Exklusivt bloginlägg, för den kräsne med smak för livets goda

Mäklarannonser befolkas av en prosa som man bara springer på där. Jag vet, det är världens tröttaste spaning. Men jag vill gräva i den ändå – och fokusera på språket som beskriver de dyraste objekten.

Ni vet, där den funktionella meningen ”Nu säljer vi det här stora, fina huset från 1912” översätts till den direkt vansinniga meningen ”Nu har vi äran att saluföra denna magnifika mangårdsbyggnad anno 1912”.

Det är ingen slump att det låter som det gör. Men hur kommer det sig? Min tes är att ett så här dysfunktionellt, men ändå institutionaliserat språk, måste bygga på en brist någonstans. Någon har en agenda. Andra står passiva.

Jag tror inte att det är så att rika människor generellt sett är begåvningsmässigt hämmade eller mer än andra saknar bildning i klassisk bemärkelse. Och att de därför skulle tilltalas av den här Lärkstads-esperanton. Jag tror inte heller att det är människorna som säljer objekten (i de fall de hör till en annan kategori) som kräver att man ska kalla en takhöjd för generös och en garderob för dressing room.

Återstår mäklarna alltså. Min tes är att de, genom att sälja väldigt dyra bostäder, blivit väldigt rika själva. Och kanske inte varit helt rustade för det.

Inget ont om högskolan i Gävle eller om att jobba helger i kavaj med lite för långa ärmar. Och för guds skull professor Eyebrow, we can’t all be reading the classics. Men det är kanske inte ett sammanhang där poesin eller den verserade debatten automatiskt vinner över Audis provkörningsevent på något hyrt slott.

Mäklarprosan är då alltså de nyrikas tolkning av de rikas preferenser. Det märkliga är att den inte har något naturligt ursprung. Är det grosshandlare ur pilsnerfilmer, som har filtrerats genom säljtävlingar och golf? Eller uppkomlingens önskan om att själv bemötas av en överdriven respekt, av en helt anakronistisk art?

Det senare, tror jag. Vilket gör annonserna till ett slags otroligt deprimerande självbiografier, eller snarare en hela tiden pågående psykoterapi med full insyn.

Ja ja, man behöver ju inte passera biblioteket bara för att man skrattar hela vägen till banken.

(För övrigt är det kul att läsa objektsbeskrivningar i den andra ändan av prisspannet också. Och där konstatera att ”smakfull” alltid betyder exakt motsatsen.)

Annonser