Månadsskifte

Jag drabbas av en plötslig melankoli, ett vemod utan grund. Det får mig att tänka, reflektera över min egen ofullkomlighet och alla där ute som har det så mycket värre. Kanske är det för att helgen, som nyss var evighetslång, nu är över. Kanske är det för att allt i naturen är så outsägligt fulländad just precis nu.

Just när världen är som vackrast är blir sorgen så tydlig, som ett ljus i mörkret fast tvärtom. När jag var yngre blev jag obekväm av den här känslan. Nu omfamnar jag den. Det här är gud för mig: Den som säger att det ordnar sig. Den som säger att alla matkassar som bärs hem, alla tvättmaskiner som fylls och töms, all disk och alla nästan tomma balsamflaskor, har ett värde, betyder något. Den som lyssnar när jag tänker. Jag vet inte om jag tror men jag vet att jag hoppas.

Barnen är stora nu, nästan vuxna, människor helt på egna meriter. De bor här varannan vecka och jag vill fånga varje sekund med dem, spara på varje andetag, varje vardagligt replikskifte. Vill arkivera allt i mappar och lådor. Jag kramar dem så fort jag kommer åt och tack och lov får jag det. Jag tackar en hopplös bostadsmarknad för att jag kommer få ha kvar dem en stund till.

De är på väg ut i livet och jag har inga råd att ge dem. Jag säger att allt är möjligt och att det inte finns några gränser. Och jag menar det. Jag säger att inga beslut är stora, att allt går att ändra, att de har så mycket tid. Allt som går sönder hinner lagas. Alla felnavigationer hinner korrigeras.

Jag jobbar för mycket. Jag vet att jag gör det men förmår mig inte att ändra på mig. Kanske av oro över vad jag skulle göra av tiden. Kanske för att det är så svårt att verkligen förändra något. Vem är man om man inte är den man är? Hur blir man bra på att leva? Jag har gjort det betydligt mer än tiotusen timmar och här är jag ändå.

Jag tvekar inför att lägga ut det här inlägget. Det är för introvert och för fånigt. (Och jag får flest delningar när jag är rolig.) Men jag lägger ut det ändå och jag gör det med en hälsning: Det här är till alla som kämpar, vill, drömmer och misslyckas. Till den som inte hittar några ord eller har någon att dela tystnaden med. Till alla som uppfostrar ungar ensamma och letar extrapriser och till alla som lever på toppen men drömmer om ett liv nere i dalen.

Det här är för alla som lever mest av vana. För kärleken i ett ögonkast och lukten av insjövatten på någons hud. För den här tiden vi får och för allt vi gör med den. Oavsett om vi gör det bra eller ganska dåligt.

Maj, det här är juni, juni, det här är maj. Ni är lika vackra båda två.

Annonser