledarredaktioner som, i perfekt synkronisering, gick ner i spagat. Som en diskret flashmob utspridd över två städer; ett slags gubbrasismens gracila konstsim.

Zzschwaaaack!

Skälet till spagaten är att moderaterna tar över ordförandeklubban i Gävle, tryggt lutade mot sverigedemokraternas brusande bringa. Det blir som ett litet Sverige i miniatyr, nu när vi i förväg kan studera hur den utökade alliansen, eller Superalliansen som man i ett gemensamt pressmeddelande säger att man vill kallas, kommer att sköta uppgiften.

När man byggde om E4 norr om Gävle, i höjd med Skarvberget, var det många som reagerade. ”Hur i helvete kan ni bygga en motorväg över marken där trollen bor?”, undrade många. Så det gick som det gick. Vägsträckningen har en onormalt hög olycksfrekvens. Och inte mindre än tre gånger dom senaste femton åren har bilar som passerat platsen börjat brinna, till synes helt utan rimliga förklaringar.

Man jiddrar inte med trollen i Gävleborg.

Och nu är det alltså trollen som regerar. Är det kulturmarxistiskt att elda bockar? Ja då kommer det en lokal förordning som säger att den som eldar bocken utvisas med hela sin familj. Är det sverigevänligt att elda flyktingboenden? Ja då kommer dom lägga ut adresserna på kommunens hemsida och dela ut tändare på kommunhuset.

Dom flesta reformerna, till exempel subventionerade sillamackor till stackars pensionärer, kommer att brännas av de kommande veckorna. Superalliansen konstaterar att ”det är enklast att köra vårt race här nu, när det är mörkt stora delar av dygnet, eftersom solen har en direkt förödande inverkan på troll”.

Gänget som gick ner i spagat sitter nyfiket och kollar på och supportar från läktaren.  Dom hoppas att trollen ska styra hela Sverige 2018.

Med lite tur har solen slocknat då.

Stark comeback av Orwell

All I want for Christmas är att saker börjar betyda rätt saker igen. Att bajskorv inte betyder guldtacka, som det är nu.

Anständighet är ett skällsord i Danmark. Dom anständiga sägs om dom som, lite, men bara lite, förenklat, inte är fascister. Det antyder ett slags beskäftighet. Som om man tror sig vara förmer, bara för att man inte vill tvångsmata muslimer med fläskkorv och sedan dumpa dom i Nordsjön. Som om man automatiskt blir hycklare om man ifrågasätter det rimliga i att stjäla dom asylsökandes pengar och smycken. Dom anständiga är bluffmakare.

Ett konstaterande: Det går inte vara så snäll att man blir dum. Det är en omöjlighet. Det här är bra att tänka på. För det sägs ofta. Det ligger implicit i samtalet idag, hela tiden närvarande. Det har på kort tid blivit nästan linjärt: Om man är snäll så är man dum. Vill man gott är man korkad.

Men snäll kan bara den vara som väljer mellan två saker. Snällhet är alltid ett val. Ondska och oginhet är däremot dumhet. Det kräver inga överväganden.

Sverige är inte Danmark. Dom som nyss var fascister har idag blivit fler och kallar sig för realister. Bra ord, vem kan vara emot det? Borgerliga ledarskribenter skulle kanske inte aktivt gå ut och försvara fascismen och dess praktik. Men när den nu bytt namn går det ju hur bra som helst! Att sedan fascisterna delar och retweetar varje sak som skrivs är ju inte skribenternas problem. Guilt by association är gement. Bara för att man är realist behöver man inte bära uniform.

Så här går vi runt i tvärtomvärlden och låtsas att allt är okej och normalt. Anständighet är hyckleri. Realism är att hoppas att folk dör redan på Medelhavet så dom inte kommer hit. Godhet är dumhet. Och fascism är normaltillståndet. Precis när man trodde att Huxley vunnit över Orwell i dystopimästerskapet kommer det: Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.

Realisterna i Sverige är dom otäckaste människorna som finns. För dom inte bara föraktar svaghet, dom känner sig också bra som gör det. Dom är på samma gång omedvetna om att dom är rasister och stolta över att vara det.

All I want är detta: Att ord betyder rätt saker igen. Att en realist faktiskt bara är någon som säger välkomna hit, klart ni ska komma om ni vill, allt annat vore faktiskt absurt och orealistiskt.

