Att äga libsen med burns

Riksdagsledamot är ett lite konstigt jobb, eftersom det är högavlönat, med mycket bra pensionsvillkor, men likväl inte ställer några som helst krav på den som får det.

Det… äh, vänta lite, jag är snart tillbaka. [5 minuter senare] Puh, det dök upp nån plugghäst och påpekade att ”riksdagsledamot inte är ett yrke, det är ett uppdrag”. Så jag var tvungen att döpa honom i toaletten och göra kalsongrycket. Vart var vi? Ja, just det; inga krav. Ställer man inga krav på färdigheter av något slag, begåvning i vid bemärkelse, social kompetens, utbildning eller kunskaper, så får man en illuster skara individer.

Det är ett konstaterande, som inte har med resten av det här inlägget att göra. Det handlar nämligen om politiska projekt. Den som vill ha med sig människorna i det egna partiet och folket i valbåsen, bör ha ett sådant. Det kan vara Palmes prat om en gemensam grundskola för hela Sverige, på sextiotalet. Eller miljonprogrammet.

Det kan vara den göteborgska politikens dröm om en linbana, som svävar över älven och över Kent Andersons grav. Eller för all del moderaten Hanif Balis politiska projekt: Att äga libsen med burns.

Om vi går tillbaka till Palme och sextiotalet igen, kan vi se att det där med gemensam grundskola fångade något som var viktigt för många. Vilket kunde bygga, med Rudolf Kjelléns ord, ett ”momentum över tid”.

Naturligtvis är det enkelt att konstatera det med facit i hand. Kanske kan vi konstatera om fyrtio år att det var samma sak med det att äga libsen med burns. Nu är vi för nära skeendet.

Linbanan i Göteborg kommer, när den är klar, att ha kostat skattebetalarna fyrtiotusen miljarder Euro. Det är väldigt mycket pengar. Det är också ett underbetyg till en stad, som historiskt fått sina projekt betalade av mecenater: Sahlgren, Chalmers, Röhs. Men ryktet säger, att när man väl sitter i sin, på vajrar svävande, gondol. Då kan man se ända ut till Vinga, ja längre. Om dimman inte ligger över Dogger, ja, då kan man se ända till London.

Så om… fasen, vänta lite igen… [5 minuter senare] Okej plugghästen dök upp igen och frågade, med målbrottsröst, om jag bara kan gnälla på borgare och göteborgare. Jag sa att jag varken dömer eller gnäller, jag är bara en flanör som flanerar gatorna fram och observerar. Och att vi inte får glömma sossarnas stora projekt dom senaste trettio åren: Att göra sig själva fullständigt överflödiga, för alla, oavsett politisk hållning.

Det är inte bara ett betydligt mer storslaget projekt än att äga libsen med burns. Det är dessutom i praktiken redan genomfört.