Nocturnal animals

Sedan ungefär tre år, eller det kanske är fem, jag vet inte, har jag reducerat min klädsel till en svart t-shirt och ett par jeans eller chinos. T-shirt för att jag blir varm lätt och svart för att jag oftast är lite för tjock. Det är en förlåtande look. I alla fall inbillar jag mig det. Och för att den är samma varje dag, slipper jag ägna någon energi åt klädseln. Det är en uniform.

Ett tag experimenterade jag med olika svarta t-shirts, med vidare halslinning och kanske en ficka på bröstet. Jag hade till och med olika varianter med tryck på. Haha! Nu är det den enklaste och mest klassiska modellen som gäller. Jag är ju en människa och inte en jävla julgran.

Det är verkligen ingen smartness i detta. Inget beräknande. Jag har bara gett upp. Jag är en loser, baby. Hade inte tiden. Jag hittade en genväg och tog den. Jag är lat. Det var inget steg att ta, det bara blev så. Och jag är nöjd med det.

Att det här ens blir ett blogginlägg beror på detta: Om alla skulle göra som jag, hade systemet imploderat. Att ge upp är subversivt. Att inte delta i konsumerandet. Att aktivt (well, kanske snarare passivt) motverka tillväxten.

Jag köper heller inget nytt till hemmet. Bara begagnade grejer. Men desto mer. Det ger mig heminredningsstilen ”färgblind sjuttioårig homosexuell man med dålig ekonomi” med ett stänk av psykiskt sjuk samlare i en TV3-dokumentär. Även detta gör att jag inte deltar i konsumtionen av nyproducerade saker.

Så bräckligt är systemet.
Så lätt kan man göra kaos av hela skiten om vi är tillräckligt många.

Jag ska nu bara sluta äta mat också. Och inte resa någonstans. Sedan tänker jag sluta köpa hygienartiklar samt aldrig klippa mig igen. Byta min lägenhet mot en jordhåla. Isolera mig. Bara vistas ute om natten. Man ser mig springa som en siluett mot natthimlen, på Farstanäsets ängar. Kompis med de andra nattdjuren.

”Vem tusan är det” säger någon och pekar på min nu mycket magra lekamen, dold av en smutsig svart t-shirt och vad som en gång var ett par chinos med små broderade palmer på, köpta på nån GAP-butik i Madrid, på den tiden jag reste.

”Det är Fredric” svarar en annan. ” Han är utanför systemet. Han är fri. Honom äger ingen.”

”Nä kanske det. Men han kunde väl klippa sig?”

Annonser