Fado, heroin och ett anständigt liv

För tio år sen eller så gjorde staten reklamkampanjen Knark är bajs. En annan sak som också är bajs är narkotikapolitiken i det är landet. Cyniskt dödsmördarbajs.

Målsättningen är ett narkotikafritt samhälle. Det är ungefär som om vi skulle ha målsättningen ett samhälle utan några brott för kriminalpolitiken. Det vill säga ett rakt igenom idiotiskt mål, ett som aldrig kan uppfyllas. Det kan verka lite gulligt först. Innan man ser konsekvenserna av att vuxna människor med akademiska titlar faktiskt agerar utifrån målet. Lite som om vi hade gjort Anton Abele till justitieminister för att säkra upp ett gatuvåldsfritt samhälle.

Det är det enda politikområdet som drivs uteslutande av moralism. Till och med Jan Björklunds skolpolitik verkar rimlig och rationell i jämförelse. Och få saker är så cyniska som moralister. Inga alls tror jag, när jag tänker efter.

En definition. Vad är en moralist? Det är en som inte bara rättfärdigar sina gärningar, utan upphöjer dom till principer, även när gärningarna skadar andra. Eller kanske framför allt då. (Tänk Biskopen i Fanny och Alexander.)

Vi kan konstatera en sak. Att använda maximen det är dumt att knarka och sträva mot ett narkotikafritt samhälle gör att vi inte bara behandlar människor som skit utan faktiskt aktivt knuffar dom mot döden. För moralisterna som styr över politiken är det här inte ett problem eftersom dom ser knarkare och inte människor. Det är för dom inte överlappande egenskaper, utan exkluderande. Man är antingen det ena eller det andra.

Sverige är landet med Nordens högsta andel narkotikarelaterade dödsfall. I hela Europa är det bara Estland som har fler.

Sverige är inte Portugal.

I Portugal är det sedan 2001 inte olagligt att inneha eller bruka narkotika, av något slag. I jämförelse med Sverige har man i Portugal en tjugondel så många narkotikarelaterade dödsfall.

Men visst, andelen unga som använder cannabis är så klart högre i Portugal. Nej, sorry. Det är den inte. 7 av 100 unga (16-34) använder cannabis i Sverige mot 5 av 100 i Portugal. 40% fler i Sverige alltså. Åh, om bara världen hade varit enkel, vad skönt det hade varit, eller hur? Den samlade kostnaden för narkotikamissbruket i Portugal har för övrigt, sedan reformen infördes, minskat med 18%.

Jag tycker att det låter ganska bra: En tjugondel av dödsfallen. Färre unga som använder narkotika. Och rejält minskade samhällskostnader. Våra moralistiska politiker (och organisationer som till exempel Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle) vill istället detta: Att unga ska knarka mer, att knarkare förtjänar att dö och att en stor del av skattepengarna ska gå till narkomanvård.

Bajs är ordet.

 

Jag och Chris på krogen

Jag älskar kungahuset. Det är en fin tradition, att man föds till ett jobb. Det borde vara så med fler yrken. Några tycker att det är omodernt och lite risigt. (Till exempel kanske kommunister tycker det.) Men det får stå för dom. Jag tycker kungafamiljen är supermodern och att dom gör ett bra jobb.

Så vad är det då för jobb dom gör?

Kungen jobbar som livscoach och spirit animal för alla som inte heller är så bra på allt men gillar att ha det lite gött. Han är inte värsta retorikexperten men gillar jakt, båtar, fruntimmer, och bilar. Lite som en Glenn Hysén i dyrare kläder. Skön no fucks given-attityd. En bra och kul maskot för Sverige. Eller som han själv sa, när han invigningspratade på en konferens om stelkramp: Ämnet för dagen är brännskador.

Drottningen jobbar med lite olika PR-grejer. Det viktigaste är arbetet med att göra Sverige exotiskt. Vårt språk är så sjukt svårt att man kan ha bott här i fyrtio år och ändå inte prata det flytande. Jänkarna till exempel älskar ju detta. Det är som om Häagen-Dazs var ett land. Ett klurig litet land i norr. Kul detalj som inte många vet: Hon blev drottning redan när hon var sex år och när hon var 27 avsade hon sig tronen för att konvertera till katolicismen. Nej det var Kristina. Sorry.

Det är lite oklart vad Madeleine jobbar med men det gör inte så mycket. Hon har en så jäkla skön Chris. Alla borde ha en Chris! Om jag hade en Chris skulle vi spendera ganska mycket tid på krogen, tror jag, jag och min Chris. Och så skulle vi ha lite skumraskaffärer ihop. För att finansiera kroglivet. Inte äkta maffia, bara lite gråzon sådär.

