Ashes to ashes

Mina föräldrar och alla andra fyrtiotalister reser en massa, kors och tvärs över klotet. Kanske är de rastlösa. Kanske kompenserar de för den första halvan av sin generations liv, då folk på sin höjd åkte till Danmark nån gång. Oavsett skäl är det en lifestyle som kräver obelånade villor och ett liv av flitigt pensionssparande. Jag orkar inte tänka tanken ens.

Jag sparar inget till pensionen. Inte en krona.

Först och främst för att jag räknar med att singulariteten (alltså punkten då den artificiella superintelligensen exploderar) kommer att inträffa nånstans runt 2045 och göra oss odödliga. (Eller utrota mänskligheten på några timmar. Det senare vore så klart trist men i inget av fallen kommer någon att behöva en sparad slant.)

Jag har såklart tänkt på ett worst case scenario också. Alltså om vi teknikälskande framtidsoptimister har fel och singulariteten dröjer. Och jag inser att jag kommer att leva så himla billigt när jag är gammal, att jag inte behöver något då heller.

Så här tänker jag mig ett liv på ålderns höst: Jag bor i ett gistet skjul på landet. Jag läser massa böcker som jag inte hunnit med att läsa innan. Jag springer en hel del. Jag äter otroligt enkel mat. Kanske typ bröd och rotselleri och, jag vet inte, andra… eh, växter? Kommer någon och knackar på, lägger jag mig på golvet och är tyst, tills de försvinner.

Jag är inte en aktiv pensionär, jag är en passiv pensionär. Sover bort ganska många dagar i veckan. Engagerar mig inte i något föreningsliv. Dricker antagligen en del.

Jag har en hängmatta mellan två träd utanför skjulet. Inne ligger böcker i högar på golvet för jag orkade inte sätta upp några hyllor. Enda lyxen är ett badkar. När jag sa bröd menade jag mjöl och vatten, typ pizzadeg, som jag steker som tortillas i en stekpanna.

Jag lever inte livet som en aktiv livsnjutare hela vägen tills jag får en stroke och kraschar på en lindyhoppkurs eller på nån jävla vingård i Toscana. Jag ligger i hängmattan och tittar upp mot trädkronorna högt däruppe. Och stjärnorna ännu högre upp. Under mig växer kanske ljung. Det står ett rådjur en bit bort och glor på mig.

Av jord är jag kommen, jord ska jag åter bli.

Yes då ska jag bara sälja in den här genuina planen på en lycklig ålderdom på min partner och säga åt ungarna att deras barn kommer få en morfar/farfar som lever en liten bit utanför samhället. Men också att om barnbarnen knackar med en specialknackning (knicketi-knicketi-knock-knock) så kommer jag faktiskt att öppna dörren.

Annonser