Det är med en hisnande känsla av kognitiv dissonans som jag läser någon på DN skriva positivt om cyklande och cyklister. Skrev jag precis hisnande? Jag menade svindlande. Det är som att höra Jockiboi rappa om pattar och tjack i Filosofiska rummet. Förlåt, jag överreagerar. Kanske är min syn på DN och cykling präglat av Erik Helmersons mångåriga arbete med repriserade kåserier om Den Galne Cyklisten™ som vill döda honom. Kåseriernas samtida motsvarighet till ståuppkomikens skämt om mat på flygplan.
Sorry, tillbaks till ämnet.
Claes Britton är skribenten som har fått två evighetslånga artiklar (totalt 28 000 tecken) på DN Kultur till sitt förfogande. I ingressen beskriver man det som ”granskningen av en praktfull skandal: Guldbron”. Brittons tes är att Stockholm är otroligt omodernt när det gäller infrastruktur. Här har han helt rätt. Vi planerar fortfarande staden utifrån bilism – korrekt det också. Dom coola städerna i världen garvar åt oss och kallar oss öknamn bakom vår rygg för att vi är såna biltöntar och inte hoppar på cykeltåget. Ja, även detta är sant. Jag som cykelpendlar varje dag, där snillena drar det största cykelstråket från söderort, rakt igenom en gågata (Götgatan), kan intyga att Stockholms inställning till cyklister pendlar mellan hat och rena oförskämdheter.
Britton har alltså rätt på alla sätt utom i det viktigaste, nämligen premissen för de två artiklarna: att guldbron är något slags symbol för detta. Så låt oss börja med att kolla upp en grej: Vad är guldbron? Det är en 140 meter lång och 45 meter bred bro från Söder till Gamla stan. Den är supersnygg, för den blänker som av guld. Den ersätter ett obsolet system av grå betong, som tidigare upptog den här attraktiva marken.
I en stad med oändliga mil av gator gjorda för bilister fastnar Brittons blick på 140 meter av dessa. Som att det var problemet. Bron är 6 300 kvadratmeter av de 48 miljoner kvadratmeter som utgör Stockholms innerstad. Det finns en praktfull skandal och den har med prioriteringarna av trafikslag att göra. Men den har inget alls med guldbron att göra. Bron är markyta i en stad. That’s it. Och den staden älskar bilar.
Men vi kan i framtiden förbjuda biltrafik och upplåta brons yta till kollektivtrafik, cyklister och fotgängare.
Det är nästan som att Britton, som skriver uppskattande om folk som kallar bron ”en full person som gör entré på ett barnkalas”, helt enkelt inte gillar Guldbron. För hur den ser ut. Och att det inte handlar alls om bilar vs. cyklister. Kvar står en man och hötter med nävarna mot himlen.
I två långa artiklar på DN Kultur. Som inte leder någonstans; känslan påminner om den, när man som bilburen turist för tjugo år sedan hade oturen att hamna i den vindlande betonglabyrint som var gamla Slussen.
Tänk på döden 