Carl Philip jobbar som renässansmänniska som förverkligar sin potential. En grym fotograf och en lika bra designer som Sigvard om du frågar mig. Men mest av allt rallyförare. En förebild på alla sätt. Du behöver ingen talang, alls, du kan göra vad du vill. Eller, om du är prins i alla fall. Lite som ett medelmåttornas skyddshelgon.

Och så Victoria, såklart, som jobbar med att vara kronprinsessa. Ett slitsamt jobb, att så att säga sitta på bänken. Kungahusets egen Ole Gunnar Solskjær. En vacker dag trillar lyx-Glenn Hysén av pinn och då, då är det hennes tur att skina. Intill dess: preparations. Wax on, wax off.

För Sverige i tiden!

(Andra jobb som borde ärvas med blodsband: Spärrvakt, mäklare, webbutvecklare, harmynt, bordercollie och filbunke.)

Mo money mo bostäder

Hej regeringen. Jag har ett förslag åt er, som gör att ni kan sätta stopp på bostadsbristen, göra bostadsmarknaden mindre dysfunktionell och samtidigt, på längre sikt, tjäna så jävla mycket pengar att vi kan rädda framtida generationers pension. Det är också oerhört enkelt.

Se till att staten lånar absurda mängder pengar nu när det inte kostar något att låna. Jag har inte räknat på varje öre och varje detalj, precis, men låt oss säga i alla fall femhundra miljarder. Ta dom pengarna och bygg hyresfastigheter med olika standard, i olika prislägen, över hela landet.

Kommunerna är bevisligen helt inkompetenta, så kör över dom. Tvinga dom att sälja ett givet antal kvadratkilometer mark. Och tillåt inga överklaganden av grannar eller miljöpartister.

Om tio år har vi en bostadsmarknad som fungerar. Vi har ett land som kan ta emot ännu fler som vill hit. Och vi har ett statligt fastighetsbestånd som ger avkastning och samtidigt långsamt betalar av det löjligt stora lånet.

Oj med så mycket pengar i farten kommer vi göra Sverige lika korrupt som typ Venezuela eller Göteborg. Nej, inte om vi gör all dokumentation och planering offentlig på nätet. Varje krona och varje projekt ska kunna ses av vem som helst, när som helst.

Men staten ska inte äga hyresfastigheter. Historiskt sett så har den inte det. Men staten ska lösa bostadsbristen. Och kan den skaffa några hundratusen jobb på köpet så är väl det okej tänker jag.

Men alla vill ju inte bo i hyresrätter? Nej, såklart inte. Men den privata marknaden kommer ju finnas kvar. Det står vem som helst fritt att bygga annat. Såklart. Ser jag ut som typ Stalin eller?

Fast tänk om räntan stiger och blir ashög? Ja tänk om. Å andra sidan kommer allt att bli till en jämmerdal då, så det känns lite skitsamma.

Hör av er för detaljerna.

Farting on the shoulders of giants

Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Men men.

Så var det den här obrukbara jordlotten som kallas media, då. Den som en gång fyllde en roll – har jag fått mig berättat, av män med mer skägg än jag, i ljuset av en flämtande lykta. Idag är det reducerat till förmågan att skriva rubriker som inte berättar något men som pratar om det avskyvärda eller kanske det fantastiska.

Det är inte nödvändigtvis dom allra mest knivskarpa sinnena som dras dit. Vi kan återkomma till det. Men först en annan grej som jag, som glasögonorm, uppmärksammade. Det var i våras. Synsam fick en ny VD, som kom från Mekonomen.

Jag minns dom många optikerpersonligheter som ondgjorde sig över detta. Oj oj, nu kommer Synsam lämna sin glasögonprofil och bli mer av en verkstadskedja och butiker med biltillbehör. Just snyggt! Förr kunde man köpa kontaktlinser men nu verkar planen vara att ersätta dom med kamremmar. 

Och du minns antagligen lika bra som jag, i höstas, när Tengboms Arkitekter anställde Johanna Frelin som VD, som tidigare varit VD för Hyper Island. Alla arkitektpersonligheter som var rädda för att gamla fina Tengbom nu skulle sluta rita hus och istället börja ägna sig åt att utbilda folk från provinserna till att bli kanske Interactive Art Directors eller kanske Digital Data Strategists med hjälp av outside the box-pedagogik och en ungdomlig klädkod.

