Yo neurotiska reklamen, sluta va så neurotisk

Jag har arbetat med reklam i 20 år. Jag har alltså arbetat som säljare i 20 år. Ingen har så dåligt självförtroende som reklamen. Ingen har så gott självförtroende som reklamen. Jag står på en tunnelbaneperrong någonstans i Stockholm och Guldägget gör reklam för sin tävling, på stortavlorna över spåret, genom att visa bilder och fråga om det är reklam eller konst. Det är mer än gott självförtroende, det är hybris. Vi är säljare som skäms för att sälja. Så vi rationaliserar och vi tar i så vi skiter ner oss. Vi jämför oss helt fräckt med Leonardo da Vinci och Christer Strömholm.

”Detta är konst”, säger vi. ”Och detta är reklam.” Som vore det besläktat på något sätt, bara för att båda använder bilder. Som fanns där ett slags själslig connection. Mest deprimerande är den bakomliggande analysen, så banal som den framstår: Om människor inte gillar reklam så låt oss visa hur fin den kan vara. Då blir ju vi som konst, va?

Reklam och konst är som toppig giftspindling och trattkantarell. Till det yttre kan de vara så lika att det är svårt att skilja dem åt. Men en av dem förstör dina njurar och den andra är supermumsig på en toast.

Estetiken kan vara densamma. Etiken kan det inte. Det är så att säga grundpremissen.

Så här dåligt självförtroende har reklamen: Förra sommaren gjorde Sveriges Annonsörer en reklamkampanj med budskapet ”Reklam inte bara störande”. Där ber reklamen om ursäkt för att den finns samt säger att ”den betalar för teveprogrammen du ser, så att du slipper”.

Tänk om man skulle göra reklam för något annat än reklamen, med den approachen. ”Produkt X – inte bara värdelös.” ”Visst hatar många Y, men inte bara.”

Reklamen säger samtidigt ”detta är (nästan) konst” och ”vi är inte bara sämst”. Jag är säljare och det är okej. Men reklamen är snarare neurotiker än säljare. Den ber om sympati men skulle behöva terapi. Den skulle behöva sluta jämföra sig med annat, sluta vara så jävla ängslig och bekräftelsetörstande. Sluta upp med att hela tiden känna att den behöver motivera sin existens. Tror en säljare att hen är konstnär? Troligtvis inte. Säljaren skiter i konsten. Gör raketen, dansar med en näve i luften och klingar i en klocka så det skallrar i kontorslandskapet.

Se och lär, Guldägget och Sveriges annonsörer.

Disclaimer: Min favoritreklam, alla kategorier, är Four Days in LA, Versaces kampanj för höstkollektionen år 2000. Den består av bilder tagna av fotografen Steven Meisel och motiven är rika, olyckliga människor. Den är nästan chockerande, för den är så osympatisk och sorglig. Som en medveten parodi på det exkluderande i lyx. Det är också ett av mina favoritkonstverk. Bilderna har ställts ut på gallerier, utan Versaceloggan. Men det blir bättre konst med loggan. Kampanjen är så att säga undantaget som bekräftar regeln.

Annonser