Varför kan inte män vara mer som min granne?

Jag har en granne, eller jag tror att det är en granne, han känns som en. Men han kan lika gärna bo i Sköndal, Hökarängen eller kanske Älvsjö. Det enda jag vet är detta: Han springer. Grannen, jag tänker kalla honom så, springer ofta längs gatan jag bor på. Han ser ut att vara över sjuttio, kanske med ganska god marginal. Han springer fort, för sin ålder. Och det ser enkelt ut. Han har ett sånt där kort löpsteg som är så mjukt att han liksom rinner över asfalten. Han har på sig vad som ser ut att vara brevbärarkläder från 80-talet. Kortärmad skjorta med knappar, ganska korta shorts.

Jag tänker på honom när jag läser Stig Fredriksons essä om löpning på Expressen kultur. Tänker på honom som Stigs motsats. Som motsats till många, i övrigt sunda, mäns relation till just löpning. För övrigt osäkrar jag alltid min revolver när en text är märkt ”essä” eftersom den så tydligt har andra anspråk än en vanlig sketen text. Du får starta på minus om du serverar mig en essä, det säger jag bara. I alla fall i Expressen.

Just det. Löpning. Män.

Oklart om Haruki Murakami kvalar in som ”i övrigt sund” men han skrev som du nog vet sin självbiografi (får man ändå säga va?) med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami och Fredrikson gör misstaget att tro att det finns något i löpningen utöver det som min granne visar. Att det finns något, jag vet inte… transcendent? Att monotonin är något utöver monotoni. Det är svindlande banalt. Mänskligt – och manligt. Men likväl banalt.

Jag springer regelbundet själv. I perioder ganska mycket. Jag vet vad jag pratar om. Du får tro mig där.

I en äldre text, också på Expressen kultur, skriver Dan Hallemar om löpning och det är en jättefin text. (Den har, nota bene, inte märkningen essä.) Han skriver:

”Men jag återvänder hela tiden till städer för att springa. Varje stad jag besöker springer jag i. Alltid i gryningen. Allt utgår från min kropp och löpstegen mot marken. Med dem äter jag staden. En av de vanligaste bilderna i mitt huvud är de gula figurerna i Pac-Man.”

Möjligen är grannen likadan. Det är 40 år sedan Pac-Man kom. Han kanske jobbade på posten då. Möjligen tänker brevbärare på sina rutter på samma sätt. Att de äter staden. Att de jagas av spöken.

Hallemars text är redogörelser. Observationer. Han skriver om det jag pratar om när jag pratar om löpning. Men jag hoppas att jag inte pratar så mycket om löpning.

Stig Fredrikson har sprungit sedan 1980. Han har ett system:

”… för att komma i gång med löpning regelbundet uppfann jag ett knep. Jag bestämde mig för att varje kilometer jag springer, motsvarar ett årtal i världshistorien. /…/ varje nyårsdag börjar jag på år 0. De första månaderna är rätt tråkiga, för då finns inte så många säkert belagda händelser varje år. Men halvvägs, alltså vid midsommartid ungefär, då brukar jag vara framme vid år 1000, och därefter blir det mera givande att slå upp vad som hände det året, alltså den kilometern.”

Det är ett bra system. Jag tycker inte att det är ett så bra system att det motiverar en essä, kanske. Men fair enough. Femtusen för Stig att fakturera och efter skatt blir det ändå kvar till ett par riktigt bra löparskor.

Jag har inte kollat vad grannen har för dojor.

Det är oklart vad som felas vårt kön. Varför vi ska bli filosofer när vi tränar för Lidingöloppet. Varför vi blir ultraortodoxa när vi ska vispa ihop en pasta carbonara. Varför en grill blir något metafysiskt. De allra enklaste och mest basala sakerna ska tvunget ges ett raster av något perplext djupsinne.

Fy fan.

Jag sticker ut och springer, tror jag bestämt.