Ja, du såg ju vad jag gjorde precis.
Jag använde det knivskarpa vapnet ironi ur bloggarens verktygslåda.

Men – rätt mycket folk i media gjorde exakt den analysen efter att Jan Helin utsetts till programdirektör för SVT. Utan ironi, ska tilläggas. Ja-haaa då ska ässvetee bli som aftonblaaadet då asså då e de klickschornalistiiik som blir grejjen.

Förlåt, men alltså. Dra mig i dyngan och kalla mig fläskkorv.

Jag har tidigare här på bloggen häpnat över mediemänniskornas totala oförmåga att skapa verksamheter som tjänar pengar. Det gör jag inte längre. Jag häpnar mer över, liksom, hur folk hittar till jobbet på morgonen. Hur dom faktiskt fyller offsetplåtarna med innehåll en gång per dygn. Hur dom förmår att ens skriva här upptäcker han det avskyvärda i kylskåpet, det som händer sen får mig att aldrig vilja äta ost igen.

*klappar händer långsamt*
*tänker på en kompis som jag borde ta en öl med*
*dricker lådvin*
*själv då?*
*bilen går bra eller?*

Barrträdsbonanza

Nu börjar folk köpa julgranar. Andra, lyckligt lottade, är markägare och kan bege sig ut för att såga en gran i sin egen skog. Det går också bra att stjäla en gran från någons marker. Ett brott som är så löjligt och charmigt att det knappt är ett brott. Vem kan bli arg på en grantjuv, liksom. Blir man påkommen är det uppgjort sen gammalt att markägaren hötter med nävarna, så man får springa, och alla blir så där härligt andfådda. Puh! Och sen lite varm choklad när man kommer hem.

En sed som är ovanlig men ändå förekommer, är den att skjuta granen med hagelgevär. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. En gång köpte farsan för övrigt en gran på torget som var så ful att han fick gå tillbaks och byta den.

Här sitter jag och glor på min egen gran just nu. Vi har klätt den, jag och ungarna, med så mycket pynt att man inte på direkten ser att det finns en gran där under. Den är som en Phil Spector-produktion.

Här är vår tradition: Vi stjäl varje år en gran från en bostadsrättsförening. Ni vet, folk har en gran på gården eller i trapphuset. En så tar vi. Förra året var vi i Bostadsrättsföreningen Ligustern i Aspudden och svepte med oss en från deras trapphus. Dom har en ganska imposant entré, med en väggrelief och marmorgolv och grejer. Där stod granen. Vi fick syn på den genom dörren, väntade till någon dök upp och låtsades vara på väg att hälsa på någon. Att vara vit och se normal ut öppnar, bokstavligt talat, dörrar.

Det känns bra, på flera sätt. Vi gör något tillsammans, jag och ungarna. Och vi är i stan. Det är ingen förljugen idyll. Det finns ett spänningsmoment i det men det känns inte som att vi begår något brott i egentlig bemärkelse. En rolig sak jämfört med att stjäla granar i skogen, är att man skapar lite oreda i föreningen. Vi brukar äta fikon och dricka must när vi kommer hem och spekulera i vad som sker. Bergdahl på trean är rosenrasande. Dom nya i gårdshuset med det konstiga namnet tycker sig få anklagande blickar på sig.

I år snodde vi en på söder, på en innergård. Det är nästan mysigast. Och i dag var tajmingen perfekt, precis i den första snön! Som att vi var inne i ett julkort och inte inne i Bostadsrättsföreningen Oliven 2. En 36-åring med skägg blängde på oss. Länge. Han tog kort eller filmade med mobilen men sa inget. Granen var solitt förankrad och lite för hög, så vi sågade ner den.

Nu står den i sin fot. Och en webstrateg med rötterna i Finspång sitter och ser i sin mobil, på filmen. Han kommer på sig själv med att inte ens vara arg. Han är, och han blir så besviken när han inser det – han är avundsjuk. Sådär är det att leva tänker han. Treåringen och bebisen och mamman till barnen som han inte ligger med längre är hans värld. Den kommer att gå sönder men inte nu.

Och alla drömmar som var och som kändes viktiga är nu bytta mot en.
Att någon gång stjäla något slags jävla barrträd.

