Regn över instagram

Sommaren tog slut och när jag skriver det här firar hösten sin seger med ett riktigt pissigt regn. Lönnfeta regndroppar faller utan grace och gör allting fult. Jag gillar hösten men den fyller mig också med melankoli.

Därför handlar den här texten om det finaste eller kanske konstigaste som finns. Alla vanlisar där ute som marknadsför sina instagraminlägg. Inget triggar min melankoli som detta. Det är som en tjock humla som landar i mitt öra och sjunger den mest gripande fado för mig, om hur havet stormar och inte ger någon fisk, eller hur de fattiga människorna i Lissabons uslaste stadsdelar ändå hittar glädjen i vardagen, kanske genom romantik, kanske i brännvinet.

Det är som att läsa om en urmysig, raggig blandrasjycke som bara har tre ben, och som blivit kompis med en luffare i typ LA och så har luffaren byggt nån grej med ett hjul från en kundvagn, så jycken har fått ett hjul där höger bakben inte är, och nu är det tidig morgon och dom går tillsammans längs Pico Avenue, genom Santa Monica, på väg mot havet, och staden är tyst, det enda man hör är gnisslet från det där hjulet och dom två är dom bästa kompisarna i hela världen.

Det är som att somna samtidigt som man lyssnar på nån pod som handlar om något jättefint och gripande och podden är amerikansk så allt är välproducerat och alla som pratar har otroliga radioröster och det kanske handlar om nåt köpcentrum som först blomstrade, sedan var på dekis och sen helt öde, och växter och grodor tog över det och idag är det en plats lokalborna odlar grönsaker och alla har gått på typ Berkeley.

Det är svårt att förklara känslorna jag får inför vanlisar med betalda inlägg. Det går kanske inte ens, i alla fall inte om man inte ska låta dömande eller von oben. Jag fattar det. Och det finns såklart en historia om varje person, det finns en bakgrund till varje post. Så den 60-årige smala mannen med grått hår som postar bilder från sitt liv som male model för 409 följare har en berättelse. Kvinnan som skriver på engelska till sina selfies för 579 följare och sen får kommentarer på svenska om hur snygg hon är har en berättelse. De har olika mål och vill väl bara synas. Influencers har gett dem språket och det kostar inte mycket att pusha en post eller två. Dom lever helt enkelt säkert superbra liv och det är inget mer med den saken.

Ändå vill jag bara ta alla vanlisar med betalda instagraminlägg och krama dom och säga att det ordnar sig (men hallå! det är säkert redan bra!) och göra nån god höstmat åt dom. Kanske en riktigt mustig gryta, ja, en så som puttrat i en timma på spisen, och varför inte med lite goda svampar i också. Så kan vi äta den och prata om kul saker och bli kompisar allihopa.

Det är väl det här jävla regnets fel, antar jag.