Jag saknar politiken

Jag är på semester. Ger mig ut och springer. Springer längs barndomens stigar och är beredd på att anfallas av mygg och melankoli; dessa minnen av vaga ögonblick som aldrig helt går ur kroppen. Reminiscenser från ett liv. Ja ja, hur som helst började jag tänka på något annat: Att allt är socialdemokratins fel.

Jag springer längs smala stigar där trötta, regntyngda nässlor ligger på marken, som palmblad för mina fötter. Jag tänker inte på politik, jag tänker på frånvaron av politik. Hur det sitter ett köttberg och sörjer att sossarna har stabiliserats på nivåer som med marginal och kontinuitet ligger under 30%. När de borde tacka gudarna varje dag för att de har över 20%. När de borde hålla karnevaler i alla folkets hus bara för att de fortfarande finns.

Helst en ideologi, i brist på det en vision, i brist på det ett momentum, i brist på det en rörelse. Så svåra är människor. Alltså inte alls. Macron fattade det och sopade hem skiten. Corbyn levde det. Han drog ut knivarna som hans partikamrater satt i hans rygg och gick visslande med dem till metallåtervinningen.

Socialdemokraterna har inget av det och det är synd på många vis, för det finns inget efter det. Har du inte ens rörelsen – och då menar jag inte Unga Örnar, då menar jag en kraft som flyttar sig själv och människor – har du inget. Du är en apparat av förvaltare. Du är ängsliga människor med arvoden av olika slag.

Jag räknar de små träbroarna jag springer över. Jag andas luft som är lite för varm och som bodde kvar här mellan träden, när jag flyttade.

Palme var stolt att kalla sig demokratisk socialist. Juholt pratade om en social demokrati. Menlösheten når homeopatiska nivåer. Löfven har vett på att hålla käft. Vad vill socialdemokratin? Inget. Den vill inget. Den har en organisation och den hyr lokaler men den vill inget. Eller så kan den inget. En gång handlade det om rättvisa och om fördelningspolitik. Nu handlar det om nivåer i procent på RUT och ROT. Du kan invända att det går bra för Sverige. Man inte ska laga det som inte är trasigt. Men det är trasigt. Allt är trasigt. Det skiner men är trasigt.

Kameralismen och det att göra radhusägare i Nacka till enda målgrupp för varan ”politik”. Allt som gör att vi inte har en debatt (om något annat än invandringspolitik). Att gruppen ”mätta och belåtna genom ökade bostadspriser kan åka till Thailand på jullovet” har blivit så stor att den nu tillåts terrorisera alla andra. Medelmåttornas seger och konsumtionens trötta obeveklighet.

Allt detta är sossarnas fel.

Det är andras fel också men borgarna har aldrig låtsas som något annat. Även om de är stagnerade också. De är ännu lite latare kanske. Vänstern är mjäkig och Miljöpartiet sålde först hjärtat, sedan ryggraden och hjärnan. Nu är de bara kött, att beskatta. Sverigedemokraterna betraktar trianguleringen från sidan och fattar att rasismen och lägre skatt på bensin är allt som krävs.

Allt är sossarnas fel eftersom en socialdemokrati med något slags ideologiskt kompass, ger andra något att positionera sig emot. Det går inte idag.

Den skulle ge tillbaka tron på politiken som det möjligas konst och att det går att fördela om alla resurser på andra sätt. För alla inte är Nacka-radhusbor, inte ens mentalt. Nu har man istället, slappt, gett bort problemformuleringsprivilegiet till människor som inte ens orkar formulera problem.

Jag saknar politiken lika mycket som jag är trött på politiker.

Fan ta er, sossar.

Jag sprintar upp för en kort men brant backe och mina muskler skakar av sig alla timmar framför datorn. Nu är allt som grönast men det vänder. Även de självgoda jävla almarna och lindarna kommer bli varse det.

Annonser