Juni 2016

Mörkret har kontrollen nu. December är ett slag redan vunnet. Mörkret uppträder så där självsäkert som den gör, som inte tro sig ha några fiender. Nonchalant och obrytt. Hade mörkret sett en enda hollywoodfilm hade det tagit det lite piano och månat om en god relation med resten av världen. Men det är hybris all over. Nittiofem procent eller så av universum är mörk materia och mörk energi. Vem kan klandra mörkret för det goda självförtroendet?

Universum är oändligt och det betyder detta: Allting måste finnas. Allt som kunde vara, är. Samtidigt. Det finns en planet där du går runt just nu som är likadan som jorden. Den är jorden och inte. Det är inte abstrakt, i nåt parallellt universum. Det är här. Och det enda som skiljer är avstånd. Ställ dig tätt intill den du älskar och ni står fyratusen mil ifrån varandra. Och ändå tror vi på möten.

Ljuset vet såklart att våren är oundviklig. Jag vet inte var ljuset är just nu men jag vet att det vet. Man har berättat den här historien fler gånger än någon kan minnas; den om hur mörkret ägde allt men föll.

Jag vet en vår som väntar. Jag vet en sommar, som kommer hända. Vet hur gräset kommer lukta och i vilken ordning blommorna dyker upp. Jag är tio år äldre än Jesus, har sett mer. Inget överraskar mig längre. Vi klättrar över stängslet och badar. Stjärnorna glor på oss och vi har vuxit upp med att dom är så långt borta men i oändligheten är det som att vi bryter bröd med dom, som att vi slår läger på samma mark.

Det finns dom som är rädda för mörkret. Själv vill jag ta ner det på jorden, berätta att det är på väg att förlora, igen, och sedan bara finnas där för det. Vi kan ta en öl eller hur det nu blir, vad som funkar. Känner jag något, när jag tittar ut genom fönstret, så är det förtröstan.

En ny värld väntar under den snö som ännu inte täcker marken.

Get rich or let your dog die trying

Jag älskar Pernilla Wahlgren och Charlotte Perrelli på Instagram. I var sin bild har dom ganska nyss illustrerat en central grej under 2015: Att värdera intjänandet av pengar högre än triviala egenskaper som till exempel värdighet.

Charlotte växte upp under ganska streetiga förhållanden, i småländska Hovmantorp. Kämpade sig fram under indie-åren med Bengt-Ingvars. She’s from rags to riches, läsare, she aint dumb. Pernilla å andra sidan är från kulturhem, med en mamma som gick från att vara briljant i Fanny och Alexander till att sälja änglar till finska turister i gamla stan. Inte riktigt lika hiphop men men.

Charlottes bild föreställer en bag in box och har en text som inte ens bemödar sig med att låta som mänskligt språk. PR-praktikanten som lajvar Charlotte skriver mysigt mys med mysiga brasor och mys och tända ljus och detta otroligt prisvärda och goda vin jag har hittat.

Roligast är folks kommentarer. Alla älskar Charlotte och att mysa med prisvärt vin. Och alla upprörs storligen över att Charlotte anklagas för otillbörlig reklam. Det mesta är på temat avundsjuka eller att det finns viktigare saker att uppröras över. Det är systerskapet i ganska okritisk dansbandsversion. Och det är folk jag inte skulle jiddra med i bufféträngseln på Tallink Silja.

Pernillas bild föreställer hennes son som matar en hund med Sun-Maid russin. (Det är väldigt, ja, oerhört, roligt, för asken med varumärket på vinklas helt galet mot kameran, samtidigt som sonen sitter motiv och liksom fastnat ett busigt charmleende.) Bilden är ett solklart naaawwww om det inte vore för att russin är värsta dödsgiftiga dödsgodiset för hundar. Kommentarsfältets dubbelhet är rörande. Alla gillar ju verkligen Pernilla men upprörs också över försöket att döda hunden.

Jag älskar den här hängivenheten inför uppgiften. No fucks given. Om Sun-Maid pröjsar dig för att exponera russinaskar, ja, då säger du till superproffsiga sonen att mata söta hunden. That’s how shit’s done. Jag älskar att hon nästa dödar sin hund för russinstålar. Någonstans här går en gräns men den är svår att definiera. Om någon tobaksfirma gav cash för en bild där sonen drar en mentol-klick-cigarett? Hm. Hur mycket pengar? Och bara en cig eller? Mys i soffan med bästa ciggen.

Hur var det Voltaire uttryckte det? Jag delar inte din rätt att bajsa på marknadsföringslagen för att kränga russin, men jag skulle döda en hund för din rätt att göra det.